18 april 2018

Européennes / Frankrike 1986

I likhet med många andra hade bröderna Georges och Michel Costa kommit flyttande till Paris - i deras fall från Marocko - och berikat den franska musikindustrin med influenser utifrån. Bröderna hade börjat sin bana som artister i slutet av 1960-talet för att sedan alltmer skriva låtar för andra och agera bakgrundssångare.

1973 vann de ESC som körsångare bakom Anne-Marie David och fyra år senare vann de på nytt då de backade Frankrikes Marie Myriam. Georges och Michel har berättat att ESC var som att åka på semester - man fick resa någonstans, sjunga lite grann och sedan bara slappna av och ha det skönt.

I början av 1980-talet - när det franska FM-bandet släpptes fritt för kommersiella radiostationer - producerade bröderna jinglar åt alla möjliga kanaler med stor framgång. Ändå hann man tota ihop en liten låt för den franska finalen 1986.

Man kan lugnt säga att botten helt gått ur de uttagningar Antenne 2 ordnade. Inga stora namn ville längre vara med, låtarna glömdes bort snabbt och placeringarna internationellt blev allt sämre. Gissningsvis kan bröderna Costa ha ombetts vänligen av tv-bolaget att skicka in något hyfsat till en final där de flesta kandidaterna var minst sagt undermåliga.

Bröderna Costa bad ett par gamla bekanta att framföra sin låt. Systrarna Dominique Poulain och Catherine Welch hade i slutet av 1960-talet bildat gruppen Les OP4 tillsammans med sina kusiner Martine Latorre och Francine Chantereau.

De upptäcktes av idolen Claude François som döpte om dem till Les Flèchettes - efter det egna skivbolaget Flèche. De spelade in egna låtar och sjöng bakom Claude François själv såväl som andra populära artister. Efter sångarens död gick de fyra skilda vägar men fortsatte att sjunga bakom andra. Alla utom Catherine hade deltagit som körsångare i ESC - 1978 körade de bakom inte färre än fyra bidrag: Frankrike, Belgien, Monaco och Västtyskland.

Nu när de återförenades i den franska finalen kallade de sig Cocktail, kanske för att namnet Flèchettes ägdes av någon annan. "Européennes" ("Europeiskor") var en ovanligt poppig och gladlynt sak för att vara ett franskt bidrag och texten refererade såväl Boy George som Lady Di.

I Bergen körade bröderna Costa bakom den damiga kvartetten som nu utökat sitt namn till Cocktail Chic. Trots raffiga utstyrslar - man skulle kunna ha trott att de var The Golden Girls yngre europeiska  kusiner - blev det fiasko i omröstningen. En sjuttondeplats var Frankrikes dittills sämsta resultat. Det sved extra mycket när de tre andra låtarna på franska - Belgien, Schweiz, Luxemburg - belönades med guld, silver och brons.

Fiaskot i Bergen satte inga nämnvärda spår i de inblandades karriärer. Bröderna Costa började dubba musiken till Disneys filmer och Cocktail Chic återgick till att köra bakom andra, inte minst storheter som Mireille Mathieu.



Cocktail Chic / Européennes (Frankrike 1986)
17:e plats av 20 bidrag i Bergen

16 april 2018

Fångad av en stormvind / Sverige 1991

Carola hade fått sitt magnifika genombrott 1983 men vad hade hänt sedan? Trots hits som "Tommy tycker om mig", "Det regnar i Stockholm" och "Tokyo" - som från början skickats in till melodifestivalen 1982 som ett potentiellt bidrag för Chips och som sedan försågs med en ny text - knakade snabbt samarbetet mellan den unga sångerskan och Mariann records i Skara.

Lasse Holm kastade in handduken efter två album. Han har beskrivit sig själv som en ganska auktoritär producent och Carola starka vilja var inget han uppskattade. Efter en tredje skiva avslutades kontraktet och Carola drog vidare.

Istället skrev hon kontrakt med Polydor som ville lansera henne internationellt med hjälp av bröderna Gibb från Bee Gees. "Runaway" var en bra singel men flera källor hävdar att erfarenheten var jobbig för Carola som ännu var väldigt ung. Av den internationella karriären blev det inget.

Nu började Carola dra sig tillbaka. Först till den religiösa musiken - hon turnerade en del med Per-Erik Hallin (Melodifestivalen 1984 och 1985) - och sedan fullständigt bort från rampljuset. Hon påbörjade bibelstudier i Uppsala och jobbade deltid i en klädbutik.

