29 februari 2016

Bien plus fort / Monaco 1966

Att vara stjärna i Jugoslavien var inte nog. I januari 1965 kom Tereza Kesovija till Paris fast besluten att göra ett intryck och skapa sig en karriär i den franska musikindustrin. Hon hade goda vänner och goda kontakter - och högkvalitativa inspelningar från Zagreb som visitkort - och fick jobb omgående.

Efter ett intensivt år då hon sjungit på ett par av Paris mest renommerade scener fick hon en fantastisk chans då ingen mindre än furstinnan Grace Kelly personligen valde ut Tereza att tävla för Monaco vid ESC i Luxemburg.

Så säger legenden åtminstone. Tereza har många gånger upprepat att det var just Grace Kelly som valde henne för uppgiften men det verkar osäkert exakt hur detta gick till. Låten hon sattes att sjunga var en ganska slätstruken sak som inte fick en enda poäng i tävlingen - inte ens från Terezas hemland Jugoslavien - men uppmärksamheten tävlingen förde med sig öppnade nya dörrar i karriären.

Året efter fick Tereza en stor framgång med "La chanson de Lara", ledmotivet ur "Doktor Zjivago". I början av 1970-talet skulle hon åter främst fokusera på sin jugoslaviska karriär men är inte glömd i Frankrike och ger ännu med jämna mellanrum konserter i Paris.



Tereza / Bien plus fort (Monaco 1966)
Delad 17:e plats (sist med noll poäng) av 18 bidrag i Luxemburg

28 februari 2016

Bloody Mary / Spanien 2006

Vad gör man när man fått en världshit liksom av en slump och sedan inte riktigt lyckats följa upp den men gärna skulle vilja att karriären inte var slut? Då kan man alltid ställa upp i ESC.

Las Ketchup hade verkligen tagit världen med storm med sin låt om killen som slår sig lös på dansgolvet och som med hög röst nonsenssjunger med i alla refränger han inte kan orden till.

De flesta hade nog redan sorterat in systrarna Muñoz och deras producentpappa i mappen med bortglömda one-hit-wonders då de dök upp på nytt fyra år senare som spanskt bidrag i ESC.

Hemma i Spanien blev inte hemskt många entusiastiska över denna internationella comeback, inte minst som spansk tv påstått sig ha ratat flera stora artister då de bestämt sig för att ketchupflickornas låt var den bästa. Inte minst blev det pinsamt då flera av de nämnda stjärnorna bestämt förnekat att de skickat in några bidrag alls.

Inte var den så tokig alls, den utvalda låten. Ett coolt tillbakalutat stycke loungemusik med ett behagligt gung, en ganska skojig video och ett antal välfungerande handtag i texten. Den skulle ha kunnat bli en radiohit om bara Las Ketchup framfört den lite bättre istället för att bara stressa upp och ner ur sina snurrstolar.

Efter finalen i Aten har inte Las Ketchup släppt någon ny musik men de fick åtminstone ge ut ett andra album och uppträder fortfarande regelbundet tillsammans.



Las Ketchup / Bloody Mary (Spanien 2006)
21:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

27 februari 2016

Better The Devil You Know / Storbritannien 1993

När BBC 1993 letade efter en artist som kunde framföra alla bidragen i den nationella finalen fastnade man för 21-åriga Sonia Evans från Liverpool som några år tidigare toppat Englandslistan med singeln "You'll Never Stop Me Loving You".

Om idén hade varit att övertala någon som tidigare haft framgång med låtar producerade av hittrion Stock-Aitken-Waterman skulle man kunna tänka att det lika gärna kunde ha blivit Kylie Minogue som tävlat för Storbritannien i Millstreet.

Fast kanske inte ändå. Kylie var etablerad på ett helt annat sätt än Sonia, som tjatat sig till ett skivkontrakt och sedan ändå lämnat samarbetet efter bara ett album. För att hålla karriären vid liv behövde hon göra någonting som publiken skulle lägga märke till.

De åtta låtarna BBC valt ut för hennes nationella final var överlag ganska trista och vinnarlåten kändes mer som ett extranummer från musikalen Grease än som het hitlistepop, men Sonia gav sig hän fullständigt och gjorde riktigt bra ifrån sig i Millstreet. Ett kraftfullt framträdande fick juryn på fall och Sonia hade chans på segern ända fram tills den allra sista poängen hade givits.

Trots succén hade Sonias publik gått vidare och "Better The Devil You Know" blev hennes sista hit.



Sonia / Better The Devil You Know (Storbritannien 1993)
2:a plats av 25 bidrag i Millstreet

26 februari 2016

Mou les / Grekland 1983

Grekland hade all anledning att vilja imponera med sitt bidrag i München. Året innan hade man valt ut en låt som av olika anledningar inte ansågs hålla måttet och med kort varsel drog man sig ur hela tävlingen.

Alla på hemmaplan tyckte inte heller att "Mou les" höll måttet. Den uppfattades som väldigt lokal, grekisk och lågmäld och förhoppningarna om en framskjuten placering var låga.

En fin bit är det i vilket fall. En mjuk melodi med en text riktad till alla älskande med låg självkänsla. En tröstvisa för alla som tror att de inte riktigt räcker till.

I texten berättar den älskade om alla sina äventyr och resor och allt fantastiskt han upplevt innan han slagit sig till ro med textens jag. Istället för att glädjas åt att någon vill dela alla dessa upplevelser med henne krymper hon ihop inför sin egen obetydlighet. "Jag vill stänga alla hamnar och tågstationer så du inte kan försvinna från mig. Jag vill låsa in dina tankar så du inte kan längta tillbaka till allt detta."

Kristi Stassinopoulou var en ung lovande artist från Aten som gav ett snyggt framförande av en svår låt (även om saxofonsolot i mitten kanske är en smula oskönt). Senare samma år valdes hon att spela huvudrollen i den grekiska uppsättningen av "Evita".

Hon har skrivit flera böcker och dubbat barnfilm, bl.a "Den lilla sjöjungfrun". Dessutom har hon gjort sig ett namn inom världsmusiken som en spännande utforskare av modern, grekisk folkmusik och uppträder på festivaler över hela världen.



Kristi / Mou les (Grekland 1983)
14:e plats av 20 bidrag i München

25 februari 2016

Où aller / Frankrike 1998

Det hade gått ganska bra för Frankrike under 1990-talet med överlag moderna och utmanande bidrag som resten av Europa uppfattade som spännande och exotiska. Efter ett mer konventionellt balladbidrag året innan styrde man tillbaka till de mindre typiska eurovisionsstilarna.

Marie Line Marolany hade sina rötter i Karibien och var en flitig bakgrundssångerska som jobbat med stora namn som Yannick Noah och Angélique Kidjo innan en liten, trendig skivetikett hade fått ögonen på henne. Hon fick spela in ett par låtar i studio och en av dessa demoversioner gjorde ett stort intryck på redaktionen som skulle välja ut det franska bidraget till ESC.

Man hade spelat låten för flera tunga profiler i tv-bolagets korridorer och när hela det äldre gardet slog bakut och kallade låten helt olämplig för ESC bestämde man sig för att satsa modigt på just det som irriterade de gamla stötarna.

Modigt var det helt klart men väl i Birmingham visade det sig att det som låtit så bra och självklart i skivstudion kanske inte satt helt perfekt på den stora scenen. Marie Line var lite nervös, sjöng lite osäkert och de drivande bakgrundsrösterna drunknade i ljudmixen.

Detta var dessutom året då EBU kastat ut jurygrupperna i kylan och krävde att alla länder där tekniken bara klarade av det skulle låta tittarna säga sitt via telefonröstning istället. En jury hade kanske uppmärksammat den spännande kompositionen eller det intressanta anslaget eller de svepande, lätt hotfulla stråkarna i arrangemanget. Tittarna fastnade inte alls för paketet och förhandsfavoriten Frankrike fick nöja sig med tre fattiga poäng - en från Cypern och två från Makedonien.

Marie Line gick tillbaka till att vara studiomusiker och har bland annat skrivit musik till tre spelfilmer. Frankrike tappade däremot eurovisionstråden helt och har nästan bara dåliga placeringar efter Birmingham.



Marie Line / Où aller (Frankrike 1998)
24:e plats av 25 bidrag i Birmingham

24 februari 2016

Samo ljubezen / Slovenien 2002

Det finns skandaler och så finns det SKANDALER. Den slovenska finalen 2002 kvalar definitivt in i den senare kategorin. Allting hade börjat bra med en semifinal där en expertjury fick välja hälften av finalisterna medan tv-tittarna fick välja den andra halvan. Alla verkade nöjda och en av låtarna, framförd av Karmen Stavec, fick tre gånger så många telefonröster som tvåan.

