30 november 2016

T'en va pas / Schweiz 1963

Géo Voumard och Émile Gardaz var ett flitigt låtskrivarpar som arbetat i tandem i flera år - båda var dessutom anställda av den schweiziska radion. De hade vunnit den allra första upplagan av Eurovision Song Contest med sången "Refrain" och nu vann de den nationella finalen för femte gången.

Att hitta inhemska artister som höll måttet verkar ha varit svårt. Schweiz hade redan låtit sig representeras av artister från Tyskland (1959) och Frankrike (1962) och det var inte ovanligt att utländska sångare ställde upp i de schweiziska finalerna.

Den här gången kom den vinnande artisten från Israel. Esther Ofarim var född 1941 i det Brittiska Palestinamandatet och hade börjat sjunga redan som barn. Hon började sin professionella karriär som 18-åring och hade året efter haft en mindre roll i den framgångsrika men kontroversiella filmen Exodus.

Esther Ofarim var bara några minuter ifrån att ha varit den första israeliska artisten någonsin i ESC, men när startordningen lottades fick Carmela Corren - som tävlade för Österrike - sjunga först.

Många år senare mindes Esther Ofarim i en intervju att hon ställt upp eftersom schweizisk tv absolut ville ha henne (någon nationell final verkar hon inte ha dragit sig till minnes). Lika säker var hon på att hon vunnit tävlingen i London. Det var ju väldigt nära och efter att den norska juryn schabblat med siffrorna såg hon sig kanske som den moraliska segraren?

Även om segern gick hennes näsa förbi i London skulle hon snart etablera sig som en stor internationell stjärna. Tillsammans med sin man Abi satsade hon hårt på att slå igenom på den tyska marknaden och snart kom det stora genombrottet med låtar som "Noch einen Tanz" och "Morning of my Life". 1968 fick paret en internationell megahit med "Cinderella Rockefeller" som till och med låg etta på Englandslistan. Två år senare skiljde sig de båda och Esther påbörjade en framgångsrik solokarriär.

1997 kunde Esther Ofarim ha gjort comeback i Eurovision Song Contest då Ralph Siegel skrev låten som skulle bli det årets tyska bidrag med henne i åtanke. Ofarim var intresserad men ville ha en större summa pengar för att ställa upp och då tackade Siegel nej.

"T'en va pas" blev låtskrivarduon Voumard & Gardaz sista bidrag till ESC. Tillsammans hade de kommit såväl etta som tvåa som trea - en svit få andra kan briljera med. Géo Voumard slutade snart på radion och var 1967 med och grundade den internationellt beryktade jazzfestivalen i Montreux.



Esther Ofarim / T'en va pas (Schweiz 1963)
2:a av 16 bidrag i London

29 november 2016

Foi magia / Portugal 2004

Grannlandet Spanien hade lyckats så överväldigande bra med sin nya talangsåpa Operación Triunfo som inte bara plockade ut ett bidrag till Eurovision Song Contest utan även tände ett antal nya stjärnor på den lokala musikhimlen. Portugal, som oss emellan inte alltid känt den riktiga medvinden i sitt schlagertävlande, beslutade att ta efter och använda samma system.

Egentligen skulle man använt sig av formatet redan 2003 men någonstans i RTP:s korridorer tänkte någon helfel och glömde bort att EBU hade deadlines man var tvungen att hålla. Den första portugisiska omgången hann helt enkelt inte bli klar i tid för att vinnaren skulle hinna skickas till Riga, så man valde internt ut Rita Guerra istället.

I den andra säsongen sattes däremot stort fokus på att vinnaren skulle försvara Portugals ära och rykte i Istanbul. Vinnare blev Sofia Vitória från Setúbal, men de internationella reaktionerna blev inte alls lika entusiastiska som de blivit för Spaniens Rosa två år tidigare.

Dels hade nyhetens behag svalnat snabbt. Att använda talangjakter för att hitta sin ESC-artist kändes inte längre lika kittlande. Dessutom kändes vinnarlåten svag och ofärdig och framträdandet i OT var så skakigt filmat att vilken tittare som helst kände sig sjösjuk innan tre minuter var till ända.

Inför den internationella finalen hade det gjorts en stor insats för att snygga till paketet och med hjälp av ett nytt arrangemang och lite koreografi lyckades man ändå få det hela att kännas ganska fungerande. Problemet var fortfarande att låten var i tunnaste laget för att hålla i konkurrensen.

Eller var den? Under de första åren är resultaten i semifinalerna ganska överraskande och mer styrda av vem som hade vänner villiga att rösta på en än vem som hade en bra låt. Jag vågar sticka ut hakan och påstå att flera av de låtar som kvalade in till finalen är svagare än Portugal.

Sofia Vitória lämnade ganska snart popmusiken därhän och satsade istället på en mer anspråksfull karriär, inspirerad av jazz och världsmusik. 2012 släppte hon sin debutskiva "Palavra de mulher" i samarbete med pianisten Luís Figueiredo.



Sofia Vitória / Foi magia (Portugal 2004)
15:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

28 november 2016

Raggio di luna / Italien 1979

Under hela 1970-talet hade italienska Rai skickat de allra största inhemska namnen till Eurovision Song Contest, men de senaste åren hade man inte fått någon större lön för mödan. Det hade blivit förvånansvärt bleka placeringar för såväl Mia Martini 1977 som för Ricchi e Poveri 1978 men skam den som ger sig.

Matia Bazar hade bildats 1975 av resterna av den insomnade gruppen Jet, med den spännande och karismatiska Antonella Ruggieri vid mikrofonen. Deras musik var främst pop, även om man experimenterade med influenser från progressiv rock, och man skaffade sig snabbt en stor publik.

Man fick en internationell hit med "Solo tu" och 1978 vann man Sanremo med den suggestiva "...e dirsi ciao". Låten de beslöt att framföra i Jerusalem föll väl in bandets musikaliska linje och kunde knappast kallas en typisk eurovisionslåt.

