30 augusti 2016

What's Another Year / Irland 1980

Trots att man hade den stora fördelen att få sjunga på engelska i en internationell sångtävling hade Irland gjort förvånansvärt lite väsen av sig i Eurovision Song Contest. De flesta år skickade man trevliga men oförargliga bidrag som för det mesta landade någonstans mellan femte och tionde plats utan att ta sikte på förstaplatsen. Få trodde att det skulle gå bättre än så 1980 heller.

Nog för att man hade turen att ha den enda riktigt långsamma och melankoliska balladen i hela startfältet, och de flesta erkände nog att sångaren Johnny Logan hade något speciellt.

Seán Patrick Michael Sherrard föddes av irländska föräldrar i Australien och hade musikaliskt påbrå från sin far - operasångaren Patrick O'Hagan som sjungit för inte färre än tre amerikanska presidenter. Unge Seán tröttnade tidigt på skolan och blev lärling hos en elektriker medan han sysslade med musik på deltid. 1977 fick han en roll i en irländsk musikal och två år senare deltog han för första gången i den nationella ESC-uttagningen under sitt artistnamn Johnny Logan.

Låtskrivaren Shay Healy hade skrivit en sång om hur hans egen far kämpade med att komma över sin sorg efter hustruns död. När den ursprungliga artisten hoppade av fick Johnny Logan chansen att med kort varsel ta över.

I den nationella finalen vann Johnny Logan en jordskredsseger men i Haag var det öppet ända in i det sista. Belgien som sist röstande land avgjorde till Irlands fördel. Journalisterna på plats tappade hakan - i deras interna vadslagning hade ingen tippat Irland - men låten blev snabbt en stor hit och Johnny Logan tippades vara en stor internationell popstjärna i vardande.

Av det blev det ingenting. I sin glädje över att få chansen hade Johnny Logan satt sitt namn på ett par kontrakt för mycket och stod plötsligt med flera managers och två skivbolag på halsen. Tvisten slutade i rätten och när röken skingrats och dammet lagt sig hade det heta stjärnskottet redan svalnat och det skulle ta många år innan karriären hämtade sig på nytt.

Shay Healy fortsatte att skriva låtar - även om ingen blev lika framgångsrik som vinnarlåten - och var i många år en uppskattad mångsysslare som också skrev musikaler och var programledare i tv. 2004 diagnosticerades han med Parkinsons sjukdom och har hållit en lägre profil sedan dess.



Johnny Logan / What's Another Year (Irland 1980)
1:a plats av 19 bidrag i Haag

28 augusti 2016

Notre planète / Monaco 2004

Inte nog med att hela tre länder debuterade i Eurovision Song Contest då EBU gjorde tävlingen större och införde semifinaler 2004. Även Monaco tyckte att tiden var inne för att återvända efter att ha hållit sig borta i hela tjugofem år. Det ryktades att även Luxemburg skulle ha varit nära att göra comeback i Istanbul men oavsett om det stämde eller inte så gick planerna om intet.

I Monacos fall var schlageråterfallet delvis politiskt motiverat. Efter ett beslut i Nationella Rådet - Monacos eget lilla parlament - rekommenderade man att det lilla landet skulle delta i så många internationella sammanhang som möjligt för att profilera och marknadsföra den egna staten och ge en röst åt frågor som Monaco upplever som viktiga.

Det utvalda tävlingsbidraget handlade om miljöförstöring och vikten av att ta hand om planeten, främst tänkt att sätta fokus på Medelhavets tillstånd. En och annan kritiker menade att det rika Monaco kanske kunde göra främre insatser för havets välmående än att sjunga om det.

För att hitta rätt artist anordnade man auditions för unga sångerskor från närområdet och man fastnade för 16-åriga Maryon Garguilo från La Seyne-sur-mer på den franska rivieran. Hon var ung och oprövad men fick gratulationer av Prins Albert med sig på vägen.

I Istanbul blev Märyon - var prickarna över a kom ifrån förblev något av en gåta men kanske tyckte man att det såg fint ut - lite andfådd men gjorde annars ett oklanderligt framträdande. Snällt och trevligt men inget som någon riktigt lade märke till och Monacos comeback blev ingen stor succé. Märyon syntes något år senare som hastigast i en talangjakt på fransk tv men verkar ha lagt sången på hyllan sedan dess.



Märyon / Notre planète (Monaco 2004)
20:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

26 augusti 2016

Je veux donner ma voix / Frankrike 1999

Den statliga tv:ns flaggskepp France 2 hade en stor och viktig idrottshändelse samma kväll som Eurovision Song Contest skulle hållas i Jerusalem och hela tävlingen fick istället flytta över till den betydligt mindre och regionalt sinnade France 3. Där hade man ingen större erfarenhet varken av musik eller underhållning men bestämde sig ändå för att göra sitt allra bästa.

