29 juni 2016

E depois do adeus / Portugal 1974

En gammal god journalistisk regel lyder att man aldrig ska kontrollera en bra historia för noga då alltför bra historier ofta vid lite efterforskning visar sig vara för bra för att stämma.

En av de där riktigt fantastiska historierna är hur Portugals bidrag till Brighton 1974 användes som startskott för den revolution som skulle avsluta den portugisiska diktaturen och bana vägen för dagens moderna och demokratiska Portugal. Tråkigt nog räcker det med en snabb sökning på internet för att konstatera att revolutionen startade den 25 april - flera veckor efter att Paulo de Carvalho slutat på en delad sistaplats långt efter Abba.

Det som däremot stämmer är att skivinspelningen av låten var en av två som användes i en radiosändning som signal för att sätta revolutionen i rörelse. En häftig detalj även det, men om det omstörtande skedet skulle dragit igång mitt under pågående schlagerfestival hade det varit bra mycket mer spännande.

I Portugal har låten status som klassiker, inte minst för dess politiska betydelse, och ingen bryr sig över hävan över att Europa inte förstod sig på den. Paulo de Carvalho skulle dyka upp som portugisisk representant en gång till 1977 innan han senare i karriären skulle fokusera sig på att sjunga fado istället för populärmusik.



Paulo de Carvalho / E depois de adeus (Portugal 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

27 juni 2016

Iemand als jij / Belgien 1993

Den belgiska finalen 1993 är en av de bästa och starkaste nationella finalerna någonsin. Flamländsk tv hade anordnat fyra semifinaler och lyckats sålla fram ett par riktigt vassa och slagkraftiga kandidater. Här fanns tuggummipop med Petra, starka ballader från Leopold 3 och Bart Herman och schlager av finaste märke av Mieke och Lisa del Bo som skulle få en ny chans tre år senare.

Dessvärre verkade de flamländska jurygrupperna överväldigade av den höga kvaliteten och röstade istället fram något tryggt och välbekant och ofarligt och satsade sina poäng på den blott 19-åriga Barbara Dex som sjöng en ljuv liten ballad som hennes pappa hade skrivit åt henne. Det var inget större fel varken på framförandet eller låten, det hela var bara lite ospännande. Belgarna verkade ändå vara nöjda med sitt val och tycks ha haft vissa förhoppningar på att det skulle gå vägen på Irland.

Unga Barbara drömde inte bara om en sångkarriär utan ville gärna också ge sig in i modebranschen. Ett av hennes intressen var att designa egna kläder och på finalkvällen i Millstreet äntrade hon scenen i en kreation hon själv skapat. Föga anade hon att hon för evigt skapat sig en plats i historien.

Att skapa eller välja ut kläder som gör sig i tv är en hel vetenskap. Kanske någon från tv-bolaget skulle hejdat den unga sångerskans entusiasm - hon tyckte ju säkert att hon gjort sig extra fin - och förklarat att klänningen kanske inte var så lyckad trots allt.

Att Barbara kom allra sist i omröstningen glömde många lika snabbt som sändningen var över men klänningen stannade kvar i minnet hos åtskilliga tittare. Varje år sedan 1997 delar man ut The Barbara Dex Award till den sämst klädda artisten i ESC.

Barbara själv sjunger fortfarande och har två gånger på nytt ställt upp i den nationella finalen utan att vinna. Om hon ännu designar sina egna kläder kan jag dessvärre inte svara på.



Barbara / Iemand als jij (Belgien 1993)
25:e plats av 25 bidrag i Millstreet

25 juni 2016

Out On My Own / Nederländerna 2001

Det kändes som om Nederländerna skulle ha varit på rätt spår efter att ha kommit på en fjärde plats i Birmingham 1998 - den bästa placering landet nått sedan den senaste segern 1975. Visst hade man börjat falla bakåt i listan på nytt de senaste två åren men det kändes ändå som om man satt siktet rätt.

Åtminstone fram till den nationella finalen 2001 där man visade sig vara på humör för lite experimentlusta och valde fram Michelle Courtens - ett 19-årigt barfotabarn med en närmast eterisk sång om hur härligt det är att flytta hemifrån och känna att man står på egna ben för första gången.

Först ut av alla på den enorma scenen i Parken i Köpenhamn började Michelle sin sång sittandes på golvet med ryggen åt publiken. Hon sjöng starkt och bra och verkade inte alls lika nervös som många av de mer rutinerade artisterna som skulle följa, men inget kunde skyla över vilken likgiltig gäspning till låt hon fått på sin lott.

Att komma först i vad som möjligen är alla tiders sömnigaste och svagaste startfält kan verkligen inte ha hjälpt heller. Sexton poäng blev facit och för Michelle, som ändå fått en stor hit på hemmaplan med sitt bidrag, tog popkarriären slut lika snabbt som den börjat.

Numer jobbar hon som professionell sånglärare och har sjungit i ett par musikaler. Fem år efter finalen i Köpenhamn gifte hon sig med sin mångåriga flickvän Carlijn.



Michelle / Out On My Own (Nederländerna 2001)
Delad 18:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

23 juni 2016

More Than Love / Malta 1994

En riktigt bra låt i ett snyggt U2-inspirerat arrangemang - med extra draghjälp av en snygg förhandsvideo - gjorde Malta till en av de stora förhandsfavoriterna inför finalen i Dublin. Väl på plats visade det sig att Moira Stafrace inte riktigt hade den röst som krävdes för att göra låten rättvisa och till slut blev det en femteplats i protokollet. Inte så illa egentligen och där kunde historien ha tagit slut.

En dryg månad efter finalen briserade skandalen då Aftonbladet stort slog upp en story om mygel och poänghandel bakom kulisserna. Den isländska delegationen berättade hur de på finaldagen fått en påstötning från Malta om hur några av deras toppoäng fortfarande "var lediga" och kunde bli Islands förutsatt att deras jury skulle ge en viss poäng tillbaka. Andra delegationer pekades också ut men Malta förblev spindeln i nätet enligt artiklarna.

När man ser hur Malta fördelade sina poäng i finalen syns det ganska tydligt vilka länder som var villiga att byta. Av Maltas fem högsta poängsummor går fyra till länder som fortfarande - halvvägs genom röstningen - låg på noll poäng och som samtliga ger generösa poäng tillbaka.

Troligtvis hade de nya kvalificeringsreglerna skrämt upp vissa deltagarländer. Efter finalen i Millstreet 1993 fick de länder med sämst resultat stå över i Dublin och ingen ville hamna i utvisningsfållan. Under de närmaste åren skulle länder som Malta, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Slovakien fortsätta avge poäng som ser minst sagt misstänkta ut och med tiden skulle exempelvis Makedonien och Rumänien haka på.

Troligen vann inget land till följd av poängbytena men man vet inte säkert. Var skulle poängen landat om jurygrupperna fått fördela dem fritt istället för att de skulle öronmärkas för kompisröstande? Problemen skulle visa sig svåra att få bukt med - försökte EBU ens? - och började inte plana ut förrän semifinalen infördes och telefonrösterna började samlas in centralt istället för i de respektive deltagarländerna.



Christopher Scicluna & Moira Stafrace / More Than Words (Malta 1994)
5:e plats av 25 bidrag i Dublin

21 juni 2016

Wunder gibt es immer wieder / Västtyskland 1970

Under de fjorton år som Eurovision Song Contest pågått hade tyskarna högst sannolikt fått en känsla av att inte direkt bli ihjälkramade av de andra länderna. Trots att den tyska skivmarknaden var Europas största där många andra länders artister arbetade och att tyska låtar blev stora hits över hela kontinenten fick de tyska bidragen stryk i ESC år efter år efter år.

Det är ingen osanning att hävda att det fortfarande fanns en stark motvilja mot Tyskland efter världskrigen. Man tyckte om att nypa till den gamla supermakten då tillfälle gavs, även om man gemensamt bestämt att inte göra så. Helt tydligt skulle det krävas något alldeles extra för att ett tyskt bidrag skulle få en framskjuten placering.