Stephan Berg var en duktig men okänd musiker från Örebro som jobbat med Peter Flacks revyer och skrivit låtar på fritiden. Enligt legenden skrev han under en vecka ett helt batteri låtar som han skickade in till melodifestivalerna de kommande åren tills i princip alla varit med och tävlat. Med den första låten han fick med fick han Carola på kroken.

Enligt Bert Karlsson hade Carola första tjing på "En dag" 1989, men det rann ut i sanden. Istället hoppade hon på "Mitt i ett äventyr", gjorde en uppmärksammad comeback, kom tvåa och lanserade sitt nya album "Much more" som fick svala recensioner men som sålde bra.

Vid den svenska finalen i Malmö 1991 var Carola tillbaka med en ny låt av Stephan Berg och nu hade inget lämnats till slumpen. Utrustad med den vindmaskin som numer är stapelvara i ESC och med en uppseendeväckande dansrutin blåste Carola konkurrensen av banan och vann en andra gång.

I Rom - där balladerna samlats på hög - framstod Carola som riktig storfavorit. Dessutom kom hennes rutin väl till pass då de italienska värdarna klantade sig i direktsändning. Den svenska fläkten fick propparna att gå mitt under det svenska bidraget i den italienska filmstudion i Cinecittà och plötsligt hörde ingen av de medverkande på scenen något ljud. Carola tvekade aldrig - hon körde vidare som om inget hänt. Så som ett fullblodsproffs gör.

Efter en halsbrytande tät omröstning där fem länder länge slogs om segern - Sverige, Israel, Spanien, Frankrike och Schweiz - slutade poängräkningen i dött lopp mellan Carola och Amina. Till skillnad från programledarna Gigliola Cinquetti och Toto Cutugno höll EBU:s kontrollant Frank Naef huvudet kallt och konstaterade att man skulle räkna fullpoängare.

Efter att finalen 1988 blivit väldigt tät skrev man om reglerna en smula. Vid oavgjort var det tänkt att alla länder skulle ringas upp på nytt och avge en extra poäng. Nu insåg man hur lång tid det skulle ta och istället räknade man antalet tolvpoängare länderna fått. Den med flest tolvor vann, om det var lika gick man vidare till tior, åttor, sjuor och så vidare.

Carola och Amina hade fått lika många tolvor - fyra var - men Sverige hade fått fem tior mot Frankrikes två. Idag är reglerna ändrade på nytt och det land som fått poäng från flest länder vinner. Med dagens regler skulle Amina ha vunnit istället.

Nu exploderade Sverige i ett stort segerjubel som inte blev mindre av att Tre Kronor blivit världsmästare i ishockey tidigare samma dag. Nu var Carola tillbaka - en gång för alla - som en sann tungviktare inom svensk underhållning och där står hon kvar än idag.



Carola / Fångad av en stormvind (Sverige 1991)
1:a plats av 22 bidrag i Rom

14 april 2018

Samo shampioni / Bulgarien 2013

Elitsa och Stoyan hade fastnat i eurovisionsfansens kollektiva minne av två anledningar. Dels var de det enda bulgariska bidraget som lyckats ta sig till final på åtta försök, dels hade de gjort ett gott intryck i Helsingfors där de visat sig älskvärda, sympatiska och ödmjuka.

Bulgarisk tv - som började få slut på idéer - bestämde sig för att bjuda in duon på nytt för att få göra ett andra försök. Då visade sig dessvärre alla deras positiva sidor ha gått över med åren och ersatts av betydligt mindre ödmjukhet.

Det bestämdes att låten skulle väljas ut i en nationell final där Elitsa och Stoyan - som nu var gifta med varandra - framförde tre låtar som sedan bedömdes av en jury samt av tv-tittarna.

Dessvärre valde tittarna helt fel. Istället för parets favorit utsågs nu "Kismet" ("Ödet") till Bulgariens bidrag. Ute i kulisserna kokade artisterna och sändningen slutade kaotiskt då de båda vägrade att framföra någon vinnarrepris alltmedan minuterna gick i direktsändning.

Som på beställning visade det sig kort tid efter uttagningen att det var osäkert vem som ägde rättigheterna till "Kismet" som snabbt ratades och byttes ut mot låten Elitsa och Stoyan önskat sig hela tiden. Tänk så det kan slumpa sig.