Matia Bazar hade lagt all musik de behövde på förinspelade band och "Raggio di luna" gick till historien som det första bidraget någonsin i ESC som framförts helt utan live-ackompanjemang. Kanske berodde det på den sparsmakade musikbakgrunden men juryn gjorde högst överraskande tummen ned och de italienska stjärnorna blev femma från slutet. Tjugo år senare plockades orkestern bort helt ur programmet.

Efter några lite svagare år bytte Matia Bazar musikalisk inriktning och utvecklade ett mer elektroniskt sound. Nu började bandets verkliga guldålder med hits som "Vacanze romane", "Souvenir" och - framför allt - den makalösa "Ti sento" som blev en av 1980-talets största hits i Italien.

Trots att Sverige inte var någon stor marknad för italiensk pop blev "Ti sento" odödlig även där efter att Jacob Dahlin skrivit den svenska texten "Jag känner" för Lena Philipsson.

När Antonella Ruggeri lämnade skeppet 1989 fortsatte Matia Bazar med nya sångerskor och i nya konstellationer utan att riktigt kunna återskapa de tidigare succéerna.



Matia Bazar / Raggio di luna (Italien 1979)
15:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

27 november 2016

L'amour ça fait chanter la vie / Belgien 1978

Det hinner hända mycket på åtta år. Sedan finalen i Amsterdam 1970 hade Jean Vallée slagit igenom som låtskrivare - Nana Mouskouri hade stor framgång med hans "La vague" - och lämnat lilla Verviers för Paris där han framträdde på den välkända scenen Don Camilo vid sidan av många stora och etablerade artister.

Tillvaron bland stjärnorna i Paris inspirerade helt tydligt och när Jean Vallée för andra gången vann den belgiska uttagningen var det med en oändligt mycket mer sofistikerad chanson än hans tidigare med en mestadels elegant text om hur fantastisk kärleken är och hur den förändrar världen och får allting att sjunga. Vad den nya låten framför allt hade som den gamla saknade var en strålande uppbyggnad där Jean Vallées spännande och djupa röst fick visa hela sitt register.

Vid finalen - som avgjordes på sångarens nya hemmaplan i Paris - var Belgien stor förhandsfavorit till segern. Betydligt fler trodde på den belgiska balladen än på tävlingens största namn, tidens största discodrottningar Baccara som tävlade för Luxemburg.

Jean Vallée gjorde ett sobert framträdande som började bakom en flygel - ett instrument som enligt Sveriges tv-kommentator Ulf Elfving hade tagit de franska scenarbetarna drygt tio minuter att få på plats under generalrepetitionen. Han sjöng bra - även om jag alltid föredragit studioversionen framför sättet han sjunger verserna i Paris - och höll på att snubbla på ett av scenens trappsteg i slutet av sången.

Lite överraskande fick belgarna se sig slagna av ett stycke gladlynt israelisk disco men "L'amour ça fait chanter la vie" har fått evigt liv hemma i Belgien och har status som evergreen på båda sidor av språkgränsen.

Jean Vallée skulle inte få någon lika stor hit igen men hade ändå en strålande karriär. 1980 sjöng han rollen som Javert i uruppförandet av Les Misérables i Paris och de närmaste åren skulle han vid sidan av sången och låtskrivandet bli en uppskattad programledare i belgisk tv. Han tilldelades flera tunga musikpris och förblev mycket populär fram till sin död i cancer 2014.



Jean Vallée / L'amour ça fait chanter la vie (Belgien 1978)
2:a plats av 20 bidrag i Paris

26 november 2016

Ja sam za ples / Jugoslavien 1987

Belgrad stod värd för den jugoslaviska schlagerfestivalen och det satsades stort på arrangemanget som hölls i det stora kongresscentret Sava Centar. Man hade utökat startfältet och brände av hela tjugofyra låtar på en kväll - bidrag som i vanlig ordning skickats in av de olika delrepublikernas egna tv-bolag.

Den största förändringen gällde hur röstningen genomfördes. Istället för att ha en sammanhållen jury per delrepublik satt tre jurymedlemmar per region och röstade individuellt på sina fem favoritlåtar. Som en extra krydda fick dessa juryledamöter rösta fritt på vilka låtar som helst - även låtarna från det egna tv-bolaget. Ofta lät man poängen regna över de egna låtarna vilket fick publiken att skratta och tidningarna att rasa.

Inför finalen hade två av kompositörerna som valts ut av TV Beograd önskat sig Bebi Dol (Jugoslavien 1991) som artist men det tillät inte reglerna. Bebi Dol fick sjunga den ena låten och för den andra hyrde man in Tereza Kesovija (Monaco 1966, Jugoslavien 1972) trots att hon egenligen var från Kroatien.

För andra året i rad gick segern till Zagreb och en riktig evighetsmaskin i tävlingen. Novi fosili ("De nya fossilen") hade bildats redan 1969 men fick snurr på karriären först sju år senare då sångerskan Đurđica Barlović och låtskrivaren Rajko Dujmić kom med. Nu blev gruppen en riktig hitfabrik som med åren kom att påminna alltmer om italienska Ricchi e Poveri (Italien 1978) rent stilmässigt.

1983 hoppade Đurđica av för att satsa på en solokarriär och ersattes av den snärtiga och temperamentsfulla Sanja Doležal, och nu la gruppen in en ny växel i sin karriär. Nu ställde man upp för femte gången i den nationella ligan efter att ha ställt upp 1981, 1982, 1983 och 1986.

Man hade alltid kommit nära utan att gå riktigt hela vägen men nu blev det promenadseger med en glad 60-talslåt kryddad med engelska fraser och en säregen hickning som minnesvärd hook. Också i Bryssel gick det vägen och efter att ha legat i ledningen i god stund landade gruppen på ännu en fjärdeplats - precis som Jugoslavien fått 1962 och 1983. Rajko Dujmić verkar ha fått smak på den internationella hetluften och skulle snart vara tillbaka igen som låtskrivare.