Med bara några veckors förvarning bestämde man sig för att ordna en nationell final på anrika Olympia i Paris med pompa och ståt och levande orkester - just samma år som EBU beslutat att ta bort densamma från den internationella finalen. På rekordtid plockade man ut ett antal kandidater - den regionala prägeln var viktig och här fanns låtar på flera regionala språk och med tydliga tecken av Frankrikes minoriteter - och slängde ihop en gammaldags gala.

De hastiga förberedelserna märktes på många sätt. Inte minst var de tävlande låtarna överlag ganska svaga och orkestern klarade inte alls att göra dem rättvisa. Och vad skulle man säga om vinnaren?

Det var inget större fel på själva låten - en traditionell schlagerballad om kärlek och fred - men sångerskan Nayah lämnade en hel del övrigt att önska. Hon vankade fram och tillbaka över scenen och gav ett amatörmässigt och osäkert intryck, hon tappade texten flera gånger och inte minst var hennes röst långt ifrån vad låten krävde. Nio år tidigare hade hon ställt upp i den schweiziska finalen under sitt eget namn Sylvie Mèstres och sjungit minst lika bedrövligt där.

Snart skulle däremot den rejäla skandalen brisera. Det visade sig att Nayah var aktiv inom raël - en religiös rörelse som trodde på kloning, fritt sex och att människan skapats av utomjordingar. Den franska staten hade stämplat rörelsen som en sekt och totalförbjudit den. Nu skulle Frankrike plötsligt representeras internationellt av en raëlmedlem - dessutom i Israel där raël hade som mål att bygga en landningsplats för de utomjordiska.

Såväl Tyskland som Bosnien-Hercegovina hade tvingats diska sina bidrag och byta ut dem före Jerusalem-finalen, Bosnien dessutom långt efter att EBU:s deadline gått ut. Gissningsvis ville inte fransk tv krångla till situationen ytterligare. Nayah fick göra ett uttalande om att hon tidigare varit medlem av rörelsen och kunde sedan stå kvar som fransk representant.

Förmodligen ville man heller inte ge raël den uppmärksamhet en eventuell diskning skulle ha lett till. Istället höll man god min och kallade in en smärre armé av sångpedagoger, stylister och professionella körsångare för att piffa upp det egna bidraget.

I Jerusalem gick det ganska bra. Visserligen såg Nayah lite manisk ut och kopierade sin idol Celine Dions rörelser och manér onödigt tydligt, men sången lät ganska bra i princip hela vägen även om sluttonen är lite otäck. Inget putsande och fixande i världen kunde dock få låten att kännas spännande och poängutdelningen blev snål.

Ett år senare dök Nayah på nytt upp i rampljuset då hon lät sig intervjuas om hur hon förföljts och diskriminerats för sin tros skull i samband med ESC, och hur hon motarbetats till den grad att en potentiell världskarriär gått om intet. Hon hade inte alls lämnat raël utan istället stigit i graderna och tänkte nu lämna Frankrike tillsammans med sin familj.

Än idag lever Nayah på sitt artisteri, inte minst som imitatör av Celine Dion. Sångerskans hemsida framhåller att hon lovordats av Celines officiella fanclub medan raël inte nämns med ett enda ord.



Nayah / Je veux donner ma voix (Frankrike 1999)
19:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

24 augusti 2016

Mia krifi evesthisia / Grekland 1998

Det hade minst sagt gått lite galet för Grekland i Eurovision Song Contest under 1990-talet. Den grekiska tv:n ERT valde sina bidrag internt utan att publiken intresserade sig så hemskt mycket varken för låtarna eller tävlingen.

På initiativ av sångaren och showmannen Giorgos Marinos försökte man skapa ett större intresse genom att för första gången sedan 1991 anordna en tv-sänd uttagning för att vaska fram den bästa låten. Via hela åtta semifinaler - med tre låtar i varje - valde man fram ett slutligt startfält på åtta bidrag där publiken skulle få välja vinnare utan inblandning av några suspekta jurygrupper.

Bland de tävlande fanns Marianna Efstratiou (Grekland 1989 och 1996) - som inte lyckades ta sig till final trots att hon hade hela tre bidrag i semifinalerna - och Hara Constantinou som representerat Cypern året innan men som nu kom på allra sista plats.

Gruppen Thalassa - sångerskan Dionisia Karoki och gitarristen Yiannis Valvis - hade fått med två låtar i finalen och uppmanade helt fräckt publiken att bara rösta på den ena av deras låtar. Det väckte ont blod hos arrangörerna och när låten Thalassa drivit kampanj för vann hela finalen blev programledaren så arg att han först ska ha vägrat utropa vinnaren i tv.

Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det var åtta odödliga verk tittarna fått att välja mellan men slutresultatet är faktiskt inget mindre än obegripligt. Vinnarlåten var en blek ballad som i refrängen slog över i något slags blaskig radiorock. Undra på att programmakarna var upprörda.

Väl på plats i Birmingham var det istället Yiannis Valvis som var upprörd över nästan allting, så gott som hela tiden. Han var missnöjd med ljudet och kameraarbetet och hans humörsvängningar drog fram som hotfulla ovädersmoln under repetitionerna. Till slut fick BBC nog och återkallade hans ackreditering och sparkade ut honom ur arenan. Finalen fick han följa från sitt hotellrum, övervakad av säkerhetsvakter som skulle garantera att han inte försökte ta sig in i tävlingslokalen under sändning.

Nog så förväntat så gjorde Thalassa fiasko även i röstningen och skulle ha fått noll poäng om inte Cypern kommit in som en räddande ängel med en direkt löjeväckande tolvpoängare. Publiken buade och med all rätt.

Thalassa upplöstes omedelbart efter finalen, sörjda och saknade av ingen. Dionisia fortsatte sin karriär inom musiken som sånglärare och bakgrundssångerska medan Yannis Valvis jobbar som tekniker på en radiostation.

Grekland fick stå över finalen 1999 och skulle även hållas hemma från Stockholm 2000. Det skulle visa sig att en liten paus och funderare var precis vad man behövde för att hitta formen.



Thalassa / Mia krifi evesthisia (Grekland 1998)
20:e plats av 25 bidrag i Birmingham

22 augusti 2016

Aprite le finestre / Italien 1956

En fungerande schlagerfestival kan vara så mycket mer än ett program där man sjunger ett par sånger och sedan röstar fram en vinnare. Eurovision Song Contest är utan jämförelse det viktigaste programmet i den europeiska tv-historien. Inget annat program har betytt lika mycket för hur européerna ser på varandra. Inget annat program har på samma sätt fått människor att känna sig lite närmre varandra. Vikten av det kan knappast överskattas i efterkrigstidens Europa.

Detsamma kan med fog hävdas för den italienska Sanremofestivalen, som ESC till stor del modellerades efter då EBU startade sin egen sångtävling 1956.

Sångtävlingen i Sanremo hade startats av den italienska radion Rai, delvis i syfte att samla nationen runt något trevligt och underhållande. Italien var fortfarande ett relativt nytt land som enats först 1861 och som infört ett demokratiskt statsskick så sent som 1948, tre år innan Sanremo startade. Enandet av Italien var dessutom till stor del en skrivbordsprodukt. Skillnaderna mellan de olika delarna av landet var enorma och invånarna kände inte nödvändigtvis någon större samhörighet sinsemellan.

Tävlingens officiella namn "Den italienska sångens festival" underströk ambitionen och redan från första början var tillställningen en succé. 1955 sändes tävlingen för första gången i televisionen och det var förmodligen den lyckade övergången som övertygade EBU om lämpligheten med att tävla i musik.

Till den första ESC-finalen - som fortfarande inte var tänkt att vara något annat än en engångsföreteelse - beslöt sig Rai för att inte gå över ån efter vatten och skickade helt enkelt sina två bäst placerade låtar från 1956 års Sanremofestival att tävla i Lugano. Vid ESC 1956 tävlade samtliga deltagarländer med två bidrag var.

Den unga Franca Raimondi hade vunnit en uppmärksammad radiosänd sångtävling året innan och vann kanske Sanremo till viss del som en följd av det. Hur det gick för henne i Lugano vet vi inte säkert då endast vinnaren avslöjades och jurymedlemmarnas interna omröstning inte bevarades.

Hemma i Italien blev hennes glada låt om att öppna fönstren och släppa in kärleken populär men själv blev hon aldrig någon stor stjärna, kanske mest för att hennes kvittrande sångstil var lite gammaldags och inom bara några år skulle den kännas fullständigt föråldrad. Franca Raimondi fortsatte ändå att uppträda och sjunga i mindre skala ända fram till sin död 1988.

2014 fick Franca Raimondi och hennes vinnarlåt en ny vår då inspelningen användes i en uppmärksammad reklamfilm för smycken.



Franca Raimondi / Aprite le finestre (Italien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

20 augusti 2016

Sku' du spørg' fra no'en? / Danmark 1985

De danska bidragen hade ett visst rykte om sig att vara glada och glättiga, men sällan var det gladare än när Kirsten & Søren stod för fiolerna. I Luxemburg 1984 hade man charmat hela Europa och tagit hem Danmarks bästa placering sedan färg-tv:n införts. Hemma i Danmark hade man fått ett formidabelt genombrott och ställde upp i 1985 års danska final som storfavoriter.

Favoritstämpeln blev inte mindre av att man satsat på ett av de äldsta tricken i handboken och bjöd på ett charmerande framträdande med tre glada barn som sjöng och dansade i bakgrunden. Tricket fungerade och alla jurygrupper utom en hade Kirsten & Søren som favorit.

Man tror att ett visst skivbolag i Skara höll ögonen på den danska finalen: såväl tvåan "Det' det, jeg altid har sagt" med Tommy Seebach som trean "Ved du hva du sku" med Trax spelades in på svenska av Stefan Borsch respektive Wizex.

I Göteborg krävde reglerna - till skillnad från den danska finalen - att all sång framfördes live och två av de tre dansande flickorna fick stanna hemma och ersättas med vuxna körsångare istället. Istället gavs den yngsta - Søren Bundgaards nioåriga dotter Lea - en ännu större roll i framträdandet.

Danmark hörde till favoriterna och tippades få en framskjuten placering och publiken - till stor del bestående av ditresta danskar - gav ett av kvällens mesta högljudda bifall. Jublet till trots intog juryn en sval inställning och den slutliga elfteplatsen var en klar besvikelse.

Inte för att det spelade någon större roll på hemmaplan där duon förblev lika populär. Deras andra skiva blev en storsäljare och de turnerade runt hela Danmark.

Däremot kanske publiken börjat tvivla på deras förmåga att ta Europa med storm. De ställde upp på nytt i de danska finalerna 1986 och 1987 men trots starka låtar blev man omsprungna av andra artister. Skam den som ger sig - 1988 blev det vinst på nytt och Kirsten & Søren blev de första någonsin att representera Danmark tre gånger i ESC.



Hot Eyes / Sku' du spørg' fra no'en? (Danmark 1985)
11:e plats av 19 bidrag i Göteborg

18 augusti 2016

Après toi / Luxemburg 1972

"L'amour est bleu" var bara början på den unga Vickys nya och betydligt mer anspråksfulla repertoar. I samma anda som exempelvis Mary Roos och Katja Ebstein spelade hon in låtar som tilltalade den traditionella schlagerpubliken samtidigt som de krävde aningens mer av sina lyssnare. Intellektuell mainstream om man så vill, kraftigt inspirerad av det sena 1960-talets singer/songwriter-tradition.

Hennes album var påkostade och genomarbetade produktioner som fann en viss publik utan att rusa upp på hitlistorna, producerade och delvis skrivna av pappa Leo Leandros. Från och med 1971 lade även Vicky till Leandros i sitt artistnamn för att signalera att hon numer var en vuxen artist.

Året efter kom chansen som skulle förändra Vickys karriär i grunden då RTL än en gång frågade om hon kunde tänka sig att tävla för deras räkning i ESC. Allt det kantiga och osäkra hon fortfarande haft i sin framtoning i Wien fem år tidigare var borta med vinden och ersatt med ett fullt utblommat artisteri.

När hon framträdde näst sist av arton deltagare i Edinburgh borde det ha stått klart för de flesta att kvaliteten växlade upp flera grader helt plötsligt, men de flesta på plats tippade seger för Storbritanniens New Seekers istället.

"Après toi" är den enda av Luxemburgs fem vinnarlåtar som inte är producerad i Frankrike utan är en rent tysk produkt. Det har ryktats att den först skickades in - och ratades - i den västtyska finalen innan RTL plockade in den, något Vicky och hennes kompositörer många gånger förnekat.

I vilket fall är min gissning att den krävde text på franska för att komma helt till sin rätt. Både den engelska och den tyska texten handlar obegripligt nog om evig lycka och kärlek medan den franska texten är så vansinnigt uppgiven, olycklig och självutplånande som en text bara kan vara. Svärtan och smärtan i kombination med Vickys utspel och närvaro är vad som gör låten till en vinnare.

Segern öppnade alla dörrar och gav Vicky en helt ny publik och de närmsta åren blev hon en av den västtyska marknadens bäst säljande artister med sin mer krävande repertoar. Däremot var hon tvungen att göra en musikalisk utflykt och spela in den mer schlagerbetonade "Theo, wir fahr'n nach Lodz" för att få karriärens enda singeletta 1974.

Idag spelar Vicky Leandros fortfarande in skivor som säljer i stora mängder: inalles har hon sålt drygt femtiofem miljoner skivor världen runt. 2006 bestämde hon sig för att försöka nå ESC en tredje gång då hon ställde upp i den tyska finalen med den egenhändigt skrivna - och snudd på chockerande slätstrukna - "Don't Break My Heart" som till all lycka inte vann. Ibland känns det så mycket bättre när ens gamla hjältar håller sig borta och får behålla äran och värdigheten intakta.



Vicky Leandros / Après toi (Luxemburg 1972)
1:a plats av 18 bidrag i Edinburgh

16 augusti 2016

If My World Stopped Turning / Irland 2004

När spanjorerna hade uppfunnit Operación Triunfo och gjort dokusåpa av sin nationella uttagning två år tidigare hade de väckt en idé som många andra tv-bolag tog emot med öppna armar. Nu skulle alla genomföra olika sorters talangjakter där fokuset låg på att tittarna skulle lära känna kandidaterna ordentligt och där själva tävlingslåtarna kom in i ett sent skede.

Den irländska versionen hette "You're A Star" och hade blivit mycket populär hemma på den gröna ön, även om slutresultatet i Riga blivit lite halvdant. I den andra omgången lät irländarna sig charmas av den tidigare kickboxaren Chris Doran som visserligen hade utstrålning som en planka men som fått en låt signerad den nyligen avhoppade Westlife-medlemmen Brian McFadden, i full färd med att starta den egna solokarriären.

Om McFadden var ute efter att utmärka sig som låtskrivare undrar man om självförtroendet var för stort eller självkritiken för låg. En sömnigare dussinballad får man leta efter och i kombination med sångarens totala avsaknad av scenfärdigheter blev resultatet ett riktigt magplask. Irland var färdigt kvalificerade för final men fick bara sju poäng - samtliga från Storbritannien inklusive Nordirland. Chris Doran släppte ett par singlar till men försvann ganska snabbt från rampljuset.

Brian McFadden lyckades till en början ganska bra med solokarriären men intresset i Europa svalnade ganska snabbt. Bättre gick det i Australien - inte minst tack vare hans mycket omskrivna förhållande till sångerskan Delta Goodrem - åtminstone fram till att han uttalade sig homofobiskt i radio 2008 och släppte en låt om att spana på en stupfull tjej på krogen i väntan på att "lura med henne hem och ställa till lite skada".

Efter det har de musikaliska framgångarna sinat och McFadden har mer koncentrerat sig på en karriär som programledare i tv.



Chris Doran / If My World Stopped Turning (Irland 2004)
23:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

14 augusti 2016

What's The Pressure? / Belgien 2016

En sak som står alldeles glasklar är att det inte räcker att vara bra i Eurovision Song Contest, du måste också ha tur. Tur i startordningen, tur när du väljer ut din låt, tur med att eventuellt kunna fylla en lucka i startfältet. Har du tillräckligt mycket tur behöver du inte ens vara speciellt bra.

Belgien har av tradition varit ett av de länder som haft minst tur. En lång rad av mindre imponerande placeringar är vad de har att visa upp, trots att de belgiska låtarna för det mesta varit helt okej. Det största problemet har allt som oftast varit en alarmerande brist på tajming. Belgarna har verkligen inte haft fingret på pulsen, så att säga.

Det var nog inte många som trodde att vinnaren i 2016 års belgiska final skulle vara någon riktig raket heller. En glad men blek mellanmjölksvinnare ur ett okej men blekt startfält.

När SVT:s team bestämde startordningen gav de belgarna en riktig julklapp och lät Laura Tesoro sjunga sist i sin semifinal och det var precis vad som krävdes för att bitarna skulle falla på plats. Nu gjorde det inte så mycket att tonerna skvalpade lite hit eller dit, att låtens främsta tillgång vid sidan av Lauras glittrande humör var ett synnerligen oblygt lån av arrangemanget från Queen's "Another One Bites The Dust" eller att refrängen delvis var direkt dålig.

Istället framstod det belgiska paketet som lättbegripligt, bekant och tilltalande. I finalen visade den sig fungera lika bra som energisk öppningslåt. Juryn - som ju förväntas bestå av något slags experter - borde faktiskt ha sett igenom den svaga kompositionen men jag har full förståelse för att tittarna rycktes med.

Jag tycker fortfarande att låten är svag men att paketet fungerar. Och jag skulle aldrig sitta här och sura över att Flandern - som verkligen inte är bortskämda med framgångar - för omväxlings skull lyckas slå sig in bland de tio bästa.



Laura Tesoro / What's The Pressure? (Belgien 2016)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

12 augusti 2016

Augustin / Sverige 1959

Redan innan den svenska finalen var avgjord hade SRT (Sveriges Radio Television) bestämt att Brita Borg och ingen annan skulle sjunga vinnarlåten vid den internationella finalen i Cannes. Riktigt hur - och varför - det beslutet fattades får vi högst troligen aldrig veta.

SRT hävdade att man var tvungen att anmäla sin artist i väldigt god tid, men de flesta andra deltagarländerna hade nationella finaler där vinnaren sedan skickades. Kanske man bara missförstått någon regelparagraf? Svensk tv var väldigt mycket kusinen från landet, man var mycket måna om att inte göra bort sig i de världsvana européernas ögon.

Kanske litade man inte riktigt på de svenska artisterna. Flera av deltagarna i den svenska finalen var trevliga och duktiga på ett hemvävt vis, men skulle de klara sig nere på kontinenten? Svenska tidningar gjorde gärna ett stort nummer så fort någon svensk stack näsan utanför landets gränser och ändå kändes för hemvävd och för svensk.

Gissningsvis var SRT ganska nöjda med sitt beslut när vinnaren stod klar. Unga Siw Malmkvist var relativt ny och oprövad. Pigg och charmig men kanske inte den slipade diamant utlandet skulle kräva. Brita Borg var ett mycket bättre val.

Vad man missar då är att det var kombinationen av "Augustin" och Siw Malmkvists temperament som gått hem. I Cannes var Brita Borg både elegant och övertygande, men låten blev aldrig riktigt hennes. Jag undrar vad hon kunde ställt till med om hon fått en stark låt som passat henne bättre.

Knappast hade Siw lyckats hemskt mycket bättre - slagdängan ifråga var nog på tok för lokalt skandinavisk för att slå knock på fransoser och italienare - men skivan blev en storsäljare och Siws riktigt stora genombrott.

Bara några år senare skulle Siw ta den tyska marknaden med storm och bli den första svenska artisten någonsin på hitlistorna i USA, apropå det där med internationell potential. Två gånger skulle hon få tävla i ESC: för Sverige 1960 i London och för Västtyskland 1969 i Madrid.

Brita Borgs karriär tog heller ingen skada av nederlaget i Cannes - frågan är hur många som ens minns att hon var där? - och var en älskad och efterfrågad revyprimadonna långt efter att schlagerkarriären gått i stå. 1969 hade hon sin sista riktigt stora hit då Björn och Benny skrev "Ljuva sextiotal" åt henne. Brita Borg avled 2010.



Brita Borg / Augustin (Sverige 1959)
Delad 9:e plats av 11 bidrag i Cannes

10 augusti 2016

To nie ja! / Polen 1994

Jag hade en positiv känsla då Polen gav sig in i Eurovision Song Contest. En känsla av att det här var ett land som, om de spelade sina kort rätt, skulle kunna ställa till med både det ena och det andra.

Under min barndom hade jag ofta lyssnat på utländsk radio som man relativt lätt fick in på vilken apparat som helst. Polen och Östtyskland hörde till de stationer som var lättast att höra och båda hade ofta bra musik. Sedan brukade svensk tv visa sammandrag från den årliga östeuropeiska melodifestivalen i Sopot såväl som Östersjöfestivalen från Karlshamn där de polska deltagarna för det mesta brukade visa framfötterna.

Ändå överträffade den polska debuten alla mina högt ställda förväntningar. Trots att versionen som användes i förhandsvideon bara var en demo pinglade det till i magtrakten då Edyta Górniak klämde i med sina högsta sluttoner. Det här var hennes första riktiga chans i det riktigt stora sammanhangen och den tänkte hon helt klart utnyttja till fullo.

I Dublin ställde Edyta till med skandal. Under den sista repetitionen, den som jurygrupperna fick se och höra, bytte hon plötsligt språk och sjöng halva sin låt på engelska. Flera andra länders delegationer såg rött och krävde diskning, men polackerna fick stå kvar i startlistan.

Kanske berodde det på regelbrottet eller inte men under röstningen fullkomligen öste jurygrupperna poäng över Edyta och hennes låt. När röstningen var slut hamnade Polen på silverplats - den dittills bästa placeringen något lands första bidrag fått. Den framgången skulle det visa sig svårt för de polska bidragen att matcha.

Frågan är vad som skulle hänt om Polen skickat med ett par inhemska körsångerskor som kunde lagt in lite mer känsla mot slutet istället för att hyra in ett par irländskor på plats? Skulle man ha kunnat utmana den irländska segern på allvar i så fall?

Edyta Górniak fick ett helt makalöst genombrott i hemlandet. Hennes debutskiva sålde i en halv miljon exemplar och priserna regnade över henne vid alla nationella musikgalor. Ett par försök att erövra den internationella marknaden - "When You Come Back To Me" lanserades med buller och bång över hela Europa 1997 - var mindre framgångsrika men än idag (2016) hör Edyta till Polens absolut mest älskade sångerskor.

2016 gjorde hon ett nytt försök att representera Polen i ESC men kom "bara" på tredje plats i den nationella ligan med "Grateful".



Edyta Górniak / To nie ja! (Polen 1994)
2:a plats av 25 bidrag i Dublin

8 augusti 2016

Bonjour bonjour / Schweiz 1969

Det var en högst rutinerad 18-åring som tog plats på scenen i Madrid för Schweiz räkning. Paola del Medico hade tävlat i ungefär alla talangjakter som fanns i hemlandet. Hon spelade piano, flöjt och gitarr och hade tagit lektioner i sång, dans och skådespeleri. Året innan hade hon släppt sin första singel och tävlat i en schlagertävling arrangerad av den östeuropeiska Intervisionen.

Schweizisk tv hade låtit sig imponeras av henne och för första gången valdes de ut sitt bidrag internt utan någon nationell final.

I Madrid stod själva tävlingen på näsan då inte mindre än fyra länder delade på segern. Paola tävlade med den äran och blev kvällens bäst placerade icke-vinnare. Efter ett par svagare år tog Schweiz emot det resultatet med glädje och Paola etablerade sig som ett av sitt lands mest populära sångerskor.

Senare samma år kom hon tvåa i Deutsche Schlagerwettbewerb med "Stille Wasser die sind tief" och påbörjade parallellt en minst lika framgångsrik karriär på den tyska marknaden. Idag är hon alla tiders bäst säljande schweiziska artist i Tyskland. Inte minst har hennes version av Roy Orbisons "Blue Bayou" status av klassiker idag.

Paola nöjde sig inte med att bara sjunga utan gav sig med åren också in på en mycket framgångsrik karriär som programledare i tv, men först skulle hon representera Schweiz i ESC en gång till 1980.



Paola del Medico / Bonjour bonjour (Schweiz 1969)
5:e plats av 16 bidrag i Madrid

6 augusti 2016

Spiral / Norge 1964

I tolv år hade Arne Bendiksen varit med i Norges bästa vokalgrupp The Monn Keys och bildat skivbolag tillsammans med bandkollegan Egil Monn-Iversen. Nu var det kanske dags att dra vidare och göra något annat än att sjunga. Mest av allt ville Arne Bendiksen skriva schlager åt andra.

Till Norsk Melodi Grand Prix 1964 skickade han in ett par bidrag och hoppades på det bästa. Hemlighetsmakeriet runt vem som valts ut eller inte var stort, och när NRK hörde av sig var det för att fråga om Bendiksen kunde tänka sig att sjunga en av de utvalda låtarna. Det kunde han absolut tänka sig. Först på plats i studion fick Arne Bendiksen reda på att två av hans låtar passerat nålsögat och fanns bland de fem utvalda och att låtskrivaren Arne skulle tävla mot artisten.

Den gode Bendiksen var ganska säker på att knipa segern då NRK precis som han hoppats hade valt ut den 17-åriga superstjärnan Wenche Myhre som artist för hans snudd på chockerande samtida poplåt "La meg være ung", som hade både ungdomligt driv och en riktigt lättfångad refräng.

Glädjen blev kort. För att understryka att det var melodierna som tävlade skulle varje bidrag framföras två gånger - en gång med stor orkester, en gång med liten orkester - av olika artister. Den första gången juryn fick höra "La meg være ung" framfördes den av Odd Børre i en så underlig version att Bendiksen knappt kände igen sin egen låt. Juryn tvekade och röstade istället fram den högst traditionella storbandslåten "Spiral" - med Arne Bendiksen som sångare - som vinnare istället.

Kort därefter slog Wenche igenom med dunder och brak på den tyska marknaden och det grämer än idag en och annan att Norge möjligen missade chansen till en riktigt framskjuten placering i Köpenhamn. Men då ska man minnas att Nederländerna samma år satsade på en ungdomlig poplåt utan större framgång. Tiden var kanske inte riktigt mogen än.

Arne Bendiksen lyckades slå sig in på den övre halvan av resultatet med "Spiral" och var nöjd med det. De kommande tio åren skulle han komma att sätta en stark prägel på de norska melodifestivalerna. Vad Wenche beträffar fick hon senare chansen att tävla i ESC för Västtyskland 1968.



Arne Bendiksen / Spiral (Norge 1964)
8:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

4 augusti 2016

I Love Belarus / Vitryssland 2011

Då och då blandar sig politiken in i Eurovision Song Contest. Oftast som något slags pikant krydda i periferin, ibland betydligt mer påtagligt än så. Få bidrag har genom historien haft samma distinkta smak - eller stank - av politisk inblandning som Vitrysslands låt till Düsseldorf 2011.

Jag brukar för det mesta anstränga mig för att bortse från olika länders statsskick när jag bedömer låtar. Jag uppskattar de flesta av de gamla bidragen från Portugal och Spanien då de båda var fascistdiktaturer. Samma med de turkiska bidragen från tiden landet styrdes av sin militärjunta. Ni förstår hur jag tänker.

EU och EBU hade börjat frosta av sin relation till Vitryssland, som hade stått värd för Junior Eurovision i november 2010. En månad senare anordnade man en riktig fars till presidentval som slutade i våldsamheter där inte färre än sju av kandidaterna kastades i fängelse kvällen före valet. Flera av kandidaterna utsattes för tortyr och polisbrutalitet och dömdes till lagom långa straff för att omöjligen kunna ställa upp i nästa presidentval.

Nu tyckte man att det behövdes en patriotisk sång som kunde elda på folkets glöd och signalera till omvärlden att man inte brydde sig ett skvatt om någon annans synpunkter på situationen i landet. Från början skulle Anastasia Vinnikova sjungit "Born in Bielorussia" men då den låten givits ut för tidigt skrev man en ny låt med en minst lika hysteriskt uppskruvat nationalistisk text.

Den 11 april 2011 exploderade en bomb på en av de mest trafikerade metrostationerna i Minsk mitt under rusningstrafiken. President Lukasjenko tog tillfället i akt och hävdade att terrordådet berodde på all den demokrati som omvärlden tvingat Vitryssland att införa och som gjort alla sjuka och illamående men som det nu skulle vara slut med.

Två misstänkta gärningsmän greps, erkände efter att ha förhörts under hårda former och avrättades, trots att internationella källor misstänkte att bomben placerats i metron av KGB för att avleda uppmärksamhet från det politiska tumultet och de allt sämre statsfinanserna.

Allt detta är vad "I Love Belarus" representerar i mina ögon och jag har hemskt svårt att bortse från omständigheterna. Jag tycker att låten är dålig och att Anastasia är en minst sagt medioker artist, men det spelar egentligen ingen roll. Under omständigheterna har jag svårt att känna något annat än avsmak för hela paketet.

Fotnot: Även på svenska använder man namnet Belarus alltmer. För närvarande använder jag Vitryssland men taggar inlägg med båda namnen.



Anastasia Vinnikova / I Love Belarus (Vitryssland 2011)
14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

2 augusti 2016

Heute Abend woll'n wir tanzen geh'n / Västtyskland 1959

Världens vackraste kvinnor kallades de under många år, de tyska enäggstvillingarna Alice och Ellen Kessler som sjöng, dansade, skådespelade och charmade hela världen. Redan som mycket unga sattes de i balettskola och som sextonåringar flydde de det allt mer tillslutna DDR och började en karriär i väst.

Tre år senare fick systrarna jobb på anrika Lido i Paris där de gjorde stor succé och beslöt där att ändra sitt namn Kaessler till det internationellt mer gångbara och lättstavade Kessler istället. I takt med att de efterfrågades alltmer utomlands vaknade också den tyska skivindustrin och ville spela in hitlåtar med tvillingarna.

Då ESC 1959 skulle hållas i Frankrike för första gången utsåg västtysk tv Alice och Ellen till sina representanter utan någon nationell final, säkert med tanke på systrarnas popularitet i Paris. Systrarna var unga men väl medvetna om vad de ville och inte ville och den första låten de erbjöds tackade de bestämt nej till.

Systrarna äntrade scenen i Cannes med bravur - de glittrade och dansade och sjöng en sång som var förvånansvärt rakt på sak för sin tid. Flickorna lockar och pockar på en gosse som borde ta sig i kragen och bjuda ut dem på dans och möjligen på något mer än så innan kvällen är slut. Detta i en tid då kvinnor förväntades vara blyga små blomster som helst skulle vänta i tystnad på sin tur. Tvillingarna Kessler skrämde säkert slag på en man eller två med sin blotta uppenbarelse.

Poängen strömmade inte direkt in och skivinspelningen verkar aldrig ha getts ut på den västtyska marknaden då det begav sig, även om den finns med på en EP systrarna släppte i Danmark.

Hemma i Västtyskland sjöng systrarna ofta i trio med snyggingen Peter Kraus som var stor tonårsidol och dessutom under en tid svenska Lill-Babs pojkvän. Efter några år gav tvillingarna Kessler upp den tyska sångkarriären och fokuserade sin mesta tid på Italien där de bosatte sig och fortsatte att spela in skivor ända fram till 1980-talet.

Som 40-åringar poserade systrarna på lättklädda bilder i italienska Playboy vars upplaga sålde slut i rekordfart. Tjugo år senare publicerade de sin gemensamma självbiografi "Eins und eins ist eins" (Ett plus ett är lika med ett).



Alice & Ellen Kessler / Heute Abend woll'n wir tanzen geh'n (Västtyskland 1959)
8:e plats av 11 bidrag i Cannes