I finalen gjorde experterna uppror och röstade istället upp Sestre - tre drag queens i flygvärdinneutstyrsel - i klar ledning. En obekväm stämning spred sig bland artisterna i väntan på resultatet från telefonröstningen. Ingenting blev bättre av att resultatet dröjde.

Den korta stund man skulle väntat blev raskt tjugo svettiga minuter och stämningen i artistrummet blev allt mer uppjagad. Varför dröjde resultatet? Försökte någon fuska ute i kulisserna?

När poängen till slut kom in visade det sig att Karmen vunnit en jordskredsseger men att det ändå inte räckte för att svänga om resultatet. Flygvärdinnorna utropades till vinnare, Karmen lämnade studion i tårar och handgripligt slagsmål bröt ut mellan två personer i artistfoajén så blodvite uppstod.

Att det katolska och konservativa Slovenien skulle representeras internationellt av män utklädda till kvinnor fick känslorna att svalla och en våldsam debatt rasade på i veckor. När den värsta ilskan fått pysa ut visade det sig att de flesta tyckte att Sestre var ganska skojiga och låten helt okej.

I Tallinn fick bidraget inte så många poäng i slutändan men desto mer uppmärksamhet. Miss Marlena, Daphne och Emperatrizz mottogs med öppna armar och det verkade som om slovenerna lärt sig något slags läxa om tolerans.

Hur djupt den läxan satte sig kan kanske diskuteras. I december 2015 förkastade Slovenien i folkomröstning en ny lag om könsneutrala äktenskap.



Sestre / Samo ljubezen (Slovenien 2002)
Delad 13:e plats av 24 bidrag i Tallinn

23 februari 2016

Come back to stay / Irland 1966

Irland hade gjort en värdig och framgångsrik debut året innan i Neapel och hade nu valt fram sin kanske allra största rockstjärna att representera dem. Med ett namn som Richard "Dickie" Rock måste ju rockmusiken ha framstått som det självklara valet.

Tre år tidigare hade han tagit över rollen som sångare i The Miami Showband, en av öns allra mest populära dansorkestrar. Från början hade han inte tagits emot med öppna armar - han såg inte direkt ut som en rockstjärna och så var det de där öronen - men snart hade han vunnit över publiken på sin sida. Flera av bandets singlar låg etta på den irländska topplistan och vid konserterna utspelade sig rena Beatleshysterin där flickorna svimmade och grät om varannat.

Då reglerna för ESC inte tillät grupper att ställa upp så deltog Dickie som soloartist i den nationella finalen och vann, fick en singeletta i eget namn och kom på fjärde plats i Luxemburg.

Allt borde varit frid och fröjd men nu tyckte flera av bandkamraterna att Dickie fick lite för mycket utrymme och uppmärksamhet. Året efter hoppade flera av bandets medlemmar av för att bilda en ny grupp istället.

Dickie Rock värvade snabbt nya medlemmar och fortsatte att turnera framgångsrikt med Miami Showband i flera år till. Än idag uppträder han sporadiskt och räknas till Irlands verkliga musikpersonligheter.



Dickie Rock / Come Back To Stay (Irland 1966)
Delad 4:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

22 februari 2016

Pozdrav svijetu / Jugoslavien 1969

På den gamla goda tiden då alla länder var tvungna att sjunga på sina egna språk var ett kärt gammalt trick att väva in internationellt gångbara ord och fraser i texten. På så sätt skulle den stora juryn höra något bekant i ordsoppan och kanske känna sig frestad att kasta lite poäng i ens riktning.

I stort sett alla länder med ovanliga sångspråk har testat knepet och det har sålunda sjungits mer eller mindre tillkämpade texter om telefoner, Halleys komet, spionen Mata Hari och till och med slaget vid Waterloo.

Det socialistiska Jugoslavien hade inga språkliga kompisar i tävlingen och tyckte kanske att de haft lite svårt att nå ut med sina budskap ordentligt. 1969 bestämde man sig därför för att säga tjingeling till hela världen och sjunga "god dag" på ett antal europeiska språk.

4M var en uppskattad vokalgrupp som bildats redan 1957 runt sångaren och låtskrivaren Ivica Krajač. Eftersom grupper inte var tillåtna i Eurovision Song Contest - och inte skulle bli det förrän 1971 - fick Ivica kliva fram som soloartist medan de övriga herrarna agerade kör.

Jag vet efter alla dessa år inte om den här låten är allvarligt menad eller gjord med ett leende i mungipan, men när de kroatiska karlarna sjunger "hyvää päivää" i kör fnissar jag alltid till en smula.

Ivica Krajač utvecklades till en riktig hörnsten i den kroatiska musikbranschen och har skrivit massor av låtar för andra artister. De flesta av dem är bättre än den här.



Ivan & 3M / Pozdrav svijetu (Jugoslavien 1969)
Delad 13:e plats av 16 bidrag i Madrid

21 februari 2016

Jugarem a estimar-nos / Andorra 2004

2004 var rena revolutionen för Eurovision Song Contest. Istället för att ett antal länder fick sitta i utvisningsbåset varje år - som man hade fått göra under åren 1993-2003 - infördes nu en semifinal och alla länder som ville kunde delta varje år.

Denna nya spännande värld gjorde att hela fyra nya länder debuterade i tävlingen, bland annat mikrostaten Andorra, insprängd mellan Frankrike och Spanien.

Andorra hörde knappast till Europas mest välprofilerade länder. Efter första världskriget hade landet glömts bort i fredsfördragen och låg formellt i krig med Tyskland ändå fram tills felet upptäcktes. Då hade andra världskriget redan hunnit bryta ut.

Man gick ambitiöst till väga och anordnade en nationell final uppbackade av TV3, en populär regional kanal i spanska Katalonien. Vinnare blev 23-åriga Marta Roure som även skådespelade vid sidan av sången.

Vinnarlåten - en sång om ett par som i brist på äkta vara bestämmer sig för att låtsas älska varandra hett och intensivt tills solen går upp och deras vägar skiljs - piffades till och försågs med en enkel men snygg video, och plötsligt började det viskas om lilla Andorra i förhandstipsen. Låg det en skräll och väntade runt hörnet?

Väl på plats i Istanbul sjönk förväntningarna rejält. Andorranerna hade övat in ett dansnummer som inte riktigt verkade passa med låten och som fick Marta själv att tappa både andan och tonsäkerheten. Andorra gick inte till final och när alla siffror offentliggjordes visade det sig att man fått 12 poäng från Spanien men inte en enda poäng från något annat land.

Besvikelsen till trots hade man ändå åstadkommit något stort: för första gången under de 48 år ESC funnits hade ett bidrag framförts på katalanska, modersmål för drygt fem miljoner människor i Andorra, Frankrike och Spanien.



Marta Roure / Jugarem a estimar-nos (Andorra 2004)
18:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Aldri i livet / Norge 1981

Under 1970-talet hade Norge mer och mer börjat utmärka sig som hela tävlingens jumbo och eviga förlorare. Från början hade alla de nordiska länderna varit riktiga blåbär men det var norrmännen som ständigt gick på pumpen och hamnade i slutändan av resultatet år efter år.

När det nuvarande poängsystemet infördes 1975 var det bland annat för att det ansågs garantera att alla bidrag skulle få poäng. När Norge blev det första landet att hålla nollan var ingen särskilt förvånad och hela Europa skrattade med norrmännen. Och åt dem. Det ska sägas i ärlighetens namn.

Tre år senare var det dags igen och Europa skrattade på nytt. De flesta inblandade i det norska bidraget kunde däremot hålla sig för skratt.

När Finn Kalvik vann den norska finalen var han landets bäst säljande artist. Han hade precis spelat in sin andra LP för Stikkan Anderssons skivbolag Polar, båda producerade av Benny Andersson under Abbas mest hektiska år, och sålde snabbt guld på hemmaplan.

När han blev inbjuden att delta i norska finalen tyckte Stikkan att han skulle ställa upp med LP:ns rockigare titelspår "Natt og dag" men Finn Kalvik själv insisterade på att tävla med sin ballad. På skivversionen var Abba-influenserna tydliga och i kören hördes Agnetha och Frida tydligt.

Trots allt detta ville det sig inte alls i Dublin. Norge fick ännu en nolla i protokollet, alla skrattade och Finn Kalviks karriär fick sig en rejäl smäll som skulle ta många år att reparera. Inte såg det hemskt bra ut för Stikkan och Polar heller. Hade Team Abba tappat stinget?

Sanningen å säga hade nog Finn Kalvik snarare gett sig in i fel tävling. Hans lågmälda utstrålning räckte inte för att märkas i konkurrensen. Liveframträdandet i finalen är blekt och kraftlöst och saknar helt skivversionens finess.

Finn Kalvik och Benny Anderssons samarbete tog slut efter nollpoängaren men återupptogs nitton år senare, då Finn spelade in Benny Anderssons "Tröstevisa" i duett med Cajsastina Åkerström.



Finn Kalvik / Aldri i livet (Norge 1981)
20:e plats av 20 bidrag i Dublin

Et s'il fallait le faire / Frankrike 2009

Både Storbritannien och Frankrike hade i många år påtalat hur väldigt svårt det var att få etablerade artister att vilja ställa upp i ESC. Trots att vinden hade vänt under de senaste tio åren och den gamla tävlingen blivit riktigt populär på nytt så verkade stjärnorna ännu anse att de var ett obekvämt ställe att synas på. Fel forum.

Helt plötsligt värpte ändå hönan ett guldägg när fransk tv offentliggjorde att ingen mindre än Patricia Kaas skulle representera trikoloren i Moskva.

Patricia Kaas hade fått ett stort genombrott i slutet av 1980-talet och gjort sig känd för att blanda pop och chanson. Nu hade hon ett nytt album att lansera och ville gärna göra det i eurovisionens strålkastarljus. Måhända att det gått ett par år sedan hon senast hade en hit på topplistorna men denna moderna Piaf var ändå en riktig godbit.

Tävlingslåten hämtades från det nya albumet "Kabaret", som odlade Kaas kärlek för just 1920- och 30-talens sångerskor, och var långsam, elegant och majestätisk. Inte direkt den typen av låt som varit hårdvaluta sedan telefonröstningen införts.

Till fransmännens lycka var 2009 året då jurygrupperna gjorde stor comeback och återtog halva makten i omröstningen. Där tittarna höll sig mer reserverade gav juryn höga poäng till Frankrikes svala och tjusiga chanson.

När hon kom tillbaka hem med en åttondeplats i bagaget undrade skvallerpressen om hon inte ångrade sin medverkan. Det gjorde Patricia Kaas inte alls och förklarade att hon inte fått så här mycket positiv PR på mången god dag. Albumet fick en rejäl skjuts i försäljningen och hon kunde med ens lägga till många fler länder till sin pågående turné.

Dessvärre lyssnade inga andra stjärnor så noga på vad hon hade att säga och snart skulle Frankrike komma att representeras av mer anonyma förmågor igen.



Patricia Kaas / Et s'il fallait le faire (Frankrike 2009)
8:e plats av 25 (final) i Moskva

20 februari 2016

My Słowianie - We Are Slavic / Polen 2014

Polen hade hållit sig hemma från Eurovision Song Contest de två senaste åren då de efter en del funderande bestämde sig för att skicka en kandidat till Köpenhamn.

Det officiella skälet till frånvaron hade varit att man 2012 stod värd för de europeiska mästerskapen i fotboll tillsammans med Ukraina och att den polska televisionen satsade allt sitt krut på det projektet.

Troligtvis hade den egna bristen på framgång spelat roll också. Ända sedan landets sensationella debut i Dublin 1994 - då man sjöng sig rakt in på andra plats - hade resultaten varit nedslående besvikelser.

När man kom nu kom tillbaka tänkte man åtminstone göra ett visst intryck på Europa och man bestämde sig för att skicka en riktig hit till ESC.

"My Słowianie" var pop med en rejäl dos polsk folkton i botten och videon, som drev med nationella stereotyper om manliga män och lantliga, vackra och rejäla kvinnor, visades 15 miljoner gånger på tre veckor.

I Köpenhamn skruvade man till konceptet ytterligare och gav stort utrymme åt två stycken glamour girls som ägnade sina tre minuter i rampljuset åt att kärna smör och tvätta kläder på ett högst suggestivt vis.

Sexistiskt och förnedrande tyckte vissa och en del tv-bolag opponerade sig mot att behöva visa det här på familjevänlig tid. Polackerna själva kontrade med att be om fler urringade närbilder.



Donatan & Cleo / My Słowianie - We Are Slavic (Polen 2014)
14:e plats av 26 (final) i Köpenhamn

Valentino / Spanien 1986

Spansk tv hade tagit för vana att välja sina bidrag till ESC internt, utan någon nationell final, utan att nödvändigtvis motivera sina val desto mer för tv-tittarna. Man bara valde ut ett bidrag och så fick publiken tacka och ta emot.

1986 valde man att skicka Cadillac till Bergen. De hade funnits i fem år och släppt ett par skivor med viss framgång. Man hade bytt musikalisk stil såväl som medlemmar ett par gånger och hoppades nu att få det riktigt stora genombrottet.

Det intressanta är i backspegeln inte vad man valde utan vad man valde bort, då flera källor hävdar att gruppen Mecano hade skickat in sin låt "Hijo de la luna" till urvalskommittén. Mecano hade slagit igenom som ett syntpopband några år tidigare men befann sig nu vid ett vägskäl i karriären. Intresset för dem hade dalat och de hade blivit dumpade av sitt skivbolag.

Kanske tyckte spansk tv att Mecano var föredettingar och ointressanta att skicka iväg någonstans. Kanske hade inte låten riktigt funnit sin form än - den var egentligen tänkt för en annan artist från början.

Vad som hände var att "Hijo de la luna" blev början till en makalös nytändning för Mecano. Låten blev en hit i stora delar av Europa och snart var trion den den allra mest framgångsrika gruppen i den spanska underhållningshistorien.

För Cadillac gick det inte riktigt lika bra. Efter att ha placerat sig helt i mitten av resultatet åkte medlemmarna hem till Spanien igen, släppte ett sista album och upplöste sedan gruppen för gott.



Cadillac / Valentino (Spanien 1986)
10:e plats av 20 bidrag i Bergen

Running Scared / Azerbajdzjan 2011

Från allra första stund då Azerbajdzjan debuterade i Eurovision Song Contest 2008 borde det ha stått klart för de flesta att man hade en stenhård ambition att vinna. Målet var att få välkomna hela Europa i Baku och visa vilket spännande land och resmål man var.

För att inte tala om att man i förlängningen ville locka till sig investeringar och kapital och förbättra landets image internationellt. Azerbajdzjan är en av världens största oljeproducenter men rikedomarna har fördelats snett och halva landets befolkning lever under fattigdomsgränsen. Korruptionen blomstrar, oppositionen är förtryckt och presidentfamiljen styr och ställer enligt eget tycke och smak.

För att nå framgång använde man sin stora plånbok och köpte in sina bidrag utomlands ifrån. Artisterna som framförde låten hade vaskats fram i en nationell final men låten, körsångarna och koreografin var alla hämtade från Sverige.

Han var kändisbarnet med artistdrömmar, hon var en azerbajdzjansk hemmafru bosatt i London. Det slog inte direkt gnistor mellan dem men den bristande kemin doldes ganska bra av den snillrika koreografin. Det hela var snyggt och välkammat och trevligt men när Azerbajdzjan seglade iväg och vann tappades en och annan haka runt om i Europa.

Vad som egentligen hände var att startfältet var jämnt och Europa oense. Poängen flög i rikliga mängder åt alla håll och det räckte med en ovanligt låg poängsumma för att vinna - den lägsta vinnarpoängen sedan semifinalerna infördes. Dessutom muttrades det med låg röst om att en och annan oljemiljon kanske lagts på att köpa röster.

Hemma i Azerbajdzjan firade man stort och texter om vinsten snabbt skrevs in i skolornas läroböcker. Nu började man smida planer inför en final i Baku som skulle bli den dyraste genom tiderna och där man exempelvis byggde en helt ny konsertlokal från grunden.



Ell & Niki / Running Scared (Azerbajdzjan 2011)
1:a av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

19 februari 2016

A Message To Your Heart / Storbritannien 1991

Ibland när gamla ESC-deltagare får frågan hur de minns sin medverkan så suckar de djupt och säger att de önskar att de aldrig hade ställt upp. Det brukade jag tycka var ganska konstigt. Om man är en artist borde man väl uppskatta att få sjunga inför en så stor publik som möjligt.

Med åren börjar jag förstå allt bättre vad de menar. Inte minst de brittiska artisterna har genom åren haft förvånansvärt lite kontroll över sitt tävlande och har ofta hamnat i den internationella hetluften med låtar de inte gillat eller så har de framställts på ett sätt de inte känt sig bekväma med.

Samantha Janus hade en stökig tonårstid bakom sig innan hon kommit in på en teaterskola och bestämt sig för att göra karriär. 18 år gammal blev hon upptäckt och någon bestämde sig för att göra sångstjärna av henne. Innan hon visste ordet av stod hon på en scen i Rom och sjöng en poplåt om lidandet i världen, iförd en liten liten klänning, omgiven av tre kurviga körsångerskor, medan uppåt en miljard människor tittade på.

Nervös och knappast uppgiften mogen sladdade Samantha fram över tonerna medan kritikerna skrockade om att hon ju var vacker men knappast särskilt talangfull. Den delade tiondeplatsen med Irland var knappast någon succé med brittiska mått mätt.

Till Samanthas försvar ska ändå sägas att hon prickade den svåra sluttonen närmast perfekt även om det är lite skakigt på vägen fram till den.

Väl hemma lades musikkarriären på hyllan och Samantha fokuserade åter helt på att bli skådespelare. Idag är hon välkänd efter framstående roller både på tv och teaterscenen. 2009 gifte hon sig och bytte namn till Samantha Womack.



Samantha Janus / A Message To Your Heart (Storbritannien 1991)
Delad 10:e plats av 22 bidrag i Rom

Fiumi di parole / Italien 1997

Ingen verkar veta riktigt säkert vad som hände men efter finalen i Millstreet 1993 tappade italienska RAI det lilla intresse man ändå hade haft för Eurovision Song Contest och drog sig ur tävlingen.

Det krävdes gissningsvis en hel del lock och pock och sockerbit, men fyra år senare - när man verkade ha bestämt sig för att försöka ge hela ESC en nytändning i Dublin 1997 - var italienarna tillbaka i startfållan.

För första gången sedan 1972 gjorde man dessutom det självklara och skickade vinnarlåten från Sanremofestivalen - denna den italienska schlagerns mastodontfest - som representant.

Inte för att Sanremo skulle varit en uttagning till ESC. Snarare fick vinnaren frågan om de kunde tänka sig en resa till Irland och det kunde de. Jalisse hade kanske inte så mycket att välja på. De hade varit en oväntad vinnare och möttes inte direkt av någon ohejdad entusiasm efter segern. Flera andra av Sanremolåtarna blev större hits och vinnarna beskylldes för att ha plagierat Roxettes "Listen to your heart". De behövde all positiv uppmärksamhet de kunde få.

På andra plats i Sanremo kom Anna Oxa som var en större stjärna och som redan representerat Italien 1989. Hon skulle gissningsvis nobbat ESC och tyckt sig ha viktigare saker att ägna sig åt.

I Dublin var Jalisse ändå populära och räknades som en av de riktigt stora vinnarfavoriterna. Ett snyggt framträdande och en fjärdeplats borde ju ingen kunna vara missnöjd med. Utom möjligen RAI, som återigen drog sig tillbaka från tävlingen och inte skulle göra comeback förrän 2011.



Jalisse / Fiumi di parole (Italien 1997)
4:e av 25 bidrag i Dublin

Sou fräi / Luxemburg 1992

I Luxemburg talas av tradition franska och tyska men sedan februari 1984 har det egna språket luxemburgiska officiell status. I grunden är språket en moselfrankisk dialekt av tyska med en hög grad av franska låneord.

Alla medborgare i Luxemburg får själva bestämma om deras primära språk är franska, tyska eller luxemburgiska. På det egna språket heter landet för övrigt Lëtzebuerg.

I ESC hade man sjungit på det egna språket en enda gång - 1960 då man kom på allra sista plats - och sedan konsekvent hållit sig till franska. Huvudanledningen till att man deltog var att franskspråkiga Radio Luxembourg blivit mycket populär i Frankrike och att man under luxemburgsk flagg kunde lansera artister och låtar genom Europas största musiktävling.

När det intresset dog ut i sluten av 1980-talet och man i allt högre grad skickade lokala artister och låtskrivare så vissnade också de luxemburgska framgångarna.

1992 fick luxemburgiskan komma till heders som sångspråk igen. Marion Welter sjöng om hur hon önskade sig en värld där vi fått svar på alla frågor, där man kan bygga sin tillvaro på drömmar och där man likt en färgglad pappersdrake kan flyga över alla gränser. "Jag vill vara lika fri som mina tankar är!"

Med andra ord en helhjärtad hyllning till det gemensamma, till det EG som snart skulle byta namn och bli Europeiska unionen. Idag känns det väldigt avlägset och naivt att någon skulle skriva en schlager på det temat.

Tron på den gemensamma verkar inte ha varit så stark ens i Luxemburg. Man deltog en gång till och drog sig sedan ur denna hela Europas fest.



Marion Welter & Kontinent / Sou fräi (Luxemburg 1992)
21:a av 23 bidrag i Malmö

18 februari 2016

Sevince / Turkiet 1978

Efter att "Waterloo" vunnit Eurovision Song Contest utbröt rena rama Abba-febern. I skolor över hela världen slogs flickor om vem som skulle få vara Agnetha och vem som skulle vara Frida medan pojkar fick agera statister i form av Björn och Benny. Sedan använde man hopprep som mikrofoner och mimade till de bästa låtarna och om man gjorde det tillräckligt bra kändes det nästan som att man var Abba på riktigt.

Även i ESC skulle det visa sig att många ville leka Abba och framför allt under det sena 1970-talet blev det vanligt med kvartetter bestående av två män och två kvinnor. Det är inte direkt ovanligt genom tävlingens historia att vinnande koncept kopieras av andra på ett eller annat sätt. Däremot är det ganska ovanligt att kopiorna lyckas särskilt bra.

Att Europa skulle falla i farstun för Abba-schlager på turkiska måste ha känts som onödigt höga förväntningar men att komma näst sist med bara två poäng var ett oväntat hårt öde.

Hemma i Turkiet gjorde inte publiken heller Abba-kopplingen där bidraget sågs som ett nummer för stjärnan Nilüfer, den blonda av gruppens sångerskor. Gruppens Agnetha, om man så vill. Än idag är hon en stor stjärna med över tjugo album bakom sig. Sedan 1997 är hon dessutom turkisk goodwill-ambassadör för UNICEF.



Nazar / Sevince (Turkiet 1978)
Delad 18:e plats av 20 bidrag i Paris

17 februari 2016

Amour on t'aime / Schweiz 1982

Schweiz stod värd för den allra första upplagan av Eurovision Song Contest och vann också hela tävlingen med ett av sina två bidrag. Efter det skulle det bli mera uppförsbacke för schweizarna (vilket borde kunna kännas bekant för ett land fullt av höga berg).

Oftast placerade man sig någonstans runt mitten, någon gång lite då och då lyckades man knipa en plats bland de fem bästa. Det var inte många som trodde att man skulle lyckas med det då Arletta Zola äntrade den lilla scenen i Harrogates nybyggda konferenscentrum i april 1982.

Arlette hade varit ett stjärnskott i slutet av 1960-talet då hon fick kontrakt med ett franskt skivbolag som hårdlanserade henne mot en ung publik. Hon släppte ett par framgångsrika singlar och syntes i en del musikprogram och ungdomstidningar men gifte sig i början av 70-talet och koncentrerade sig på sin familj, så som det förväntades av schweiziska fruar.

1982 längtade hon tillbaka till rampljuset och framförde glatt den något gammaldags och fjäderlätta "Amour on t'aime" med alla sina 60-talsmanér intakta, ackompanjerad av sin småjoddlande kör. Lite förfärligt men samtidigt ganska underbart och oemotståndligt.

Det underliga - bortsett från att jurygrupperna blev eld och lågor och vräkte poäng över Arlette - var att låten egentligen skulle tävlat i den schweiziska finalen redan 1978 men att den då drogs tillbaka av upphovsmannen Alain Morisod. Kanske lika bra med tanke på att hans låtar ändå blev etta och tvåa i den nationella ligan det året. "Amour on t'aime" blev liggande i hans byrålåda i fyra år innan den slutligen fick komma ut i ljuset.

Arlettes succé ledde inte till någon ny stjärnstatus men än idag har hon en lojal skara fans och ger med ojämna mellanrum ut nya skivor.



Arlette Zola - Amour on t'aime (Schweiz 1982)
3:a av 18 bidrag i Harrogate

16 februari 2016

Stop mens legen er go / Danmark 1966

Danmarks bidrag till finalen i Eurovision Song Contest borde ha en upphöjd och prominent plats i ESC-historien då det bjöd på en minst sagt omstörtande premiär. För första gången fanns personer på scenen vars enda uppgift var att dansa.

En bit in i den struttiga låten kommer ett långt instrumentalt parti där ett glatt par framför den minst lika struttiga "stop-dansen". Om danskarna bara vetat vilket monster de skapat.

Idag är tävlingen full av koreografi och dans och bensprattel men före Ulla Pia Nielsens dansare hade artisterna på sin höjd gjort någon liten piruett bakom sitt mikrofonstativ. En betydande innovation för ESC:s underhållningsvärde.

Tyvärr uppskattades inte insatsen alls efter förtjänst hemma i Köpenhamn där pressen tyckte att schlager var trams och tog heder och ära av de flesta deltagarna. Samma år fick Danmarks Radio en ny underhållningschef i Niels-Jørgen Kaiser som avskydde ESC och personligen satte stopp för all dansk medverkan.

Året efter lyste Danmark med sin frånvaro och skulle inte göra comeback förrän 1978, då Kaiser lämnat sin post. Då blåste nya vindar och det dansades ganska friskt på scenen.

Ulla Pia fortsatte att leverera schlagerhits fram till början av 1980-talet då hon drog sig tillbaka ur offentligheten. Idag är hon en älskad kultartist vars gamla pärlor ofta plockas fram och upptäcks av nya generationer.



Ulla Pia / Stop mens legen er go (Danmark 1966)
14:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

15 februari 2016

Run Away / Moldavien 2010

Jag var kommentator för finlandssvensk radio och tv vid ESC 2010 och talade mig flera gånger varm för Moldaviens bidrag. I ett ganska städat och polerat startfält kändes den energisk, busig och flirtig. Som en riktig hit ska.

Fullt ös från början till slut med en yster fiolpojke, en slavisk discocharmör, en förträfflig popsångerska och en saxofonist med ett av de mest dansanta underliv man skådat.

Saxofonen - som lånat en hel del från den gamla hiten "Baker Street" - kändes kanske som den allra fiffigaste komponenten i hela paketet. Det skulle den verkligen visa sig vara också.

I tävlingen gick det ganska dåligt. Man tog sig till final med ett nödrop och fick nöja sig med en bottennotering där. Men saxofonen hade gjort ett tillräckligt stort intryck ändå. Under namnet Epic Sax Guy blev låten ett viralt fenomen - åtminstone valda delar av den - och lever ett helt eget liv långt utanför ESC.



Sunstroke Project & Olia Tira / Run Away (Moldavien 2010)
22:a av 25 bidrag (final) i Oslo

14 februari 2016

Aspro mavro / Cypern 1987

Det hade börjat så bra och på de två första försöken hade Cypern varit en pigg uppstickare som placerat sig högt och gjort ett gott intryck. Efter det sinade framgångarna och Medelhavets tredje största ö började placera sig i botten år efter år.

1987 gjorde man en rejäl uppryckning och räknades åter till en av favoriterna. Man hade valt en riktig eurovisionsschlager med ett sound som låg helt rätt i tiden. Kanske en möjlig vinnare. Soundet var ingenting cyprioterna hade fixat till på egen hand. "Aspro mavro" hade spelats in i Sverige, producerad av Lars O Carlsson - en av husproducenterna hos Mariann Records i Skara.

Det ryktades till och med att låten egentligen var skriven av Torgny Söderberg som tre år tidigare vunnit hela Eurovision Song Contest med "Diggi-loo diggi-ley", något Cyperns nationella regler inte skulle ha tillåtit. Hur det än låg till med den saken presenterades makarna Andreas och Maria Papapavlou som upphovsmän i offentligheten.

Sångerskan Alexia Vassiliou hade redan sjungit för Cypern vid debuten 1981 som del av gruppen Island. Nu var hon hemkallad från sina musikstudier i Boston för att än en gång försvara landets ära och laddade sin låt med pondus och närvaro.

Hon hade gott stöd av sin scenkamrater, varav tre själva skulle komma att representera Cypern i ESC: dansaren Haris Anastasiou 1990 såväl som körsångerskorna Elena Patroklou (1991) och Evridiki (1992, 1994 och 2007).

Alexia kom på sjunde plats, fick en hit med sitt tävlingsbidrag och blev med åren en av den grekiska musikvärldens största stjärnor. Idag har hon lämnat popen bakom sig och satsar mer på jazz och improvisation. 2012 utsågs hon till Cyperns främsta kvinnliga sångerska.



Alexia / Aspro mavro (Cypern 1987)
7:e plats av 22 i Bryssel

Crno i belo / Makedonien 2012

De jugoslaviska melodifestivalerna var som ett ESC i miniatyr de de olika delrepublikerna skickade in bidrag och tävlade mot varann om äran att få representera hela landet. Under alla de åren lyckades inte Makedonien vinna en enda gång.

Efter att Jugoslavien störtat samman anmälde sig Makedonien till ESC 1996 och i en påkostad nationell final valdes Kaliopi till vinnare.

Just det året experimenterade EBU med tävlingen och ordnade en konstig intern semifinal där sju länder slogs ut innan tävlingen ens börjat. Där stod Kaliopi och hela Makedonien med långa näsor och fick se sig bortröstade på nytt.

Kaliopi hade varit stor stjärna redan på 1980-talet i en grupp tillsammans med sin dåvarande make Romeo Gril men hade lämnat landet när de politiska oroligheterna tilltog. Nu var hon fast besluten att jobba sig tillbaka till toppen och när ESC-försöket gick om intet började hon framför allt att skriva och producera låtar för andra.

Revanschens stund var inne 2012 då makedonsk tv utsåg henne till landets representant i Baku utan någon nationell final. Då var hon åter en firad och älskad sångerska, mångsidig och karismatisk, och ex-maken skrev henne en sång som lät henne glänsa och briljera.

Trettondeplatsen i Baku var Makedoniens näst bästa genom tiderna och en god påminnelse om att ESC inte enbart är ett forum för unga talanger utan även en utmärkt plattform för mogna artister mitt i karriären.



Kaliopi / Crno i belo (Makedonien 2012)
13:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Tu te reconnaîtras / Luxemburg 1973

Ganska ofta får jag frågan vilken låt jag tycker är den bästa någonsin i Eurovision Song Contest. Mitt svar är varje gång att det är en omöjlig fråga att svara på. Det beror helt på dagsform och humör och hundra andra saker. Vad jag däremot vet är vilken som är den bästa vinnaren någonsin. När Anne-Marie David sjunger Luxemburgs vinnarlåt från 1973 händer någonting i mig jag knappt kan förklara.

Luxemburg hade vunnit året innan (med den näst bästa vinnaren någonsin för övrigt) och arrangerade tävlingen i sin nya stadsteater. Sjutton länder deltog - Malta och Österrike hade hoppat av men Israel debuterade - och startfältet är utan tvekan ett av de starkaste någonsin. Av sjutton låtar är nästan alla bra.

Värdlandet hade sin vana trogen hyrt in en fransk artist istället för någon lokal förmåga. Anne-Marie David hade fått sitt stora genombrott som Maria Magdalena i den franska uppsättningen av Jesus Christ Superstar och på hennes skivbolag var man ivriga att ge henne en "egen" hit utanför musikalvärlden.

"Tu te reconnaîtras" är förhållandevis kort - bara 2:38 från början till slut - men innehåller allt man kan önska sig. Ett kraftfullt intro, en dynamisk och spännande vers, och en riktigt explosiv refräng som är lätt att minnas. Dessutom har den ett hemligt vapen i form av den pianoslinga som dyker upp efter refrängen: egentligen helt frikopplad från resten av låten blir den en glimrande hook, en sista lysande detalj i en perfekt låt.

Vinnarlåten blev en stor hit runtom i Europa men Anne-Marie David blev aldrig den superstjärna hon var tänkt att bli. Av privata orsaker drog hon sig tidvis helt bort från offentligheten men skulle åtminstone återkomma till ESC sex år senare och tävla för sitt hemland Frankrike.



Anne-Marie David / Tu te reconnaîtras (Luxemburg 1973)
1:a av 17 bidrag i Luxemburg

13 februari 2016

Avrei voluto / Italien 1989

Den årliga schlagerfestivalen i Sanremo har varit den italienska underhållningens största happening ända sedan starten 1950. Eurovision Song Contest är i själva verket modellerad efter det italienska originalet, som fick stå som förebild då EBU började fundera på program som kunde ena Europa via televisionen.

I Italien bryr man sig väldigt lite om den europeiska kopian och lägger all uppmärksamhet på den inhemska tävlingen, där många karriärer startat och minst lika många tagit slut.

Sanremo 1989 blev en stor triumf för två artister som deltagit på egen hand flera gånger tidigare men som nu sjöng tillsammans.

Fausto Leali hade slagit igenom som rocksångare redan i mitten av 1960-talet medan Anna Oxa gjorde en uppmärksammad och utmanande debut drygt tio år senare. Båda var kända och populära men deras duett tog fram det bästa hos båda och "Ti lascerò" vann Sanremo och blev en stor hit.

Det speciella med vinnarlåten var att den nästan mer kändes som två solonummer som växte ihop på slutet än som en renodlad duett. Bådas röster och personligheter ges mycket plats och de båda stjärnorna slapp tävla om utrymmet.

Italienska RAI frågade duon om de inte kunde tänka sig att representera Italien också vid ESC. Det kunde de tänka sig, men då Sanremovinnaren var en minut för lång för ESC - där inga bidrag får vara längre än tre minuter - skrev man samma låt en gång till, bara lite kortare.

Precis som ESC blev ett ännu bättre program än Sanremo blev "Avrei voluto" möjligen ännu bättre än sitt hyllade original. Samma upplägg, samma tydliga uppdelning av sången, samma intensitet. Bara ännu starkare.

I Lausanne hörde duon till storfavoriterna men juryn visade sig inte alls vara på humör för rockballader och facit blev en blygsam niondeplats. Inte för att någon hemma i Italien noterade saken.

Anna och Fausto tackade varandra för den respektive draghjälpen och gick sedan vidare i sina karriärer utan varandra. Precis som de sjungit att de skulle i sina två låtar.



Anna Oxa & Fausto Leali / Avrei voluto (Italien 1989)
Delad 9:e plats av 22 bidrag i Lausanne

Ooh Aah Just A Little Bit / Storbritannien 1996

I mitten av 1990-talet var Eurovision Song Contest ett kommersiellt stendött evenemang. Det finns inget snällare sätt att säga det på. Tittarsiffrorna dalade inte längre utan störtdök. Bidragen blev kanske hits i sina egna länder men i de flesta fall inte ens det.

Inte ens vinnarlåtarna fick något liv efter tävlingen. Kanske för att jurygrupperna ihärdigt premierade vackra harmonier framom hitrefränger. Kanske för att regelverket uttryckligen förbjöd användandet av de trummaskiner och syntetiska ljud som kännetecknade nittiotalets hitlåtar.

På BBC hade man bestämt sig för att bryta dödläget och visa var skåpet skulle stå. I flera år hade man försökt skicka modernare bidrag och 1996 hade man fått till en riktig fullträff.

Gina G var en australiensiska som flyttat till London några år tidigare och som gjort succé som DJ och sångerska på diverse klubbar. Hon var kanske inte vansinnigt tonsäker men glittrande och karismatisk och hennes låt fastnade som ett plåster på första lyssningen. Snart rusade den uppför de brittiska topplistorna.

För att se till att hitlåten fortfarande skulle låta som en hitlåt i ESC såg Storbritannien till att utöva lite press på EBU. Snabbt och lätt skrevs reglerna om så att Gina G:s dataanimerade synthslingor skulle få användas också i tävlingen. Efter det gick utvecklingen snabbt framåt: året efter fick alla länder lägga hur mycket musik de ville på band, ytterligare två år senare togs orkestern bort helt.

Det enda man inte hann göra något åt var de mossiga jurygrupperna som i vanlig ordning röstade fram en irländsk vinnare i folkton. Den brittiska topplistediscon fick nöja sig med en åttondeplats men gick upp på englandslistans förstaplats dagen efter finalen och blev en stor hit i många länder. Den första stora hit som ESC producerat på nästan tio år.

Därmed hade jurygrupperna i princip avskaffat sig själva. Året efter genomförde fem länder telefonröstning på prov och 1998 slängdes juryn ut i kylan helt. Där skulle den få stanna i många år.



Gina G / Ooh Aah Just A Little Bit (Storbritannien 1996)
8:e plats av 23 bidrag i Oslo

Paradies, wo bist du / Västtyskland 1965

I och med att de släppte "Revolver" 1966 tappade the Beatles sitt sista intresse för att turnera. De nya låtarna var polerade och sofistikerade studioprodukter, skapade genom långa sessioner där man ständigt lagt på nya lager av ljud som skulle varit fullständigt omöjliga att återge av ett litet liveband. Samma sak gällde egentligen låten som Västtyskland skickade till ESC i Neapel 1965.

Hans Blum var en produktiv låtskrivare på uppåtgående med ett par succéer bakom sig. Nu hade han totat ihop en låt som i studion visade sig vara en innovativ liten pärla, inte minst med tanke på hur omedelbar och rakt på sak tysk schlager brukade vara.

Efter en drömsk inledning börjar Ulla Wiesner sjunga lojt, nästan frånvarande, mot en musikbakgrund som nästan verka spelas baklänges eller åtminstone i en annan hastighet än det var tänkt. Inte så hemskt lättillgängligt måhända men jag älskar den här inspelningen.

När den italienska orkestern släpptes lös är det inte många av de sofistikerade studioeffekterna som överlever. Ulla själv gör sitt bästa vid mikrofonen men slutresultatet känns stressat mer än svävande. I slutändan blev Västtyskland ett av fyra länder med noll poäng i protokollet.

Ulla Wiesners solokarriär hämtade sig aldrig men istället blev hon en uppskattad studiomusiker och bakgrundssångerska ända fram tills hon pensionerade sig 2002. Hans Blum skulle skriva fler riktigt bra bidrag till ESC och lyckas bättre utan att någonsin få till den framgång han skulle förtjänat.



Ulla Wiesner / Paradies wo bist du (Västtyskland 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 i Neapel

12 februari 2016

Oj, oj, oj, så glad jeg skal bli / Norge 1969

En glad och sprallig liten låt - ganska tydligt kalkylerad på fjolårets internationella vinnare - sprudlande framförd av en populär sångerska. Det borde väl ingen kunna bli speciellt upprörd av?

Fel. Direkt efter den norska finalen sattes sångerskan Kirsti Sparboe  och upphovsmannen Arne Bendiksen i ett direktsänt debattprogram där väl valda delar av kultureliten gick till frontalangrepp inte bara på den vinnande låten men på populärkultur i stort.

Den danske litteraturprofessorn Erling Nielsen hade analyserat den vinnande texten - en fjäderlätt bagatell om pojkvännen med smak för kjoltyg och drömmen att han en vacker dag ska låta textens jag vara flickvän i ensamt majestät - och rev den nu fullständigt i stycken. Tittarnas reaktion blev häftig, NRK:s växel blev nedringd och folket ställde sig tydligt på schlagerns sida.

Debatten rasade vidare och blev om inte mer nyanserad så åtminstone tydligare. Den så kallade seriösa kulturens representanter gjorde helt enkelt ett tappert men fåfängt försök att hävda sig mot allt det enkla och lättsmälta som saknar tuggmotstånd. Striden mellan det lätta och det svåra skulle rasa vidare under 1970-talet, även om den då kom att handla mer om det "betydelsefulla" mot det "kommersiella". Som om saker inte kunde vara bådadera.

I dagens läge när underhållning tillåts ta stort utrymme och ofta tränger undan aktuella och viktiga ämnen från rubriker och nyhetsplats, och den "seriösa" kulturen har förvisats till en än mer undanskymd position jämfört med 1969, kan man gott skänka Erling Nielsen en tanke. Inte hade han helt fel, även om han framförde sitt ärende klumpigt.

Debatten hade hjälpt vinnarlåten att bli en riktig brottarhit på hemmaplan och de flesta räknade med en framskjuten placering i Madrid. Åtskilliga hakor tappades - och inte bara i Norge - när Kirsti Sparboe hamnade på allra sista plats med en enda poäng.



Kirsti Sparboe / Oj, oj, oj, så glad jeg skal bli (Norge 1969)
16:e plats av 16 i Madrid

Deixa-me sonhar / Portugal 2003

Vad är det värsta som kan hända när man tävlar i ESC? Det är en fråga som ofta dyker upp. Att man glömmer texten i direktsändning? Att man sjunger falskt? Att man floppar och karriären får en knäck?

Dagen innan Rita Guerra skulle representera Portugal i Riga 2003 avled hennes bror till följd av en hjärntumör. Han gillade egentligen inte ESC men hade lovat att se programmet för sin systers skull och hålla tummarna. Istället somnade han in kvällen före finalen.

Hur klarar man av att fokusera på en sångtävling när något sådant händer i ens liv? Rita Guerras familj bestämde sig snabbt för att inte ta reda på det. Sångerskan skulle inte få veta något förrän finalen var över. Trots att ryktena gick bland portugiser på plats så nådde inte nyheten fram och Rita Guerra fick framträda lyckligt ovetande.

Först när hon kom hem till Lissabons flygplats - nöjd med sitt framträdande, besviken över den låga placeringen - fick hon veta vad som hänt när familjen kom emot och mötte henne.

Än idag är Rita en populär sångerska hemma i Portugal med åtta album på meritlistan. Men deltagandet i ESC är och förblir en parentes i karriären.



Rita Guerra / Deixa-me sonhar (Portugal 2003)
22:a plats av 26 bidrag i Riga

Woki mit dein Popo / Österrike 2012

Humor är svårt. Låt oss slå fast det en gång för alla. Det man skrattar åt i ett land kanske inte är skojigt alls någon annanstans. Med tanke på hur få ledande komiker Österrike skänkt världen är det förvånande hur ofta just de spelat humorkortet i ESC.

I den österrikiska finalen 2012 stod slutstriden mellan just frejdig lokal humor och en skäggig drag queen vid namn Conchita Wurst. Med minsta möjliga marginal valde man heteronormativ humor före killen i klänning.

Vinnarna Trackshittaz - bestående av Lukas Plöchl och Manuel Hoffelner - kunde möjligen beskrivas som ett österrikiskt svar på Ronny och Ragge och skojade om en viss typ av ung man av lantligt snitt med smak för enkla nöjen. Traktor-gangsta-party-rap, helt enkelt.

Året innan hade man kommit tvåa i den nationella finalen och fått en jättehit med "Oida taunz". Nu gick man hela vägen och fick visa upp sig internationellt med sin sång om att skaka rumpa.

Det allra svåraste med humor i ESC är att de andra ländernas tittare inte nödvändigtvis förstår vad du håller på med. Där Trackshittaz ville vara roliga trodde nog de flesta att de bara var tröttsamma, sexistiska mansgrisar och duon blev allra sist i sin semifinal i Baku. Den bortvalda Conchita Wurst skulle däremot få en ny chans två år senare och lyckas snäppet bättre.

Också hemmapubliken tröttnade så småningom på skämtet och 2015 upplöstes Trackshittaz efter en längre paus. Då hade Lukas Plöchl redan haft viss framgång som soloartist med betydligt mer seriösa texter. På Instagram har han dessutom antytt att han, liksom Conchita, skulle vilja ha ESC-revansch en vacker dag.



Trackshittaz / Woko mit dein Popo (Österrike 2012)
18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

11 februari 2016

Ey sham / Israel 1973

I början av 1972 befann sig den israeliska sångerskan Ilanit i Västtyskland för att spela in material då någon på skivbolaget Ariola frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp i den kommande tyska uttagningen till ESC.

För Ilanit var det svårt nog att ens komma till Tyskland för att jobba. Stora delar av hennes släkt hade mördats i koncentrationslägren under kriget och först när hennes mamma uppmanat henne att se mot framtiden och inte mot det förflutna beslöt hon sig för att ta chansen och jobba där. Men representera Tyskland internationellt, det ville hon inte.

Däremot ville hon gärna sjunga för Israel. Den israeliska televisionen hade startat så sent som 1968 och hade fattigt med pengar men var redan från början medlem av EBU, den europeiska radiounionen. Ilanit har i flera intervjuer berättat hur hon åkte hem och lyckades övertala cheferna om hur värdefullt det skulle vara för den judiska staten att synas i Europas största tv-program.

Israel anmälde sig till följande års tävling och Ilanit utsågs till representant. Hon erbjöd sig också att betala flygresan till Luxemburg för sig själv och hela delegationen, som med sina fem medlemmar var den allra minsta på plats.

Låten var skriven av Nurit Hirsch, en rutinerad hitsnickare som dessutom skickades med till Luxemburg för att dirigera orkestern. Tillsammans med svenska Monica Dominique blev de tävlingens första kvinnliga dirigenter någonsin.

Alla var mycket nöjda med låten men oense om uppbyggnaden. Ilanit ville gå direkt på refrängen medan Nurit insisterade på att bygga upp stämningen med en kort vers. Än idag hävdar Ilanit att de kunde ha vunnit om de gjort som hon ville.

Trots att många länder dykt upp i tävlingen sedan dess har nog inget lands debut blivit lika uppmärksammad och känts lika speciell och laddad som just Israels. Dessutom ledde den israeliska närvaron till ett stort säkerhetspådrag. Med terrordådet vid OS i München några månader tidigare i färskt minne ville ingen ta några risker. Enligt rykten bar Ilanit en skottsäker väst under sin klänning men det har hon förnekat flera gånger.

I slutändan fick Israel höga - men inte de allra högsta - poängen och landade på en värdig fjärdeplats en bit bakom topptrion. Ilanit fick en del internationella erbjudanden och valdes till landets främsta sångerska sju år i rad. Nurit skulle återvända som kompositör och dirigent och vinna hela rasket några år senare. Då hade hon dessutom följt Ilanits råd att börja med refrängen.



Ilanit / Ey sham (Israel 1973)
4:e plats av 17 i Luxemburg

Kun kello käy / Finland 1968

Många får fortfarande något drömskt i blicken när orkestern kommer på tal. Var det inte mycket bättre då det var levande orkester?

Det beror på vad man menar. Orkestern såg alltid maffig ut i bild. I brist på annat kunde bildproducenten alltid svepa med kameran över stråksektionen eller zooma in en närbild på blåsarna eller flygeln. Det var snyggt.

Men rent musikaliskt saknar jag ärligt talat inte orkestern det minsta. Dess främsta funktion under de sista åren den användes verkade vara att få de få moderna bidragen att låta mycket mossigare än nödvändigt.

Inte ens på den gamla goda tiden var det alltid så att låtarna lät bättre med orkester. Snarare fick de alla samma ljudvärld och verkade mer likriktade och strömlinjeformade än de var. Självklart var det svårt att öva in många nya låtar på kort tid och göra alla rättvisa.

Finlands bidrag till London 1968 är ett ganska bra exempel på detta. I studioversionen har den ett avskalat och effektivt arrangemang som blev betydligt mer tungt i gumpen när BBC:s orkester fick sätta tänderna i det. Det är som om musikerna inte riktigt skulle ha förstått sig på den luftighet och lätthet det finska teamet var ute efter.

Kanske kan man skylla det olyckliga ljudet även på tävlingslokalen. The Royal Albert Hall var den klart största arenan ESC hållits på dittills men var också ökänd för sitt katastrofala ljud. I en intervju före finalen suckade Finlands dirigent Ossi Runne att akustiken nog var bättre lämpad för brottningsmatcher än för musik.

Kristina Hautala vid mikrofonen var en pigg och populär 20-åring som två år tidigare slagit igenom med en finsk version av Dusty Springfields "You don't have to say you love me". Hon var född av finska föräldrar i Stockholm, var skolkamrat med den legendariska svenska tv-mannen Jacob Dahlin och hade vissa problem med finskan i början av karriären.

Trots att det blev flopp i London - delad sistaplats med Nederländerna och en enda fattig poäng i protokollet - snurrade karriärren på i ett par år till innan hon flyttade tillbaka till Stockholm för att plugga psykologi istället.



Kristina Hautala / Kun kello käy (Finland 1968)
Delad 16:e plats (sist) av 17 bidrag i London

Rendez-vous / Belgien 1983

De allra flesta nationella finaler som hållits genom åren har gått som planerat. Kanske att fel låt har vunnit ibland men publiken har applåderat artigt och sändningen har avslutats under ordnade former.

Det är ju skönt för alla inblandade i programmet men själv vet jag få saker som är så kittlande som när saker går helt överstyr i direktsändning.

Sällan har någon nationell final urartat på samma sätt 1983 års belgiska uttagning. Efter ett par semifinaler hade man en finaluppställning bestående av åtta mer eller mindre traditionella schlager och en experimentell och minst sagt annorlunda låt bestående av envetet och ihärdigt blås, taktfasta trummor och en enda rad textnonsens som upprepades i oändlighet:

"Rendez-vous. Men måttet är rågat och jag sluter mig som en mussla."

Segraren utsågs av en liten jury bestående av experter och när de gav segern till den experimentella trion Pas de Deux tappade studiopubliken koncepterna fullständigt. Istället för artiga och svala applåder buades det  så vilt och högt att vinnarna knappt ens kunde sjunga igenom sin segerrepris.

Inte heller i München gick det belgiska experimentet hem och nästa gång flamländsk tv ordnade en tv-sänd final försökte man skoja bort hela saken och döpte om gruppen till "Pas de points" ("Inga poäng" på franska) istället.

Kanske gav det inga större poängsummor när man försökte bryta eurovisionsmallen på 1980-talet men idag framstår "Rendez-vous" som ett spännande och nyskapande projekt, som en punkig örfil mitt i den ljuva schlagersången. Modigt och säreget. Chanslöst men bra på riktigt.



Pas de Deux / Rendez-vous (Belgien 1983)
18:e plats av 20 bidrag i München

10 februari 2016

Kaelakee hääl / Estland 1996

Efter två misslyckanden och ett år i utvisningsbåset (om man placerade sig för dåligt under åren 1993-2003 fick man stå över ett år och lämna plats för någon annan) fanns det en sak den estniska journalistkåren var fullständigt övertygad om: ingen i hela Europa skulle någonsin intressera sig för musik från en liten obskyr före detta sovjetrepublik med konstigt språk. Estland kunde lika gärna ge upp och dra sig ur Eurovision Song Contest självmant.

Man skulle kunna tro att estnisk tv var inne på samma linje. Den nationella finalen 1996 är allt annat än en visuell fest, anordnad på Tallinns trendigaste diskotek men utan någon form av extra dekor eller tv-mässig ambition. Den lilla publiken känns loj och lätt ointresserad och verkar mest längta efter att programmet ska ta slut så man får röja loss på dansgolvet.

Inte ens de tävlande tog finalen på något större allvar och flera av dem var inte ens på plats. All musik och sång var ju ändå förinspelad så vad spelade det för roll? Vinnarlåten - en söt liten sak framförd i duett av en 15-årig barnstjärna och en rocklegend - var trevlig men väckte inga större förhoppningar om framskjutna placeringar.

Så lätt tänkte inte vinnarteamet ge sig. De kallade in experthjälp i form av Alar Suurna, en erfaren musiktekniker med estniska rötter och flera fingrar med i skapandet av Roxettes internationella framgångar. Med hans hjälp spelades en ny, betydligt snitsigare version in och helt plötsligt började öron spetsas och ögonbryn höjas. Med ens seglade lilla Estland upp som en av förhandsfavoriterna.

I slutändan gick det inte riktigt så bra som de mesta positiva recensenterna trott. Framträdandet kändes lite onödigt tamt och den unga Maarja-Liis Ilus nerver började spöka efter att hennes röst spruckit rejält på en av repetitionerna.

Trots detta blev det en fin femteplats med fullpoängare från tre länder - betydligt mycket bättre än vad den estniska pressen hade vågat förvänta sig före den nationella finalen. Dessutom bestämde sig svenska Universal för att satsa på Maarja-Liis och låta henne spela in ett album för den internationella marknaden.

Än idag hör såväl Ivo Linna som Maarja-Liis till Estlands mest älskade artister och "Kaelakee hääl" är en klassiker ingen glömmer i första taget.



Ivo Linna & Maarja-Liis Ilus / Kaelakee hääl (Estland 1996)
5:e plats av 23 bidrag i Oslo

Ein bißchen Frieden / Västtyskland 1982

När Eurovision Song Contest startade 1956 hade det bara gått elva år sedan andra världskrigets slut. Stora delar av Europa låg fortfarande i ruiner och allting var tyskarnas fel. Det var åtminstone så många människor såg på saken.

En sak hade man i alla fall lärt sig av historien. Att fullständigt förnedra förlorarna efter det första världskriget hade varken lett till fred eller försoning. Nu skulle Europa enas och gå mot framtiden tillsammans utan att låta historien stå i vägen. Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig.

Trots att Tyskland snabbt byggde upp en omfattande underhållningsindustri och fungerade som schlagerfabrik för stora delar av kontinenten så förblev framgångarna modesta. Tysk schlager ansågs vara simpel och dum och även när man tävlade med låtar som blev kommersiellt framgångsrika efter tävlingen verkade det nästan som om de andra länderna drog sig för att rösta på tyskarna. Även fast det inte skulle vara så levde motviljan mot det tyska kvar. Kanske är det bara mänskligt.

Först i Harrogate 1982 skulle Europa visa sig redo att ge Västtyskland sin fulla sympati. Låtskrivaren och producenten Ralph Siegel hade i flera år förbättrat de tyska placeringarna och nu lyckades han knäcka koden med besked.

Omgiven av en kompgrupp bland annat bestående av Siegel själv satt blott 17-åriga Nicole Hohloch med en stor vit gitarr i famnen och sjöng en enkel sång om att allt hon önskade sig var fred på jorden.

Farligt nära ett pekoral måhända, men 1982 träffade "Ein bißchen Frieden" mitt i tidsandan. Det kalla kriget var fullständigt djupfryst och få saker skrämde européerna så mycket som tanken på ett förödande kärnvapenkrig. Mitt emellan stormakterna stod unga Nicole och sjöng att hon bara var en ensam flicka, hjälplös mot den annalkande stormen. Hela Europa kunde känna igen sig och de höga poängen smattrade in från alla håll.

Eller från nästan alla håll. Österrikes jury gav bara en enda poäng till grannarnas fredsvisa, något tyskarna långsint skulle minnas i många år därefter. Att Luxemburg som enda land gav Nicole noll poäng verkade man inte alls finna lika upprörande.

För Nicole blev segern början på en lång och framgångsrik karriär som få andra schlagerartister kan matcha. För Ralph Siegel blev det juvelen i kronan och en självklar höjdpunkt efter många års hårt arbete för att bli tagen på allvar i musikbranschen. Efter finalen i Harrogate lovade han inför den församlade västtyska pressen att han var färdig med ESC och aldrig skulle ställa upp igen.

Dessvärre skulle längtan efter en andra seger bli honom övermäktig och än idag vill han vara med och tävla till varje pris, långt efter att såväl förmågan som självkritiken övergivit honom.



Nicole / Ein bißchen Frieden (Västtyskland 1982)
1:a plats av 18 bidrag i Harrogate

De vogels van Holland / Nederländerna 1956

Man har över tusen låtar att skriva om, så var börjar man? Lämpligen från allra första början. Jag kommer att strunta glatt i allt vad kronologi heter men just här och nu känns det rätt att starta precis som ESC självt gjorde en gång i tiden.

"De vogels van Holland" är det allra första bidraget i den allra första upplagan av Eurovision Song Contest, ett namn tävlingen för övrigt inte hade fått än. "Grand Prix de la Chanson européenne" var programmets officiella titel.

Till finalen i Lugano hade sju länder anmält sig i tid - de sex länder som 1952 hade grundat den europeiska kol- och stålgemenskapen samt det neutrala värdlandet Schweiz - och varje land ställde upp med två låtar var. Enligt legenden hade även Danmark, Storbritannien och Österrike velat ställa upp men missade att anmäla sig i tid.

Det var en rutinerad artist som äntrade scenen med startnummer ett. Jetty Paerl kom från en judisk familj och hade under andra världskriget tvingats fly till London. Där sjöng hon i Radio Oranje som sände nyheter och underhållning riktad till det ockuperade hemlandet. Att en judisk artist fick inleda hela Eurovision Song Contest bara elva år efter andra världskrigets slut är en händelse som ser ut som en tanke.

Själva sången är kanske inte så märkvärdig men är en glad och patriotisk liten trall om att de holländska fåglarna minsann sjunger vackrare än alla andra fåglar i världen, måhända för att inget annat land har så blå vattenpölar som Holland, måhända för att inget land har vackrare flickor än Holland.

Texten skrevs av Annie M. G. Schmidt som redan var på god väg att etablera sig som en av sitt lands mest älskade författare, inte minst för sina odödliga barnböcker. Idag ses hon som Nederländernas egen Astrid Lindgren eller Tove Jansson och hennes författarskap har lämnat ett stort avtryck efter sig.

Det skulle även hennes död komma att göra. Under många år hade hon varit en förespråkare för aktiv dödshjälp och avled själv dagen efter sin 84-årsdag till följd av egenhändigt administrerad eutanasi. Hennes fall ansågs ha bidragit till en omfattande debatt och sju år senare tilläts läkarassisterat självmord enligt nederländsk lag.

Hur det gick för Jetty Paerl och "De vogels van Holland" i själva tävlingen vet man inte säkert. Vid den första finalen genomförde juryn en sluten omröstning och bara vinnaren offentliggjordes.

Jetty Paerl fortsatte att uppträda i flera år även om hennes storhetstid var över i slutet av 1950-talet. Hon avled i augusti 2013 i en aktningsvärd ålder av 92 år.



Jetty Paerl / De vogels van Holland (Nederländerna 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Ett djupt andetag och sedan börjar vi

Jag har älskat Eurovision Song Contest sedan 1983, då jag var sju år gammal. Inget annat intresse jag haft i mitt liv - och jag har många - har påverkat mig och min syn på tillvaron lika genomgripande som just Europas största sångtävling och världens största direktsända underhållningsprogram.

Lätt smittad av den grasserande Carolafebern såg jag det första av två program som presenterade de bidrag som skulle tävla vid finalen i München. Norge hade försett sitt bidrag med en liten video där Jahn Teigen och Anita Skorgan trickfilmats in på tangenterna till ett piano. Just detta i kombination med en klämmig refräng lämnade ett outplånligt intryck. Efter det var världen inte mer sig lik.

Bryssel 1987. De flesta får poäng men inte alla.

Under åren har jag lyssnat och lärt mig och tänkt ut saker. Jag har fått jobba som reporter och kommentator och krönikör och har haft stor nytta av alla de där tankarna.

I vanliga fall eurovisionsbloggar jag på Tobson in Euroland men här börjar jag mitt nya projekt på svenska. Jag tänker presentera varenda låt som någonsin tävlat i Eurovision Song Contest. Berätta lite mer om dem, sätta in dem i något slags sammanhang och så förstås säga vad jag tycker om dem.

Den genialiska idén har jag lånat av Ewan Spence. Stort tack för den.

Det finns ju så mycket mer än bara de korta, snärtiga bidragen. Här finns sextio år av europeisk historia, kultur och utveckling. Här finns politik, trender och mode. Här finns idéer som en gång varit revolutionerande men som kanske redan avfärdats. Här har det byggts broar och rivits murar, här har det krigats och här har det sjungits om fred. Här har karriärer rivstartat och kraschlandat. Drömmar har infriats och krossats.

Det finns så mycket att berätta och det roliga tar aldrig slut. Nu börjar vi.