Varför de så gärna ville åka till Malmö med just "Samo shampioni" ("Endast de bästa") framstår som en smula oklart då den i grunden mest var en svagare variant på samma låt de tävlat med sex år tidigare. Om den kändes rätt i tiden första gången var den nu istället daterad och rätt tjatig.

Europa lät sig inte imponeras, trumorgien fick respass redan i semifinalen och nu tappade bulgariska BNT orken helt. Bulgarien drog sig ur ESC och stod över i två år i väntan på ny inspiration och nya, bättre idéer. Det visade sig vara en riktigt klok strategi.



Elitsa & Stoyan / Samo shampioni (Bulgarien 2013)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

12 april 2018

Voorgoed voorbij / Nederländerna 1956

För oss som inte var med på den tiden är det kanske svårt att förstå vilken revolution televisionen innebar för människor. I ännu högre utsträckning än radion samlade tv-apparaten folk omkring sig och vad som än visades så tittade publiken. Syntes man i tv fanns man.

En stor satsning som det nya eurovisionssamarbetets egna schlagerfestival måste ha framstått som en fantastisk chans att få visa upp sig inte bara för det ena landets åskådare men inför hela Europa. En sådan chans ville man gärna ta även om ingen ännu anade vilken tyngd ESC skulle komma att få med åren.

För Corry Brokken var den första upplagan av ESC en stor upplevelse. Hon hade sjungit professionellt i nästan fyra år och väntade på den stora chansen. Nu kände hon sig liten och bortkommen, inte minst vid sidan av den eleganta vinnaren Lys Assia. ”Jag kände mig som en get som vallades runt” sa hon i en senare intervju.

Hur det gick i omröstningen vet vi inte då enbart vinnaren offentliggjordes men helt klart gjorde Corry ett gott intryck. Vid sidan av den andra nederländska representanten Jetty Paerl, vars storhetstid redan låg bakom henne, framstod Corry som ung och pigg och spännande.

Trots att "Voorgoed voorbij" ("För evigt förbi") aldrig spelades in på skiva hade Corry Brokken fått en mängd viktiga ögon på sig och året efter var hon tillbaka i den internationella hetluften igen, mer förberedd och med en bättre låt.



Corry Brokken / Voorgoed voorbij (Nederländerna 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

10 april 2018

Hour of the Wolf / Azerbajdzjan 2015

Det hann inte gå lång tid efter finalen i Belgrad 2008 innan Elnur och Samir begravde sin vänskap och gick skilda vägar i vredesmod. För Elnurs del visade sig solospåret vara en ganska bra idé.

Elnur - som föddes i Turkmenistan och som flyttade till Baku som 12-åring - drog upp bopålarna på nytt och flyttade till Ukraina för att fortsätta sin karriär där. Det gick kanske inte fullt så enkelt som han skulle ha hoppats och snart var han hemma i Azerbajdzjan på nytt, där han fick en tung roll i musikalen Notre-Dame de Paris.

Hans riktiga chans kom då han under en semestervistelse i Istanbul bestämde sig för att söka till O Ses Türkiye - turkiska The Voice. Under hans audition vände sig samtliga domare, han fick idel lovord under säsongen och vann hela tävlingen.

Nu ville azerbajdzjansk tv gärna rida på hans framgång och utsåg honom internt till landets representant vid ESC i Wien. Det var första gången någon tävlat en andra gång för Azerbajdzjan.

Hans svenska låtskrivare - med Sandra Bjurman som skrivit landets vinnarlåt 2011 i spetsen - skrev en rätt krävande och experimentell låt. I Azerbajdzjan trodde man kanske att låtens titel anspelade på de grå vargarna - en högerextremistisk och ultranationalistisk gruppering som stridit på Azerbajdzjans sida i konflikten runt Nagorno-Karabach.

Betydligt mer troligt är att de svenska låtskrivarna inspirerats av Ingmar Bergmans Vargtimmen, vilket både texten och den i Stockholm inspelade videon antyder i allra högsta grad. Det var en passande hyllning i så fall, då Ingmar Bergman i flera intervjuer sagt sig vara mycket imponerad av ESC som tv-underhållning.

I Wien tappade Elnur bort sig själv och sin sång lite grann i en massa vokala utflykter. Vill man för mycket med rösten tröttar man lätt ut publiken och den slutliga poängen blev ganska mycket lägre än vad själva låten skulle ha förtjänat.

För första gången var Azerbajdzjan riktigt nära att misslyckas i semin där man var tionde och sista land över kvalgränsen.