Senare samma år dök man upp som nyckelspelare i "Yugovision Song Contest" - en parodi på ESC och det faktum att Jugoslavien aldrig lyckades vinna. Eller hur var det egentligen? Röstningen är ett direkt tjuvnyp på de nya röstningsreglerna i den inhemska ligan där man numer fick rösta på sig själv.

Trots att Novi fosili hörde till Jugoslaviens allra mest populära grupper blev deras bidrag till de nationella finalerna aldrig några större hits på hemmaplan. Inte ens deras ESC-bidrag blev mer än en modest framgång bland betydligt större succéer som "Za dobra stara vremena" eller "Da te ne volim".

I början av 1990-talet gick medlemmarna skilda vägar men återskapades några år senare med nya medlemmar. Idag spelar originalmedlemmarna tillsammans sporadiskt och har genomfört flera stora nostalgiturnéer.



Novi fosili / Ja sam za ples (Jugoslavien 1987)
4:e plats av 22 bidrag i Bryssel

25 november 2016

Emor shalom / Israel 1976

Israel hade redan visat sig vara ett spännande nytillskott till eurovisionsfamiljen och till finalen i Haag 1976 skickade man ett förvånansvärt struttigt och musikaliskt apart glädjepiller, framförd av en parant kvinnlig trio i sällskap av en enveten trombon som dök upp gång på gång i refrängen.

Alla kunde lätt sjunga med redan på första lyssningen - "Bo, bo, bo"  var en effektiv hook - och även om låten kanske kunde kännas lite barnslig var den framför allt lättfångad. Förhandsvideon var gjord med lätt hand och visade upp Chocolate Menta Mastik framför en kavalkad av mer eller mindre lyckad israelisk arkitektur.

Chocolate Menta Mastik hade bildats för en kabaré i Tel Aviv 1972 av Ruthie Holzman, Yardena Arazi och Tami Azaria som alla tre gjorde sin militärtjänst tillsammans. När trion blev mer permanent och uppmärksammad efter att ha kommit tvåa i en nationell sångfestival ersattes Azaria av Lea Lupatin. Tillsammans hade sångerskorna gett ut flera skivor och var populära och mångsidiga gäster på israelisk tv och i de flesta musikaliska sammanhang landet runt när IBA internt valde ut dem att tävla i ESC.

Om man uppfattade "Emor shalom" ("Säg hej") som glad men lite fånig missade man det politiska budskap som fanns mellan raderna. "Jag har varit ensam i nästan trettio år, kom fram och säg hej, jag vill sjunga min sång tillsammans med dig" var lika gärna en hälsning till Israels grannländer som man legat i krig med sedan den judiska staten utropats nästan trettio år tidigare. Hebreiskans shalom betyder inte bara hej, utan också fred.

I Haag var Chocolate Menta Mastik dessvärre förvånansvärt stela och inte alls så livfulla som låten skulle ha krävt. Det hade juryn överseende med och slutresultatet blev en sjätteplats - Israels bästa notering sedan debuten. Låten spelades också in på både engelska och tyska.

Två år efter Haag ville Yardena Arazi prova lyckan på egen hand och bröt sig loss. Det gjordes försök att ersätta henne men magin var borta och gruppen splittrades. Yardena skulle också bli den största stjärnan av de tre och fick äran att agera programledare då finalen i ESC hölls i Jerusalem 1979.



Chocolate Menta Mastik / Emor shalom (Israel 1976)
6:e plats av 18 bidrag i Haag

24 november 2016

The First Day Of Love / Norge 1974

Stärkt av framgången året innan ville Arne Bendiksen fortsätta experimentera och testa gränserna för hur ett ESC-bidrag kunde låta och se ut. Han skrev den funkiga och rytmbaserade "Afrotid" för Bendik Singers och tänkte prova hur en låt helt utan stråkar kunde tänkas ta emot.

Ett spännande projekt i allra högsta grad men den nyskapande låten blev inte utvald att delta i Norsk Melodi Grand Prix. Arne Bendiksen själv hävdade att tongivande chefer på NRK fått nog av honom och önskade se andra deltagare istället. Om man vill höra hur "Afrotid" låter finns den i det här klippet med start 16:16.

Bendik Singers skulle ändå få representera Norge vid finalen i Brighton. När Anne-Karine Strøm vann den norska finalen som soloartist skickades resten av gruppen - som nu innehöll Anne Lise Gjøstøl istället för Ellen Nikolaysen - med som bakgrundskör.

"Hvor er du" var också det en ganska intressant komposition med en svängig refräng, närmast karnevalinspirerad, med en mer stillsam och mer melankolisk vers. Det glada arrangemanget lyckades nästan dölja den bitska och politiska texten - skriven av Bendik Singers egen Philip Kruse - riktad till någon som låtsas vara engagerad men som inte syns till när man verkligen skulle kunna göra skillnad. En väldigt träffsäker iakttagelse under det högpolitiska 1970-talet.

I den norska finalen framfördes fortfarande de tävlande bidragen två gånger med olika artister. Den andra versionen av vinnarlåten gjordes av en viss Jahn Teigen, som också skulle låta sig talas om i ESC några år senare.

När man översatte låten till engelska verkar man dessvärre ha tappat modet och det politiska fick ge plats för en högst ordinär kärlekstext som många andra. Efter tre år med ett mer intrikat röstsystem hade EBU gått tillbaka till det gamla: varje jury hade tio ledamöter med en enda poäng var att fördela. Exakt tre av dessa ledamöter hade Norge som favorit och Bendik Singers fick dela sistaplatsen med Portugal, Västtyskland och Schweiz.



Anne-Karine Strøm & Bendik Singers / The First Day Of Love (Norge 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

23 november 2016

Keine Mauern mehr / Österrike 1990

Efter Thomas Forstners fina femteplats i Lausanne verkar ORF ha tänkt att det kanske ändå skulle finnas en marknad för Eurovision Song Contest och man beslöt att återuppliva den nationella final som legat i träda sedan 1984. Tio handplockade kandidater skulle göra upp om guldet och vinnaren skulle utses av en expertjury och de österrikiska tittarna som fick telefonrösta.

