23 juni 2017

Waar is de zon / Nederländerna 1994

Det hade gått bra när man valt ut sin artist på förhand 1993 och nu valde NOS att göra detsamma på nytt. Den här gången var det möjligen så att man gav deltagandet i present till en artist som redan i många år strålat som en sol på den holländska musikhimlen.

Willy Albertina Verbrugge hade startat sin karriär redan som 11-åring tillsammans med sina kända föräldrar. Under 1960-talet hade hon varit en flitig och älskad skivartist med minst en listetta under bältet med "De winter was lang" - ingen vet helt säkert eftersom Nederländerna inte hade någon officiell topplista - och under flera år var hon programledare för ett populärt underhållningsprogram i tv tillsammans med sin pappa.

Sedan början av 1970-talet hade hennes bana som skivartist alltmer avtagit medan hon själv förblev en synlig och välkänd figur inom underhållningsbranschen. 1994 var Willeke Alberti en älskad kultartist och man arbetade på en musikal om hennes liv.

I den nationella finalen blev publikfavoriten "Zomaar en dag" - skriven av Paul de Leeuw som var programledare för tävlingen - slagen av den stilrena och eleganta "Waar is de zon". Låtskrivaren Edwin Schimscheimer hade 1992 skrivit den betydligt mer progressiva "Wijs me de weg", men i Dublin tyckte nog juryn att den här låten var i dammigaste laget. Slutfacit blev fyra fattiga poäng från den österrikiska juryn.

Idag kan jag tycka att det var en onödigt hård dom. Hantverket är gott och Willeke strålar verkligen bakom mikrofonen. Än idag ser hon hela äventyret som en gåva och hon älskar fortfarande sina båda topplacerade låtar.

Karriären tog åtminstone ingen skada. 2015 firade Willeke sin 70-årsdag med en stor konsert och uppträder ännu regelbundet i många olika sammanhang. Hon är en stor gayikon på hemmaplan och sjösatte nyligen ett alldeles eget klädmärke.



Willeke Alberti / Waar is de zon? (Nederländerna 1994)
23:e plats av 25 bidrag i Dublin

22 juni 2017

Warum nur, warum? / Österrike 1964

Om man har en riktig popstjärna vill man självklart låta sig representeras av just den vid ESC om det bara är möjligt. 1964 hade Udo Jürgens framgångar få andra österrikiska artister kunde mäta sig med. Han hade flera framgångar under eget namn och 1960 hade han skrivit en världshit för Shirley Bassey.

Udo Jürgen Bockelmann hade haft en ovanlig och dramatisk barndom. Han växte upp i ett slott i Magdalensberg där hans far var borgmästare och slet med att balansera sina egna övertygelser mot landets nazistiska styre. I krigets slutskede var han nära att ställas inför krigsrätt efter att man hittat subversiv litteratur i hans privata bibliotek, men han räddades av att kriget tog slut. Udo själv skulle få dras med nedsatt hörsel på ena örat hela livet efter att ha blivit slagen av en ledare i Hitlerjugend.

Unge Udo började spela piano på eget initiativ och tillbringade mer eller mindre hela 1950-talet som medlem av olika band, först under artistnamnet Udo Bolán, och vann en låtskrivartävling på österrikisk radio redan som 16-åring.

Vid det första försöket i Eurovision Song Contest kom han "bara" sexa - en högst respektabel placering jämfört med hur Österrike brukade placera sig - men låten blev en stor internationell hit. Udos egen version låg etta på topplistan i Frankrike, men framgångarna slutade inte där.

Matt Monro (Storbritannien 1964) hade floppat i hemlandet med sin egen låt men spelade raskt in det österrikiska bidraget i en engelsk version med text av Don Black. "Walk Away" blev en stor hit såväl i Storbritannien som i USA och ledde till att Udo Jürgens fick skriva låtar för Frank Sinatra.

Uppmuntrad av allt detta var det knappast en överraskning att Udo skulle ställa upp på nytt, inte bara en utan två gånger.



Udo Jürgens / Warum nur, warum? (Österrike 1964)
6:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

21 juni 2017

Bonne nuit, ma chérie / Västtyskland 1960

Den västtyska uttagningen 1960 visade sig vara den stora chansen för 24-årige Wyn Hoop som tidigare spelat med i ett popband som just gått skilda vägar. Han hade fötts som Winfried Lüssenhoop, men så kunde ingen popstjärna heta ens på den tyska marknaden så ett artistnamn fick hittas på i hast.

"Bonne nuit, ma chérie" var en elegant och rätt eldig sak som spelade an på den då mycket trendiga sydländska musiktradition som letat sig in i den europeiska populärmusiken via USA, där Ritchie Valens "La Bamba" och Frankie Avalons "Venus" gjort stor succé vid sidan av monsterhits som "Volare" (Italien 1958) och "Piove" (Italien 1959).