Det som skulle krävas var en Katja Ebstein. Hon föddes strax före andra världskrigets slut av polska föräldrar och hamnade som mycket ung i det instängda Västberlin. Där studerade hon arkeologi och umgicks i politiska och intellektuella kretsar. Hon sjöng i olika sammanhang för att finansiera sina studier, men någon artistkarriär hade hon inte tänkt sig.

Snart träffade hon ändå låtskrivaren Christian Bruhn som hon så småningom skulle gifta sig med. Han drog i rätt trådar och såg till att fästmön fick ett skivkontrakt och snart nog måste de flesta insett att den unga Ebstein var ett riktigt fynd med tyngd och integritet.

Hon ställde upp i den västtyska uttagningen till ESC med en låt som Christian Bruhn specialskrivit åt henne och vann en totalt förkrossande seger. Låten var också ovanlig i sammanhanget med ett arrangemang och ett groove som inte andades tysk schlagerfabrik överhuvudtaget, även om det hela till slut mynnade ut i en fantastiskt slagkraftig refräng.

Tyvärr kändes låten aldrig lika luftig och fräsch live som i den makalösa skivinspelningen men Katja gjorde stort intryck i Amsterdam och landade på en bronsplats. Långt bakom Irlands Dana och Storbritanniens Mary Hopkin, men det var en petitess i sammanhanget.

Låten blev en stor hit hemma i Västtyskland och tv-bolaget ARD bestämde tämligen omgående att Katja var helt rätt typ för ESC. Året därpå sjöng hon alla låtarna i den tyska finalen.



Katja Ebstein / Wunder gibt es immer wieder (Västtyskland 1970)
3:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

19 juni 2016

L'amour est bleu / Luxemburg 1967

Den grekiske sångaren och låtskrivaren Leo Leandros kom till Västtyskland på 1950-talet för att satsa på en större karriär där. Den tyska underhållningsindustrin var stor och expansiv och formligen skrek efter talang från andra länder. Leo fick till en och annan mindre hit men blev aldrig något riktigt stort namn på egen hand.

Istället såg han till att dottern Vassiliki fick en riktigt bred skolning inom musik och dans och scenisk framställning. Som riktigt ung påbörjade också dottern en sångkarriär under artistnamnet Vicky. Till en början sjöng hon mest samma glada och okomplicerade tyska schlager som så många andra, men unga fröken Leandros skulle visa sig ha en betydligt mer ambitiös ådra i sig.

1967 valde RTL ut henne att representera storfurstendömet vid ESC i Wien med en låt som pekade åt ett helt annat håll än den vanliga schlagerfåran. "L'amour est bleu" var visserligen en schlager, men en ovanlig sådan. Den var tydlig och lättfångad, men också poetisk och originell i formen. Redan pressen på plats i Wien anade att det här var en klassiker i vardande.

Den svagaste länken i paketet var tyvärr unga Vicky själv. Hon gav ett lite fyrkantigt intryck och förmedlade inte riktigt den styrka låten skulle ha förtjänat. Inte så underligt egentligen. Samtida källor hävdar att sångerskan var sjutton år gammal, i själva verket hade hon inte ens fyllt femton än. Hon var helt enkelt inte riktigt redo att axla den låt hon fått sig tilldelad.

Den riktigt stora framgången skulle gå Vicky förbi den här gången. Nog för att hon fick en stor framgång, men många andra artister spelade också in låten och odödlig blev den först när Paul Mauriat gav ut instrumentalversionen "Love Is Blue" som sålde i miljonupplagor över hela världen.

Vicky skulle växa till sig och bara något år senare börja spela in betydligt mer anspråksfulla låtar och bli en artist i schlagerns gränsland med ett moget och intellektuellt anslag. Fem år senare skulle Luxemburg dessutom än en gång ge henne chansen att uppträda i ESC och då lämnades ingenting åt slumpen.



Vicky / L'amour est bleu (Luxemburg 1967)
4:e plats av 17 bidrag i Wien

17 juni 2016

Je n'ai que mon âme / Frankrike 2001

Det var långt ifrån schlagerfeber i Frankrike. Inte nog med att den framgångsrika svit av placeringar man haft sedan början av 1990-talet hade brutits och ersatts med alltmer katastrofala noteringar, men inget av de egna bidragen hade riktigt slagit an på hemmaplan sedan Amina 1991.

Inte heller hade kanalbytet - den mer regionalt inriktade France 3 tog över ESC då den betydligt större och glammigare systerkanalen France 2 hade annat för sig - fört något gott med sig. Det nya teamet verkade inte riktigt veta vad de höll på med eller hur man skulle lansera låtar på den stora och svåra franska marknaden. Men 2001 skulle de visa sig ha mer tur än någon egentligen skulle ha rätt till.

I en intern final hade man valt ut den unga kanadensiskan Natasha St-Pier, som nyligen uppmärksammats i rollen som Fleur-de-Lys i London-uppsättningen av musikalen "Notre-Dame de Paris". Hennes skivbolag såg förmodligen chansen att fylla det tomrum Céline Dion lämnat efter sig då hon alltmer sällan spelade in på franska och hade beställt en ballad av J. Kapler som tidigare skrivit för just Céline.

J. Kapler - egentligen en pseudonym för Robert Goldmann - var bror till Jean-Jacques Goldmann som skrivit Célines största hit på franska, "Pour que tu m'aimes encore", en låt som möjligen fått stå modell för det franska bidraget till Köpenhamn.

Skivinspelningen var i det närmaste perfekt och i den snygga videon såg Natasha ut som en uppdaterad variant av Nicole Rieu som tävlat för Frankrike i Stockholm 1975. Frankrikes största tv-kanal - kommersiella TF1 - plockade upp låten och började hårdlansera den, möjligen utan att veta att det var landets ESC-bidrag, och när tävlingen närmade sig var "Je n'ai que mon âme" redan en stor hit.

I Köpenhamn var Natasha lite nervös och tappade en del av värmen i sin röst. Dessutom genomförde hon ett av historiens minst lyckade språkbyten och sjöng den sista delen av sitt bidrag på engelska. Nog för att det var en sensation att fransmännen provade ett par rader på engelska, men originaltexten var betydligt bättre. Efter att ha tippats som en trolig vinnare var kanske fjärdeplatsen en liten besvikelse, men ändå Frankrikes bästa sedan 1995.

Natasha påbörjade ett fruktbart samarbete med producenten och låtskrivaren Pascal Obispo och blev en av decenniets mest framgångsrika sångerskor på den franskspråkiga marknaden. Något att minnas för alla de som tror att man inte kan lansera en karriär med hjälp av ESC.



Natasha St-Pier / Je n'ai que mon âme (Frankrike 2001)
4:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

15 juni 2016

Pia prosefchí / Grekland 1995

Allt som står på Wikipedia är inte sant, långt ifrån. Mycket korrigeras snabbt, men när det gäller ESC får det felaktiga ofta stå kvar. På den svenska sidan om ESC 1995 står att läsa att Makedonien skulle ha debuterat i Dublin men att man drog sig ur eftersom den utvalda artisten Karolina Gočeva bara var 15 år gammal och för ung för att delta.

Det är bara det att Makedonien aldrig var aktuellt som deltagarland. När startlistan lottades i slutet av 1994 bestod den av samma tjugotre länder som sedan också tävlade i slutändan. Troligen hölls Makedonien också borta av den konflikt som pågick mellan den forna jugoslavstaten och Grekland om just namnet Makedonien och ett antal symboler som den nya staten använde sig av och som grekerna hävdade tillhörde just dem.

Möjligen kunde man säga att Makedonien närvarade en aning mellan raderna i Greklands bidrag, som var en frän attack mot en fiende som försökt stjäla ens krona och smutsat ner ens helgedomar. Vilken bön ska jag be för att deras synder ska förlåtas?

Elina Konstantopoulou hade redan haft en hit på de grekiska topplistorna då hon internt valdes att representera sitt land i Dublin. Tolfteplatsen var en besvikelse, men intresset för ESC låg inte direkt på topp i Grekland och få människor verkade notera händelsen.

Elina fortsatte karriären utan att någonsin bli någon av de allra största stjärnorna i hemlandet. 2005 skulle hon återkomma till ESC som gästsångerska på Cyperns bidrag.

Makedoniens första försök i ESC kom året efter då man dessvärre slogs ut direkt i den egendomliga slutna semifinal som anordnades då. Första gången de fick vara med på riktigt var 1998.



Elina Konstantopoulou / Pia prosefchí (Grekland 1995)
12:e plats av 23 bidrag i Dublin

13 juni 2016

Sva bol svijeta / Bosnien-Hercegovina 1993

Världens blickar var riktade mot Sarajevo och dagligen matades vi med bilder av hur stadens höga hus stod i brand och hur den olympiastadion alla andra länders vinteridrottare tävlat på mindre än tio år tidigare förvandlats till en gravplats. Belägringen av Sarajevo träffade de flesta européer som ett knytnävsslag i magen.

På vår kontinent - där det aldrig mer skulle bli krig - utspelade sig nu ett vansinne vi aldrig kunnat föreställa oss. Och mitt i vansinnet dök Bosnien-Hercegovina upp i schlagerfestivalen och tävlade som vilket land som helst. Det var svårsmält och skrämmande. Verkligheten kom plötsligt väldigt nära och trängde sig på.

Inte minst i den bosniska förhandsvideon som kändes mer som en dokumentär om en stad i krig än ett stycke folkmusikinspirerad pop. Gruppen gav sig ut på Sarajevos gator efter att det mörknat, för att minska risken att bli upptäckta av krypskyttar. Kamerorna drevs inte på vanlig elström utan med hjälp av ett aggregat drivet med diesel man fått låna av armén.

Bosnisk tv hade faktiskt anordnat en nationell final i sitt delvis sönderbombade tv-hus som inte längre gick att värma upp. I studion var det minusgrader och ett av de utvalda bidragen framfördes endast i form av en musikvideo då gruppen inte kunde ta sig till Sarajevo.

Flera av tävlingsbidragen handlade om det nya, självständiga Bosnien-Hercegovina och den olycka och ofred som drabbat det egna landet. Den kanske allra mest drabbande framfördes av bröderna Adi och Edi Mulahalilović tillsammans med rocklegenden Davorin Popović.

Vinnarlåten handlade i allra högsta grad om kriget och om hur  tårarna fryser i soldaternas ansikten medan de vägrar ge sig och vägrar sluta sjunga. För text och musik stod stjärnan Dino Merlin som skulle återkomma till ESC under fredligare former.

När gruppen skulle flyga till Millstreet blev de beskjutna på flygplatsen och dirigenten Sinan Alimanović lyckades inte ta sig ombord på planet. Den irländske dirigenten Noel Kelehan fick hoppa in i hans ställe.

När bosnierna på presskonferensen fick frågan varför de utsatte sig för alla dessa faror svarade delegationsledaren Ismeta Krvavac - som tidigare representerat Jugoslavien 1976 som sångerska för gruppen Ambasadori - att kultur också handlade om överlevnad. "Det räcker inte med mat i magen, vi måste ha mat för själen också."

Tyvärr blev den vackra sången stel och distanserad på plats i Millstreet, och den smärta texten talar om anas bara bakom den robotliknande koreografin. Gruppen Fazla kasserade ändå in en tolvpoängare från Turkiet innan de åkte tillbaka hem till kriget.



Fazla / Sva bol svijeta (Bosnien-Hercegovina 1993)
16:e plats av 25 bidrag i Millstreet

11 juni 2016

Telefon Telefon / Västtyskland 1957

Ett par av de moderna uppfinningar som kommit den europeiska allmänheten tillhanda under 1900-talet var minst sagt världsomstörtande och förändrade sättet människan såg hela världen på. Radion. Televisionen. Telefonen. Och så med tiden internet. Alla dessa skulle vara väl värda en sång eller två.

Vid finalen i Frankfurt am Main passade det extra bra med en sång om telefoner. Vid den allra första tävlingen året innan hade hela juryn funnits på plats i Lugano, men nu trodde man sig ha löst alla nödvändiga tekniska aspekter och alla deltagarländer skulle utan problem kunna rapportera in sina poäng via hypermoderna telefonledningar.

Helt problemfritt gick det kanske inte men man fick åtminstone kontakt med alla länders talespersoner. Reglerna har i alla år sagt att om man trots upprepade kontaktförsök inte når fram till ett land så ska den juryns siffror räknas bort ur resultatet, men den paragrafen har aldrig behövt användas.

Jag har ingen aning om kompositören Ralph Maria Siegels då 11-årige son fick följa med far på jobbet och titta bakom kulisserna på den europeiska schlagerfestivalen, men om han var där verkar det som om tävlingen gjort ett stort intryck. Idag har Ralph Siegel junior deltagit med fler bidrag än någon annan låtskrivare genom historien.

Sångerskan Margot Hielscher arbetade som kläddesigner vid den tyska filmen då hon själv upptäcktes och lanserades på vita duken och blev en av krigsårens största tyska stjärnor. Hennes teatraliska sida utnyttjades fint i tävlingsbidraget där hon hanterade sin telefon som om den varit helt riktig. Hennes insats imponerade och hon skulle återkomma som tysk representant också 1958, då med ny rekvisita.



Margot Hielscher / Telefon Telefon (Västtyskland 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

9 juni 2016

Nous on veut des violons / Belgien 1992

Efter Sandra Kims glada och ungdomliga framfart som ledde till seger 1986 hade RTBF istället för att upprepa receptet satsat på att skicka lite mognare, betydligt mer svårmodiga, manliga artister 1988 och 1990. Det hade inte gått något vidare och nu tyckte man det var läge att åter testa en ung tös med en sång om hur det är att vara ung.

Textförfattarinnan Anne-Marie Gaspard sökte en ung sångerska för ett projekt hon arbetade på tillsammans med den väletablerade rocksångaren och låtskrivaren Claude Barzotti. Hon hittade den purunga Ingrid Simonis, som sjungit offentligt redan som 12-åring. Tillsammans skapade de Morgane, den unga stjärnan som kan sjunga vad hon vill i strålkastarljuset men som ändå bara är en helt vanlig flicka.

Man skrev ihop ett helt album för den unga talangen och för att ge marknadsföringen extra dragkraft skickade man in en av låtarna till den belgiska schlagerfestivalen, där jurygrupper utlokaliserade runt om i det franskspråkiga Belgien gjorde tummen upp och röstade fram Morgane till seger.

Anne-Marie Gaspards text handlade om att ungdomar måhända lyssnade på konstig musik och spökade ut sig i underliga kläder men att de egentligen mest av allt ville ha fioler och traditioner och drömde om öppna gränser.

I Malmö hade det tunna men effektiva popkompet försvunnit långt ner i den grötiga ljudmixen och den i grunden rätt charmiga bagatellen till låt kändes bara svag och stillastående. Det kunde inte ens Morganes charm rå på och Belgien blev fyra från slutet.

Trots att den riktigt stora framgången uteblev också på de lokala topplistorna verkar Morgane ha fastnat i det allmänna medvetandet och koms ihåg med förtjusning. Hon sjunger fortfarande - solo och som körsångerska åt sin gamle låtskrivare Claude Barzotti - och ger ut egna skivor då och då.



Morgane / Nous on veut des violons (Belgien 1992)
20:e plats av 23 bidrag i Malmö

7 juni 2016

Clown / Grekland 1988

En urban legend som följt de grekiska uttagningarna genom åren är att låtarna skulle varit så dåliga att juryn vägrat rösta fram en vinnare och att man slutligen dragit lott bland kandidaterna om vilken låt som skulle skickas iväg. Riktigt så har det aldrig gått till, men 1988 var inte långt ifrån.

Efter att de tävlande låtarna spelats upp bad juryn att få läsa upp ett uttalande att de ansåg samtliga låtar vara alltför svaga och ovärdiga att tävla i den internationella finalen. Det lottades hur som helst inte fram någon vinnare, utan juryn gjorde det jobb de fått betalt för och betygsatte låtarna ändå.

Afroditi Fryda kände sig knappast som en segrare efter den nationella finalen där publiken ganska tydligt markerat missnöje med vinnaren. Hon funderade på att hoppa av men bestämde sig ganska snart för att göra sitt bästa med sin tävlingslåt. Det skulle visa sig allt annat än lätt. Ingen verkade tro på "Clown": förhandsvideon klipptes till stor del ihop av gamla reklamfilmer och inget skivbolag ville ge ut låten på skiva.

I Dublin blev det kalla handen - tio poäng är fortfarande (2016) den lägsta poängsumma Grekland någonsin noterat i tävlingen. Kanske lindrades känslan av fiasko något av att den gamla arvsfienden Turkiet för första gången gav poäng till det grekiska bidraget?

Själv försvarar jag "Clown" med näbbar och klor. En gång definierade en skribent i brittiska homotidningen Attitude "camp" på följande sätt: att se det löjliga i något som är avsett att vara seriöst, och därigenom finna en djupare mening än den som från början fanns där. Precis det är vad som händer med mig och "Clown".

Afroditi, kören och clowndansaren sliter och kämpar med sin låt men får refrängens glada "ha ha ha" att liksom fastna i halsen och mana fram en sorgsen underton. Jag har alltid upplevt den här låten som framför allt djupt melankolisk. Tråkigt nog finns inget av detta i texten, som bara är ett enda blaha.

Afroditi sjunger än i denna dag och har ett par album bakom sig. Uppgifter på Wikipedia gör gällande att hon skulle ha ställt upp med låten "Donald Duck" i 1984 års grekiska final, men det året var inte Grekland med i tävlingen. Kanske var den inskickad till 1985 års interna uttagning - om någon vet får man gärna lämna en kommentar.



Afroditi Fryda / Clown (Grekland 1988)
17:e plats av 21 bidrag i Dublin

5 juni 2016

No Goodbyes / Nederländerna 2000

Det hade gått tjugofem år sedan ESC hölls i Stockholm för första gången och lika många år sedan Nederländerna tagit sin senaste seger. Nu hade man gott hopp om att finalen skulle sluta lyckligt trots att man haft otur i lottningen och tilldelats det olycksaliga startnummer två. Ingen låt har någonsin vunnit med det startnumret men någon gång skulle väl vara den första.

Den nederländska finalen hade valt fram ett riktigt shownummer framfört av musikalstjärnan Linda Wagenmakers, utstyrd en en jättelik tältliknande klänning som det gömde sig två manliga dansare i. Glitter och glam, fart och fläkt, och en liten smula naken hud lagom till tonartshöjningen var ett recept som borde leda till framgång.

Det nederländska festen skulle dessvärre komma av sig och det rejält. Samma dag som finalen hölls i Globen bröt en brand ut i en lagerlokal full av importerade fyrverkeripjäser i Enschede i östra Nederländerna. Branden resulterade i två kraftiga explosioner som mer eller mindre jämnade närområdet med marken. 23 människor miste livet, 400 hem förstördes och minst 1500 byggnader skadades allvarligt.

Nederländernas tv-bolag började visa sändningen från Stockholm men beslutade efter ett par bidrag att gå ned i svart och avbryta programmet. Linda fick inte veta vad som hänt i Enschede förrän hon och dansarna kommit av scenen. Direkt efter programmet sa hon att hon skulle vägrat framträda om hon vetat. Ingen vet hur programmet hade slutet om Nederländerna vunnit.

Nu var det aldrig någon fara att det skulle gå så. Linda hade visserligen sladdat på en del toner men förmodligen berodde den blygsamma placeringen på att "No Goodbyes" helt enkelt inte räckte till i ett av de starkaste startfälten någonsin.



Linda / No Goodbyes (Nederländerna 2000)
13:e plats av 24 bidrag i Stockholm

3 juni 2016

Could It Be? / Malta 1991

Malta hade deltagit tre gånger under 1970-talet (1971, 1972 och 1975) med svaga resultat. Man drog sig ur tävlingen men började med åren längta tillbaka till den europeiska gemenskapen på mer än ett sätt och 1990 lämnade önationens regering in en medlemsansökan till EG. Enligt uppgift skulle man också velat återvända till ESC samma år - möjligen ännu tidigare - men fått nej av EBU.

Anledningen var att man dragit en övre gräns vid tjugotvå deltagare, längre fick inte programmet bli. Oss emellan inte någon dålig idé alls. Man skulle önskat sig en liknande ambition andra år, exempelvis i Wien 2015 där finalen hade hela tjugosju bidrag.

Däremot fick Malta sin chans i Rom 1991, då Nederländerna drog sig tillbaka. Finalen hölls 4:e maj, samma dag som Nederländerna sörjer de som föll under andra världskriget och då passar det inte att delta i schlagerfestivaler. Malta fick ta Nederländernas plats men skulle bara få vara med denna enda gång, var det sagt.

För mig som 15-åring var det en stor händelse att Malta gjorde comeback. Jag var inte bara förtjust och fascinerad av de europeiska mikrostaterna men hade också haft en maltesisk brevvän under ett par år.

Till Rom skickade man två rutinerade sångare som bildat duo tillfället till ära. Georgina Abelas man hade dessutom skrivit musiken och dirigerade orkestern. Georgina och Paul sjöng snyggt och deras röster imponerade gissningsvis mer på juryn än själva låten, som visserligen var elegant men en smula anonym.

Dessutom fick Georgina illustrera ett av tv-världens mysterier, nämligen det att kamerorna inte alltid klarar av att förmedla färg. När hon äntrade scenen i sin lila klänning såg den blå ut i rutan.

Bra gick det i vilket fall, mycket bättre än något Malta någonsin tidigare varit i närheten av. Sverige och Irland gav tolvor och malteserna landade på en imponerande sjätteplats. Nu hade inte EBU hjärta att sparka ut dem i kylan igen och året efter hade finalen för första gången tjugotre bidrag. Då skulle Georgina Abela vara tillbaka i tävlingsfållan, men nu som kompositör.



Paul Giordimaina & Georgina / Could It Be? (Malta 1991)
6:e plats av 22 bidrag i Rom

1 juni 2016

Strazdas / Litauen 1999

"Oj oj oj" sjöng sångtrasten förtvivlat. Den satt på sin gren och frös om fötterna och längtade efter att solen skulle stiga upp och smälta isen och göra pippifågeln glad igen.

Litauens andra bidrag till Eurovision Song Contest hade ett ganska originellt tema i sin text. Från början presenterades "Strazdas" som ett gammalt folkligt poem av okänt ursprung, men då reglerna krävde nyskrivna låtar både vad gäller text och musik fick poeten Sigitas Geda kliva in och ta på sig författarskapet för att undvika diskning.

Ett par andra regler hade ändrats det här året: för första gången fanns ingen orkester på plats utan all musik låg på band, och så hade sångspråket släppts fritt. Alla länder fick själva välja vilket språk som passade deras bidrag och hela tretton länder valde att helt eller delvis sjunga på engelska.

Litauens Aistė Smilgevičiūtė var först ut på scenen med sin närmast joddel-liknande folkvisa, framförd på samogitiska (även kallat žemaitiska) - ett språk de flesta insatta betraktar som en litauisk dialekt med delvis eget alfabet.

Själv tycker jag att låten är spännande och intressant, men tv-tittarna som för andra året i rad fick avgöra tävlingen genom att rösta med sina telefoner ställde sig nog ganska undrande till Aistė och trasten. Några ströpoäng trillade ändå in. Mest generösa var tittarna i Cypern som bjöd på fem poäng.

Tretton poäng var åtminstone ett fall framåt efter debuten där litauerna slutat allra sist med noll poäng, men man fick ändå stå över nästa års final i Stockholm.



Aistė / Strazdas (Litauen 1999)
20:e plats av 23 bidrag i Jerusalem