Det var en ganska stark uppsättning sånger Österrike hade fått att välja mellan men alla låtarna skulle komma att överskuggas av den dramatik som plötsligt och utan förvarning utspelade sig i ORF:s auditorium. När duon Duett intog scenen som kvällens åttonde bidrag rasade sångerskan ihop efter första refrängen och damp i golvet. Förvirring utbryter och programmets konferencier Lizzi Engstler får kämpa på för att fylla tid. Ett fascinerande och omistligt tv-ögonblick.

En stund senare, när alla hämtat sig, fick duon sjunga om och när alla poäng räknats ihop hade deras "Das Beste" - tävlingens kanske allra mest gammalmodiga bidrag - vunnit. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ganska många menade att svimningsincidenten bara varit ett stunt för att väcka sympati. I en stor österrikisk tidning hävdade en renommerad läkare att "ingen svimmar på det där sättet".

Några dagar senare beslutade ORF ändå att diskvalificera det vinnande bidraget då det visade sig att låten redan två år tidigare deltagit i de radiosända semifinalerna till Västtysklands uttagning. Därmed bröt man solklart mot reglerna och Duett petades.

Istället skickade man tvåan till Zagreb. 20-åriga Simone Stelzer hade sjungit i flera band och hade utrustats med en hybrid mellan rock och schlager på årets hetaste tema - Berlinmurens fall och hoppet om att det aldrig mer ska byggas murar någonstans. En av låtens upphovsmän - och körsångare - var Marc Berry som varit en del av Blue Danube tio år tidigare.

Med österrikiska mått mätt lyckades Simone väl och kom hem med en tiondeplats i bagaget. Det blev starten på en lång och framgångsrik karriär. Idag har Simone släppt åtta framgångsrika album varav flera dessutom tagit sig in även på den tyska albumlistan med sin mer renodlade schlagerstil.

1991 följde Simone med till Rom och sjöng i kören bakom Thomas Forstner, men då uteblev framgången. 1994 gjorde hon ett nytt försök att representera Österrike och kom fyra med "Radio". Senare samma år fick hon sin största kommersiella hit någonsin med "Wahre Liebe".



Simone / Keine Mauern mehr (Österrike 1990)
10:e plats av 22 bidrag i Zagreb

22 november 2016

In A Woman's Heart / Malta 1996

Sedan landets stora comeback i Rom 1991 hade Malta varje år satsat på ballader i olika stilar och utföranden. Kanske var det dags för något nytt och vinnaren av 1996 års Festival Kanzunetta ghall-Ewropa blev ett betydligt poppigare stycke. Än en gång var det Paul Abela som skrivit musiken, nu med ord av Alfred C. Sant.

I den maltesiska finalen lät "In A Woman's Heart" verkligen som en ganska ofärdig demoversion, inte minst tack vare den inte så värst imponerande lokala orkester som år efter år fick sätta sina tänder i de hoppfulla maltesiska kompositionerna. Det bästa som hänt Malta i ESC är att live-orkestern avskaffades några år senare.

Miriam Christine Borg var född i Brasilien men adopterad av en maltesisk familj. Hon hade tillbringat sin uppväxt på Gozo, Maltas näst största ö, och hade redan sjungit i flera år i olika sammanhang.

Hennes röst var full av soul men hennes vokala omfång var inte i närheten av lika stort som hon själv trodde och när hon letade sig upp i det högre registret började det mesta ganska snabbt låta ansträngt. Det är inte lätt att veta sina begränsningar när man är en ung artist och helt tydligt fanns det ingen runt omkring henne som var redo att säga sanningen heller.

Den maltesiska förhandsvideon var i vanlig ordning sponsrad av Air Malta - den här gången fick sångerskans flirt jobba som flygmekaniker - samt Mercedes-Benz som fick generöst med synlighet.
Lite väl mycket synlighet ansåg EBU som gjorde tummen ned och tvingade malteserna att göra om sin video. Lika bra eftersom de stavat själva låttiteln fel i den animerade logo som dyker upp mellan varven - där står "In A Womaman's Heart" istället. Den korrigerade videon tycks underligt nog inte finnas på YouTube.

Åtminstone lät låten nu betydligt bättre. I vanlig ordning hade man skickat bidraget på remiss till det tyska skivbolaget CAP Sound där man skrivit ett helt nytt arrangemang och, av allt att döma, gett sångerskan en del användbara tips om hur hon bättre skulle använda sin röst.

På scenen i Oslo Spektrum fick Miriam Christine vokalt stöd av Georgina Abela samt två inhyrda norska sångerskor. Journalisterna på plats hade en egen omröstning där de röstade fram Miriam Christines scenkläder till årets allra fulaste.

Fult var det också i röstningen, där Malta sin vana trogen varit igång och bytt poäng med andra länder. Det räcker med ett snabbt ögonkast i poängtabellen för att inse att något är skumt med siffrorna från Turkiet, Slovakien och Kroatien. Utan dem skulle Malta hamnat långt ner i resultatet.

Miriam Christine fortsatte sjunga och har släppt många singlar och ett par album. Hon har dessutom startat en barnkör hemma på Gozo och sjungit på Malta Gay Pride.



Miriam Christine / In A Woman's Heart (Malta 1996)
Delad 10:e plats av 23 bidrag i Oslo

21 november 2016

L'amour à la française / Frankrike 2007

I ett försök att förbättra sina svaga placeringar kläckte France 3 en helt ny formula för ett nationell final som skulle engagera och involvera samtliga kanaler som ingår i France Télévisions - den statliga franska televisionen.

Idén var lika enkel som genial: organisationens fem kanaler fick alla efter bästa förmåga plocka ut två bidrag var som de sedan fick lansera och understödja så mycket de ville på de egna frekvenserna. På det sättet fick uttagningen stor spridning på flera olika kanaler samtidigt och den nationella finalen kunde mycket väl ha blivit en succé.

Kanalerna som ingår i France Télévision är den breda och folkliga France 2, regionalt inriktade kulturkanalen France 3, underhållningskanalen France 4, kunskapskanalen France 5 samt RFO (Réseau France Outre-Mer) som främst sänder program för de delar av Frankrike som ligger utanför Europa.

Vad som var en riktigt spännande idé blev aldrig något mer än en engångsföreteelse. Kanske för att intresset från publiken visade sig svalt, kanske för att resultatet i Helsingfors inte var någon framgång.

Vinnare av den nationella finalen blev Les Fatals Picards, ett punk-pop-ska-kollektiv som ofta blandade in politik och satir i sina texter. Tävlingsbidraget "L'amour à la française" framfördes till stora delar på franglais - dålig engelska med kraftig fransk brytning - och framstod länge som något av en outsider inför finalen.

Vartefter repetitionerna fortskred insåg de flesta att fransmännen mest framstod som bleka vid sidan av andra humoristiska inslag, allra mest i skuggan av Ukrainas magnifika Verka Serduchka.

Les Fatals Picards tog ingen skada av nederlaget och har till dags dato släppt fyra album som samtliga placerat sig relativt högt på den franska albumlistan. Humorn har med åren blivit alltmer politisk och vid ett par tillfällen har deras skivbolag vägrat ge ut ett par av deras låtar med alltför vågade texter.



Les Fatals Picards / L'amour à la française (Frankrike 2007)
22:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

20 november 2016

Dona / Makedonien 2016

Efter Kaliopis snygga uppvisning i Baku 2012 - då hon tagit landets  dittills näst bästa placering - hade Makedonien fallit tillbaka i sin gamla ovana att ställa upp med helt okej bidrag med totalt misslyckade scenframträdanden. Det var ingen större överraskning när makedonisk tv slutligen frågade Kaliopi om hon kunde tänka sig att ställa upp en gång till.

Ännu en gång vände hon sig till sin långvarige samarbetspartner och ex-make Romeo Gril för att få ett passande bidrag att ställa upp med. Jag hoppades åtminstone att de den här gången skulle våga gå lite längre bort från ESC-mallen och våga ställa upp med något lite mer utmanande. Kanske något i stil med Kaliopis gamla hitsingel "Ti"?

Till en början kände jag mig lite besviken då jag hörde "Dona". En förvisso stilig och intensiv men också rätt typisk ballad, helt utan den skärpa jag hade hoppats på.

Däremot var det inget fel på framförandet: Kaliopi var lika lyskraftig och övertygande som alltid och på scenen i Globen uppvisade hon dessutom en snudd på spöklik likhet med den legendariska Tereza Kesovija.

Ändå räckte det inte riktigt ända fram och Makedonien snubblade på målsnöret, som så många gånger förut. Själv hade jag gärna sparkat ut Litauen eller Belgien till fördel för Kaliopi, men som den stjärna hon är skakade hon snabbt av sig den värsta besvikelsen och gick vidare.



Kaliopi / Dona (Makedonien 2016)
11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

19 november 2016

Goodbye To Yesterday / Estland 2015

Det hade gått lite upp och ned i placeringarna för Estland sedan man gjort en reboot av den nationella finalen sex år tidigare. Istället för att försöka imponera på Europa satsade man i det nya formatet Eesti laul enbart på att hitta artister och låtar som skulle tilltala en estnisk publik - sedan litade man bara på att det esterna själva gillade skulle ha en chans också internationellt.

Så snart låtarna som skulle delta i 2015 års Eesti laul offentliggjorts började det snabbt spekuleras på nätet om Estland kanske skulle bli årets vinnare. En av låtarna i de estniska semifinalerna verkade verkligen ha allt som kunde krävas av en toppkandidat.

Stig Rästa hade spelat i flera framgångsrika band och hade flera gånger visat framfötterna i de estniska finalerna: 2004 med Slobodan River, 2011 med Outloudz samt 2009 och 2014 med Traffic. Nu hade han skrivit en retrodoftande duett och slog sina påsar samman med Elina Born, som tidigare kommit tvåa i estniska Idol.

Stig hade hört Elina sjunga på nätet och skickade frågan om hon ville tävla i Eesti laul med honom. Hon har själv berättat att hon satt på en lektion när hon såg meddelandet och blev så rörd att hon började gråta. Det tog flera dagar innan hon samlat tillräckligt med mod för att tacka ja.

"Goodbye To Yesterday" visade sig vara en snudd på genialisk låt, som en uppdaterad variant på gamla "Summer Wine". Stig och Elina visade sig dessutom ha en säregen kemi som fungerade utmärkt i rutan trots att de sjöng om att göra slut och lämna varandra.

Väl på plats i Wien talades de fortfarande en del om Estland men fokus hade förskjutits mot ett par andra kandidater och den estniska duetten som lottades att sjunga tidigt i såväl semin som finalen verkade komma lite i skymundan, trots ett snyggt finalframträdande där Elina dessutom bjöd på helt makalösa tårar som extra bonus.

En sjundeplats var en liten besvikelse med tanke på de uppskruvade förväntningarna men Elina blev nu en popstjärna att räkna med hemma i Estland. Senare samma år hade hon ännu en solohit med "Kilimanjaro".

Stig gick tillbaka till sina olika band och fortsatte också att skriva låtar till andra och skulle snart vara tillbaka i den estniska finalen på nytt.



Stig Rästa & Elina Born / Goodbye To Yesterday (Estland 2015)
7:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

18 november 2016

It's My Time / Storbritannien 2009

De senaste tio försöken hade det mesta gått fel för BBC. En enda gång hade man slagit sig in bland de tio bästa, annars var statistiken full av fiaskon och inte mindre än två sistaplatser. Högst förnedrande för landet som ännu ansåg sig vara popkulturens självklara hemvist i Europa. Dags att prova något radikalt.

Istället för att bjuda in till en öppen final som man gjort tidigare år bestämde man sig för att beställa en låt från en etablerad låtskrivare som kunde ta landet tillbaka till toppen av resultatet. Man ratade landets popelit och bad istället musikalernas egen häxmästare Andrew Lloyd Webber att skriva något slagfärdigt. Den nationella finalen gick istället ut på att bestämma vem av ett antal utvalda talanger som skulle få äran att sjunga den Lloyd-Webberska balladen i Moskva.

Andrew Lloyd Webber kallade dessutom in tung hjälp med textskrivandet i form av den legendariska Diane Warren, en av historiens mest framgångsrika låtskrivare, som knappast sparade på krutet när hon satte ihop texten till "It's My Time". Slutresultatet blev bombastiskt, tämligen pretentiöst och inte särskilt typiskt europeiskt i tilltalet.

Vinnare i den brittiska talangjakten blev unga Jade Ewen som redan som tonåring sjungit i gruppen Trinity Stone, som fått skivkontrakt men splittrats utan att ha nått någon större framgång. Hon hade en stor röst och en stark närvaro, men inget kunde hjälpa det faktum att låten, de starka namnen till trots, kändes dammig och nattstånden.

På scenen i Moskva fick Jade dela rampljuset med kompositören som själv spelade flygel. I direktsändning inför en hel värld lyckades en av de två violinister som fanns med på scenen peta Jade i ansiktet med sin stråke men annars gick framträdandet bra.

Juryn var förtjust medan de telefonröstande tittarna var mindre entusiastiska, men med Storbritanniens facit de senaste åren i gott minne fick en femteplats sägas vara med beröm godkänt.

Jade Ewen lämnade snart solokarriären för att bli en del av Sugababes. Efter att trion upplöstes har hon spelat in ett par egna låtar men mest ägnat sig åt musikalroller i London.



Jade Ewen / It's My Time (Storbritannien 2009)
5:e plats av 25 bidrag i Moskva

17 november 2016

Više nisam tvoja / Kroatien 2003

Det hade gått tio år sedan det självständiga Kroatien debuterade i ESC och många saker hade hänt sedan dess. Man hade gått från att vara ett krigsdrabbat litet land till en spelare att räkna med i många sammanhang. Det hade i många år varit en uttalad politisk ambition att det skulle satsas hårt på att profilera Kroatien inför omvärlden.

Under de första åren av självständighet hade landets politiker spelat sina allra mest nationalistiska kort och Dora - den kroatiska uttagningen till ESC - hade högtravande nog kallats för "en katedral för den kroatiska själen". Det gjordes närmast till ett nationellt ansvar för artister och upphovsmän att ställa upp.

Med åren sjönk den allra mest hysteriska nationalismen undan och de tyngsta namnen i kroatisk showbiz började ägna sig åt annat. I tomrummet som uppstod kunde plötsligt en ung och lovande talang kliva fram och lyckas.

Andrej Babić hade varit med ett par gånger tidigare - inte minst hade hans bidrag för tonårsbandet Teens blivit populära 1999 och 2000 - men nu lyckades han för första gången vinna.

17-åriga Claudia Beni hade redan stor erfarenhet som artist. Hon hade varit med i Teens, där hennes bror Daniel stått för solosången, och hade redan släppt ett framgångsrikt soloalbum. "Tako hrabar da me ostaviš" hade blivit en stor hit och gjort henne känd för en större publik.

I Dora gjorde hon och hennes spralliga körsångare med kompositören själv i spetsen ett piggt intryck - till och med dirigenten dansade med i koreografin - men i det starka startfältet i Riga räckte inte detta stycke Britney-pop till i konkurrensen.

Claudia Beni släppte ett par skivor till men drog sig 2008 tillbaka från allmänheten och satsade på en karriär som frisör hemma i Opatija. Längtan efter rampljuset är ändå stark och mellan varven uppträder hon sedan 2013 igen, inte minst som vokalist i gruppen Koktelsi.

Andrej Babić skulle vända Kroatien ryggen och satsa på att skriva låtar för Bosnien-Hercegovina, Slovenien och Portugal och har varit en flitigt förekommande figur i ESC sedan dess.



Claudia Beni / Više nisam tvoja (Kroatien 2003)
15:e plats av 26 bidrag i Riga

16 november 2016

Io senza te / Schweiz 1981

Peter, Sue & Marc var inte bara oerhört populära och älskade, de lyckades också skriva in sig i eurovisionshistorien på sitt alldeles egna sätt. De deltog fyra gånger i den internationella finalen och varje gång sjöng de på ett nytt språk: franska 1971, engelska 1976, tyska 1979 och slutligen italienska 1981.

Om den språkliga variationen var en medveten strategi eller inte verkar ingen kunna svara på. Kanske hade de identifierat att det var dags att sjunga på italienska för att komplettera språkpaletten? Kanske tyckte de bara att något i melodin gjorde att den skulle passa bra på italienska? I vilket fall kallade man in en textförfattare som skulle bli mycket framgångsrik och leverera flera av Schweiz bästa bidrag någonsin i ESC.

Nella Martinetti föddes i kantonen Ticino - Schweiz italienskspråkiga hörn - och hade börjat sin bana som schlagersångerska på 1970-talet innan hon alltmer sadlade om och ägnade sig åt Volksmusik, en trallvänlig blandning av schlager och tyrolsk folklore. Dessutom skrev hon gärna texter åt andra.

Efter två mer lättsamma och vimsiga bidrag var "Io senza te" en återgång till det mer sofistikerade stuk trion visat upp vid sin debut 1971: en elegant och förförisk ballad med en stor dos panflöjt i arrangemanget. Nu var Peter, Sue & Marc en av de allra största favoriterna till slutsegern och i röstningen hade man chans att vinna ändå fram tills Sverige som sist röstande land bara gav en enda poäng och grusade förhoppningarna.

Sett i backspegeln borde nog "Io senza te" ha vunnit, men föll kanske på det något präktiga och ospännande framträdandet. Låten blev ändå populär på många håll och en av gruppens mest framgångsrika och älskade.

Istället för att försöka bygga vidare på framgången beslutade man sig för att avrunda den gemensamma karriären och senare samma år upplöstes trion. Peter Reber fortsatte sin bana som låtskrivare och producent, medan Sue och Marc satsade på mindre framgångsrika solokarriärer.

2015 hamnade Peter, Sue & Marc återigen i rampljuset då musikalen Io senza te - byggd på deras gemensamma hitkatalog - gjorde succé och sågs av drygt 120.000 människor.



Peter, Sue & Marc / Io senza te (Schweiz 1981)
4:e plats av 20 bidrag i Dublin

15 november 2016

Für alle / Västtyskland 1985

Tanken var att Ralph Siegel skulle ha gjort sin stora comeback i Eurovision Song Contest med Heike Schäfer och "Die Glocken von Rom", som var storfavorit att vinna den västtyska uttagningen och som mycket riktigt låg i en tydlig ledning när programledarna läste upp en tidig poängställning i programmet. Men så tog det hela en oväntad vändning som fick åtskilliga hakor att falla.

I den första delrapporten från opinionsinstitutet Infratest - som såg till att låta ett statistiskt urval av de tyska tittarna bestämma vinnaren - hade sexmannabandet Wind från München bara legat på åttonde plats av tolv bidrag. När man räknat klart hade den unga schlagerorkestern stormat upp i topp och slog ut förhandsfavoriten - en överraskning som hette duga.

Ralph Siegel deppade nog inte alltför mycket. Han fick skriva en låt för Luxemburg istället och Wind hade kontrakt med hans skivbolag Jupiter records. "Für alle" blev en hit och sågs som en mycket trolig vinnare inför finalen i Göteborg.

Halvvägs genom röstningen såg man ut att vara på väg mot en stor seger innan vinden vände. Inte minst tack vare att man fick noll poäng från såväl Schweiz som Österrike blev tyskarna omsprungna av norska Bobbysocks.

Wind blev ändå populära i Sverige, där "Für alle" tog sig upp på försäljningslistan. När gruppens album släpptes i Sverige hade man inkluderat en svensk version - "Så många människor" med text av Monica Forsberg. Den svenska texten spelades även in av Stefan Borsch och en väldigt ung Linda Bengtzing.

Bakom "Für alle" stod Hanne Haller som förutom att skriva låtar även var en etablerad schlagersångerska på egen hand - 1979 hade hon deltagit i den västtyska finalen med "Goodbye chérie". Efter att någon slarvat på skivbolaget registrerades hon som ensam upphovsman till "Für alle" trots att texten skrivits av Bernd Meinunger.

Elva år senare vann Hanne Haller åter den tyska uttagningen med "Blauer Planet" - ett stycke schlagertechno framfört av den sjungande frisören Leon. I den underliga och interna semifinalen som anordnades inför finalen i Oslo slogs Tyskland ut och missade sin hittills enda final.

2005 avled Hanne Haller till följd av den bröstcancer hon drabbats av drygt tio år tidigare. Ett par år efter hennes död avslöjade hennes tidigare livspartner - programledaren Ramona Leiß - att Hanne Haller var lesbisk.



Wind / Für Alle (Västtyskland 1985)
2:a plats av 19 bidrag i Göteborg

14 november 2016

Un train qui part / Monaco 1973

Monaco - som verkligen är ett häpnadsväckande litet land - är knappast känt för sitt järnvägsnät. All järnvägstrafik som sker i landet är underjordisk och löper i tunnlar under staden, och det är franska tåg som trafikerar stationerna. Fram till 1965 fanns två stationer i mikrostaten tills man beslutade att dra om tunnlarna och stänga hållplatsen vid casinot.

Den andra stationen, som nu blev den enda, döptes om till Monaco-Monte-Carlo och var i trafik ända fram till 1999, då man än en gång drog om tunnlarna och byggde den splitternya terminal som idag är i bruk. Vid den gamla stationen löpte ett par spår även ovan jord och var den perfekta platsen att spela in en förhandsvideo för en sång som handlar om just tåg.

"Ett tåg som ger sig av är lite grann som ett hem för den som aldrig känt sig som hemma någonstans" löd refrängen i sången om den unga flickan som lämnar allt för att skapa sig ett nytt liv i Paris, där möjligen kärleken väntar på henne bakom stationen. Texten var signerad den brittiske poeten, sångaren och skådespelaren Boris Bergman.

Marie-France Dufour fick stå rakt upp och ner på perrongen medan ett stort och tungt tåg från franska SNCF först rullade in och sedan försvann i fjärran på nytt. Kanske inte stor filmkonst men en rätt intressant tidsbild, inte minst för den som gillar tåg.

Marie hade slagit igenom två år tidigare då hon vunnit guldrosen vid sångtävlingen i Antibes med "Soleil". Samma år fick hon pris för bästa tolkning vid festivalen i belgiska Spa.

I Luxemburg gav hon dessvärre ett lite spänt intryck och lät lite onödigt vass i rösten, samtidigt som orkestern slarvade bort en del av det fyndiga arrangemanget som härmade tågets ljud på väg bort genom de franska landskapen.

Marie fortsatte att spela in skivor under hela 1970- och 80-talen och fick äran att sjunga rollen som Éponine i den allra första versionen av musikalen Les Misérables. 1990 avled Marie, endast 41 år gammal, till följd av leukemi.



Marie / Un train qui part (Monaco 1973)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

13 november 2016

Children, kinder, enfants / Luxemburg 1985

När Nicole sjöng hem en brakseger i Harrogate med hans fredsvisa lovade Ralph Siegel den församlade pressen att han nu nått sitt mål som låtskrivare och att han aldrig mer skulle ställa upp i Eurovision Song Contest. Nu hade han nått fram och skulle bara njuta av segerns sötma.