Stilen skulle bli ännu mer populär de kommande åren - med hits som "Speedy Gonzalez" och "Spanish Harlem" - och vid finalen i London belönades Västtyskland ganska rikligt för sitt exotiska tilltag. Startfältets äkta italienska evergreen "Romantica" (Italien 1960) ignorerades däremot bryskt av juryn.

Nu blev Wyn Hoop en populär sångare, men kanske inte tillräckligt intressant för att locka publiken på egen hand. Skivbolaget satte ihop en duo av honom och finska Pirkko Mannola (på den tyska marknaden skrevs hennes namn Pirko Manola för att underlätta uttalet) och tillsammans fick de ett antal framgångsrika singlar och kom fyra vid den tyska ESC-uttagningen 1962 med "Mama will dich seh'n".

Efter det bildade han på nytt en duo med sin egen fru Andrea och uppträdde med henne innan de båda pensionerade sig från showbiz i slutet av 1970-talet. Under många år skrev Wyn Hoop istället böcker och resereportage för olika tidningar.

I slutet av 1990-talet gavs de flesta av Wyn Hoops och Pirkko Mannolas låtar ut på CD av skivbolaget Bear Family.



Wyn Hoop / Bonne nuit, ma chérie (Västtyskland 1960)
4:e plats av 13 bidrag i London

20 juni 2017

100 % d'amour / Luxemburg 1984

Visserligen hade man vunnit med en stor och präktig ballad av gammaldags snitt året innan, men nu signalerade luxemburgska RTL än en gång tydligt att man vände sig till en yngre publik. Det fanns god anledning till det. 1981 hade det strikta franska radiomonopolet avskaffats och med ens var det hård strid på kniven mellan de kommersiella stationer som ville hålla kvar publiken.

"100% d'amour" var en naiv men övertygande poplåt, dränkt i tidstypiska synthesizerljud, försedd med en snygg video som gjord för kommersiellt bruk. Tillfället till ära hade man dessutom hittat en artist som faktiskt kom ifrån Luxemburg - den fjärde genom hela ESC-historien.

20-åriga Sophie Carle var först och främst fotomodell men hade också provat på att skådespela lite. I sin första film var hennes rollfigur inte ens namngiven utan kallades "ung flicka med stora bröst" i eftertexterna och åtskilliga av de (manliga) journalisterna som bevakade ESC verkade ta henne på ungefär samma allvar som filmskaparna. SVT:s kommentator Fredrik Belfrage sa att hon "sjunger lite tuttinuttigt".

På repetitionerna ska Sophie ha sjungit ganska bra, liksom då hon dagen före finalen uppträdde i en fransk tv-show. Däremot tappade hon nerverna helt i direktsändning och sjöng surt och nervöst. I flera länder inträffade ett kort avbrott på ett par sekunder under hennes framträdande, men jurygrupperna hade redan hört låtarna vid genrepet och ingen verkar ha tyckt att det skulle missgynnat hemmalaget.

Gissningsvis märkte unga Sophie i direktsändning att det inte var riktigt hennes grej att sjunga och "100% d'amour" förblev hennes enda skiva. Däremot tog skådespelarkarriären fart och hon har genom åren spelat i ett stort antal filmer och tv-produktioner.

Att Luxemburg satsade inhemskt var kanske inte en slump. I en mångårig process hade det luxemburgska språket standardiserats och fick i februari 1984 - knappt tre månader före finalen - för första gången officiell status. Programledaren Désirée Nosbusch - endast 19 år och än i denna dag alla tiders yngsta ESC-värd - firade det nya språket lite extra genom att flera gånger under sändningen brista ut i luxemburgska.



Sophie Carle / 100% d'amour (Luxemburg 1984)
10:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

19 juni 2017

Dance Alone / Makedonien 2017

Livet är fullt av överraskningar och en av de största som dök upp under 2017 års säsong var när Makedonien presenterade sitt bidrag inför Kiev. Makedonien - som inte varit i final sedan 2012 och som för det mesta lyckades göra pannkaka även av helt okej låtar när de väl gav sig ut på scenen - hade valt ut en riktigt spännande låt.

Förväntningarna hade inte direkt varit skyhöga efter att man internt valt ut 23-åriga Jana Burčeska som artist. Hon var ett rätt okänt namn även på hemmaplan med en femteplats i makedonska Idol som främsta merit.

Tillsammans med ett internationellt team av låtskrivare och producenter - bland andra svenske Joacim Persson och bulgariske Borislav Milanov som båda hade haft ett finger med i Bulgariens framgångsrika bidrag 2016 - hade man lyckats utföra ett mindre mirakel i studion. "Dance Alone" var samtida, hitvänlig, suggestiv och känslosam, och var utrustad med en av alla tiders bästa förhandsvideor. Makedonien rusade uppför vadslagningslistorna och började ses som en tänkbar toppkandidat.

Den första varningsklockan började ringa när singelversionen släpptes en månad senare. Där hade man skurit bort de två sista textraderna - där hela låtens bultande hjärta fanns - och gjort hela paketet mer direkt och mindre sofistikerat.

Väl på plats i Kiev gjorde Makedonien det de visat sig allra bäst på - nämligen att vara sämst då det gäller. Jana - som visat sig vara en lysande studiosångerska - höll inte alls måttet på scenen och bjöd på ett glatt men på tok för amatörmässigt framträdande och med ens var allt hopp ute. Än en gång misslyckades man med att övertyga Europa.

Under vykortet före bidraget avslöjade Jana att hon var gravid och kanske ändå hade andra saker än karriären att tänka på. Senare under kvällen stal hennes pojkvän showen då han friade i direktsändning.



Jana Burčeska / Dance Alone (Makedonien 2017)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

18 juni 2017

Nomads In The Night / Litauen 2008

Litauen hör sällan till Europas mainstream i några som helst sammanhang och man skiljer ofta ut sig språkligt, kulturellt och politiskt. Trogna följare av Eurovision Song Contest har sannolikt noterat att litauerna även där oftast går sina egna vägar.

Det kan man väl säga att Jeronimas Milius också gjorde. Den långhårige 24-åringen jobbade egentligen som kundansvarig på en telekommunikationsfirma men sjöng vid sidan om i rockbandet Soul Stealer. Hans egenhändigt skrivna låt skvallrade om att hans hjärta klappade för annat än kundservice och hårdrock och "Nomads in the Night" var en ofantligt bombastisk och dramatisk ballad som skriven för någon lokal, känslostormande musikal.

Att hårfagre Jeronimas och hans sång om hur månen är hans enda vän och sällskap hade hamnat i helt fel sammanhang tvivlade just ingen på och högst förutsägbart stannade Litauen i semifinalen. Den unge sångaren kände sig ändå uppmuntrad av erfarenheten och bestämde sig för att skola sin röst också för klassisk sång.

Sedan dess har han spelat stora roller i "Aida" och "Jesus Christ Superstar" - en favorit för många ESC-deltagare. 2013 deltog han i "Auksinis balsas" ("Den gyllne rösten") på litauisk tv där deltagarna fick visa sig på styva linan i en mängd olika genrer - rock, pop, opera, funk - och där slog han ut all konkurrens och vann i stor stil.



Jeronimas Milius / Nomads In The Night (Litauen 2008)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

17 juni 2017

Modlitba / Slovakien 1998

Det var inte så många år sedan muren hade fallit och för många var Europa fortfarande klart och tydligt uppdelat i ett öst och ett väst. Många tidningar och journalister i väst tog sig därför helt ogenerat rätten att klumpa ihop länderna i öst till ett enda stort, gemensamt kollektiv.

Inför finalen i Birmingham slog de nordiska tidningarna närmast samstämmigt fast att "årets bästa låt från öst" var Slovakiens mäktiga och dramatiska vals, kraftfullt framförd av den 26-åriga Katarina Hasprová. Hon var uppvuxen i en musikalisk teaterfamilj och hade själv spelat stora roller i flera musikaler, främst i grannlandet Tjeckien.

Slovakisk tv hade först valt ut Katarina och sedan uppmanat landets låtskrivare att skicka in förslag på sånger som skulle passa hennes röst och uttryck.

Förhandsvideon kunde kanske framstå som aningens morbid med krig, pistoldueller och halshuggningar, men den bildade en fin ram till sångtexten - en bön om kärlek och förståelse och att vi människor ska våga komma närmare varandra.

I Birmingham sjöng Katarina fantastiskt och hade dessutom fått årets snyggaste bildsättning av programmets regissör. Kroatien röstade först av alla och gav slovakerna åtta poäng men till de flestas stora förvåning fick inte "Modlitba" en enda poäng till efter det.

Efter finalen gjorde Katarina Hasprová ingenting för att dölja sitt missnöje med vinnande Dana International. "Monstret har vunnit", ska hon ha sagt till de slovakiska journalisterna efteråt. Så mycket för den förståelse och medmänsklighet hon sjungit om i sitt bidrag.

Efter fyra misslyckanden i rad kastade slovakisk tv in handduken och hoppade av ESC. Nästa gång de skulle dyka upp i startfältet var 2009.



Katarina Hasprová / Modlitba (Slovakien 1998)
21:a plats av 25 bidrag i Birmingham