25 februari 2018

Wars For Nothing / Ungern 2015

Ungern hade fått ordentlig snurr på sin nationella final och fått riktigt bra resultat 2013 och 2014. Man hade varit nära att förbättra sitt eget personliga rekord och nu var frågan om man kanske hade en vinnare väntande runt hörnet.

Åtminstone hade den vinnande artisten uppmärksammats rejält internationellt. Boggie (Boglárka Csemer) hade släppt en singel på franska - "Nouveau parfum" - med en riktigt lyckad video där sångerskan blir retuscherad i realtid. Till slut går hon knappt att känna igen jämfört med hur hon såg ut från början.

Det fanns en ungersk originalversion som var betydligt mindre bitsk i tonen, men den franska blev en stor hit även på hemmaplan och låg länge på topplistornas förstaplats.

Dessvärre var "Wars For Nothing" - som Boggie varit med och skrivit själv - inte alls lika stark som föregångaren. Det var en av allt att döma uppriktig liten sång som började helt a cappella innan den växte till en fredsälskande hymn av en sort som redan börjat kännas lite dammig.

Till all lycka var inte Boggie någon blek dussinartist. Hon visade sig ha både närvaro och tyngd och lyckades skaka tillräckligt mycket liv i sin låt för att ta sig till final i ett osannolikt balladtungt startfält.

Någon ny topplacering var det däremot inte tal om. Det finns gränser för hur mycket en bra artist kan tillföra till en svag låt. Boggie gav ut sitt andra album i samband med ESC och 2017 släppte hon sin tredje skiva.



Boggie / Wars For Nothing (Ungern 2015)
20:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

23 februari 2018

Las Vegas / Sverige 2005

Sverige hade verkligen legat i hårt: man hade vunnit 1999 och startat en ny våg av Abba-influenser i den internationella finalen, men ännu viktigare var att man genom finalen i Globen 2000 sparkat in tävlingen i framtiden. Helt plötsligt kändes programmet fräschare och mer i tiden än på många år.

Dessutom hade man tagit i rejält och skapat en nationell final på turné med fyra semifinaler utspridda över landet. Sverige hade definierat sig som eurovisionsschlagerns stormakt och hade skaffat sig en arena att visa upp sitt kunnande på - en arena som gjord för att producera internationella vinnare.

Det satt ändå lite hårt åt. Trots att vinnarlåtarna 2002, 2003 och 2004 alla blivit stora hits på hemmaplan hade inget av dem varit i närheten av pallplats. Fina placeringar naturligtvis, men den svenska publiken väntade sig mer.

Om den svenska publiken blivit besviken tidigare var det inget mot vad som väntade nu. I ett ganska jämnstarkt startfält valde jurygrupperna fram en rätt överraskande vinnare. Att Nanne Grönvall vann en förkrossande seger i telefonomröstningen med "Håll om mig" hjälpte inte alls i slutändan. Hela luften gick ur Globen då det visade sig att Martin Stenmarck stod som slutsegrare.

Inte för att Martin Stenmarck skulle vara en dålig artist. Folk visste vem han var och han hade en bra röst och en bra blick i kameran. Men de flesta anade nog att "Las Vegas" knappast var en kioskvältare.

Ingenting blev bättre av att herr Stenmarck inte riktigt tog sin uppgift på allvar under repetitionerna i Kiev. Ofokuserad och loj på scenen, och för de svenska journalisterna skrattade han bort det hela och sa att han inte kan koncentrera sig så länge som det inte är på riktigt. Knappast rätt sätt att få teamet på plats att göra sitt bästa för din skull.

Troligtvis tyckte tittarna runt om i Europa att "Las Vegas" var lättviktig och tramsig och utdelningen blev snål. För första gången misslyckades Sverige att direktkvalificera sig till nästa års final. Snart nog skulle det visa sig att den här missräkningen inte bara var den engångsföreteelse utan ett mönster.



Martin Stenmarck / Las Vegas (Sverige 2005)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

21 februari 2018

Vuelve conmigo / Spanien 1995

Spanien skulle egentligen inte ha fått vara med 1995 då Alejandro Abad gjort en slät figur i Dublin året innan och hamnat bland de nio länderna längst bak i resultatet som skulle få stå över ett år. Turligt nog för TVE hoppade såväl Italien som Luxemburg av tävlingen och plötsligt fanns det plats för såväl Österrike som Spanien.

Man bad José Maria Purón - mer känd som Chema Purón - att skriva ett passande bidrag. Han hade gjort sig ett namn som sångare redan som tonåring men hade i början av 1980-talet slutat att sjunga för att istället skriva låtar och producera skivor för andra artister.

Liksom Alejandro Abad hade han varit framgångsrik i OTI - den latinamerikanska motsvarigheten till ESC - där hans låtar vunnit 1992 och kommit tvåa 1994.

Nu skrev han den pampiga och dramatiska "Vuelve conmigo" ("Kom tillbaka till mig") för Anabel Conde, en okänd men lovande 20-åring från Málaga som visade sig besitta en riktigt imponerande röst.

Underligt nog hörde inte Spanien till de verkliga favoriterna inför finalen men när alla länder röstat klart hade Anabel och hennes körsångare - där man bland annat kunde känna igen José Maria Guzman från Cadillac (Spanien 1986) - erövrat en andraplats, vilket var Spaniens bästa placering sedan 1979.

Dessvärre fick Anabel aldrig någon fart på sin karriär. Hon har släppt tre album, har ställt upp i flera sångtävlingar och har flera gånger försökt ta sig till ESC på nytt. 2005 åkte hon till Kiev som körsångerska för Andorra.

Chema Purón ställde upp på nytt i ESC 2000 med lite mindre framgång men förblev en efterfrågad låtskrivare. 2003 vann hans låt "Este amor es tuyo", framförd av Gisela (Andorra 2008), de två tyngsta priserna vid festivalen Viña del Mar i Chile - något ingen annan gjort på fyrtio år.



Anabel Conde / Vuelve conmigo (Spanien 1995)
2:a plats av 23 bidrag i Dublin

19 februari 2018

Skibet skal sejle i nat / Danmark 1957

Redan från början insåg artisterna att det kunde bli lite mastigt för publiken och juryn att skilja många nya låtar åt. 1957 tävlade ju hela tio bidrag och då var det bäst att göra något lite extra som gjorde att man fastnade i minnet lite bättre. Det skulle debuterande Danmark göra med besked.

Legenden säger att Danmarks Radio skulle ha velat vara med redan vid den första finalen i Lugano 1956 men att man skulle ha missat tidsfristen för att anmäla sig. Ingen verkar veta om det stämmer eller inte, men som första nordiska land kastade man sig ut i den internationella hetluften vid tävlingens andra upplaga i Frankfurt am Main.

De danska tidningarna var inte så entusiastiska - de tyckte att hela den nationella finalen var gräslig och att det vinnande bidraget var extra förfärligt. Såväl Gustav Winckler som Birthe Wilke sågades med fotknölarna. Reaktionen var knappast oväntad - danska journalister hade i regel ingenting till övers för lättare populärkultur, en inställning som ledde till att Danmark drog sig ur tävlingen under åren 1967 - 1977.

I Frankfurt var Gustav och Birthe ändå på hugget och spelade upp sin lilla sång om sjömannen med smak för haven och hans flickvän som blir kvar på kajen som ett litet skådespel. Birthe Wilke har i intervjuer sagt hur underligt det kändes att gå omkring bakom kulisserna i kappa och med handväskan i högsta hugg när alla andra damer bar tjusiga galakreationer.

För att göra det hela extra trovärdigt skulle de älskande tu avsluta numret med en kort kyss som skulle avslutas så snart studiomannen gav tecken. I stundens hetta glömde någon bort sig - oklart om det var studiomannen eller regissören - och något tecken gavs aldrig. Danskarna kysstes på i många långa sekunder och kyssen är ännu den längsta som utdelats under ett ESC-bidrag.

Det har spekulerats i om de katolska länderna i tävlingen blivit upprörda över att två människor som inte var gifta stod och slätade av varandra i direktsändning, men poängen flödade ändå in och danskarna belönades med en bronsplats.

Låten lanserades även på den tyska marknaden, men där låg Gustav och Birthe på olika skivbolag och istället sjöng Bibi Johns (som skulle leda den svenska melodifestivalen 1983) den kvinnliga stämman.

Birthe Wilke vann den danska finalen på nytt två år senare. Gustav ställde upp fler gånger - inte minst med den remarkabla "Salami" 1966 - utan att vinna på nytt. Han avled i en bilolycka 1979, 53 år gammal.



Birthe Wilke & Gustav Winckler / Skibet skal sejle i nat (Danmark 1957)
3:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

17 februari 2018

Mein Ruf nach dir / Schweiz 1974

Pepe Ederer hade börjat sin bana som amatörsångare hemma i Österrike innan hans grupp - trion Nielsen Brothers - slog igenom stort och blev en sensation på den tyska marknaden. Deras version av den populära men rätt morbida hitlåten "Tom Dooley" blev en storschlager som låg etta i flera veckor på den tyska hitlistan 1958.

De tre österrikarna blev snabbt kändisar och spelade in såväl ett stort antal skivor som flera populära ungdomsfilmer. Efter några år slog de sig ned i Schweiz och tappade allt mer intresset för att sjunga tillsammans. Pepe sjöng in ett par låtar på egen hand men började framför allt att skriva och producera låtar åt andra.

Bland annat skrev han åt Piera Martell - en lokal stjärna i vardande - och tillsammans vann de den nationella finalen 1974 med den pampiga "Mein Ruf nach dir" ("Mitt rop till dig").

Piera siktade högt och citerade Liza Minnelli och Barbra Streisand som sina inspirationskällor, men de brittiska journalisterna hakade mest upp sig på att hon ett tag jobbat som murare. Att man kunde vara såväl glammig schlagersångerska som hantverkare var helt omöjligt för dem att processa.

Bara ett par dagar före sändning skrotade BBC på eget bevåg det röstningssystem som skulle ha använts - en variant på formulan man haft 1971-1973 som nu aldrig såg dagens ljus. Istället gick man tillbaka till systemet att varje jurymedlem fick ge en enda poäng till sin favoritlåt, något som sannolikt beseglade Schweiz öde.

"Mein Ruf nach dir" fick bara tre poäng men skulle gissningsvis ha belömats betydligt rikligare om jurymedlemmarna graderat bidragen istället. Nu fick man högst oförtjänt dela sistaplatsen med Norge, Portugal och Västtyskland.

Piera Martell lyckades ändå etablera sig som en känd sångerska i hemlandet. Hon hade flera framgångsrika singlar - och kom näst sist i den västtyska uttagningen 1976 - innan hon drog sig tillbaka ur offentligheten i början av 1980-talet.



Piera Martell / Mein Ruf nach dir (Schweiz 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

15 februari 2018

Niemand heeft nog tijd / Nederländerna 1997

Nederländska NOS - ett av de många tv-bolag som tillsammans fyller sändningstiden i landets public service-kanaler - hade vinglat till och visste inte riktigt längre vad man ville i ESC. Trots att man hade två framskjutna placeringar 1993 och 1996 så spökade fiaskot från 1994 då man tvingats stå över ett år.

1996 års nationella final hade varit en riktig lågbudgetvariant och nu gick man tillbaka till systemet där en enda utvald artist fick sjunga alla tävlingslåtarna. Ingen dum idé men valet av artist var däremot en aning oväntat och förbryllande.

Mrs Einstein var en teatergrupp som turnerat flitigt land och rike kring med olika program. Någon popgrupp var man sannerligen inte men gruppmedlemmen Suzanne Venneker hade haft stor framgång i den inhemska schlagerfestivalen (och på topplistorna) som del av gruppen Vulcano 1983. En annan medlem - Linda Snoeij - hade sjungit i kören på samtliga av stjärnan Marco Borsatos skivor.

Den nationella finalen blev som väntat aningen teatralisk och den enda riktigt riviga låten avgick med segern. "Niemand heeft nog tijd" ("Ingen har längre tid") var ett stycke civilisationskritik insvept i ett arrangemang som synnerligen oblygt lånade allt väsentligt av Paul McCartneys Bondlåt "Live And Let Die".

I Dublin sågs Mrs Einstein som ett mognare tjejband som jämfördes med Kroatiens tonåriga motsvarighet. Kritikerna kallade dem skojigt nog Old Spice. Dessutom sågs Mrs Einstein som totalt chanslösa i tävlingen. De svenska tidningarna såväl som SVT:s Jan Jingryd sågade bidraget sönder och samman. "Jag vet cheerleaders som låter bättre" skrev Expressen. "En nolla, snälla!" kontrade Aftonbladet.

Fem poäng var allt man fick och de paranta damerna fick dela en näst sista plats med Schweiz.

I samband med ESC spelade Mrs Einstein in en skiva där de utöver fyra av bidragen till den nationella finalen även tolkade ett antal festivalklassiker. Gruppen finns än idag i något omarbetad form och turnerar fortfarande runt om i hemlandet.



Mrs Einstein / Niemand heeft nog tijd (Nederländerna 1997)
Delad 22:a plats av 25 bidrag i Dublin

13 februari 2018

Day After Day / Azerbajdzjan 2008

Efter Armenien 2006 och Georgien 2007 var det nu dags för Azerbajdzjan att göra debut i ESC. Det hade suttit hårt åt: landets statliga tv-bolag hade nekats medlemsskap i EBU då man ansåg att azerbajdzjansk public service hade på tok för täta band till den styrande presidentfamiljen.

Azerbajdzjan var inte riktigt vilket deltagarland som helst. I flera av länderna i det forna östblocket hade demokratin brister och skönhetsfläckar men i Azerbajdzjan fanns demokratin bara på pappret. All verklig makt låg hos presidentfamiljen och president Aliev hade ärvt posten av sin far. De val som hölls var inte fria, all opposition motarbetades och pressen var hårt styrd. Inte underligt om EBU tvekade.

Från början verkar det som om man bara hade tänkt delta en enda gång. Det pratades en del i Belgrad om hur man hade planer på att starta en asiatisk version av ESC som skulle anordnas i Baku varje år. Om man hade tänkt sig något i stil med Türkvizyon eller om man skulle vänt sig till länderna i Mellanöstern är oklart.

Det första bidraget skulle visa sig ovanligt i och med att det var skrivet av inhemska upphovsmän. Deras tjänster skulle verkligen inte komma att efterfrågas särskilt ofta fortsättningsvis.

Elnur Hüseynov var en mångsidig 21-åring som utbildat sig till såväl tandläkare som hårstylist innan han vann en tv-sänd talangjakt. Efter att ha valts ut krävde han att få uppträda tillsammans med den sju år äldre Samir Javadzadeh, något som möjligen inte var helt i enlighet med reglerna men som ändå godkändes.

I Belgrad bjöd man på en galen maskerad där höga toner blandades med änglar och djävlar och en exploderande tron (något bildproducenten lyckades missa i såväl semifinalen som finalen) - en mix som gick hem förvånansvärt väl och resulterade i en första placering bland de tio bästa.

Kort tid efter finalen gick Elnur och Samir skilda vägar och av allt att döma skildes de inte som vänner. De har båda fällt hårda omdömen om varandra och har aldrig uppträtt tillsammans på nytt. Elnur skulle sju år senare bli den första artist som representerat Azerbajdzjan en andra gång.

Azerbajdzjan verkar snabbt ha släppt tanken på en egen tävling utan började istället satsa hårt på att vinna ESC istället, inte alltid med helt renhåriga metoder. Redan på fjärde försöket blev det vinst tack vare låtar inköpta av utländska låtskrivare.



Elnur & Samir / Day After Day (Azerbajdzjan 2008)
8:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad