22 oktober 2017

Musik klingt in die Welt hinaus / Schweiz 1990

Schweiz bidrag till Zagreb stod ut ordentligt i startfältet. Att tävla med en sjungande violinist var ett nytt och spännande grepp som aldrig testats tidigare. Sångsolister hade spelat gitarr eller klaviatur eller munspel men aldrig fiol.

Egon Egemann - artistnamn för Egon Lackner - var egentligen österrikare och hade utbildat sig vid konservatoriet i Graz innan han gått med i schlagerorkestern Die Paldauer som han gav ut en skiva med. Han tillbringade en kortare tid vid Berklee College of Music i Boston innan han flyttade till Schweiz och slog ned sina bopålar där.

Konkurrensen i den schweiziska finalen hade inte varit särskilt svår - det är inte så ofta den har varit det i just de schweiziska finalerna, ärligt talat - och den enda låten som bjöd någorlunda motstånd var en skrikig duett framförd av Sylvie Mèstres som skulle tävla för Frankrike 1999 under pseudonymen Nayah.

"Musik klingt in die Welt hinaus" handlade om förälskelse på hög nivå mellan en musikant och hans fiol och hur den ljuva musiken sprids över hela världen. Högst troligtvis hade Egon själv skrivit låten men då de schweiziska reglerna krävde medborgarskap av sina upphovsmän angavs hans fru Cornelia Lackner som låtskrivare. En annan som gjorde anspråk på att ha skrivit det hela var en jugoslavisk kompositör som under repetitionsveckan i Zagreb lämnade in protest utan större resultat.

Egon sjöng inte så avslappnat när det väl gällde och låten gjorde ett blandat intryck på jurygrupperna: elva länder gav noll medan Grekland och Danmark smällde i med varsin tolvpoängare. Till slut blev det en plats mitt i resultatet.

Egon har sökt sig vidare i musiken och har jobbat på så olika projekt som Two Generations och Mad Manoush, det senare rätt framgångsrikt och vars skivor givits ut på ett stort bolag. Sedan har han också gett ut mer udda alster som den Rednex-inspirerade "Lederhosen Joe".

1998 spelade han fiol bakom Gunvor Guggisberg vid ESC i Birmingham.

Idén med sjungande violinister skulle visa sig värd att vidareutveckla och nitton år senare skulle Alexander Rybak ta en riktig jordskredsseger med samma koncept.



Egon Egemann / Musik klingt in die Welt hinaus (Schweiz 1990)
11:e plats av 22 bidrag i Zagreb

21 oktober 2017

Monts et merveilles / Frankrike 2003

Efter att ha fått fina placeringar såväl 2001 som 2002 fortsatte France 3 att välja bidrag internt och satsade än en gång på en sångerska med personlighet och en egen ton i rösten. Den här gången föll valet på 26-åriga Louisa Baïleche.

Som skivartist hade hon inte gjort något väsen av sig tidigare - "Monts et merveilles" var hennes allra första singel - men hon hade ett långt och imponerande CV. Hon hade börjat som dansös men rörde sig alltmer mot skådespeleri redan vid ung ålder och hade spelat ett par uppmärksammade roller, inte minst den kvinnliga huvudrollen i musikalen "Nine" då den sattes upp i Paris 1997.

Tävlingslåten handlade om en älskare som lovat guld och gröna skogar (vilket är vad den franska titeln - ordagrant "Berg och underverk" - betyder) men lämnat textens jag utan något alls. Den var skriven av Hocine Hallaf från den politiskt engagerade rockgruppen Astonvilla.

För tredje året i rad var Frankrike en riktig snackis före tävlingen men när repetitionerna började svalnade favoritskapet snabbt. Louisa visade sig lite för ovan i stora sammanhang och verkade ha en del underliga idéer om hur man bäst framställde sig själv i tv.

Mest distraherande för publiken var att Louisa sjöng en stor del av sin sång med hår över hela ansiktet. Det var inget missöde utan något hon gjort under flera repetitioner. Senast där och då slutade Europa lyssna och placeringen blev därefter.

Louisa Baïleche blev kanske aldrig någon popstjärna men har fortsatt sjunga i en mängd olika sammanhang och gav 2015 ut sitt första album. Dessutom har hon utbildat sig till sånglärare och har spelat flera små filmroller.



Louisa Baïleche / Monts et merveilles (Frankrike 2003)
18:e plats av 26 bidrag i Riga

20 oktober 2017

I Want Your Love / Moldavien 2015

Efter misslyckandet i Köpenhamn där Cristina Scarlat kommit på allra sista plats - Moldaviens i särklass sämsta uppvisning - bestämdes det att man skulle öppna upp den nationella finalen också för utländska medborgare. Det visade sig inte fungera speciellt bra.

Eduard Romanyuta var en tidigare barnartist från Ukraina som med måttlig framgång försökt etablera sig som vuxen popstjärna i sitt hemland. Han hade ställt upp i de ukrainska uttagningarna utan att få till det.

2015 stannade Ukraina hemma från ESC med anledning av det ryska övertagandet av Krim och det krig som utspelade sig i landets östra delar. Istället skickade Romanyuta sin låt - skriven av ett gäng svenska och australiensiska låtskrivare - till den moldaviska uttagningen där den kvalade in.

Nu uttalade flera av de andra artisterna farhågor då en artist från den penningstinna ukrainska underhållningsscenen skulle tävla i det fattiga Moldavien där pengar kan köpa det mesta. De mest pessimistiska rösterna visade sig få helt rätt - i slutändan vann ukrainaren telefonröstningen med en marginal som det formligen stank röstfusk om.

Eller röstfusk och röstfusk. Inget i de moldaviska reglerna förbjöd någon från att betala människor för att ringa och rösta. Där stod man med sin köpta vinnare och en hel hop uppretade lokala stjärnor som kände sig snuvade på konfekten.

Eduard Romanyuta visade sig dessutom vara en högst medelmåttig popkille och en tönt som tyckte det passande att inkludera ett dumt och transfobiskt skämt om fjolårsvinnaren Conchita Wurst i sitt framträdande. Det ströks föga förvånande inför Wien-finalen.

Istället förpackade man videon som en amerikansk actionfilm i polismiljö och plockade med sig samma estetik ut på scenen. Ganska nattståndet och sexistiskt men låten var ändå en rätt rivig sak som skulle ha gjort sig i en alltför lång final fylld av alltför många ballader. Istället snubblade Moldavien på mållinjen och stannade i semin för andra året i rad.

Vid sidan av sången ägnade sig Eduard Romanyuta något överraskande åt studier där han skrev på en doktorsavhandling om Ukrainas skattesystem i perspektivet av landets tänkta EU-integration.



Eduard Romanyuta / I Want Your Love (Moldavien 2015)
11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Wien

19 oktober 2017

Door de wind / Belgien 1989

Baccarabeker var en stor happening inom flamländsk underhållning - en popfestival där inhemska talanger gjorde upp om det stora priset. 1988 tävlade en låt som publiken skulle ta till sina hjärtan ordentligt: "Verlangen" var motsatsen till en kärleksduett - sången där man erkänner att det hela bara var begär och en stunds verklighetsflykt och rakt inte någon kärlek.

Duetten framfördes av Ingeborg Sergeant och Koen Wauters från den än så länge ganska okända popgruppen Clouseau. Juryn gillade vad den såg och Ingeborg fick specialpris för bästa personlighet. Singeln innehöll låten i två versioner: en där Ingeborg sjöng huvuddelen och en där Koen tagit hennes roll. Det riviga originalframträdandet kan man se här.

Ingeborg hade studerat musik och skådespeleri och förälskat sig i den nederländske musikern Stef Bos, som skrev låtar till henne. De båda kvalade in till den belgiska melodifestivalen 1989 med "Door de wind", där Stef Bos agerade bakgrundssångare till Ingeborg.

Lustigt nog fick Ingeborg nu tävla mot Clouseau och de båda slogs om segern in i det sista. "Anne" blev det stora genombrottet för Clouseau och början på en magnifik karriär, men Ingeborg fick åka till Lausanne. Där var hennes låt kanske lite för snäll för att utmärka sig och hamnade långt bak i listan till slut.

Ingeborg förblev populär och jobbade några år till med Stef Bos. Bland annat släppte de den söta "Zomer" och inte minst den egenhändigt skrivna "Als dat gebeurt" - Ingeborgs största hit på de lokala listorna.

Snart nog ledde den där prisbelönta personligheten till en annan karriär och Ingeborg blev en populär programledare i tv under många år. Utanför rampljuset studerade hon meditation och yoga och fungerar sedan några år tillbaka som mental coach för nyhetsuppläsarna på flamländsk tv.

Stef Bos slog snart igenom på eget håll och fick en stor hit med "Papa" 1991. Han har släppt ett stort antal skivor och bor idag i Kapstaden med sin sydafrikanska fru.



Ingeborg / Door de wind (Belgien 1989)
19:e plats av 22 bidrag i Lausanne

18 oktober 2017

Looking High, High, High / Storbritannien 1960

Trots att de inte alls förstått vad programmet gick ut på och helt plötsligt fick hasta iväg till Cannes för att försvara den brittiska äran  verkar varken Pearl Carr eller Teddy Johnson ha blivit avskräckta från att tävla i schlagersång. De var båda tillbaka i den brittiska finalen 1960 och sjöng duett i hela två bidrag. Den här gången gick segern dem förbi.

Åtminstone hölls segerbucklan inom familjen då Teddys lillebror vann med den riktigt pigga och käcka "Looking High, High High" som blev populär och tog sig in bland de tjugo bäst säljande skivorna i Storbritannien.

Bryan fick inte åka på någon lång och trevlig resa då den internationella finalen hade hamnat i London. Nederländerna hade vunnit för andra gången året innan och avstod helst från att arrangera tävlingen på nytt. BBC ville gärna visa upp sitt kunnande och accepterade utmaningen med glädje.

Värdnationen fick sjunga först av de tretton deltagarländerna och Bryan Johnson gjorde ett gott intryck. Precis som brorsan och svägerskan landade han på en andraplats. Kanske anade en och annan brittisk tittare redan här att det här skulle bli landets öde i ESC.

Den nya tiden var på väg in i den brittiska musikindustrin och Bryan Johnson blev aldrig någon stor skivartist. Däremot skådespelade han och gjorde flera framstående musikalroller under sin karriär. Han avled 1995 vid en ålder av 69 år.



Bryan Johnson / Looking High, High, High (Storbritannien 1960)
2:a plats av 13 bidrag i London

17 oktober 2017

Eläköön elämä / Finland 1985

Yle hade total kontroll över vem som fick sjunga i den finska finalen. De senaste åren hade man på förhand nominerat ett antal etablerade artister som intresserade låtskrivare sedan fick snickra ihop lämpliga alster åt. Skulle det dyka upp överraskningar fick det bli bland låtskrivarna.

Och nog skrällde det till rejält när finalen vanns av en totalt okänd och oprövad 22-åring vid namn Petri Laaksonen. Han hade först inte varit så nöjd med att hans låt "Eläköön elämä" ("Leve livet") skulle framföras av Sonja Lumme, vars stil han tidigare inte varit så imponerad av, men tillsammans blev låten och artisten ett explosivt paket.

Som så mycket annan populärkultur från den här tiden antyder texten - signerad veteranen V-P Lehto - rädslan inför ett förödande kärnvapenkrig, om än på ett mer lågmält sätt än exempelvis Finland 1982. Ett amerikanskt projekt för att skydda sig mot ett angrepp kallades av pressen ”Stjärnornas krig” och en rad i texten önskar att "inte den ena stjärnan ska slå den andra" eftersom vi behöver en värld där även framtidens barn kan få titta på stjärnhimlen tillsammans.

Inför finalen i Göteborg spelades låten in på både engelska och svenska och de finska tidningarna spekulerade om möjligheterna att byta sångspråk till ESC. Det ansågs vågat och dumdristigt att ställa upp med en låt vars titel var full av "ä" och "ö" i en internationell tävling och svenska var dessutom Sonja Lummes eget modersmål.

De främmande vokalerna till trots räknades Finland till favoriterna i Göteborg och tippades stundvis så högt att den slutliga niondeplatsen kändes som en riktig besvikelse. "Eläköön elämä" har ändå fått evigt liv och hör till de mest kända och älskade eurovisionsbidragen hemma i Finland.

Sonja Lumme sjunger än idag och ger då och då ut skivor på eget bolag. För den stora publiken är hon minst lika känd som trädgårdsexpert med egna program i såväl radio som tv.



Sonja Lumme / Eläköön elämä (Finland 1985)
9:e plats av 19 bidrag i Göteborg

16 oktober 2017

Zemrën ë lame peng / Albanien 2008

Albanien hade missat finalen två år i rad då man skickade den blott 16-åriga Olta Boka till Belgrad. Hon hade något överraskande vunnit Festivali i Kenges i december och skulle nu försöka förbättra den nationella statistiken.

I vanlig ordning fick man putsa upp och förkorta sin vinnarlåt en aning. I den albanska festivalen finns ingen treminutersregel och flera av de albanska bidragen har varit på tok för långa från början. Det är värt att notera att de flesta av dem vunnit på att kortas ner. Man har kapat onödiga gitarrsolon och långa instrumentala partier och gjort låtarna tydligare.

Det gäller även "Zemrën ë lame peng" ("Vi satte våra hjärtan på spel") som blev en intressant och fångande liten sång, som lyckligtvis fick förbli på originalspråk.

Unga Olta Boka fick kämpa en del på repetitionerna. I det nationalistiska Serbien där man på politiska grunder inte ser albaner med särskilt blida ögon - inte minst med tanke på att Kosovo kort tid tidigare utropat sin självständighet - blev albanerna flera gånger utbuade på repetitionerna. Buandet till trots lyckades Olta Boka ha is i magen och kvalade in till finalkvällen, vilket sågs som en framgång.

Olta Boka har vuxit till sig med åren och blivit en popstjärna att räkna med. 2013 vann hon den populära festivalen Kenga magijke med shownumret "E fundit tango" och året efter segrade hon i den lokala upplagan av "Let's Dance".



Olta Boka / Zemrën ë lame peng (Albanien 2008)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad