30 maj 2016

Hombres / Spanien 1993

Trots att ryktet gått sedan Spanien röstade bort sig från vinsten i sista sekunden 1979 att TVE verkligen inte ville vinna så skulle man inte trott det i början av 1990-talet, då spanjorerna verkligen gjorde sitt bästa för sätta fart på tävlingen och bredda det musikaliska landskapet.

Det var bara fullständigt logiskt att Spanien skulle vara första land att testa rap, även om man nöjde sig med bara ett par korta rader så var det friskt vågat ändå. Vid sidan av Spanien var det egentligen bara Nederländernas bidrag i Millstreet 1993 som lät som något som skulle kunna slå sig in på samtida hitlistor av egen kraft.

Eva Santamaría var en 22-åring från Cádiz som året innan upptäckts av journalisten Carlos Toro som även extraknäckte som låtskrivare och producent. Tillsammans spelade de in ett album i Los Angeles och en av låtarna därifrån valdes ut att representera Spanien i ESC.

Skivversionen och förhandsvideon lät ovanligt råa och hårda jämfört med det typiska festivalutbudet och även texten - skarpt feministisk om än rätt heteronormativ - väckte uppmärksamhet. Låten drog till sig vadslagningsfirmornas intresse och spåddes en framskjuten placering.

Den irländska orkestern visste helt tydligt inte vad de skulle ta sig till med låten som plötsligt lät helt annorlunda. Fortfarande samtida men betydligt mindre utmanande. Trots ett starkt framträdande verkade jurygrupperna lika förvirrade och en tiopoängare från Finland blev den högsta noteringen.

Eva Santamaría skulle snart bli osams med sitt management om hur karriären borde fortsätta och hon lämnade popen bakom sig. Istället satsade hon på en karriär som skådespelerska och tolkare av mer anspråksfulla låtar.

Carlos Toro skulle tälja guld rejält senare samma år då han varit med och skrivit de flesta låtarna på Marta Sánchez första soloskiva - inte minst "De mujer a mujer" som gjorde Sánchez till superstjärna i Sydamerika. Lyssnar man noga hör man att den låten har ett visst släktskap även med "Hombres".



Eva Santamaría / Hombres (Spanien 1993)
11:e plats av 25 bidrag i Millstreet

29 maj 2016

Sonntag / Österrike 1982

Lite mer än en smula inspirerade av den västtyska final som sedan 1979 växt sig allt starkare bestämde sig österrikisk tv för att också satsa på en stor galafinal där landets kandidat skulle utses. Tidigare år hade man valt internt varje gång utom en enda.

Det tolv bidrag starka startfältet var inte så pjåkigt rent musikaliskt, även om där fanns en viss överrepresentation av den där typen av infantil tramsschlager som få människor utanför den tyskspråkiga kultursfären verkar förstå sig på. Artistlistan gav däremot en känsla av ett land som vill ha en stor final men har alltför få artister för att genomföra det. Gruppen Mainstreet framförde inte färre än fyra bidrag medan det unga paret Lizzi och Fritz sjöng varsin egen låt och en tredje låt tillsammans.

Elisabeth Engstler och Michael Scheickl hade träffat varandra i Wiens musikliv - han hade ett förflutet i Wiener Sängerknaben, hon var medicinstuderande som hellre ville sjunga - och bestämt sig för att sjunga tillsammans. Deras duett tog Österrike med storm och det glada paret skickades till Harrogate.

Där hade dessvärre någon - möjligen dirigentveteranen Richard Österreicher - bestämt att det så klatschiga arrangemang som använts i den nationella finalen och på skivversionen skulle bytas ut mot ett fullständigt tandlöst dito baserat på någon eländig orgel. Lizzi och Fritz fortsatte att sjunga och dansa som om det gällde livet och gav ett något flåshurtigt intryck.

Den slutliga niondeplatsen bedömdes av österrikiska tidningar som godkänd - om än en liten besvikelse - och den nationella finalen sågs som en framgång. Duon Mess spelade in ett par låtar till men gick sedan skilda vägar både privat och professionellt. Fritz satsade på en karriär som låtskrivare och producent medan Lizzi vid sidan om musiken satsat på en karriär som programledare.

När Lizzi var programledare för 1990 års österrikiska final fick hon sannerligen göra skäl för gaget då en av de tävlande svimmade i direktsändning. Efter en del forcerad improvisation och en viss del fat-shaming var missödet över och Lizzi gick vidare i programmet.



Mess / Sonntag (Österrike 1982)
9:e plats av 18 bidrag i Harrogate

28 maj 2016

Boogaloo / Sverige 1987

Egentligen var Melodifestivalen 1987 en riktig succé för SVT Göteborg. De tolv tävlingslåtarna spände över ett brett register - flera av dem doftade hitsinglar lång väg - och omröstningen hade varit helt vansinnigt spännande in i det sista. Synd bara att fel låt vann.

Inte för att vinnarlåten skulle vara dålig. Den var klämmig och glad, och även om den påminde lite väl mycket om Herreys gamla "Sommarparty" - som nästan kommit med i Melodifestivalen 1985 och sedan blev en hit på egen hand - blev den ett stort genombrott för höggravida Lotta Engberg. Det var bara det att ett par andra låtar nog skulle passat bättre i Bryssel. Arja Saijonmaas superschlager. Lena Philipssons poplåt. Och så hade tittarna gått i taket över vinnarlåtens text.

I sanningens namn var de flest nöjda, medan ett litet antal vänner av ordning vänt sig mot titeln "Fyra Bugg och en Coca-Cola" som nämnde två registrerade varumärken. Det gick inte för sig i reklamfria och oberoende Sveriges Television.

Upphovsmännen gav med sig och skrev om texten till nonsensraden "Boogaloo, dansa rock'n'rolla". Man anar ett stråk av protest, att de medvetet gjorde den nya texten löjlig. Däremot gick man inte med på att släppa till den nya textversionen till Svensktoppen, där låten diskades från listan efter ett par veckor.

I Bryssel tippades Lotta - som fött dottern Malin tre veckor före finalen - som en tänkbar vinnare, men poängutdelningen blev snål. Israels jury smällde till med en tolva, med sedan gick poängen i sin och Sverige placerade sig utanför topp tio för första gången sedan 1979. Lotta kom billigt undan då rätt många verkade skylla den dåliga placeringen på den nya, fåniga texten.

Sett i backspegeln gick det nog ändå precis som det skulle. Lotta Engberg blev en del av det svenska kulturarvet, Lena Philipsson fick sin hett efterlängtade seger många år senare och Arja Saijonmaa gick från seriös Theodorakis-tolkare till en högdramatisk schlagerdiva vars skiva gick åt som smör i solsken. Det är inte varje melodifestival som får tre vinnare.



Lotta Engberg / Boogaloo (Sverige 1987)
12:e plats av 22 bidrag i Bryssel

27 maj 2016

Midnight Gold / Georgien 2016

Man kan säga väldigt många saker om Georgiens bidrag till ESC, men fega är de då rakt inte. Inte överdrivet mainstream heller. Det är inte som att de anstränger sig till utmattningens gräns för att passa in och leverera det alla förväntar sig.

När man avslöjade att Nika Kocharov & Young Georgian Lolitaz valt ut internt att representera landet utlyste man samtidigt en tävling där vem som helst fick skicka in bidrag till gruppen. Man ville ha låtar med "melodisk struktur av indie- och alternativ rock med elektroniska beats, samplingar, samt klubborienterad dansmusik av post-disco-karaktär". Inte precis den vanliga gamla schlagern, med andra ord.

Vinnarlåten skickades på remiss till svenske Thomas G:son, men de som väntat sig att han ordnat ett mer typiskt eurovisionssound bedrog sig. Istället förvandlades den sista minuten till psykedeliskt rockinferno av ett slag ESC-publiken sällan skådat. En kalejdoskopisk effekt tillagd i bildarbetet bidrog ytterligare till att få det att gå runt i huvudet på en och annan tittare.

Glädjande nog gick schlagerfestivalens gökunge hem tillräckligt väl för att ta sig till final, även om placeringen där blev ganska låg visade de unga georgiska manliga lolitorna att de finns plats för alla sorters musik i tävlingen.



Nika Kocharov & Young Georgian Lolitaz / Midnight Gold (Georgien 2016)
20:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

26 maj 2016

At ve'ani / Israel 1975

Israels tredje representant kände sig sannolikt lite stressad när han väl kommit fram till Stockholm. Hans skivbolag på hemmaplan hade gått i taket av glädje då han blev utvald och var nu säkra på stor framgång i tävlingen. Så stor framgång att de pressat sin unge stjärna att spela in ett helt nytt album på bara två veckor, så man skulle kunna profitera på en framskjuten placering.

