30 september 2016

Keelatud maa / Estland 1997

Efter framgången i Oslo hade estnisk tv fått ett helt nytt självförtroende och ordnade åter nationell final i Linnahall - ett stort konsert- och idrottskomplex som byggts för de olympiska spelen 1980, då Tallinn stod värd för segeltävlingarna och behövde en stor arena lämplig för kulturella evenemang. Hade Estland vunnit ESC i slutet av 1990-talet hade Linnahall med största sannolikhet valts ut till tävlingsarena.

Eurolaul 1997 hade bantats ned och bestod enbart av åtta bidrag men den genomgående kvaliteten var hög gällande såväl låtar som artister. Här fanns ingenting av det mediokra och underliga som dominerat tävlingen året innan.

Den unga Maarja-Liis Ilus var tillbaka och sjöng två av tävlingsbidragen. Dels sjöng hon en avskalad liten ballad som soloartist, dels sjöng hon duett med den lika unga Hanna-Liina Võsa. "Aeg" var en stegrande etnoballad i halvtempo, specialdesignad av fjolårets vinnande team för att ta hem bucklan igen. Liksom året innan låg hela makten hos en internationell jury som inte alls lät sig imponeras av säckpipor och stämsång och istället gav segern till Maarja-Liis soloballad.

Det var säkert inget som svenska Universal grät över. De hade skrivit kontrakt med Maarja-Liis som tillbringat de senaste månaderna med att spela in sitt debutalbum i Stockholm. Vinnarlåten översattes raskt till engelska och förvandlades till en modern soulballad, och sångerskans artistnamn kortades ner till kort och gott Maarja.

I Dublin fick hon vokalt stöd av Airi Allvee och Evelin Samuel (som två år senare skulle representera Estland som soloartist) och sågs av en och annan som en tänkbar överraskning. Lars Lindström i Expressen utnämnde raskt "Keelatud maa" till finalens bästa låt och Maarja till tävlingens bästa sångerska.

Dessvärre fanns det på tok för många ballader i startfältet för att Estland skulle ha en riktig chans. En åttonde plats - med en tolva från Italien i bagaget - var mer än godkänt och Maarja spelades ganska flitigt på svensk radio senare under året efter att skivan kommit ut.

Än idag hör Maarja till Estlands allra största stjärnor, även om hon verkar lagt planerna på en internationell karriär på hyllan. Hon spelar in skivor och turnerar och har spelat huvudroller i flera stora musikaler.

Två gånger till skulle Sverige lägga märke till henne: 2001 med singeln "All The Love You Needed" som hamnade på soundtracket till "Lilja 4-ever", och 2003 då hon ställde upp i Melodifestivalen med låten "He Is Always On My Mind".



Maarja / Keelatud maa (Estland 1997)
8:e plats av 25 bidrag i Dublin

29 september 2016

Eu cred / Rumänien 1998

Under större delen av 1990-talet funderade EBU både hit och dit på hur man enklast skulle lösa problemet med att fler länder ville delta i ESC än vad som fanns platser i finalen. Inga lösningar verkade riktigt bra, så man ändrade och ändrade igen. Rumänien drabbades hårt av den här experimentlustan och fick stå i utvisningsbåset längre än någon annan. Från debuten 1994 till nästa gång rumänerna fick sjunga i en final hann det gå hela fyra år.

Till Birmingham valde man ut den unga Mălina Olinescu, en rutinerad 24-åring som redan sjungit professionellt i fem år och som visat framfötterna i flera nationella sångtävlingar där hon vunnit fina priser och skapat sig ett namn. Managern Adrian Romcescu såg en stor begåvning i henne och ville försöka lansera henne internationellt.

I Birmingham hade man tagit i rejält och arrangerat om låten en hel del. Det som varit lågmält och tilltalande i den rumänska finalen blev nu bombastiskt och en aning gapigt och succén uteblev.

Mălina kritiserades också för sin klänning som ansågs präktig och överklädd. Jämför med Sanda Ladoși som sex år senare kritiserades för att ha alltför lite kläder. Det är inte lätt för kvinnliga artister att klä sig rätt.

Det blev aldrig något av den internationella karriären men Mălina fortsatte att sjunga hemma i Rumänien och var även programledare i tv innan det så sakteliga blev tystare om henne. Rubrikerna blev desto större då hon 2011 avled efter att ha hoppat från en balkong.

Den lokala skvallerpressen vältrade sig i detaljer om hur sångerskan tagit sitt liv efter att ha bråkat med sin pojkvän men i själva verket hade Mălina Olinescu lidit av depression och psykisk ohälsa i flera år, samtidigt som hon vägrat söka hjälp för sina problem. Trots sin smak för sensationer har den rumänska pressen efteråt skrivit mer seriöst om Mălinas öde, något som förhoppningsvis kan leda till en attitydförändring runt de här frågorna i Rumänien.



Mălina Olinescu / Eu cred (Rumänien 1998)
22:a plats av 25 bidrag i Birmingham

28 september 2016

Valoa ikkunassa / Finland 1961

Att Laila Kinnunen skulle representera Finland vid den internationella debuten i Cannes är en händelse som ser ut som en tanke. Ingen annan artist var lika självklar eller lika lyskraftig eller lika hemtam i rampljuset. Ingen annan var lika elegant eller lika sensuell eller lika lekfull.

Laura Annikki Kinnunen föddes bara några veckor innan Finland drogs in i andra världskriget och lilla Laila skickades som krigsbarn till Sverige. Hon kom tillbaka först som tioåring och hade då glömt sitt modersmål. Som tonåring ställde hon upp i ett antal sångtävlingar och fick sin första hit som sjuttonåring med "Lazzarella".

Snart visade det sig också att unga Laila var bästa vän med kameran. Hon var en de första finska artisterna som kändes naturlig och spontan framför en tv-kamera. En egenskap långt ifrån alla artister behärskar ens idag.

"Valoa ikkunassa" var en vemodig och väldigt finsk sång som Laila fyllde med närvaro och själ. Efter att två jurygrupper röstat låg den på delad förstaplats innan poängutdelningen tunnade ut rejält. Sex poäng och en tiondeplats skulle med åren visa sig inte vara så illa för Finland.

Laila fortsatte att tillhöra de allra största stjärnorna i Finland under 1960-talet och skulle ha varit värd att slå även internationellt. Hon spelade in sånger på minst elva olika språk och tycktes vara den finländska underhållningens självklara mittpunkt. I slutet av årtiondet började hennes privata problem störa karriären. Hon drack för mycket och fick rykte om sig att vara opålitlig.

Efter att ha försökt sig på en comeback 1980 avslutade Laila Kinnunen sin karriär, drog sig tillbaka från rampljuset och blev allt svårare alkoholiserad. Tjugo år senare avled hon, endast 60 år gammal, men hennes ande svävar fortfarande över det finländska musiklivet.

Nyutgåvor med hennes musik säljer fortfarande i stora mängder och det har gjorts en musikal om hennes liv. 2011 ställde hennes dotter Milana Misic upp i den finska uttagningen till ESC.



Laila Kinnunen / Valoa ikkunassa (Finland 1961)
Delad 10:e plats av 16 bidrag i Cannes

27 september 2016

Hasta la vista / Ukraina 2003

Fyra länder stod i kö och ville debutera i ESC 2003, men EBU bestämde helt kallt att Albanien, Serbien-Montenegro och Vitryssland fick lov att vänta på det nya format med någon form av semifinal som man utlovat till 2004. Av någon anledning tyckte man att Ukraina hade något de andra saknade och lät dem ställa upp i Riga trots att de andra fick nobben.

Ukraina skulle med tiden visa sig vara något utöver det vanliga. En deltagare som satt färg och egen prägel på tävlingen genom åren och som inte sällan varit direkt halsbrytande, nyskapande och oumbärlig. Inget av det skulle dock märkas vid landets debut där man istället körde bort sig rejält.

Oleksandr Ponomariov var en stor stjärna på hemmaplan och hade valts till årets sångare sju gånger. Han valdes ut internt som landets representant men när man skulle hitta en passande låt åt honom tappade man av någon anledning allt självförtroende och beslöt att beställa alster från utlandet.

Till slut fastnade man för "Hasta la vista" signerad israeliske Svika Pick, som fem år tidigare skrivit Dana Internationals vinnare "Diva". Den nya låten visade sig dessvärre helt sakna vinnaregenskaper och var en högst medelmåttig dussintrall med en medryckande om än lätt hysterisk refräng.

Hur man kunde tycka att en ung och snygg superstjärna skulle framföra något så mossigt framstår som ett mysterium. Dessutom sattes Oleksandr att sjunga så högt att han bitvis mest av allt lät som grodan Kermit på serenadhumör.

I Riga flankerades Oleksandr på scenen av två pigga dansare och en ormmänniska i en stor låda. Precis så underligt som det låter och fullständigt distraherande. När det var dags att rösta kommer få ihåg låten, som fick nöja sig med en sval fjortondeplats. Ukraina skulle snart visa att de kunde betydligt bättre på egen hand.



Oleksandr / Hasta la vista (Ukraina 2003)
14:e plats av 26 bidrag i Riga

26 september 2016

Pet'r Oil / Turkiet 1980

Det politiskt instabila och våldsamma Turkiet hade svårt att få till det i Eurovision Song Contest. Landets två första bidrag hade fått låga placeringar och 1979 drog man sig ur finalen i Jerusalem med kortast möjliga varsel, trots att TRT hade anordnat en nationell final där Rita Maria Epik & 21. Peron vunnit med "Seviyorum".

Något officiellt skäl till avhoppet gavs aldrig, men det antogs allmänt att den turkiska regeringen utsatts för påtryckningar från andra muslimska länder om hur opassande det skulle vara för dem att delta i en musiktävling arrangerad i Israel. Det ekonomiskt och politiskt försvagade Turkiet hade knappast så mycket att sätta emot.

Internt på TRT valde man att skicka stjärnan Ajda Pekkan till Haag. Hon hade börjat sjunga och spela in film redan som tonåring och hade tillbringat en stor del av 1970-talet i Frankrike där hon spelat in musik tillsammans med framstående låtskrivare och producenter.

I den nationella finalen sjöng hon tre låtar som sedan bedömdes av en expertjury. De båda bortvalda låtarna - "Olsam" och "Bir dünya ver bana" - var båda västerländska discolåtar i en stil som var populär och framgångsrik i Frankrike. Det är inte helt självklart att juryn tänkte rätt då de föredrog den mer orientaliskt färgade "Pet'r Oil" istället, även om en låt som anspelade på oljekrisen låg rätt i tiden.

För första gången fanns två huvudsakligen muslimska länder i startlistan. Debuterande Marocko gav sin tolva till Turkiet men fick inte en enda poäng tillbaka. Även Italien och Österrike röstade på Ajda men sedan tog det stopp.

Ajda Pekkan tog nederlaget hårt och upplevde en rejäl karriärsvacka under de följande åren. Snart skulle hon åter vara tillbaka på banan och producera en mängd storsäljande album. Än idag är hon en älskad hitmakare och är tillsammans med Sezen Aksu Turkiets mest framgångsrika kvinnliga artist någonsin.



Ajda Pekkan / Pet'r oil (Turkiet 1980)
15:e plats av 19 bidrag i Haag

25 september 2016

Terminal 3 / Irland 1984

Efter sin seger i Haag hade Johnny Logan genomfört något som närmast kunde beskrivas i ett mästerprov i konsten att sabotera den egna karriären. Från att ha varit en internationell stjärna i vardande rasade han på rekordfart ut i marginalen och sågs som en riktig föredetting.

Efter ett par misslyckade försök att få fart på sin karriär på nytt ägnade han sig mest åt att skriva låtar åt andra, då ingen visade något större intresse av att höra honom sjunga på egen hand.

Linda Martin hade redan som 17-åring börjat sjunga i bandet Chips, som snabbt blivit populära och framgångsrika på den irländska marknaden. Tillsammans med Chips hade hon ställt upp i de irländska finalerna flera gånger, med blandat resultat.

1982 kom man sist med "Tissue of Lies" och när Linda året efter vann Castlebar Song Contest (med en låt skriven av Shay Healy som också skrev "What's Another Year") satsade hon på en solokarriär istället. 1984 ställde hon upp på solokvist i den nationella finalen, med en låt skriven av Johnny Logan, och vann för första gången.

Logan hade kanske inte riktigt satt hela sin själ i låtskrivandet. Senare har han berättat att han rafsat ihop låten i all hast medan han väntat på sitt flyg på Heathrow, därav titeln samt det faktum att låten utspelar sig i flygmiljö.

Jag har alltid älskat den ambivalens jag anar mellan raderna i den här texten, och som Logan själv hävdar inte alls finns där. Hur förälskad är textens jag egentligen? Han som kommer hem har varit borta väldigt länge - för länge, enligt texten - och det är inte säkert att känslorna finns kvar. Kommer han ens att dyka upp? Karlsloken har ju svikit förut. För mig är det här ett koncentrerat litet drama på tre minuter.

I Luxemburg gick låten hem med besked och hade chans att slå svenska Herreys ända fram till sista jurygruppen. Irländsk tv hade stannat hemma från finalen i München året innan - av allt att döma till följd av svag ekonomi - och höll nu på att bli sittande med ett riktigt mastodontprojekt i knät. Gissningsvis drog RTÉ:s chefer en suck av lättnad när Portugal röstade bort Linda Martins chanser.

"Terminal 3" blev aldrig någon större hit utanför Irland, kanske för att skivan låter ganska annorlunda jämfört med liveversionen. 1986 ställde Johnny Logan och Linda Martin upp på nytt i den irländska finalen men kom bara på fjärde plats med "If I Can Change Your Mind".



Linda Martin / Terminal 3 (Irland 1984)
2:a plats av 19 bidrag i Luxemburg

24 september 2016

La, la, la / Spanien 1968

Historien om Spaniens första seger är såväl fantastisk som osannolik. För att inte nämna omtvistad. Jag har hört flera olika versioner som påminner om varandra men som ändå skiljer sig åt betänkligt på vissa centrala punkter. Men om jag förstått saken rätt gick det hela till ungefär så här.

Spansk tv tvekade in i det sista mellan de poppiga killarna i Duo Dinamico och den unge katalanske rockpoeten Joan Manuel Serrat. Till slut bestämde de sig för att låta Serrat tävla med duons egenhändigt komponerade låt - en lösning ingen av kandidaterna var särskilt nöjda med.

Serrat var ung och creddig och hörde till den nya vågen av musiker som valde att sjunga på katalanska trots Franco-regimens motstånd mot allt vad regionala språk hette. Kanske valdes Serrat ut för att myndigheterna ville visa att de kunde kontrollera även den nya generationens artister men där bedrog de sig.

Serrat, som gissningsvis inte var så intresserad av att tävla med en låt han inte skrivit själv, satte sig på bakhasorna och krävde att få sjunga åtminstone en del av bidraget på katalanska i London. Med ens bröt helvetet löst: Serrat diskvalificerades tio dagar före finalen och tvingades i landsflykt. Hans låtar bannlystes från spansk radio och tv och hans skivor brändes offentligt. Först efter Francos död 1975 kunde han återvända till sitt hemland.

Katalanskan skulle inte få höras som sångspråk i ESC förrän vid Andorras debut 2004. Till och med 2016 har Spanien aldrig sjungit på något av sina regionala språk i tävlingen.

Tävlingslåten fick stå kvar, men istället för att låta Duo Dinamico ta över kallade man hem den unga Maria de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa - känd under artistnamnet Massiel - som just då befann sig på turné i Mexiko. På bara ett par dagar lärde hon sig sången och spelade in den på fem olika språk.

Låtskrivarna var fortfarande missnöjda. Massiel var en mycket seriös och intellektuell artist och skådespelerska och inte alls det popsnöre de hade tänkt sig. Men sin vana trogen bestämde hon sig för att spela även sin nya roll till perfektion. Hon skaffade sig en trendig klänning och förvandlade sig själv till ett utåtriktat bombnedslag.

I Albert Hall sjöng Massiel som om det gällde livet och kramade den sista droppen ur sin låt inför tv-kamerorna. Till stor förfäran för Cliff Richards fans gick Massiel om "Congratulations" och upp i ledning när Västtyskland röstade som näst sista land. När röstningen var slut hade Spanien vunnit med en enda poängs marginal. Massiel hade i sanning visat var skåpet skulle stå.

Massiel drog vidare mot ännu tyngre teaterroller, parallellt med en anspråksfull sångkarriär, och har förblivit en uppskattad och färgstark personlighet inom spansk underhållning.

I det första avsnittet av den enormt populära spanska tv-serien "Cuéntame cómo pasó" berättas om den stolthet många spanjorer kände efter Massiels seger: för första gången var Spanien bäst på något. Att vinnarlåten blev en blygsam försäljningsframgång internationellt kunde man knappt bry sig mindre om. På svenska spelades den bland annat in av Gitte Henning som "La, la, la (Lyckolåten)".

2008 blåste det upp en rejäl skandal då en spansk dokumentär hävdade att Franco skulle ha köpt röster och manipulerat resultatet i London. Sanningshalten i påståendet desarmerades ganska snabbt. Massiel menade att Franco omöjligtvis skulle haft kapacitet att göra något liknande och den mångårige kommentatorn José María Iñigo - som gjort uttalandet i dokumentären - menade att han bara återgivit ett gammal rykte och att Franco knappast skulle ha gjort något liknande för en artist som inte stod honom närmre än Massiel gjorde.

Tyvärr får ogrundade rykten lätt vingar och med jämna mellanrum presenteras det som en sanning att spanjorerna fuskat till sig segern 1968 trots att det inte finns några belägg för saken.



Massiel / La, la, la (Spanien 1968)
1:a plats av 17 bidrag i London

23 september 2016

Lorraine / Bulgarien 2005

Bulgarien skulle ta en ganska god stund på sig att leta sig in i Eurovision Song Contest. De lär ska ha anmält intresse för att vara med i Oslo 1996 men föll i så fall bort i ett tidigt skede. Med tanke på den egendomliga slutna semifinal som anordnades just det året var det kanske lika så gott. Sannolikheten att man skulle landat på näsan i debuten känns som ganska stor.

Först nio år senare skulle man ta sig för att debutera men satsade stort på en lång semifinal där tjugofyra bidrag gjorde upp om tolv platser i den stora finalen. Semifinalens resultat hade bestämts av en expertjury men i finalen fick tittarna välja vinnare i ensamt majestät. Kanske för att man ville slippa anklagelser om röstfusk i ett av Europas mest korrupta länder.

Om det var vad man tänkt sig slog taktiken fel. Före finalen florerade rykten att gruppen Kaffe och deras manager skulle ha försökt styra telefonröstningen genom att dela ut mobilkontantkort och uppmana människor att rösta. Moraliskt olämpligt men inte direkt emot reglerna.

Mitt under den direktsända finalen bestämmer sig Kaffes svåraste konkurrenter - Slavi Trifonov och Sofi Marinova - för att inte uppträda. Istället går de ut på scenen och - medan deras musikbakgrund spelas - läser upp en förklaring till varför de inte vill vara med i denna fuskiga tillställning. Det underliga är inte att Kaffe vann utan att den talade protesten slutade på andra plats i telefonomröstningen.

I Kiev hörde Kaffe knappast till favoriterna och ganska många fnissade åt den nödrimmade refrängen om "Lorraine in the rain". För att göra illa värre hade de ukrainska värdarna lyckats röra ihop saker och tagit fel på den bulgariska och den ungerska flaggan i det mesta pressmaterialet. Själv tycker jag att det är en ganska skön låt, om än långt ifrån en vinnare, och att Orlin Pavlov vid mikrofonen är en stabil vokalist jag gärna skulle vilja se på nytt i tävlingen.

Kaffe - vars namn borde uttalas som "café" och inget annat - upplöstes året efter och Orlin startade en framgångsrik karriär som soloartist och skådespelare. Den upprörda och andraplacerade Sofi Marinova skulle få en ny chans 2012 då hon representerade Bulgarien i Baku.



Kaffe / Lorraine (Bulgarien 2005)
19:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

22 september 2016

Mister Music Man / Schweiz 1992

Man borde ha anat ugglor i mossen redan från början då listan med bidrag offentliggjordes. I de schweiziska finalerna hade de olika språkområdenas tv-bolag interna uttagningar och de tysk-, fransk- och italienskspråkiga landsändarna skickade in tre bidrag var, men någonstans plockade någon in ett tionde bonusbidrag utan någon som helst förklaring.

Dessutom gick bonusbidraget åstad och vann hela finalen. "Soleil soleil" var en klatschig och lättfångad men också väldigt traditionell schlager som möjligen inspirerats av en gammal Dalida-hit såväl textmässigt som musikaliskt. Precis som med "Bonjour Bonjour" 1969 var endast titeln på franska medan resten av texten var på tyska. Géraldine Olivier hade bra scennärvaro och en påtaglig kamerakontakt men sjöng kanske inte helt klockrent och hade ett våldsamt vibrato på rösten.

Vibratot skulle visa sig vara ett mindre problem i sammanhanget när det visade sig att "Soleil soleil" först ratats av den franskspråkiga tv:n för att sedan myglas in i finalen av någon i produktionen. Så fick det inte gå till i ordningens hemvist Schweiz och vinnarlåten diskvalificerades till förmån för tvåan.

Om vinnaren var gammalmodig var ersättaren super-duper-gammalmodig, utan minsta koppling till den musik som låg på listorna eller som spelades på radio. "En fin låt för alla er som tycker om att klä av er kläderna lite rytmiskt" sa Lydia Capolicchio när förhandsvideorna spelades upp i SVT.

I Malmö utsåg de flesta bedömare samstämmigt "Mister Music Man" till tävlingens sämsta bidrag och tippade Daisy Auvray på en klar sistaplats, men att vara gammalmodig skulle visa sig vara en tillgång då Schweiz låt visade sig vara en av få orkestern (och den undermåliga ljudmixen) klarade av att göra rättvisa. Daisy sjöng dessutom betydligt bättre än i den nationella finalen och fick tio poäng av Italien och en tolva av Island.

Daisy Auvray Barcos blev kanske ingen superstjärna efter sitt framträdande men uppträder än idag och är främst en uppskattad tolkare av argentinsk tango.



Daisy Auvray / Mister Music Man (Schweiz 1992)
15:e plats av 23 bidrag i Malmö

21 september 2016

Say It Again / Storbritannien 1999

Det kunde ha gått en skälvning genom kungadömet, men det gjorde det egentligen inte. Storbritannien hade vunnit hela tävlingen 1997 och kommit tvåa på hemmaplan året efter. Nederlaget i Jerusalem skulle lika gärna ha kunnat vara en neslig missräkning. En sådan som händer alla deltagare då och då. I själva verket var det ett förskalv. En föraning om att en gammal gigant höll på att tappa greppet.

Egentligen hade man gjort allting rätt. I kölvattnet efter Spice Girls var tjejgrupper det hetaste heta och Precious verkade ha alla förutsättningar att bli nästa storsäljare. Två av medlemmarna var bästisar och de tre andra hade sållats fram i en audition. Efter att de vunnit den brittiska uttagningen fick de skivkontakt hos EMI och singeln letade sig upp till sjätteplatsen på Englandslistan.

Att Precious inte verkade så hemskt tonsäkra var inget stort problem. Spice Girls hade knappast erövrat världen enbart för sin vokala precisions skull. Flera länder hade stora problem med medhörningen och britternas girl group var inte de enda som sladdade på tonerna i direktsändning.

Ändå kändes det som om något saknades. Som om det hela var lite tunt. Det hade Storbritannien kommit undan med tidigare men från och med det här året fick alla välja sångspråk fritt och man hade inte längre fördelen att vara ett av få länder som fick sjunga på engelska. En tolfteplats är inte så illa men det var Storbritanniens dittills näst sämsta placering. De närmaste åren skulle det gå ännu sämre.

Precious var inte uträknade ändå. De släppte ytterligare två framgångsrika singlar, "Rewind" och "It's Gonna Be My Way" men när deras debutalbum floppade - den lär ha sålt i katastrofala 600 exemplar - upplöstes gruppen och medlemmarna satsade på de egna karriärerna som skådespelare, programledare och modeller, med viss framgång. Mest uppmärksammad för sina musikaliska insatser blev Jenny Frost som tog Kerry Katonas plats i poptrion Atomic Kitten.



Precious / Say It Again (Storbritannien 1999)
Delad 12:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

20 september 2016

Judy et cie / Belgien 1976

Belgien hade valt en långsam, djupsinnig och i allra högsta grad melankolisk ballad ett år då de flesta andra satsade på att vara glada och vinnarlåten levererades med ystra synkroniserade danssteg. Pierre Rapsat stod verkligen ut från mängden.

Han var resultatet av en flamländsk far och en mor som flytt med sin familj undan det spanska inbördeskriget. Han hade spelat i flera band innan han 1973 satsade på en solokarriär med egenhändigt skrivna låtar. Han blandade rock och visa om vartannat utan att riktigt slå an hos den breda publiken. Att vinna den belgiska melodifestivalen var hans första ordentliga framgång och den skulle stanna kvar i allmänhetens minne.

Den tvetydiga textens Judy är en uttråkad troféhustru som ingen älskar eller åtrår, vilket hon själv är smärtsamt medveten om. Hon drömmer om att bli en vacker docka med döda ögon - en sådan alla verkar vilja ha - och dyker i flaskor för att döva smärtan. "Arma Judy" är textens sista ord.

Juryn uppskattade inte sången fullt ut men "Judy et cie" har fått upprättelse med åren och det är fler än jag som tycker att den hör till Valloniens bästa bidrag genom tiderna. Den blev tillräckligt framgångsrik för att skivbolagen skulle fortsätta tro på Pierre Rapsat.

Sex år senare kom det stora kommersiella genombrottet och de följande åren hade "Pierrot" stora framgångar inte bara i Belgien, utan även i Frankrike och Kanada. Snart tröt inspirationen och det blev mer tyst om honom.

2001 gjorde han en storstilad comeback med skivan "Dazibao", hans artonde och sista album. Knappt hade skivan hunnit ut i butikerna förrän Pierre Rapsat diagnosticerades med svår cancer. I april 2002 avled han, endast 53 år gammal.



Pierre Rapsat / Judy et cie (Belgien 1976)
8:e plats av 18 bidrag i Haag

19 september 2016

Autostop / Grekland 1980

Jick Nacassian var en ung musiker med armeniskt ursprung, i full färd med att göra sig ett namn i den grekiska musikbranschen. Han blev kontaktad av en textförfattare som ville ställa upp i ESC med en sång om att lifta sig igenom Europa och undrade om han kunde tänka sig att komponera musiken. Jick tyckte att texten var svag men att idén var intressant och mot löfte att han fick stryka och ändra en del så tackade han ja.

Enligt den utmärkta sidan And The Conductor Is bestämde sig textförfattaren i slutändan för att ange sin fru som textförfattare istället. Jick Nacassian tyckte att låten i sin färdiga form var helt okej och den skickades in till den grekiska finalen.

Den unga cypriotiska sångerskan Anna Vissi valdes ut som artist. Hon skulle egentligen ha representerat Grekland redan 1978, men hennes låt diskvalificerades efter att låtskrivarna hamnat i en juridisk tvist. Nu fick hon sin chans, tillsammans med gruppen Epikouri som egentligen kommit tvåa i uttagningen men som plockades in för att sätta lite fart på framträdandet.

Anna Vissi var inte direkt extatisk över chansen. I flera intervjuer svarade hon helt kort att skivbolaget bestämt att hon skulle sjunga "Autostop", inte hon själv. Jick Nacassian upplevde henne som svår att jobba med och blev sårad av att hon vägrade säga något positivt om låten. De båda skulle aldrig jobba med varandra igen efteråt.

En del källor hävdar att grekerna hade problem med ljudet på den repetition juryn fick följa och att Annas mikrofon inte var påslagen. Det skulle till viss del kunna förklara det blygsamma resultatet. Annars bjöd Grekland på tre underhållande minuter och det är intressant att konstatera hur strålande Anna Vissi levererar även i en låt hon av allt att döma inte har särskilt höga tankar om.

Jick Nacassian fick erfara att man inte misslyckades i ESC ostraffat och hade svårt att få jobb efter finalen i Haag. Han flyttade till USA under några år för att ge alla tid att glömma. Anna Vissi skulle snart få en ny chans i ESC med en låt hon själv gillade betydligt mer än "Autostop".



Anna Vissi & Epikouri / Autostop (Grekland 1980)
13:e plats av 19 bidrag i Haag

18 september 2016

Intet er nytt under solen / Norge 1966

Det gick ganska bra ändå för Arne Bendiksen i den nya karriären om än inte helt på det sätt han själv hade tänkt sig. 1964 hade han själv vunnit den norska finalen som sångare och 1965 års vinnare Kirsti Sparboe var kontrakterad med hans skivbolag Triola. Men nu - på tredje försöket - skulle han äntligen få visa framfötterna som låtskrivare. Av de fem bidragen i Norsk Melodi Grand Prix 1966 hade han skrivit tre stycken och blev både etta och tvåa i slutändan.

I vanlig ordning framfördes varje bidrag två gånger av olika artister och i olika arrangemang. Samma låt sjöngs av en artist med stor orkester och sedan en gång till ackompanjerad av en mindre ensemble. Grynet Molvig hade sjungit den "stora" versionen av vinnarlåten och borde sålunda ha skickats till Luxemburg, men så blev det inte.

Istället satsade NRK på den 16-åriga Stockholmsfödda Åse Kleveland, som sjungit den "lilla" versionen av vinnaren. Rykten gjorde gällande att NRK skulle ha velat skicka Åse oavsett vilken låt som vunnit och att man därför låtit henne sjunga den låt man trodde mest på, Bendiksens protestsång "Gi meg fri".

På plats i Luxemburg märkte den norska delegationen att deras låt var mycket kortare än alla andra - skivversionen var blygsamma 90 sekunder - och man bestämde sig på plats och ställe för att förlänga låten genom att låta Åse sjunga den andra versen två gånger.

Åse ackompanjerade sig själv på gitarr och var enligt den franska kommentatorn mycket nervös före sitt framträdande. Hon var klädd i en fräck och moderiktig pyjamasliknande byxdress i en noga utvald nyans av rosa. Tanken var att tittarna skulle förstå att den var rosa trots att sändningen var i svartvitt.

Åse och den originella låten gjorde intryck och landade på tredje plats i tävlingen, en poäng efter Sveriges folkloristiska klackspark. Det var Norges bästa placering och skulle så förbli tills Bobbysocks knep segern i Göteborg 1985. Framgången till trots förblev de norska skivköparna kallsinniga och någon kommersiell hit blev bidraget aldrig.

Det kunde den gott ha få bli. Det är en fin låt med en poetisk och melankolisk text, närmast avantgardistisk med Åses djupa och mogna röst. En säregen pärla.

Året efter Bobbysocks seger fick Åse Kleveland äran att som programledare välkomna hela Europa till Bergen, exakt tjugo år efter sitt eget deltagande. Fyra år senare blev hon norsk kulturminister och la då artisteriet på hyllan för att slippa bli "den sjungande ministern". 1999-2006 var hon även VD för Svenska Filminstitutet.



Åse Kleveland / Intet er nytt under solen (Norge 1966)
3:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

17 september 2016

Igranka / Montenegro 2013

Sedan mitten av 1990-talet har experimentlustan stigit i Eurovision Song Contest. Allt oftare försöker deltagarna tänja på gränserna och föra in nya element, nya stilar och nya genrer i tävlingen. Tråkigt nog blir experimenten ofta halvdana. Vad man än vill prova så blir det välkammade och ofarliga varianter istället för äkta vara. Schlagermetall, schlager-rap och schlager-hiphop.

Montenegro hade testat både det ena och det andra utan att ta sig till final och på femte försöket kallade man in hiphopduon Who See från turistparadiset Kotorbukten. Tillsammans med sångerskan Nina Žižić bjöd man på en riktigt hård låt med rejält vassa kanter där det aldrig kom någon förlösande refräng som alla kunde sjunga med i. Här var ingenting tillrättalagt för den breda publiken. Om man bortser från en grabbig och rätt irriterande sexistisk förhandsvideo så lovade det här gott.

I Malmö hade Dedduh och Noyz skojigt nog bytt ut sin värsting-image och uppträdde istället som astronauter - de första montenegrinska hiphoparna i rymden? - medan Nina kom upp ur golvet som en stencool, högteknologisk gudinna.

I slutändan blev det lite för utmanande och svårt för juryn som nog egentligen borde ha omfamnat vad som helst lika uppfriskande och icke-strömlinjeformat som det här. Om tittarna fått bestämma själva hade Montenegro kommit fyra i semifinalen och tagit sig till final för första gången.



Who See feat Nina Žižić / Igranka (Montenegro 2013)
12:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

16 september 2016

Diese Welt / Västtyskland 1971

Tysk tv hade all anledning att vara nöjda med Katja Ebstein efter att hon 1970 erövrat Västtysklands dittills bästa placering, då "Wunder gibt es immer wieder" tagit brons i Amsterdam. Skivan hade blivit en stor hit och Katja blev snabbt en älskad stjärna och personlighet. ARD beslutade sig för att ge henne en chans till och det bestämdes att hon skulle sjunga alla låtarna i den nationella finalen.

Man valde ut sex bidrag skrivna av väletablerade låtskrivare som i lite onödigt hög grad verkade ha försökt skiva typiska Ebstein-låtar istället för att bidra alltför mycket med sin egen stil. Vinnarlåten blev typiskt nog en som inte alls påminde om den Katja tävlat med året innan.

Kompositören Dieter Zimmermann var med sina 28 år relativt ung i musikbranschen men var redan erfaren. Några år tidigare hade han försökt lansera Agnetha Fältskog på den tyskspråkiga marknaden och de båda hade varit förlovade en kortare tid.

"Diese Welt" med text av Fred Jay var förvånansvärt rakt på sak i sitt ämnesval och i sin oförsonliga ton. Det väller rök ur skorstenarna, stränderna är täckta av olja. Är klart vatten och gröna skogar något vi fortsättningsvis bara kan drömma om?

Under det revolutionära sena 1960-talet hade kritiken mot konsumtionssamhället tilltagit. Efter andra världskriget hade konsumtionen setts som en frälsare som höll hjulen i rullning och förde utvecklingen framåt. Men om vi inte kan shoppa oss lyckliga och friska, vad ska vi då ta oss till? En mycket skrämmande tanke för många.

Katja Ebstein såg tittarna rakt i ögonen och sjöng utan att darra på stämman att den här jorden är den enda vi har och att det är allas ansvar att se till att den överlever. Gissningsvis var den politiskt engagerade Ebstein mycket nöjd med texten. Tysk schlager var sällan så här konfronterande, den var oftast till för att roa - inte oroa - massorna.

I Dublin sjöng hon med en helt annan närvaro och intensitet än hon haft året innan. Resultatet blev ännu en tredjeplats, en ny stor hitsingel och att Katja Ebsteins stjärnstatus cementerades rejält.

Dieter Zimmermann - som även dirigerat i Dublin - fortsatte att skriva och producera och drev framgångsrikt orkestern Cliff Carpenter som spelade in instrumentala versioner av stora hits ungefär i samma stil som James Last. 1978 avled Dieter Zimmermann i leukemi, endast 34 år gammal.



Katja Ebstein / Diese Welt (Västtyskland 1971)
3:e plats av 18 bidrag i Dublin

15 september 2016

I Admit / Rumänien 2004

Rumänien hade hittat formen och placerat sig bland de tio bästa två år i rad och 2004 bjöd man på en riktigt stark nationell final. Även vinnaren lät samtida och välproducerad och hade en refräng man lätt kunde minnas. Så länge man bara hörde den kändes det som att även den kunde sikta på en ganska framskjuten placering. Men så kom den visuella aspekten och ställde sig i vägen.

Sanda Ladoși var en rutinerad 34-åring som slagit igenom i slutet av 1980-talet och som haft stor framgång i den rumänska popsvängen. Hon hade gett ut fyra album och sjungit duett med flera stora namn, och var minst lika omskriven för sina fysiska attribut som för sin sång.

I Istanbul satsade man hårt på just den fysiska aspekten och Sanda uppträdde i en pytteliten kreation som lämnade hemskt lite åt fantasin, omgiven av ett gäng riktigt illa stajlade dansare. Den söta lilla låten kom helt i skymundan och fick nöja sig med lite ströpoäng här och där.

Sanda släppte ett femte album men lämnade sedan rampljuset för att i högre grad koncentrera sig på sin familj. När hon efter närmare tio års familjeliv bestämde sig för att göra comeback la den sexistiska rumänska skvallerpressen åter allt fokus på den fysiska. 

Man publicerade smygtagna bilder av Sanda utan makeup och hånade henne för att hon tappat sin gamla figur och gått upp i vikt. "Hon ser ut som vilken hemmafru som helst" skrev en av landets ledande tidningar. Hon hade också fått negativ publicitet i samband med att hennes man arresterats misstänkt för skattebrott.

Sanda fortsatte sin comeback, uppträdde i tv och radio och hävdade i sten att hon inte brydde sig om vad tidningarna skrev. Hård hud är tydligen ett måste i underhållningsbranschen, inte minst om man är en kvinnlig artist över trettio.



Sanda Ladoși / I Admit (Rumänien 2004)
18:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

14 september 2016

Thane erotas / Cypern 1999

Internet var fortfarande nytt och spännande - i regel blev man fortfarande glad varje gång man fått ett nytt e-postmeddelande - och den ännu ganska lilla skara fans som fanns på nätet diskuterade, tippade och umgicks flitigt under hela säsongen fram till finalen i Jerusalem. Under ganska harmoniska former, till en början.

Stämningen skiftade radikalt när Cypern valt bidrag. En ganska stark låt som efter en långsam inledning bytte tempo efter första refrängen och blev en hetsig techno-inspirerad popdänga. Snart bestämde sig tongivande röster bland fansen för att det här var vinnaren som otvivelaktigt skulle krossa allt motstånd och ta hem Cyperns första seger.

Att man i världen utanför inte alls såg Cypern som en vinnarkandidat - där pratades det mer om Sverige och Nederländerna och framför allt Island - spelade ingen roll. Snabbt uppstod en otrevlig mobbningskultur i de tidigare rätt städade diskussionstrådarna där inga avvikande åsikter accepterades och alla som uttryckte minsta tvivel om cypriotisk framgång hoppades på och tystades ned. En försmak av dagens näthat.

Marlain Angelidou var en välutbildad sångerska med internationell bakgrund. Hennes mamma var från Storbritannien och under uppväxten hade hon flyttat med familjen till en mängd olika länder. Hon hade studerat musik i USA och kommit tvåa i den cypriotiska finalen 1998 i duett med Alex Panayi.

I Jerusalem hjälpte det föga att vara fanfavorit. Marlain var nervös och övertänd på scenen. Hon spelade över något vansinnigt i koreografin och sjöng riktigt illa flera gånger. I röstningen blev det kraschlandning med bara två små poäng från Storbritannien.

"Thane erotas" blev därmed själva sinnebilden för fenomenet "fanwank" (ett ord jag för övrigt tycker hjärtligt illa om): en låt som eurovisionsfansen älskar men som ingen annan begriper sig på och som inte har en chans i tävlingen.

Marlains karriär var långt ifrån över. Hon har spelat flera större musikalroller i såväl London som Aten och var med i gruppen Hi-5 som vann den första säsongen av grekiska Popstars. Hon försökte representera Cypern på nytt 2008 och 2009 utan att gå riktigt hela vägen.



Marlain / Thane erotas (Cypern 1999)
22:a plats av 23 bidrag i Jerusalem

13 september 2016

Nur ein Lied / Österrike 1989

Den tyska popduon Modern Talking hade slagit igenom med dunder och brak 1985 när singeln "You're My Heart, You're My Soul" rusade till topps på hitlistorna världen över. Snart följde fler stora hits som "Cheri Cheri Lady", "Atlantis is Calling" och "Brother Louie" innan duon splittrades efter bara två framgångsrika år tillsammans.

I likhet med sin brittiska motsvarighet Wham! hade Thomas Anders och Dieter Bohlen hemskt svårt att komma överens, och Bohlen föredrog att kasta sig in i nya projekt. Han skapade en ny grupp - Blue System - och skrev och producerade hitlåtar på löpande band åt andra artister.

Österrikisk tv hade tre riktigt usla placeringar i rad bakom sig och var sugna på att förbättra statistiken. De bad Dieter Bohlen skriva en hit åt dem och han gav sig hän rejält. Han skrev och filade och funderade och lät Joachim Horn-Bernges skriva en mängd olika textversioner i jakt på den rätta.

Däremot satte ORF ner foten när Bohlen ville engagera en tysk artist att sjunga låten. Där gick gränsen för vad de österrikiska tittarna kunde tänkas acceptera. Artisten skulle vara inhemsk och därmed basta.

Valet föll på Thomas Forstner, en stjärnögd 19-åring med ett par singlar i bagaget och ett förflutet i Wiener Sängerknaben. Han sjöng bra och var söt som godis. "En österrikisk Carola utan bibel", som Jacob Dahlin beskrev honom. Låten gavs dessutom en snygg och påkostad video där ynglingen viftade med svärd och visade rejält med hud på samma gång.

Kanske hade Thomas Forstner vunnit i Lausanne om inte startfältet varit så till bredden fullt av ballader. Till råga på allt hade Dieter Bohlen inte kunnat lägga band på sig, utan hade helt fräckt även skrivit låten som vann Västtysklands uttagning. De båda bidragen stal helt säkert poäng från varandra.

I vilket fall tangerade "Nur ein Lied" Österrikes bästa resultat sedan segern 1966 (även
The Milestones och Waterloo & Robinson hade kommit femma). Singeln låg etta på den inhemska topplistan och under en kort period var Thomas Forstner landets hetaste popstjärna. Det skulle dessvärre inte hålla i sig så länge.



Thomas Forstner / Nur ein Lied (Österrike 1989)
5:e plats av 22 bidrag i Lausanne

12 september 2016

Rechtop in de wind / Nederländerna 1987

Det hade inte gått hemskt bra för Nederländerna efter den senaste segern med Teach-In i Stockholm 1975. Man verkade helt enkelt ha tappat fingertoppskänslan för vad resten av Europa ville ha och de flesta av landets bidrag hamnade någonstans på den nedre halvan av resultatet. Egentligen hade Nederländerna aldrig haft den där förmågan. Med undantag för mitten av 1970-talet hade man alltid haft fler svaga än framskjutna placeringar.

Man beslutade att satsa på Margaretha Hendrika Marga Bult, som släppt sin första singel redan som 14-åring och som senare haft framgång som medlem av tjejbandet Babe. När gruppmedlemmarna gick skilda vägar hoppade Marga på eurovisionståget och fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen.

Vinnare blev "Rechtop in de wind" - en sång om hur man går rakryggad genom stormen även om man känner sig krossad och tillintetgjord, skriven av Peter Koelewijn som även skrivit de flesta av Babes tidiga hits. Efter den nationella finalen gjordes ganska stora förändringar i arrangemanget och tempot drogs ner en aning.

I Bryssel kallade sångerskan sig Marcha för att de andra ländernas kommentatorer skulle få en ärlig chans att uttala hennes namn rätt. Hon blev populär där och tilldelades pressen popularitetspris, något Sveriges radiokommentator Jacob Dahlin knappast instämde i. Han var föga imponerad, förutspådde flopp och introducerade bidraget med orden: "Och nu blir det dragshow. Eller åtminstone tycker jag att det ser ut så."

Juryn lät sig ändå förtjusas av tävlingens största hår och mest rejält tilltagna axelvaddar, och Marchas femteplats var jämsides med Maggie MacNeal 1980 Nederländernas största framgång sedan Teach-In. Hon använde sin nya popularitet till att bredda karriären på hemmaplan och etablerade sig snart även som programledare i tv. Sedan år 2000 sjunger hon också i gruppen Dutch Divas tillsammans med Maggie MacNeal, Sandra Reemer och Justine Pelmelay.

I finalen gjorde den erfarne dirigenten Rogier van Otterloo sin sista insats i offentligheten. Han var döende i cancer och under repetitionerna steg Belgiens Freddie Sunder in i hans ställe. I januari 1988 avled Rogier van Otterloo, endast 46 år gammal.



Marcha / Rechtop in de wind (Nederländerna 1987)
Delad 5:e plats av 22 bidrag i Bryssel

11 september 2016

Tout de moi / Monaco 2005

Monacos comeback hade inte varit någon direkt braksuccé men man var fast beslutna att stanna kvar i tävlingen. Dessutom visade landets furstefamilj ett stort intresse för vem som skulle väljas ut och såväl prins Albert som prinsessan Stéphanie uttalade sig om hur viktigt det var att landet skulle representeras med stil och värdighet.

Året innan hade den unga Märyon plockats ut via en omfattande casting. Istället för att göra om hela processen valde man snabbt och enkelt ut den sångerska som kommit på andra plats och specialskrev en låt för henne.

Lise Darly var en 23-åring från Nice som vunnit en stor talangjakt i fransk tv 1999 och efter det satsat på en karriär som professionell sångerska och hade redan sjungit med en lokal orkester i två år.

Låtskrivaren Phil Bosco hade fått förnyat förtroende och skrev en bombastisk ballad, dränkt i stråkar från Monte Carlos symfoniorkester.

I Kiev sjöng Lise bra och hade dessutom fått en av tidernas snyggaste kameraåkningar runt omkring sig precis före den sista refrängen, men ingenting räckte för att rädda den i grunden ganska ointressanta låten. Monaco fick höga poäng från Andorra och Frankrike men det räckte inte långt i slutändan.

Lise Darly har efter ESC dykt upp i franska The Voice och har synts som skådespelerska på fransk tv. 2009 släppte hon sitt debutalbum "Si j'avais su" som hon skrivit och producerat i samarbete med Rick Allison som tidigare samarbetat med Lara Fabian och som skrev Frankrikes bidrag 2002 tillsammans med Patrick Bruel.



Lise Darly / Tout de moi (Monaco 2005)
24:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

10 september 2016

L'amour de ma vie / Luxemburg 1986

När Baccara härjade på världens hitlistor i slutet av 1970-talet var det den tyske låtskrivaren och producenten Rolf Soja som var hjärnan bakom framgången. Han hade tänkt ut spanjorskornas image och andfådda sångstil och skrev alla de stora hitsen tillsammans med sin parhäst Frank Dostal. Enbart intäkterna för "Yes Sir, I Can Boogie" borde ha säkrat ålderdomen för dem båda.

1986 frågade Luxemburg än en gång om Rolf Soja skulle kunna tänka sig att skriva en eurovisionslåt för deras räkning, precis som han gjort för Baccara 1978. Soja - som flyttat till Kanada sedan det begav sig i Paris - kunde visst tänka sig att ställa upp, bara han fick anlita en ung kanadensisk sångerska han fått ögonen på.

Sherisse Laurence - som ibland skrev sitt namn Sherisse Lawrence - hade redan som väldigt ung fungerat som programledare i tv och vunnit pris i American Song Festival. Att sjunga på franska var något av en utmaning för henne, men i sanningens namn hade andra sjungit för Luxemburg med grövre accent tidigare.

Låten var i sin skivversion en skimrande och drömsk liten poppärla insvept i 80-talistiskt förföriska synthmattor, driven framåt av en loj synthtrumma som nästan verkar spela i slow motion. När den norska orkestern fick sätta tänderna i låten blev det ingenting kvar av den tidstypiska inramningen och Luxemburgs bidrag blev istället en väldigt klassisk schlagerballad.

Juryn gillade låten i alla fall och tillsammans med Belgien och Schweiz utgjorde den en helt franskspråkig medaljtrio.

Trots bifallet verkar inte samarbetet mellan Sherisse Laurence och Rolf Soja ha fortsatt efter Bergen, vilket är synd. Jag som älskar singelversionen av "L'amour de ma vie" skulle ha önskat mig ett helt album av samma kaliber. Sångerskan åkte istället hem till Kanada och ägnade sig åt country istället.

Än idag ägnar hon sig åt att uppträda, numer under namnet Sherisse Stevens, även om hon enligt den här artikeln från 2012 alltmer lämnat sången till förmån för skådespeleri på lokal nivå.



Sherisse Laurence / L'amour de ma vie (Luxemburg 1986)
3:e plats av 20 bidrag i Bergen

9 september 2016

Stand By / San Marino 2011

Att komma sist på första försöket kan förstöra humöret för vem som helst och lilla republiken San Marinos ännu mindre tv-bolag tog några års paus efter Belgrad, som för att hämta andan. Att man gjorde comeback just 2011 hade kanske mindre att göra med att man slickat såren än det faktum att även storebror Italien beslutat att komma tillbaka till ESC.

Det var inte bara grannsämja som låg bakom beslutet. Italienska Rai är majoritetsägare av San Marino RTV och gissningsvis tyckte italienarna att det kändes tryggt att ha åtminstone en vänligt sinnad granne i startfältet i händelse att den egna låten inte skulle gå hem i övriga Europa.

San Marino bestämde sig för att sikta högt och engagera en italiensk artist med internationella ambitioner. Man fastnade för Senit, en 32-åring med rötter i Eritrea och flera års erfarenhet från olika musikaluppsättningar i Tyskland och Schweiz. Hon hade släppt tre album på den italienska marknaden och skulle gärna lansera en karriär i fler länder än så.

"Stand By" var skriven av den unga låtskrivaren Radiosa Romani som startat sin bana i olika indierockband och som studerat musik i Boston. Hon hade redan skrivit musik till flera filmer och teaterföreställningar, samt ett och annat beställningsuppdrag för Rai.

Låten var bra - den bästa San Marino ställt upp med om man frågar mig - men kanske aningen för fluffig och lättsmält för att göra ett rejält intryck på en första lyssning. Scenframträdandet var stiligt och smakfullt - Senit bjöd på fina blickar rakt in i kameran - men kanske helt enkelt inte tillräckligt spännande. Den med falköga kan notera att bakgrundssångaren Gino Emnes tidigare kommit ut under  Linda Wagenmakers klänning för Nederländerna 2000.

Senit fortsatte att uppträda och att spela in singlar. 2014 skrev hon kontrakt med italienska Sony, nu med det lätt modifierade scennamnet Senhit. 2015 släpptes singeln "Living For The Weekend" tillsammans med rapparen Marracash.



Senit / Stand By (San Marino 2011)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

8 september 2016

Playing With Numbers / Irland 2015

Inte kändes den direkt spännande på en första lyssning, låten som vann den irländska finalen. En söt liten lågmäld ballad. En bland många andra. Åtminstone innan man lyssnat ordentligt. Efter några veckor kom jag på mig själv med att ha refrängen spelande i huvudet lite nu och då och efter lite mer koncentrerat lyssnande växte den snabbt till en personlig favorit.

"Playing With Numbers" påminde lite om något en ung Kate Bush skulle ha kunnat komponera. En elegant och inte helt förutsägbar melodi med en rätt komplex text om hur lätt det är att göra bort sig när man är ung och kär. Eller möjligen om hur vissa alltför lätt tar på sig hela skulden när två träter. Imponerande hantverk, inte minst med tanke på att 17-åriga Molly Sterling - den yngsta som dittills representerat Irland - varit med och skrivit sin tävlingslåt själv.

Molly hade uppmärksammats i ett par nationella talangjakter och hade släppt sin första EP året innan. Men om man ska fortsätta jämförelsen med Kate Bush så saknade Molly ändå erfarenhet. Kate fick skivkontrakt som väldigt ung men fick växa till sig ett par år innan man gav ut hennes debut.

I Wien visade det sig att Molly inte riktigt var färdig för sin stund i det riktigt stora rampljuset. Hon kändes rädd och stressad bakom sitt piano och gjorde inte riktigt sin vackra sång rättvisa. Den styrka och lätthet som funnits i förhandsvideon lyste helt med sin frånvaro och när österrikisk tv dessutom lät Molly sjunga som nummer två - ett svårt startnummer enligt all tillgänglig statistik - sjönk Irland i konkurrensen och missade finalen.

Molly har fortsatt uppdatera sin artistsida på Facebook och släpper förhoppningsvis inte musiken så lätt. Jag håller åtminstone tummarna för att hon får en ny chans om några år igen.



Molly Sterling / Playing With Numbers (Irland 2015)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

7 september 2016

Vertigo / Malta 2007

Det är inte helt ovanligt att samma artister ställer upp flera gånger i ett lands nationella final. I en del länder får man känslan att en del artister nästan bara finns i den nationella finalen. De ligger lågt resten av året men när det blir festivaldags blommar de upp som snödroppar ur drivan.

Olivia Lewis var en typisk sådan artist. Hon hade debuterat tio år tidigare i duett med sin syster Marvic och hade inte missat en enda maltesisk uttagning sedan dess. Efter att ha kommit tvåa tre år i rad fick hon äntligen till det på elfte försöket. Kanske tog hon juryn på ren utmattning. Kanske tyckte de att hennes story var så bra att hon förtjänat att vinna.

Det gjorde hon måhända, men framför allt skulle hon ha förtjänat en bättre låt. Ibland är det bättre att inte vinna för lång och trogen tjänst, särskilt när låten inte håller. Låtskrivarna hade varit med förut och nästan skrivit Malta till seger med Ira Losco 2002, men "Vertigo" var ett kitschigt mischmasch av alla möjliga lösa delar som knappt hängde ihop.

För att göra illa värre verkade det som om Olivia Lewis samlade erfarenhet blåst bort med vindmaskinen och i semifinalen sjöng hon skakigt värre, som om hon varit en spänd debutant. Allt samlat kunnande till trots vinglade det maltesiska ekipaget av vägen och landade i diket.

Olivia Lewis sjunger av allt att döma fortfarande men har inte satt sin fot i den nationella finalen efter debaclet i Helsingfors.



Olivia Lewis / Vertigo (Malta 2007)
25:e av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

6 september 2016

The Image Of You / Albanien 2004

Man kan väl säga att det var ett tecken på en värld i förändring. Först debuterade Ryssland i eurovisionsschlagerfestivalen och tio år senare följde Europas eget Nordkorea efter och gjorde detsamma. Att se Albanien som ett land som alla andra var smått omtumlande, för som alla andra hade de faktiskt aldrig varit. Inte på väldigt länge, åtminstone.

Albanien hade varit ett hermetiskt tillslutet land, styrt med hård hand av envåldshärskaren Enver Hoxha som ofta och med ojämna mellanrum rensade ut folk på alla nivåer av samhället. Allt för att ingen skulle känna sig trygg eller börja konspirera mot honom. Inte ens den nationella schlagerfestivalen Festivali i Këngës gick säker för diktatorns nycker.

Festivalen hade skapats för att erbjuda ett alternativ till den italienska Sanremofestivalen som man inte ville att albanerna skulle följa. Efter 1972 års tävling arresterades stora delar av festivalledningen som anklagades för att korrumpera landets ungdom. Ett par av organisatörerna dömdes och avrättades. Döden i schlager-SM, fast på albanska. Och på riktigt.

Innan Hoxha regerat klart hade han brutit med såväl Sovjet som Kina eftersom de inte var tillräckligt kommunistiska. Efter hans död gled makten relativt snabbt de nya makthavarna ur händerna och i början på 1990-talet bytte Albanien statsskick och blev en demokrati.

Festivali i Këngës överlevde omvälvningen och när Albanien kastade sig in i ESC beslöt man att använda den klassiska gamla sångtävlingen som uttagning. Vinnaren av FiK 2003 - tävlingen hålls traditionellt i december - skulle få äran att representera landet i Istanbul.

Det blev den 16-åriga debutanten Anjeza Shahini som tog hem bucklan med den poppiga "Imazhi yt", över fyra minuter lång och med all tydlighet inte skriven med ESC-reglerna i åtanke. Låten kortades och fixades till och fick en engelsk text.

Den förhandsvideo som kablades ut och visades i flera länders tv-rutor uppfyllde dessvärre de flestas fördomar gällande Albanien. Anjeza och fyra dansare utförde en illa repeterad dans på en brottarmatta i en illa upplyst lokal och ESC-fansen skrattade käkarna ur led.

Rykten sa att filmen i fråga aldrig skulle visats offentligt och skickats ut av misstag men skadan var redan skedd. Idag verkar albanerna ganska framgångsrikt ha plockat bort videon från nätet.

Skrattar bäst som skrattar sist. På plats i Istanbul hade albanerna skärpt till sig och ersatt dansen med ett rent och snyggt nummer där Anjeza - som fyllt sjutton bara någon vecka tidigare - fick stråla som en stjärna. Albanien kvalificerade sig lätt till final och fick en strålande sjundeplats där.

Anjeza har etablerat sig som ett stort namn inom albansk underhållning och har ställt upp tre gånger till i den nationella finalen, där hon snubblat på målsnöret varje gång. Sedan 2015 är hon bosatt i London.



Anjeza Shahini / The Image Of You (Albanien 2004)
7:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

5 september 2016

Alla andra får varann / Sverige 1960

Å ena sidan hade vinnaren av den första tv-sända uttagningen till Eurovisionens sångtävling gjort dundersuccé och blivit ett älskat örhänge och en stor hit. Å andra sidan hade den inte fungerat alls i Cannes, där den slutat näst sist med den av tv utvalda artisten Brita Borg som inte sjungit den i den svenska finalen.

Vad skulle man kunna dra för slutsatser av detta? Säkert hur många som helst, men Sveriges Radio Television behöll samma system ändå. I den svenska finalen fick en artist sjunga låten till stor orkester, en till liten orkester och en tredje fick åka iväg till europafinalen.

Ingen av de fyra låtarna i 1960 års final var någon ny "Augustin" i vardande, den saken var klar. De var alla ganska käcka och i de flesta fall försedda med rätt fåniga texter. Östen Warnerbring och Inger Berggren hade sjungit vinnarlåten och de flesta tidningar verkade tycka att Östen borde få åka till finalen i London.

SRT gick på en annan linje och bestämde sig för att skicka fjolårsvinnaren Siw Malmkvist istället. Hon var omåttligt populär på hemmaplan men hon och låten klickade aldrig riktigt helt. Utstyrd i Dior gav Siw järnet - kanske lite onödigt mycket i ett försök att ge låten något som egentligen inte fanns där.

Trots att Siw var en mycket produktiv skivartist under 1960 spelade hon aldrig in "Alla andra får varann". 1994 släpptes liveversionen från London på skiva på samlingen "Rätt låt vann" som för första gången erbjöd samtliga svenska ESC-bidrag i originalversioner på skiva.



Siw Malmkvist / Alla andra får varann (Sverige 1960)
Delad 10:e plats av 13 bidrag i London

4 september 2016

Questo amore / Italien 1978

Ricchi e Poveri - rika i själen men fattiga i plånboken - bildades 1967 och hade fått en flygande start på karriären med flera stora hits efter det riktigt stora genombrottet med världshiten "Che sarà" vid Sanremofestivalen 1971.

Med åren hade gruppen blivit något mindre framgångsrik och nu ville man nå större internationell ryktbarhet genom att representera Italien i Paris. "Questo amore" var en snygg och bra låt - speciellt i sin långa studioversion - men blev kanske en aning anonym efter att ha anpassats till eurovisionsreglerna och kortats ned till tre minuter. I kölvattnet av Abba kändes kanske inte en kvartett med två män och två kvinnor som speciellt originellt heller och placeringen blev oförtjänt låg.

Gruppens båda sångerskor skulle få allt svårare att komma överens och tre år senare bubblade känslorna över. Efter ett stort gräl lämnade blonda Marina Occhiena gruppen för att försöka sig på en solokarriär istället.

Ricchi e Poveri gick stärkta ur krisen och uppfann sig själva på nytt. Gruppen gick in i sin mest framgångsrika fas med en mängd framgångsrika bidrag till Sanremo och massor av stora hits, som "Sara perchè ti amo", "Come vorrei" och "Mamma Maria". Man slog också igenom internationellt och blev mycket populära i Västtyskland, Frankrike och även på andra sidan järnridån.

Rykten gör gällande att Rai ville skicka gruppen till ESC på nytt 1986, på toppen av deras internationella succé, men att trion tackat nej. Rai hade ingen plan B och drog sig därför ur finalen i Bergen, men om det stämmer eller inte är oklart.

Även om man slutade producera egna hits i början av 1990-talet har Ricchi e Poveri levt gott på sina gamla framgångar och turnerat runt hela Europa många gånger om. 2016 meddelade Franco Gatti att 48 års karriär får räcka och att han drar sig tillbaka från musiken och sedan dess fortsätter Angela Brambati och Angelo Sotgiu som duo.



Ricchi e Poveri / Questo amore (Italien 1978)
12:e plats av 20 bidrag i Paris

3 september 2016

Djambo Djambo / Schweiz 1976

Ett kärt ämne för europeiska schlagertexter genom åren har varit den melankoliske clownen med ett målat leende på läpparna och gråt i hjärtat. Inte minst i den tyskspråkiga kultursfären har man vurmat för clowner i parti och minut och låtit dem le sorgset i bakgrunden mången gång.

Sedan 1971 hade det börjat röra sig i Peter, Sue & Marcs karriär. De hade ställt upp i de schweiziska finalerna varje år utom ett och 1975 startade de eget skivbolag för att själva kunna styra över vad de ville ge ut och på vilket sätt. När de vann den nationella finalen 1976 hade de ett färdigt album redo för det internationella marknaden.

"Djambo Djambo" handlade om en gammal luggsliten clown som lever upp och återfår gnistan när han hör barnen skratta på gatan. Lite fånigt måhända, men sympatiskt och med en lättfångad refräng. Den här gången var europajuryn på betydligt bättre humör och det rasslade till ordentligt på poängkontot.

Det här året var det dessutom nära att Schweiz skulle tävlat under ett nytt namn. Liechtenstein hade bestämt sig för att ställa upp i tävlingen och landets parlament hade utsett "Little Cowboy" med Biggi Bachmann som representant. Dessvärre fick man inte vara med eftersom ESC inte är en tävling för länder, utan för tv-bolag. Och något sådant hade Liechtenstein inte.

För att lindra besvikelsen erbjöd sig Schweiz att tävla som Schweiz-Liechtenstein i Haag. EBU var med på noterna men värdlandet satte stopp för planerna då det nya namnet helt enkelt inte skulle ha rymts på resultattavlan.

Peter, Sue & Marc var precis på väg in i den allra mest intensiva delen av sin karriär och uppföljarsingeln "Cindy" skulle bli trions allra mest framgångsrika låt i Tyskland.



Peter, Sue & Marc / Djambo Djambo (Schweiz 1976)
4:e plats av 18 bidrag i Haag

2 september 2016

Ostani kraj mene / Bosnien-Hercegovina 1994

Som nationell final betraktat var inte Bosnien-Hercegovinas uttagning 1994 direkt någonting att hänga i julgranen. Istället för att de åtta tävlingslåtarna framfördes fick man se Alma Čardžić och Dejan Lazarević i arbete i Sarajevos delvis förstörda tv-hus.

De sjunger i studion, de tar promobilder och de spelar in den förhandsvideo som skulle skickas ut till de andra deltagarländerna. Publiken fick inte ens höra de åtta bidragen i sin helhet utan man spelade bara upp en minut av varje låt innan vinnaren avslöjades och sjöngs i sin helhet av Alma och Dejan i tv-studion.

Här finns inget spänningsmoment alls. Snarare är det som att bosnisk tv redovisar de låtar man valt emellan innan man presenterar vilket bidrag man fastnat för. Det viktiga var att visa tittarna runt om i landet att det faktiskt arbetades hårt trots att man befann sig i en belägrad stad, ständigt utsatt för beskjutning.

Som dokumentation över hur man finner något slags vardag i en stad och ett land i kaos och krig är den bosniska finalen omistlig.

Att Bosnien-Hercegovina över huvud taget kom till start var något alldeles oerhört. Sedan debuten året innan hade situationen blivit ännu värre i landet och Alma och Dejan möttes av stormande applåder i The Point Theatre i Dublin. Så stormande applåder att Dejan inte hörde musiken och missade att börja sjunga där han skulle.



Alma & Dejan / Ostani kraj mene (Bosnien-Hercegovina 1994)
15:e plats av 25 bidrag i Dublin

1 september 2016

Apopse as vrethoume / Cypern 1989

Det hade blivit lite pinsamt 1988 då Cypern varit tvungna att hoppa av hela ESC med kort varsel då det visade sig att den utvalda låten bröt mot reglerna och fick lov att diskas. Den hade tävlat i landets interna uttagning fyra år tidigare och då spelats upp för ett större antal jurymedlemmar och nu var man inte riktigt säkra på om det räknades som att den var offentligt framförd för tidigt eller inte.

Dessutom var inte låtskrivaren John Vickers cypriotisk medborgare vilket möjligen också bröt mot det egna regelverket. Man tog det säkra före det osäkra och gav det egna bidraget rött kort men hann inte välja ut någon ersättare. Nu hade man satt ihop en duo av två unga lovande artister som båda hade debutalbum på gång.

Fani Polymeri var född i New York men hade kommit till Aten som mycket ung och hade studerat informatik vid sidan av musiken. Tillsammans med den lovande Yannis Savvidakis framförde hon en söt låt om ett par på dejtinghumör som vill njuta av att låta tiden fladdra förbi tillsammans.

Kanske hade dejtandet hunnit en bit på väg i Lausanne, där duon äntrade scenen klädda som ett vackert brudpar. "Av klädseln att döma blir mötet oundvikligt ikväll", konstaterade Sveriges tv-kommentator Jacob Dahlin. Det fanns vissa förhoppningar om att Cypern skulle kunna skrälla till men istället blev det en plats i mitten av resultatlistan.

Yiannis Savvidakis blev aldrig någon av den grekiska musikvärldens största stjärnor men har släppt ett par album, dyker upp på tv mellan varven och spelade dessutom en stor roll i en komediserie på 1990-talet. Fani gav ut två skivor men drog sig tillbaka från rampljuset 1993.

I kören bakom Fani och Yiannis kan man dels notera den erfarna körsångerskan Elena Patroclou som redan var med för fjärde gången och som själv skulle representera Cypern som soloartist 1991, dels en 18-årig Alex Panayi (Cypern 1995 och 2000) som med tiden skulle bli en av de mest efterfrågade bakgrundssångarna någonsin i ESC.



Fani Polymeri & Yiannis Savvidakis / Apopse as vrethoume (Cypern 1989)
11:e plats av 22 bidrag i Lausanne