Elnur / Hour of the Wolf (Azerbajdzjan 2015)
12:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

9 april 2018

Vukovi umiru sami / Kroatien 2005

Det fanns en tid då ingen i Jugoslavien brydde sig så hemskt mycket om var människor var födda eller vilken etnicitet någon tillhörde. När oroligheterna startade på allvar i slutet av 1980-talet lades allt större vikt vid sådant och livet kunde bli rätt mycket mer komplicerat till följd av det.

Boris Novković föddes i Sarajevo av en serbisk mor och en kroatisk far - den kände låtskrivaren Đorđe Novković som spelade med i flera av Bosniens mest berömda band under 1960- och 70-talen. 1993 skrev han Kroatiens första bidrag till ESC.

Far och son Novković lär ska ha haft en ganska stormig relation och Boris lyckades bygga upp en framgångsrik karriär utan desto mer hjälp av farsgubben. 1990 kom han tvåa i den jugoslaviska uttagningen med "Dajana" och fick representera sitt land vid Golden Kite-festivalen i Malaysia.

När han vann den kroatiska finalen 2005 - i konkurrens med tidigare deltagare som Magazin (1995) och deras tidigare sångerska Danijela (1995 och 1998), samt min personliga favorit Luka Nižetić - var hans glansdagar redan över, men "Vukovi umiru sami" ("Vargar dör i ensamhet") var en stark låt med ett tydligt stråk av nationell särart.

I Kiev fick Boris hjälp på scenen av medlemmar ur folkgruppen Lado - inte minst tre energiska körsångerskor - samt en lätt speedad trummis som dansade ystert och gick på händer. 

Man tog sig lätt vidare från semifinalen men landade strax utanför topp tio i finalen. Kanske var den stora skillnaden i resultatet - från en fjärdeplats till en elfte - en indikation på att ganska få personer röstade i semifinalerna under de första åren.

Boris skulle återkomma till ESC redan året därpå som en av upphovsmännen till Kroatiens bidrag "Moja štikla".



Boris Novković / Vukovi umiru sami (Kroatien 2005)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

6 april 2018

Generacija '42 / Jugoslavien 1974

Trots att Serbien var den på många sätt dominerande delstaten i Jugoslavien så hade inte TV Beograd vunnit de jugoslaviska melodifestivalerna en enda gång förrän ett gäng långhåriga rockare slutligen knep en seger vid uttagningen i Opatija 1974.

Korni grupa hade bildats 1968 runt Kornelije Kovač, som också gett gruppen dess namn. De blev snabbt ett av de första riktigt kommersiellt framgångsrika rockbanden i Jugoslavien och köpte sig artistisk frihet genom att spela in publikfriande och lättillgängliga låtar. När de väl hade publiken i sin hand varvade de repertoaren med mer krävande låtar inspirerade av jazz, progg och symfonisk rock.

Succén till trots var bandet aldrig någon särskilt tydligt sammanhållen enhet. Medlemmarna kom och gick i rasande takt. När man kom trea i den jugoslaviska finalen 1973 med "Etida" fick man stryk av sin tidigare vokalist Zdravko Čolić.

"Moja generacija" ("Min generation") handlade om de barn som fötts 1942 då kriget kom. Hur de grät sig till sömns och drömde om mjölk och hur de ändå växte upp och blev som alla andra.

Inför Brighton döptes låten om och gjordes både kortare och snabbare. Den nya versionen användes enbart internationellt och släpptes aldrig på skiva i Jugoslavien.

På plats i Brighton verkar man ha gjort ett glatt och humoristiskt intryck, vilket fick BBC:s kommentator David Vine att missförstå hela den rätt seriösa sången. "Det är mycket humor i det här numret" sa han i sin påannons.

Man sjöng på engelska för juryn på generalrepetitionen men föredrog att sjunga på eget språk i finalen. Med en jury som dels lockades av vinnande Abbas glittriga glamrock och som dessutom bara hade en enda röst per person att dela ut hade Korni grupa inte mycket att hämta. Sex poäng var allt som bjöds.

När nästa skiva dessutom sålde under förväntan tog Kornelije Kovač tjuren vid hornen och upplöste bandet. Korni grupa återförenades tillfälligt 1987 och anses idag vara ett av de viktigaste banden i ex-Jugoslavien.



Korni grupa / Generacija '42 (Jugoslavien 1974)
12:e plats av 17 bidrag i Brighton