Shlomo Artzi var inte alls lika säker själv. Han hade slagit igenom som 20-åring som sjungande soldat vid den årliga israeliska sångfestivalen men nu var han inte säker på hur han skulle gå vidare. Och det nya hastverket till album var knappast hans stoltaste stund i rampljuset.

I Stockholm sjöng han bra men inte särskilt avslappnat och trots att låten var en rätt schysst komposition kändes den inte riktigt färdig, med ett ganska tunt arrangemang. Den fick poäng från de flesta länder, men nästan bara riktigt låga summor. Elfteplatsen sågs som ett fiasko och den nya skivan floppade. Shlomo Artzis karriär såg ut att kanske vara över.

Två år efter ESC bestämde sig Shlomo Artzi för att spela in en sista skiva innan han lämnade karriären bakom sig. En sista skiva, inspelad på rätt sätt, med gott om tid och med gott hantverk. Resultatet blev en riktig braksuccé och istället för att vara slutet på hans bana blev den starten på en sällan skådad framgång.

Idag har Shlomo Artzi sålt över 1,5 miljoner skivor - en helt otrolig siffra i lilla Israel - och är en av landets absolut mest älskade artister.



Shlomo Artzi / At ve'ani (Israel 1975)
11:e plats av 19 bidrag i Stockholm

25 maj 2016

Coisas de nada / Portugal 2006

Portugal och Finland hade blivit något slags olycksbröder som vandrade genom Eurovision Song Contest på de allra snårigaste stigarna, uppför de allra brantaste backarna och genom de allra minst fruktsamma nejderna. Tillsammans delade man det inte alltför smickrande ödet att vara de länder som deltagit flest gånger utan att vinna.

I Aten deltog båda länderna för fyrtionde gången och medan de finländska monsterrockarna Lordi slog världen med häpnad och sopade hem landets första vinst misslyckades Portugals egna Excellence med att ens ta sig till final.

Det borde faktiskt ha gått bättre. Nonstop hade bildats i den första upplagan av portugisiska Popstars där hoppfulla talanger vaskades fram för att sättas ihop till ett tjejband kalkylerat på Spice Girls och All Saints. Framgången lät inte vänta på sig och Portugal föll pladask för sitt nya pophopp.

Singlar som "Basta um sorriso" och "E tudo vai mudar" sålde guld och bandets brittiska producenter lovprisade sina skyddslingar och menade att de aldrig jobbat med någon grupp som sjungit lika bra. Efter en lite längre paus lyckades Nonstop dessutom komma tillbaka och skaka nytt liv i karriären med ett nytt album och en rätt mjäkig cover på "Playback", Portugals ESC-låt från 1981.

Oss emellan låter de flesta av deras hits lite trista idag, men den typen av medelmåttig pseudo-soul var helt rätt just där och då. Deras låtar är dessutom välproducerade och låter rätt och samtida. Vilket gör det som hände sedan till ett mysterium av gigantiska proportioner. Hur kunde de bara ställa upp i den portugisiska finalen med ett sådant otroligt stolpskott till låt som "Coisas de nada"?

Inte nog med att låten är trist och platt i sig, men produktionen låter helt otroligt billig och tunn. Som ett sämre klassens dansband utan budget som spelat in ett par låtar med bara en primitiv synth och en trumpet. Nonstop själva försökte spela engagerade utan större framgång och lyckades till och med sjunga fel under framträdandet.

Efteråt splittrades bandet tämligen omgående. Av medlemmarnas försök till solokarriärer har åtminstone Liliana Almeida lyckats hyfsat med ett par framgångsrika låtar på sitt CV.



Nonstop / Coisas de nada (Portugal 2006)
19:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

24 maj 2016

Hé hé m'sieurs dames / Frankrike 1980

Under tävlingens tjugofem första år fanns det inget annat lika kraftfullt och ostoppbart som Den Stora Bombastiska Franska Balladen. Ingen genre vann lika ofta, ingen genre var ett lika säkert trick att ta sig till en hög placering. Men världen vi lever i står i ständig förändring och en vacker dag hade alla gått vidare och tröttnat på de franska balladerna.

Man kan inte sätta något exakt datum på när Den Stora Bombastiska Franska Balladens glansdagar tog slut men det finns ett par indikationer på när den började tappa sin dragningskraft. En riktig punktmarkering var förstås när fransmännen själva ledsnade och bestämde sig för att prova något helt annat.

Jean-Claude, Jean-Pierre, Martine, Martine och Francis var ett gäng glada studiomusiker som knuffats ihop till ett kollektiv vid namn Profil, och iklädda vita overaller med en glad regnbåge över bröstet trallade de sig till de flestas oförställda överraskning till seger i den franska finalen. Så spralliga och tralliga brukade de franska bidragen verkligen inte vara.

Väl på plats i Haag hade man dessutom dragit upp tempot rejält. Fransoserna ångade på i en takt som skulle lämnat vem som helst på efterkälken. Tråkigt nog för Profil var Europa ändå på balladhumör och i brist på något franskt - alla startfältets franskspråkiga länder hade för ovanlighetens skull satsat på upptempo - blev det en vemodig irländsk Johnny Logan som vann istället.

När finalen var över upplöstes Profil lika hastigt som de sjungit och medlemmarna fortsatte att på skilda håll sjunga bakom andra artister på scen, i tv och på olika skivinspelningar.



Profil / Hé hé m'sieurs dames (Frankrike 1980)
11:e plats av 19 bidrag i Haag

23 maj 2016

Jestem / Polen 2011

Intresset för Eurovision Song Contest låg verkligen inte på topp i Polen. Efter att semifinalerna införts hade man bara varit i final två gånger. Knappast något värdigt facit för en stor och betydelsefull musikmarknad som tidigare stått ständig värd för den östeuropeiska schlagerfestivalen i Sopot och som efter murens fall blev det första ex-socialistiska land att få sin egen nationella version av MTV.

Den nationella finalen lockade knappast till sig de största namnen och även om Magdalena Tul knappast var okänd var hon ingen riktig stjärna heller. Hon hade tidigare försökt sig på en popkarriär under namnet Lady Tulla och spelat stora roller i flera olika musikaler.

Efter den polska finalen samarbetade hon med finske Osmo Ikonen och tillsammans skrev de en ny version på engelska - "First Class Ticket To Heaven" - där de stuvat om en hel del i melodin. Vad som hände sedan är höjt i dunkel, men när förhandsvideon skickades ut till de europeiska tv-bolagen hade Ikonen strukits som upphovsman och den polska originaltexten var tillbaka.

I Düsseldorf ville Magdalena så gärna visa upp alla tänkbara facetter av sin kraftfulla röst att det som från början varit en lättfångad liten poplåt reducerades till en riktigt gapig skrikfest. Knappast hjälptes bidraget heller av det teknikfel som fick ljudet att låta underligt i flera låtar i början av sändningen, men att komma allra sist i semifinalen var verkligen ett onödigt hårt öde.

Polsk tv fick nog och kastade in handduken, officiellt för att man 2012 skulle arrangera fotbolls-EM tillsammans med Ukraina och inte hade råd med två stora evenemang samma år. Man kan aldrig veta helt säkert, men nog låter det som ett riktigt svepskäl.

Magdalena Tul lät sig inte nedslås. Året efter skickade hon in en låt till den schweiziska finalen (utan att komma med), och 2013 dök hon upp som tävlande i polska The Voice. När Polen gjorde comeback i Eurovision Song Contest 2014 satt hon med i den polska juryn.



Magdalena Tul / Jestem (Polen 2011)
19:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

22 maj 2016

Welche Farbe hat der Sonnenschein / Schweiz 1984

Den vanligaste frågan jag fått under min karriär som eurovisionsentusiast är helt klart vilken som är min favoritlåt genom alla tider. Jag brukar alltid svara att det är omöjligt att svara på men att min favoritvinnare är Luxemburg 1973.

Den näst vanligaste frågan är förmodligen vilken låt jag tycker allra sämst om av alla som varit med. En lika hopplös fråga egentligen. Vad är egentligen sämst? En mjäkig och intetsägande bagatell som bara går dig förbi och slösar bort tre minuter av ditt liv som du aldrig får tillbaka? Eller en total orgie av uselhet som liksom petar dig i ögat med ett smutsigt finger från början till slut men som ändå väcker känslor hos dig?

Mitt standardsvar var under många år att Schweiz bidrag 1984 placerade sig i min absoluta botten, mest för att den lyckas kombinera dessa båda egenskaper. Trots att den egentligen är totalt harmlös och helt befriad från såväl temperament som vassa kanter finns det något i anslaget som irriterar mig långt mer än vad som egentligen känns befogat. Lika njutbar som att ha en mygga i örat när man ska sova.

Rainy Day var en ganska framgångsrik schlagertrio, bestående av sångarna Rose Rengel och Frank Müller samt gitarristen Gerry Braukmann. De hade redan ställt upp i den nationella finalen två år tidigare med "El Dorado" men då fått stryk av Arlette Zola. I Luxemburg sjöng de en aning vasst och ostämt, men den brittiska juryn tyckte ändå att stycket var värt hela tio poäng. Rainy Day fortsatte schlagerkarriären i några år till, men när Frank Müller avled i slutet av 80-talet upplöstes gruppen för gott.

Rose Rengel bytte bana och blev sagotant istället. Hon skriver och spelar in sagor för barn och har idag gett ut över sextio olika titlar och är långt mer känd för det än för sin sångkarriär. Hon har ändå inte övergivit sången helt utan sjunger även i countrybandet Sunday Skifflers.

För egen del har jag försonats en smula med "Welche Farbe hat der Sonnenschein" genom åren. Den är långt ifrån någon favorit men jag har upptäckt annat som är sämre. Exempelvis Moldavien 2006. I jämförelse med den känns den schweiziska schlagern som ett mångbottnat mästerverk.



Rainy Day / Welche Farbe hat der Sonnenschein (Schweiz 1984)
16:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

20 maj 2016

Jij bent mijn leven / Nederländerna 1964

Den nya vågen av ungdomlig popmusik som sköljde över världen - främst representerad av The Beatles och deras omstörtande inverkan på samhället - gjorde sig ingen brådska in i Eurovision Song Contest. Programmet var först och främst bred familjeunderhållning och fullt av musik som siktade in sig på föräldragenerationen snarare än på de unga.

I Norge anser man fortfarande att det största misstaget någonsin i den norska finalen var att inte skicka Wenche Myhre med "La meg være ung" till Köpenhamn 1964. Kanske skulle den poppiga stilen funkat och gett Norge en seger?

Det som talar emot att det skulle ha funkat är att Nederländerna faktiskt testade att skicka en riktig popstänkare till finalen, som lottningen dessutom skulle placerat precis före Wenche i startordningen. 

Anneke Grönloh föddes i nuvarande Indonesien mitt under brinnande världskrig och tillbringade sina första år i ett japanskt fångläger innan familjen kunde fly till Europa. Hon slog igenom som 17-åring och radade upp flera hitsinglar, bland annat "Brandend zand" som hör till de bäst säljande låtarna någonsin i Nederländerna.

Trots att hon hade den enda riktiga poplåten i startfältet blev utdelningen skral. Kanske var låten för snäll och orkestern lyckades förstöra det mesta av popkänslan som finns i studioversionen, men mest av allt var tiden inte riktigt mogen än. Juryn var inte så sugen på den nya tiden som resten av världen var. Redan året efter skulle det bli annat ljud i skällan.

Anneke gick vidare i sin framgångsrika karriär och utökade sin repertoar till traditionell indonesisk musik såväl som jazz. 2000 utsågs hon till "Århundradets artist" hemma i Nederländerna.



Anneke Grönloh / Jij bent mijn leven (Nederländerna 1964)
Delad 10:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

17 maj 2016

Rock Bottom / Storbritannien 1977

Legenden säger att Lynsey de Paul och Mike Moran var på samma middag då inspirationen drabbade och de båda hamnade vid ett piano och tog fram grunden till det som skulle bli Storbritanniens bidrag på hemmaplan då Eurovision Song Contest avgjordes på Wembley 1977. Maten kallnade och resten av sällskapet lämnades därhän.

Lynsey de Paul hade redan haft stor framgång som låtskrivare och sångerska. Egentligen hette hon Lynsey Rubin men när solokarriären skulle sjösättas - kort tid efter den tragiska massakern på israeliska idrottsmän vid sommar-OS i München - tyckte skivbolaget att hon gärna skulle kalla sig något mindre judiskt.

Efter hitlåtar som "Sugar Me", "Won't Somebody Dance With Me" och "No Honestly" profilerade hon sig som en av Storbritanniens mest framgångsrika kvinnliga artister, medan Mike Moran än så länge var en rätt anonym musiker i väntan på det stora genombrottet.

"Rock Bottom" var en skojfrisk och mycket engelsk betraktelse över det dystra tillstånd det tidigare så stolta hemlandet sjunkit ner i. Storbritannien brottades med haltande ekonomi, politiska motsättningar och omfattande strejker. Det glada paret vid varsin flygel föreslog en enkel lösning: "sudda ut och börja om från början". Gör om, gör rätt.

Den engelska touchen underströks än mer av att dirigentveteranen Ronnie Hazlehurst tog plats framför orkestern utrustad med plommonstop på huvudet samt ett paraply som han dirigerade med.

Låten visade sig bli en perfekt symbol för hela finalen när det oerhörda inträffade. En stor strejk hade redan drabbat den nationella finalen som bara sänts i radio, men när BBC:s tekniker och kameramän gick ut i strejk drog EBU i nödbromsen och ställde helt enkelt in tävlingen tillsvidare. Det blev en lång och oviss väntan för de arton deltagarländernas delegationer och när finalen väl gick av stapeln var det med fem veckors fördröjning: sjunde maj istället för andra april.

"Rock Bottom" hörde till favoriterna och blev till slut ännu en av Storbritanniens otaliga andraplatser. Singeln sålde bra på kontinenten men förblev en moderat framgång på hemmaplan.

Lynsey de Paul och Mike Moran fortsatte att skriva framgångsrika låtar tillsammans under tid. Mike Moran blev dessutom framgångsrik som producent och har samarbetat med David Bowie, George Harrison och Queen.

För Lynsey de Paul började glansdagarna som soloartist närma sig slutet och hon fokuserade sin energi på att komponera, att skådespela och att vara programledare i tv. Hon gav även ut en video som lärde kvinnor självförsvar. I oktober 2014 avled Lynsey de Paul i sviterna av en hjärnblödning, endast 66 år gammal.



Lynsey de Paul & Mike Moran / Rock Bottom (Storbritannien 1977)
2:a plats av 18 bidrag i London

14 maj 2016

Främling / Sverige 1983

Det hela hade varit som en smärre jordbävning när 16-åriga Carola Häggkvist paraderat ut på scenen i Palladium i Malmö - som om det varit det mest naturliga i hela världen - och sjungit skjortan av hela konkurrensen. "Främling" fick full pott av samtliga jurygrupper - fler poäng än tvåan och trean tillsammans - och det största svenska mediala genombrottet i modern tid var ett faktum.

Såväl Bert Karlsson som Kikki Danielsson har flera gånger hävdat att Kikki hade första tjing på "Främling" men tackade nej till den då hon gillade Torgny Söderbergs "Varför är kärleken röd" bättre. Lasse Holm själv säger att han skrivit låten enbart för Carola och aldrig skulle gått med på att ge den till någon annan. Och det var helt tydligt rätt beslut.

Redan 1982 ville Bert skicka Carola till Melodifestivalen med "Gubben i lådan" men den låten vägrade den unga talangen att befatta sig med. Säkert också det ett begåvat beslut. Sannolikt är det samma låt med samma titel som Kikki senare spelade in.

I hela melodifestivalens historia hade ett liknande genombrott bara skett en gång tidigare, då Claes-Göran Hederström kom från ingenstans och över natt blev allas älskling. Nog hade den unga fröken Häggkvist synts i tv tidigare men helt plötsligt visste verkligen alla vem hon var.

Finalen i München - där Carola låg tvåa genom nästan hela röstningen och först i sista omgången petades ner till tredje plats - är det mest sedda programmet i svensk televisions historia. Över 80 % av befolkningen satt klistrade vid rutan. Det hade aldrig hänt tidigare och kommer definitivt aldrig att hända igen.

I kören bakom Carola stod båda låtskrivarna - Lasse Holm och Monica Forsberg - såväl som Karin Glenmark som själv var på god väg att göra internationell karriär som ena halvan av Gemini.

Carolas sommar blev ett enda långt segertåg med guldskivor och en bejublad folkparksturné som slog publikrekord på nästan varje plats den besökte, men fortsättningen av karriären visade sig mer komplicerad. Samarbetet med Lasse Holm blev alltmer friktionsfyllt och Carola tyckte låtarna hon fick var mossiga och ointressanta.

Efter tre album bröt hon med Mariann Records. När hennes försök att slå sig in på den internationella marknaden gick i stöpet drog hon sig tillbaka från rampljuset och fokuserade sig på sina studier och att hitta sig själv efter åren som stjärna.

När hon funderat klart några år senare gjorde hon en comeback det skulle slå gnistor om.



Carola Häggkvist / Främling (Sverige 1983)
3:e plats av 20 bidrag i München

Libera / Italien 1977

Trots att Italien aldrig brytt sig särdeles mycket om Eurovision Song Contest har man nästan varje år skickat sina allra största stjärnor till tävlingen. Eller är det tack vare tävlingens undanskymda plats i det italienska medielandskapet? Stjärnorna har kunnat ställa upp utan att riskera att behöva löpa gatlopp efter utebliven framgång.

Det är också tur, eftersom Italien - stjärnorna till trots - sällan fått den kärlek de så innerligt skulle förtjänat.

Mia Martini var en riktig superstjärna på hemmaplan när Rai valde ut henne som representant . Hon hade staplat hitlåtar på hög och hade en mycket uppmärksammad rivalitet och konkurrens i offentligheten med sin syster Loredana Bertè.

Tävlingslåten verkar inte ha varit riktigt färdig då den valdes ut. I förhandsvideon var den en ganska långsam halvballad, men blommade i sin slutliga version ut till ett tungt och svängigt discoepos med en uttalat feministisk text. Inte minst häftigt med tanke på att Italien knappast var något slags epicentrum för den kvinnliga frigörelsen.

Den fyra minuter långa skivversionen är ingenting mindre än ett mästerverk. En helt underbar inspelning där discon mynnar ut i något som mest känns som gospel, och som närmast knackar andan ur publiken. På plats i Wembley föll inte bitarna på plats lika väl. Man rusade fram genom låten och Mia och hennes betagande hippiekör gjorde ett onödigt stressat intryck.

Trots att Italien hörde till favoriterna blev det flopp i omröstningen men till all lycka var det just ingen hemma i stöveln som noterade detta.

Mia Martini fortsatte att skörda stora framgångar men utvecklade snart ett ambivalent förhållande till det egna artisteriet och drog sig tillbaka från rampljuset och höll låg profil i flera år. Det skulle visa sig att hon var långt ifrån färdig med varken musiken eller Eurovision Song Contest.



Mia Martini / Libera (Italien 1977)
13:e plats av 18 bidrag i London

13 maj 2016

Quand je te rêve / Luxemburg 1990

Den franska superstjärnan Dalida spelade in sin första skiva samma år som Eurovision Song Contest startade men skulle aldrig komma att delta själv. Dels var hon lite för stor för att behöva exponera sig i ett sådant sammanhang, dels hyste hon en intensiv motvilja mot att tävla i musik.

Enda gången hon gjorde ett undantag och ställde upp i Sanremo 1968 var det för att stödja och ge extra exponering till den unge Luigi Tenco, som dessutom var hennes älskare. Planen slog fruktansvärt fel när Tenco efter att ha blivit utslagen i semifinalen av allt att döma åkte till sitt hotellrum och tog sitt eget liv.

Även Dalida skulle dö för egen hand nästan tjugo år senare och nyheten om hennes död röstades fram som en av de händelser som berört fransmännen mest under 1900-talet. I en annan undersökning ansågs hon vara den nästa mest inflytelserika personen i Frankrike under förra århundradet, enbart slagen av Charles de Gaulle.

Dalida har sålt över 180 miljoner skivor och är en av de sex mest framgångsrika kvinnliga artisterna någonsin i hela världen. Nästan lika mytomspunnen i fransk showbiz är Dalidas manager och bror Orlando som tre år efter systerns död skulle ge sig in i ESC för första gången.

Han hade upptäckt 18-åriga Céline Carzo från Nice och tänkte lansera henne som en gåtfull artist med ett sorgset uttryck. Hon hade instruerats att aldrig le mot kameror som ett led i att cementera den allvarliga bilden av henne.

Kanske var Céline så distraherad av att inte få le att hon glömde bort att sjunga ordentligt, men i Zagreb lät det i vilket fall rätt skakigt. Bidraget fick Frankrikes tolva, annars blev utdelningen skral och fröken Carzo försvann snabbt in i anonymiteten igen. Synd på en bra låt som speciellt i sin fyra minuter långa studioversion får blomma ut till ett riktigt ösigt stycke radiopop.

Orlando gick vidare i karriären och gav sig i kast med mer framgångsrika projekt, som att producera skivor för den mycket framgångsrika franska sångerskan Hélène Ségara och förvalta arvet efter sin avgudade syster.



Céline Carzo / Quand je te rêve (Luxemburg 1990)
13:e plats av 22 bidrag i Zagreb

12 maj 2016

Too Much / Lettland 2001

Efter att ha debuterat med ett osedvanligt elegant och modernt stycke britpop - och landat på en hedrande tredjeplats - tänkte letterna prova något annat. Något helt totalt annorlunda. Antar man. För låten de skickade till Köpenhamn liknade inget annat i startfältet.

Arnis Mednis var ett stort namn på hemmaplan. 39-åringen hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig och hade främst ägnat sig åt soul, jazz och funk.

"Too Much" är ett relationsdrama om ett förhållande i kris, "Scener ur ett äktenskap" med ett technobeat om man så önskar, med fokus på mannen som borde växa upp och axla det ansvar giftermål för med sig. Men liksom i Olle Adolphsons "Trubbel" så förstår inte huvudpersonen att tacka nej när något bjuds och så blir det trubbel på riktigt.

Det allra bästa i det här bidraget är den oförglömliga körsångerskan och hennes insatser i början och mitten av låten. På en av repetitionerna lyckades hon sjunga sönder sin mikrofon, vilket verkligen inte alla gjort.

Men så värst mycket poäng blev det inte. Kanske inte den största överraskningen någonsin.



Arnis Mednis / Too Much (Lettland 2001)
Delad 18:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Soldiers of Love / Belgien 1987

"Enade vi stå, söndrade vi falla!" är en fin gammal slogan som närmast känns provocerande när den framförs av ett land som Belgien. Efter att för första gången sopat hem segern med unga Sandra Kim bestämde sig landets båda statliga tv-bolag - prydligt uppdelade efter språk - för att organisera Eurovision Song Contest tillsammans och visa världen att belgare minsann kan samarbeta.

Det visade sig ganska snabbt att det kunde belgare inte alls och när man inte ens kunde enas om vilken stad som skulle stå värd för tävlingen - flamländska BRT insisterade på Oostende - avslutades samarbetet ganska snabbt. RTBF arrangerade den stora galafinalen medan BRT valde ut det belgiska bidraget som i princip blev en utländsk gäst i sin egen hemstad.

Den inhemska pressen provocerades inte så mycket varken av det tomma slagordet i texten eller av den aningens övertydliga koreografin. Däremot ansåg flera bedömare att den vinnande artisten själv var lite pinsam. 

Liliane Keuninckx hade slagit igenom som tonåring på 1960-talet och lanserades hårt på den franska marknaden med viss framgång. Efter ett par tystare år var hon nu tillbaka i rampljuset - 38 år gammal - och flera tyckare verkade anse det obegripligt vad en så gammal artist hade på scenen att göra.

Liliane kämpade på väl och den slutliga elfteplatsen var betydligt bättre än vad de flamländska bidragen brukade mäkta med. Dessutom är låten ett bedårande barn av sin tid som bara blivit bättre med åren. 

Sedd i backspegeln visar den sig vara en verkligt välskriven och lättfångad schlager full av älskvärda tidsmarkörer. Den har även lånat fanfaren från Europes stora hit "The Final Countdown" och använder den till full effekt.

Liliane fortsatte framgångsrikt karriären, fick stora hits med coverversioner som "Ik wil alles met je doen" (Dusty Springfields "In Private") och "Lucifer" (Army of Lovers "Crucified") och fick 2015 ett Golden Lifetime Award för sina femtio år i musikbranschen. De som tycker att en kvinnlig artist är för gammal vid 38 års ålder kan helt enkelt gå och snyta sig.



Liliane Saint-Pierre / Soldiers of Love (Belgien 1987)
11:e plats av 22 bidrag i Bryssel

11 maj 2016

Flieger / Västtyskland 1989

Det hjälper verkligen inte alltid att vara storfavorit - man kan lätt åka bort sig i konkurrensen ändå. I Lausanne 1989 såg allting ut att vara klappat och klart för att Nino de Angelo skulle vinna i stor stil. Han hade slagit igenom sex år tidigare med "Jenseits von Eden" som egentligen bara var en cover men som parkerade överst på den västtyska topplistan.

Det italienska temperamentet i kombination med en sällan skådad sammetsblick gjorde honom till ett efterfrågat namn i ett par år innan karriären så småningom saktade in. Nu behövdes en nystart som exempelvis ett deltagande i ESC kunde ge.

Efter att hitmaskinen Modern Talking gått skilda vägar 1987 satsade Dieter Bohlen främst på att producera och skriva låtar till andra artister. Han skrev en smäktande liten popkaramell om högt flygande kärlek som kraschlandat utan fallskärm och med den vann Nino de Angelo en klar seger i den västtyska finalen.

Trots att det fanns fler förhandsfavoriter i startfältet verkade de flesta tro att Västtyskland hade sin andra seger som i en liten ask men i röstningen gick det för förhandsfavoriten som för de älskande i sångtexten. "Flieger" landade på näsan långt ner i resultatlistan.

Dieter Bohlen hade fräckt nog skrivit även Österrikes låt som klarade sig betydligt bättre i tävlingen. Kanske åt de båda låtarna upp varandras poäng men det är ändå svårt att förstå varför juryn var så snål mot det tyska bidraget.

Nino de Angelo sjunger fortfarande men återfick aldrig sin forna stjärnstatus. 2005 skapade han stora rubriker då han försatte sig själv i personlig konkurs och spelade året efter in en låt som handlade om de egna pengabesvären.

2002 ställde han upp en gång till i den tyska uttagningen en gång till men utan att vinna.



Nino de Angelo / Flieger (Västtyskland 1989)
14:e plats av 22 bidrag i Lausanne

Celebrate / Schweiz 2004

Dagen efter en semifinal är tung för dem som blivit utslagna ur tävlingen kvällen innan och som fått ett tidigt slut på sin resa. Extra tungt var det kanske för de som slogs ut i den allra första semifinalen 2004 då de utslagnas placeringar och poäng visades i bild efter att finalisterna ropats upp.

En hel värld fick se att Piero Esteriore från Schweiz inte bara blivit sist av alla men att han inte fått en enda poäng och landat med en fet nolla längst ned i listan.

Han var en 26-årig frisör med sicilianska rötter som bestämt sig för att satsa på en sångkarriär. Han ställde upp i talangjakten Music Stars och kom trea där och när han året efter satsade på den schweiziska melodifestivalen tog han hjälp av ett par av sina konkurrenter från tävlingen, som bildade bakgrundsgruppen Music Stars.

Låten blev faktiskt en hit mellan alptopparna men imponerade inte på någon i Istanbul. Plastigt, fånigt, tjatigt, snudd på aggressivt ocharmigt, med en närmast manisk Piero Esteriore vid mikrofonen. Sällan har en nollpoängare varit så välförtjänt.

Schweiz tv-bolag tyckte ändå att det var en trist upplevelse att bli så utpekade och bad EBU att sluta redovisa resultaten i slutet av sändning. Från och med året efter var alla placeringar och siffror från semifinalen hemliga fram till efter lördagens final.

Piero Esteriore lyckades faktiskt få ett par hitlåtar till men blev snart mer känd för sin vilja att synas i media än för sin musik och har ställt upp i flera talangjakter och även i tyska Big Brother. 2011 avslöjade en stor skvallertidning att sångaren hade miljonskulder.

När musikalen Avenue Q sattes upp i anrika schweiziska St Gallen hade en av rollfigurerna - den tragiske och misslyckade barnskådespelaren Gary Coleman - anpassats och ersatts med Piero Esteriore istället.



Piero Esteriore & The Music Stars / Celebrate (Schweiz 2004)
22:a plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

10 maj 2016

Şarkım Sevgi Üstüne / Turkiet 1987

Jag kommer nog aldrig att glömma mitt första intryck av den turkiska förhandsvideon 1987. Den var intensiv. Påträngande. Överdriven och överspelad. Väldigt in your face. Och ändå satte sig låten som ett plåster i hjärnan.

"Şarkım Sevgi Üstüne" (Min sång handlar om kärlek) hade samma effekt på fler än mig och i ett överlag välartat och välkammat startfält började alltfler tänka tanken att det möjligen låg en potentiell skräll och väntade runt hörnet. Till och med SVT:s i övrigt mycket neutrala kommentator Fredrik Belfrage talade sig varm för den turkiska galenskapen och välkomnade det udda och annorlunda in i tävlingen.

Seyyal Taner var en minst sagt sprudlande 35-åring som hade en lång och mångsidig karriär bakom sig. Hon var popstjärna och filmstjärna och hade drivit egen dansskola i Istanbul. Året innan hade hon kommit tvåa i den nationella finalen med den minst lika sprittande "Dünya" - nu skulle hon visa Europa var skåpet skulle stå.

Tillsammans med gruppen Lokomotif bjöd hon på en svårförglömlig uppvisning med mycket ystra danssteg och liv och rörelse. Alla förhandsspekulationer till trots gick det käpprätt åt skogen i röstningen och Turkiet stod där efter finalen med en pinsam nolla i protokollet.

I boken "Nul points" av Tim Moore berättar Seyyal om hur dirigenten Garo Mafyan plötsligt och utan förvarning beslutade sig för att dra upp tempot rejält i finalen jämfört med under repetitionerna. Kan det ha förstört bidragets chanser?

Troligare är att jurygrupperna satte sig på sina höga hästar och bara bestämde sig för att turkarna var för konstiga. För sjövilda, för energiska. För mycket. Vilket naturligtvis är helt fel. Det här bidraget är ett mästerverk - enligt mig den mest oförtjänta nollpoängaren i tävlingens historia.

Seyyal tog ett par pauser i sin karriär efter nederlaget i Bryssel men släpper fortfarande nytt material och är fortfarande en älskad och ständigt närvarande artist. 2012 utpekades hon av tidningen KAOS GL som en av Turkiets största gayikoner.

Låtskrivaren Olcayto Ahmet Tuğsuz skulle lite oväntat göra comeback i tävlingen tjugonio år senare som upphovsman till San Marinos bidrag.



Seyyal Taner & Grup Lokomotif / Şarkım Sevgi Üstüne (Turkiet 1987)
22:a plats av 22 bidrag i Bryssel

Fri? / Finland 1990

Tanken hade legat och grott i det finländska medvetandet ett tag redan: skulle man lyckas bättre om man skickade en låt med svensk text istället? Medan Finland ofta kraschlandade i tävlingen hade svenskarna stor framgång. Kunde det månne bero på språket?

Flera gånger under 1980-talet var starka finlandssvenska låtar snubblande nära att vinna den nationella finalen - "Mitt äppelträd" (1982), "Svart och vitt" (1988), "Vad finns kvar" (1989) - men juryn satte alltid käppar i hjulet i slutändan.

1990 var det slut på tvekan: startfältets tre låtar på svenska placerade sig etta, tvåa och fyra och tidningarnas insändarspalter fylldes av arga licensbetalare som minsann inte ville låta sig representeras internationellt av en sång på det mindre av landets två officiella språk.

Åbogruppen Beat var rutinerad och erfaren och hade slagit igenom redan som tonåringar i kommersiella Mainos-TV:s sångtävling Syksyn sävel, men på plats i Zagreb fick man ingen riktig ordning på sitt framträdande. Orkestern lät lite grötigt och popkänslan från studioversionen försvann all världens väg. Slutresultatet blev en snopen sistaplats, delad med Norge.

Själv vidhåller jag än i denna dag att "Fri?" är en bra låt - betydligt bättre än sitt rykte - men att man kanske skulle lyckats bättre i ESC med den bäst placerade finskspråkiga låten i finalen, kraftfullt framförd av Arja Saijonmaa.



Beat / Fri? (Finland 1990)
Delad 21:a plats (sist) av 22 bidrag i Zagreb

9 maj 2016

Eres tú / Spanien 1973

Om man frågar mig är Eurovision Song Contest 1973 möjligen den starkaste årgången någonsin. Av sjutton bidrag är nästan alla bra och åtminstone sex av låtarna hör till de bästa någonsin. Det är jag inte ensam om att tycka. Min musiklärare på högstadiet berättade alltid med darr på stämman att Spaniens bidrag var den bästa låt som någonsin varit med.

Mocedades var ett gäng sjungande släktingar från Baskien som upptäckts av den lokala hitsnickaren Juan Carlos Calderón - en branschens häxmästare som skapade hitsinglar på löpande band både hemma i Spanien och för skivmarknaden i Latinamerika. Nu hade han skrivit en fångande och närmast hypnotisk låt för sina skyddslingars räkning.

Problemet var bara att den kanske lät lite väl bekant. Sju år tidigare hade Jugoslavien tävlat med en ballad som klarat sig hyfsat i konkurrensen och nu hörde de med gott kom ihåg ekon av just den låten i det spanska bidraget. Plagiatanklagelser till trots var Spanien skyhög favorit inför finalen.

När de sista poängen registrerats på resultattavlan hade värdlandet Luxemburg ändå slagit Mocedades med fyra futtiga poäng och enligt legenden - som är underhållande men svår att kontrollera sanningshalten i - reste sig sångerskan Amaya Uranga i vredesmod och gick till fots hela vägen hem till hotellet.

Om det verkligen hände var hon kanske mer besviken över den egna vokala insatsen än något annat. Hon hade varit märkbart nervös, tappat texten ett par gånger och sjungit ganska vasst och stressat.

Inget av det spelade någon som helst roll i slutändan. "Eres tú" blev en monumental framgång och en världshit som dessutom slog sig in bland de tio främsta på Billboards USA-lista - än idag den enda låten helt framförd på spanska som gjort det.

Mocedades blev en av 1970-talets mest framgångsrika grupper i Spanien och är aktiva än idag även om medlemmarna numer är uppdelade i inte färre än tre olika grupper varav två turnerar under namnet Mocedades. Med samtliga medlemsbyten genom åren har åtminstone 25 personer i något skede varit med i gruppen.



Mocedades / Eres tú (Spanien 1973)
2:a plats av 17 bidrag i Luxemburg

Vielleicht geschieht ein Wunder / Österrike 1963

Israel skulle inte göra debut under egen flagg förrän 1973 men tio år  före det ställde sig en israelisk artist på eurovisionsscenen. Bara några minuter senare kom en till - Esther Ofarim tävlade för Schweiz - men Carmela Corren var först.

Hon föddes i Tel Aviv och hade egentligen tänkt sig en karriär som dansös men fick sadla om efter att kroppen sade ifrån. Att sjunga visade sig vara ett lyckokast och hon upptäcktes av ingen mindre än den amerikanske tv-legendaren Ed Sullivan som övertalade henne att komma med till New York och satsa på showbiz. Det ledde till internationella engagemang och omfattande turnéer, bland annat med Cliff Richard.

Hon skrev kontrakt med tyska skivbolaget Ariola och ställde med stor framgång upp i den tyska schlagerfestivalen 1962 med "Eine Rose aus Santa Monica". Hon var inte ens i närheten av att vinna, men skivan blev populär och Carmela efterfrågad.

När österrikisk tv - som ofta hade lågt självförtroende och inte trodde att några inhemska artister var tillräckligt bra för den internationella hetluften - året efter frågade om hon ville representera dem tackade hon ja och flög till London för deras räkning.

Tävlingslåten var en luftig och elegant skapelse som passade Carmela som hand i handske. Möjligen för att understryka att hon var en internationell stjärna framfördes låten delvis på engelska. Det fanns ingen regel om vilket språk man skulle sjunga på - EBU hade bara antagit att alla skulle sjunga på egna språk - men tilltaget väckte ett visst missnöje bland en del andra delegationer.

Framför allt Sverige morrade om att de minsann också kunde välja att sjunga på engelska om de ville, men det ville de minsann inte. Två år senare skulle just svenskarna bli först med att sjunga hela sin låt på ett annat språk än det egna.

Carmela vann inte i London heller men fortsatte sin framgångsrika karriär på den tyska marknaden och spelade dessutom med i ett antal filmer. Idag har hon dragit sig tillbaka från artistkarriären och lever i Florida där hon enligt uppgift fortfarande sjunger ibland vid olika judiska sammankomster.



Carmela Corren / Vielleicht geschieht ein Wunder (Österrike 1963)
7:e plats av 16 bidrag i London

8 maj 2016

Complice / San Marino 2008

Jag som alltid älskat och fascinerats av de europeiska mikrostaterna och deras blotta existens jublade inombords då rent ut sagt pyttelilla San Marino bestämde sig för att ställa upp i Eurovision Song Contest. I hela Europa finns bara två länder som är mindre - Monaco och Vatikanstaten - och det var på något sätt overkligt att få se vad San Marino kunde prestera i musikväg.

Man gick grundligt till väga och valde internt ut ett bidrag bland ett antal man fått inskickade. En artist som anmälde sig utan att komma vidare var Valentina Monetta, som skulle komma att sätta ett visst avtryck i eurovisionshistorien ändå några år senare.

Rockgruppen Miodio - med tre italienska och två sanmarinesiska medlemmar - hade just skrivit kontrakt med ett skivbolag och deras senaste singel hade letat sig in på ett par radiokanalers spellistor.  Gruppens musik var melankolisk men knappast så deppig som gruppnamnet skulle antyda; Miodio betyder "jag hatar mig själv".

Tävlingslåten var en snygg och behaglig liten sak, möjligen lite onödigt anonym för sitt eget bästa, som dessvärre passerade Europa utan att lämna något större intryck. Att komma allra sist i semin - efter Estlands fullständigt förhatliga "Leto svet" - var ett onödigt hård öde och San Marino tog ett par års paus i sitt tävlande.

Miodio fortsatte att spela in låtar och sträva mot det stora genombrottet. 2010 skickade de in ett bidrag till Sanremofestivalen utan att bli utvalda.



Miodio / Complice (San Marino 2008)
19:e plats (sist) av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

Bitaqat hob / Marocko 1980

Att ligga i Europa var aldrig ett krav varken för medlemskap i EBU eller för att få tävla i Eurovision Song Contest. När tekniken var ung och primitiv och inga satelliter fanns att tillgå fick alla länder som kunde nås av programsignalen vara med.

Nästan alla länder runt Medelhavet, oavsett de är europeiska, asiatiska eller afrikanska, är aktiva medlemmar i EBU och skulle därför få vara med och tävla. Trots det har bara ett enda av de afrikanska medlemsländerna ställt upp, och bara en enda gång. Möjligen för att där finns ett annat land i startlistan de ogärna skulle vilja beblanda sig med.

Tunisien anmälde sig till finalen i London 1977 och hann lottas till startnummer fyra - mellan Nederländerna och Österrike - innan de drog sig ur. Libanon skulle ha deltagit 2005 (med den här låten) och hoppade av i sista sekund då de insett att de var tvungna att visa Israels bidrag i sin sändning.

Frågan är om det är Israels närvaro som fått arabländerna att hålla sig hemma under alla år? Man vet att Jordanien avbröt sin sändning av ESC 1978 då det stod klart att Israel skulle vinna. Man lovade tittarna att återkomma och visa vinnaren dagen efter, bara för att visa tvåan Belgien istället.

Hoppade Marocko in först efter att Israel hoppat av 1980? Det verkar inte så sannolikt, då israelerna kastade in handduken relativt sent. I vilket fall skickade Marocko den unga och lovande Samira Bensaïd med en låt producerad i Frankrike.

Resultatet blev ett förföriskt stycke västerländsk disco blandat med påtagliga, typiskt arabiska influenser. Istället för den topplacering Samira skulle förtjänat blev det bara sju poäng - samtliga från den italienska juryn - och näst sista plats. Det påstås att Marockos kung Hassan II blev så upprörd att han personligen bestämde att hans land inte skulle delta några fler gånger.

Samiras karriär led inte av nederlaget. Hon flyttade till Egypten och blev en av arabvärldens allra mest framgångsrika sångerskor under namnet Samira Said. Hon har sålt minst 50 miljoner skivor och anses ha bidragit till att revolutionera och modernisera den arabiskspråkiga musikindustrin.

Än idag (2016) är "Bitaqat hob" det enda bidrag som framförts helt på arabiska och Marocko det enda afrikanska land som deltagit i tävlingen. Personligen skulle jag hoppas att de nordafrikanska länderna skulle söka sig mot Europa och vilja visa upp sin musik i ESC. Vi skulle alla må bra av att närma oss varandra och kanske någon skulle upptäcka att det inte är så farligt att tävla mot Israel.



Samira Bensaïd / Bitaqat hob (Marocko 1980)
18:e plats av 19 bidrag i Haag

7 maj 2016

Morgen / Nederländerna 1968

Publiken i Nederländerna föll pladask för den tonårige Ronnie Tober då han i under ett besök i det gamla hemlandet fick chansen att uppträda i tv. Som treåring hade han flyttat med sin familj till USA och blivit en framgångsrik barnartist där.

Han hade sjungit med Perry Como och uppträtt inför såväl John F Kennedy som Richard Nixon och hade ett vinnande, amerikanskt sätt som gick genom rutan även hemma i Europa. Mottagandet blev så översvallande att den unge Ronnie bestämde sig för att stanna kvar och satsa helhjärtat på en karriär i moderlandet.

Fem år efter hemkomsten skickades han till London med en söt liten sång om att längta efter den dagen då man äntligen får hitta den rätta, gifta sig och bilda familj. "Morgen" hade dessutom den egenheten att arrangemanget får den att kännas som en snabb låt trots att den går i midtempo.

Borta i USA - där Ronnies familj fortfarande fanns - var världen fullständigt uppochner efter att Martin Luther King mördats två dagar tidigare och gissningsvis fanns hans tankar någon helt annanstans då han klev in på scenen på Royal Albert Hall.

Ett stabilt framträdande till trots visade sig "Morgen" för snäll och välkammad för att stå ut i konkurrensen. En enda poäng blev det till slut och delad sistaplats med Kristina Hautala från Finland. De som ville ha en charmig kille gav sina röster till Cliff Richard istället.

Det var säkert snopet att komma sist - och definitivt oförtjänt - men 1968 skulle visa sig vara ett bra år för Ronnie Tober ändå, då han träffade den man han skulle komma att tillbringa hela livet tillsammans med. Budskapet i tävlingslåten slog in även om det tog ändå fram till 1998 innan de båda fick säga ja till varandra, trettio år efter finalen i London.



Ronnie Tober / Morgen (Nederländerna 1968)
Delad 16:e plats (sist) av 17 bidrag i London

Ne ver, ne boisia / Ryssland 2003

Långt före de vansinniga anti-gay-lagarna som med all rätt givit landet dåligt rykte fanns en koppling mellan Ryssland och HBTIQ i Eurovision Song Contest.

Tonåringarna Julia Volkova och Lena Katina lyckades 2002 med det som bara Alla Pugatjova klarade av då de forcerade de ryska gränserna och skaffade sig en framgångsrik internationell karriär. "All The Things She Said" var en riktig sensation, inte minst för flickornas vågade image skull. Klädda i skoluniformer tog de varje tillfälle att hålla varandra i handen och tungkyssas så snart det fanns kameror i närheten.

Idag framstår videon till låten som tämligen snäll och tam men väckte stort uppseende. Kunde det vara så att Ryssland var ett spännande land då det gällde sexuella minoriteter och deras rättigheter?

Det var för bra för att vara sant. Allt var bara image, uttänkt av managern Ivan Shapovalov som noterat att människor gärna sökte efter utmanande bilder av unga flickor på nätet. Han hade också hittat på gruppens namn: t.A.T.u lät som engelskans "tattoo" men var en förkortning för den ryska meningen "Den ena flickan älskar den andra flickan".

Det var en stor sensation när rysk tv avslöjade att de valt ut t.A.T.u till ESC i Riga - de var det kommersiellt mest framgångsrika namn som ställt upp sedan Baccara 1978 - men ingen kunde nog ana det kaos och den oreda den unga gruppen skulle ställa till med.

Redan vid första repetitionen brakade ovädret loss. Först vägrade sångerskorna repetera ordentligt överhuvudtaget - något de skulle fortsätta vägra hela veckan - innan de på sin första pressträff kallade Riga fult och fullt av otrevliga människor. Presscentret formligen exploderade och t.A.T.u blev fullständigt utbuade.

Under veckan fortsatte man rebelliskt att undvika repetitioner, man fejkade sjukdom och hotade att klä av sig nakna i direktsändning. EBU-cheferna rasade men Ryssland fick massor av uppmärksamhet.

Tyvärr kom låten helt i skymundan av allt rabalder: en vass och otypisk pärla vars refräng - tro inget, frukta inget, fråga inget - var ett slagord från ryska fängelser som fått stor spridning efter att ha nämnts i Aleksandr Solzjenitsyns "GULAG-arkipelagen".

I lördagens finalsändning sjöng ryskorna för första gången hela låten rakt igenom från början till slut. Trots en del fula bildvinklar och en del riktigt sur sång var t.A.T.u i slutändan bara tre poäng bakom vinnande Turkiet. Om de bara repeterat ordentligt och funkat lite bättre i rutan - hade de vunnit då?

Året efter sparkade flickorna sin intrigerande manager som instruerat dem att åbäka sig och bete sig illa i Riga, och avslöjade i samma veva att de i själva verket inte var lesbiska alls. Då hade en stor del av världen redan bestämt sig för att de bara var ett one-hit-wonder, men på hemmaplan och i östra Europa fortsatte de producera hitlåtar i ett par år till.



t.A.T.u / Ne ver, ne boisia (Ryssland 2003)
3:e plats av 26 bidrag i Riga

6 maj 2016

Congratulations / Island 2006

De flesta brukar nog försöka låta bli att återanvända alltför ikoniska låttitlar. Ingen har testat att göra en ny "Waterloo". Alla har motstått frestelsen att göra en låt till som skulle heta "Diggi-loo diggi-ley". Men nu var inte Islands artist i Aten riktigt vem som helst.

Till att börja med kan det vara värt att understryka att islänningarna inte var helt på humör efter att deras kraftigt segertippade Selma blivit nesligt utslagen redan i semifinalen året innan. Före den nationella finalen låg det liksom i luften att man kanske vill retas lite med den här gamla tävlingen och röra om i grytan en aning.

Silvía Nótt hade slagit igenom med dunder och brak i sin egen tv-show där hon utsatte intet ont anande islänningar för sin egen skrikiga personlighet och egofixering. Det hade tagit en stund för de flesta att inse att hon inte ens fanns på riktigt utan var en skapelse av skådespelerskan Ágústa Eva Erlendsdóttir, som bestämt sig för att skapa den värsta människa man bara kunde tänka sig.

Hennes bidrag handlade också kort och gott om hur glada man ska vara på Island över att makalösa hon är född där och hur hon kommer att krossa allt motstånd i Aten eftersom hon är mycket bättre än alla andra. I den engelskspråkiga versionen - där man elegant nog snodde Cliff Richards titel från 1968 - höjer man ribban ett snäpp till och gratulerar världen till att den äntligen får frälsas av Silvía.

Under sitt internationella artistnamn Silvia Night skapade den aningens obstinata isländskan uppståndelse vart hon än gick. Inte minst för att Ágústa Eva bestämt sig för att spela rollen fullt ut, utan att förklara för någon att det hon ägnade sig åt var satir.

På kortare tid än det tar att förklara hade hon lyckats reta upp den grekiska församlade pressen såväl som ett par mottävlare med sin grovkorniga humor och sitt uppkäftiga sätt. På semifinalen buade publiken ut den utmanande uppvisningen och den självutnämnda superstjärnan missade finalen.

Efter sändning kallade hon snabbt ihop en "presskonferens" där hon ömsom skrekgrät, ömsom anklagade andra artister för att fuskat sig vidare i tävlingen. Den isländska delegationen lär ha pustat ut över att resan tog slut, då pressen på dem blivit allt tyngre under repetitionsveckan.

Silvia Night levde vidare ett par år till - bland annat i ett program gjort på engelska för en internationell publik - innan Ágústa Eva gick vidare med andra, snäppet mer mångfacetterade, roller. 2013 gav hon röst till Elsa i den isländska dubbningen av Frozen.



Silvia Night / Congratulations (Island 2006)
13:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

5 maj 2016

Congratulations / Storbritannien 1968

Att kalla in en popstjärna istället för en familjeunderhållare hade gjort susen och året innan hade Sandie Shaw inte bara sopat golvet med konkurrensen i Wien utan även håvat in en tävlingens dittills största kommersiella framgångar.

Vad gör man för att följa upp en sådan succé? Jo, man kallar in en ännu större stjärna. Cliff Richard hade lyckats hålla sig på poptronen i tio år utan att karriären gått i stå. Han hade massor av hitsinglar på sin meritlista såväl som programledarjobb i tv och ett antal filmroller och var möjligen det största namn som ställt upp i tävlingen.

Till skillnad från de flesta andra som representerade Storbritannien under de år en enda artist valdes ut för den nationella finalen verkade Cliff ha ganska hård kontroll över vilken typ av låt han kunde tänka sig att tävla med och "Congratulations" vann en jordskredsseger i den inhemska ligan.

Från början skulle texten ha gått "I think I love you, I think I love you..." och det var nog en herrans tur att upphovsmännen tog fram radergummit och skrev om det hela från början.

Vid finalen i Royal Albert Hall fanns hundratals av Cliffs fans på plats och skrek för full hals varje gång idolen syntes, nämndes eller fick poäng. De var lika säkra som alla andra på att hemmalaget mer eller mindre skulle pulvrisera motståndet och ta en andra seger i rad.

Det var många som blev långa i ansiktet då Västtyskland som näst sist röstande land plötsligt gav en hel drös poäng till Spanien, som med ens gick upp i ledning. Överraskningen blev inte mindre då Jugoslavien allra sist gav en nolla till Cliff Richard, som slutade som en mycket besviken tvåa en poäng bakom spanska Massiel.

Andraplatsen till trots var det "Congratulations" som blev den riktigt stora hitlåten och klassiker vi känner den som idag. Frågan är om den skulle blivit lika evig om den vunnit? Den är klatschig och klämmig, men kanske inte helt oförglömlig i grunden. Behövde den måhända förlora för att vinna publikens kärlek?

Cliffs besvikelse var inte värre än att han fem år senare skulle ställa upp på nytt då BBC åter ville skicka honom till Eurovision Song Contest.



Cliff Richard / Congratulations (Storbritannien 1968)
2:a plats av 17 bidrag i London

4 maj 2016

Goeiemorgen, morgen / Belgien 1971

Vad skulle man ta sig till idag om en utvald artist blev sjuk kort tid före den stora finalen och inte skulle kunna delta? Fokus är idag mycket större på artisterna än på de låtar som ju egentligen tävlar enligt reglerna. Vi vet åtminstone vad man tog sig till när oturen var framme 1971.

Nicole & Hugo hade vunnit en mycket övertygande seger i den belgiska finalen, minst lika mycket för sitt dansanta framträdandes skull som för själva vinnarlåten. De båda hade träffats året innan, störtförälskat sig i varandra och beslutat att vara ett par både privat och på scenen.

Före finalen drabbades Nicole av gulsot och paret tvingades dra sig ur tävlingen. Istället för att skicka tvåan från den nationella finalen bestämde tv-bolaget BRT helt enkelt att man skulle låta andra artister framföra den vinnande låten - eftersom det ju var låten som vunnit.

Det här är den enda gången någonsin som ett tävlingsbidrag framförts av en annan artist i final än den som medverkade i förhandsvideon. (Och vilken härlig video det är!)

Det finns lite olika uppgifter om med precis hur kort varsel Lily Castel och Jacques Raymond (han hade tidigare tävlat för Belgien i London 1963) kallades in, men de har i intervjuer berättat att de övade in sin koreografi på planet till Dublin bara för att komma fram och upptäcka att scenen i Gaiety Theatre var på tok för liten för att tillåta de belgiska dansstegen.

Trots att Belgien hade räknats till favoriterna blev det en riktigt blygsam placering i slutändan. Kanske blev framträdandet lite stelt, kanske lyste det igenom lite för mycket att låten och artisterna kastats ihop i sista minuten. Den låga placeringen till trots spelade Monica Forsberg och Jörgen Edman in en svensk version som lyckades ta sig in på Svensktoppen.

Nicole & Hugo var besvikna och säkra på att de hade skulle ha lyckats bättre i Dublin men var inte redo att kasta in varken handduken eller dansskorna och var tillbaka med full kraft i den belgiska finalen två år senare.



Lily Castel & Jacques Raymond / Goeiemorgen, morgen (Belgien 1971)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i Dublin

3 maj 2016

Du er fuld af løgn / Danmark 1986

Återvinning var knappast ett stort fenomen under det kapitalistiska och materialistiska 1980-talet men danskarna bestämde sig 1986 för att dra sitt strå till stacken och sy ihop något nytt av saker någon annan redan använt.

Det danska bidraget till Bergen var inget mindre än en regelrätt kopia av Bra vibrationer som Sverige tävlat med året innan i Göteborg. De båda låtarna är häpnadsväckande lika i stil och uppbyggnad och arrangemang.

Som om inte det var nog hade Lise Haavik skrudat sig i rosa - precis som Kikki året innan - och hade med sig det dansande syskonparet David och Mary Johnson som mycket riktigt dansat också bakom Kikki. Europa gillade även kopian och gav Danmark en framskjuten placering.

Lise Haavik var egentligen norska - född i Narvik - och hade kommit till Odense för att studera ekonomi. Studierna lades på hyllan efter att hon kommit tvåa i en talangjakt och träffat musikern John Hatting. Ljuv musik uppstod på mer än ett sätt: dels bildade de duon Trax, dels gifte de sig med varandra. Trax hade redan prövat lyckan i de danska finalerna 1984 och 1985 - John Hatting hade dessutom representerat Danmark 1982 och tävlat som soloartist 1983 och 1984.

I Bergen uppträdde Lise som soloartist och John nöjde sig med att sjunga i kören. Man kunde tro att de ville utnyttja det faktum att Lise som norska tävlade på hemmaplan men kort tid efter finalen upplöstes såväl gruppen som äktenskapet.

Både Lise och John fortsatte sina karriären inom musiken men med mindre framgång. Lise deltog i den norska finalen 1988 men blev utslagen i semifinalerna. John Hatting sa själv i en intervju att det blivit "för mycket flaska och för lite hitlistor" i hans liv efter Trax.  2013 avled John Hatting, endast 64 år gammal.



Lise Haavik / Du er fuld af løgn (Danmark 1986)
6:e plats av 20 bidrag i Bergen

2 maj 2016

Derech ha'melech / Israel 1989

Som ett slags lätt fördröjd Sandra Kim-effekt skickade såväl Israel som Frankrike barnartister till Lausanne i hopp om att smälta hjärtan i den internationella juryn. På ytan var Israels bidrag det mer sympatiska av de två där den 12-årige gossopranen Gili Netanel sjöng en hoppfull och optimistisk sång med den nio år äldre Galit Burg som något slags musikalisk storasyster.

Nu kanske inte verkligheten var fullt så idyllisk som man ville ge sken av. Även om israelerna var måna om att Gili skulle framställas som ett barn omgivet av vuxna - till skillnad från Frankrikes lilla Nathalie Pâque som satts att spela vuxen på ett annat sätt - var det ett tungt ansvar som lades på späda axlar.

Jag var ett år äldre än Gili och blev helt betagen av honom. När SVT spelade upp bidragen på förhand hade Aftonbladets tv-bilaga en bild av honom från den israeliska finalen och jag visste redan då - innan jag ens hört låten - att jag hittat min favorit. Dels fick han göra det jag drömde om, dels tyckte jag att han var söt som en karamell. Den israeliska förhandsvideon gjorde ett outplånligt intryck på mig och jag var bergsäker på att Gili skulle vinna.

Samtidigt borta i Lausanne gick saker inte riktigt som på räls. Flera samtida källor på plats har vittnat om hur kompositören Shaike Paikov kört med sin unga artist och tvingat honom repetera sång mest hela tiden under finalveckan. När finalkvällen närmade sig var Gili märkbart trött i rösten och tappade andan vid ett tillfälle under andra versen.

Överhuvudtaget hade bidraget tappat sin lätthet och stuns och blivit förvånansvärt tungt i gumpen. Alla dessa faktorer plus det att jurygrupperna inte alls visat sig särskilt lättcharmade av sjungande barn ledde till att förhandsfavoriten Israel landade på en föga lysande tolfteplats.

Gili spelade in ett album hemma i Israel men pensionerade sig tidigt från sången och offentligheten för att göra annat i livet. Året efter infördes nya regler om att artisterna inte fick vara hur unga som helst; nu var alla deltagare tvungna att fylla minst 16 år det år de deltog.

Kanske att låten krympt ett par storlekar i mina ögon sedan jag var 13, men fortfarande blir jag alldeles varm i hjärtat av det här bidraget. Skönt för lille Gili att slippa vinna, men ett par placeringar bättre hade han allt förtjänat.



Gili & Galit / Derech ha'melech (Israel 1989)
12:e plats av 22 bidrag i Lausanne

1 maj 2016

Dors mon amour / Frankrike 1958

Eurovisionens sångtävling var inne på sin tredje runda och Nederländerna stod värd för första gången. Finalen hölls i en tv-studio i Hilversum och för första gången stod en man som segrare.

André Claveau hade varit med en rund stund i branschen och hade redan den större delen av sin karriär bakom sig. Han hade slagit igenom i en talangjakt 1936 och arbetat sig upp till en aktad position inom den franska sången. Under andra världskriget ledde han ett populärt radioprogram och straffades efteråt med två års bannlysning för att ha samarbetat med den tyska ockupationsmakten.

André Claveau hade knappast varit nazist, snarare hade gripit chansen då den uppenbarade sig. Fram till kriget hade han haft en ganska sorglös tillvaro i ett Paris där homosexuella män plötsligt kunde röra sig förhållandevis fritt och leva förhållandevis öppet.

När kriget tog slut stämplades den nya friheten som dekadens och hölls delvis skyldig för oron i världen och krigsutbrottet. Nu såg kyrkan sin chans att återinföra en gammaldags moral och bögarna knuffades bryskt tillbaka in i garderoben igen. André Claveau var en av de många som åter tvingades spela teater i allmänheten.

Vinsten i Hilversum var en välkommen triumf men karriärens glansdagar var i princip redan över för den 46-årige parisaren. Han fortsatte sjunga i drygt tio år till men drog sig sedan undan från offentligheten fullständigt - han lämnade inte bara karriären utan även sitt älskade Paris - utan att någonsin visa sig i rampljuset på nytt.

2003 avled André Claveau - de romantiska sångarnas prins, som han kallades - i sitt hem vid 91 års ålder.



André Claveau / Dors mon amour (Frankrike 1958)
1:a plats av 10 bidrag i Hilversum