Det dröjde inte hemskt länge innan han bröt löftet till sig själv och världen. Tre år senare var han tillbaka i den västtyska finalen med "Die Glocken von Rom" men fick trots stort favoritskap se sig slagen av sexmannabandet Wind.

Ralph Siegel skulle ändå få tävla i Göteborg då luxemburgska RTL hörde av sig och frågade om han än en gång skulle vilja skriva en låt för dem. Om beställningen 1980 hade varit något piggt och ungdomligt verkar de ha velat ha något helt annat den här gången.

"Children, kinder, enfants" var en inställsam liten sak i halvtempo där det sjungs om hur underbara barn är. Man hade plockat ihop en supergrupp - ibland kallad The Internationals - bestående av sex halvkända artister från fyra länder, däribland Ireen Sheer som nu ställde upp i ESC för tredje gången.

Originalplanen var att sången konsekvent skulle framförts på tre språk - engelska, tyska och franska - men det tillät inte tävlingens språkregler. Istället sjöng man mestadels på franska och tillgrep de andra språken först i sista refrängen, då hela låten förvandlades till något slags kakofoni i kanon.

Paketet var charmigt och sympatiskt men också rätt anonymt och succén uteblev. En trettondeplats var knappast godkänt för någon som krossat allt motstånd bara tre år tidigare och Ralph Siegel visade sig fast besluten att åter visa världen att han kunde bättre.

För första gången hade Ralph Siegel visat den sida som med åren skulle bli hans dominerande: att låta en kul idé - den här gången en internationell samling sångare - vara viktigare än att skriva en riktigt stark låt att tävla med.



Margo, Franck Olivier, Chris Roberts, Malcolm Roberts, Ireen Sheer & Diane Solomon / 
Children, kinder, enfants (Luxemburg 1985)
13:e plats av 19 bidrag i Göteborg

12 november 2016

Why Me? / Irland 1992

Om man trodde att två segrar skulle vara nog för Johnny Logan fick man lov att tänka igen. Fem år efter dubbeln i Bryssel var han på nytt tillbaka i den nationella finalen - visserligen "bara" som låtskrivare för sin gamla kompis Linda Martin - men det var ändå uppseendeväckande. Som den enda som vunnit tävlingen två gånger hade han allt att förlora.

Nu var han ju förstås inte den första som vunnit två gånger egentligen. Flera låtskrivare hade skrivit mer än en vinnare - Yves Dessca hade till och med vunnit två år i rad 1971 och 1972 - men tidningar såväl som tv-publiken brydde sig inte så mycket om de deltagare de inte kunde se i rutan.

Dessutom befann sig Johnny Logan på en mycket behagligare plats i karriären än han gjort fem år tidigare, då han desperat försökte vinna tillbaka den framgång han slarvat bort efter sin första seger. Inte heller nu hade han blivit den riktigt stora internationella stjärna han kanske skulle haft potential att bli, men han hade skivkontrakt i Tyskland och hade en ny skiva på gång. Det fanns ingen panik med i bilden.

Efter sin andraplats i Luxemburg 1984 hade inte heller Linda Martin blivit någon större hitmakare. Hon hade spelat in ett par singlar då och då men var en populär och efterfrågad scenartist på den inhemska marknaden. Hon hade varit med fler gånger i den irländska finalen och nästan vunnit 1990 med "All The People In The World".

Nu hittade Logan och Martin varandra fullkomligt i en stor och rejäl ballad som möjligen kändes lite gammaldags men som ändå andades kvalitet. Än en gång lyckades Linda Martin väva in en känsla av tvetydighet i texten - är textens jag verkligen så lycklig som hon försöker påskina? - som Johnny Logan inte alls avsett från början.

I Malmö kändes startfältet ganska ljummet - egentligen var låtarna ganska bra men den trista produktionen och den riktigt urusla ljudmixningen fick det mesta att kännas betydligt sämre än det egentligen var - och Irland framstod från början som en riktig storfavorit. Tydlig och lättfångad. Efter att från början ha stångats med Storbritanniens Michael Ball och Maltas Mary Spiteri drog Linda Martin ifrån och vann med en ganska betryggande marginal.

Inte blev "Why Me?" någon större framgång efter tävlingen. Förmodligen tyckte de flesta radiostationer att den lät mossig och det var länge sedan skivköparna slutat springa benen av sig för att få äga eurovisionsbidrag på platta, men Linda Martins framtid som underhållare var säkrad.

I likhet med Johnny Logan får hon varje år komma fram och uttala sig tvärsäkert om vad som funkar och inte i ESC. 2012 fick hon i uppgift att coacha Jedward inför deras andra deltagande.



Linda Martin / Why Me? (Irland 1992)
1:a plats av 23 bidrag i Malmö

11 november 2016

Malá dáma / Tjeckien 2007

Fyra länder - Georgien, Montenegro, Serbien och Tjeckien - ville debutera vid Eurovision Song Contest i Helsingfors 2007, vilket drog upp deltagarantalet till 42 länder. EBU hade bestämt att taket gick vid fyrtio bidrag och funderade först på att dra lott mellan debutanterna för att se vilka två som skulle få tävla, men lät sedan samtliga komma till start.

Det ledde till en förfärligt lång semifinal där hela 28 bidrag skulle slåss om tio lediga platser i finalen. Det var verkligen ingen bra idé och året efter delade man för första gången upp semifinalen på två kvällar istället.

Debuterande Tjeckien satsade stort och hårt på sitt bäst säljande band. Hårdrockarna Kabát hade bildats 1983 och blev snabbt populära i sin stad men fick inte skivkontrakt förrän efter de politiska förändringarna efter murens fall. Deras samlingsplatta "Suma sumárum" från 2002 var Tjeckiens genom tiderna allra mest sålda skiva.

Bidraget handlar om en liten dam som vet allt, som kan läsa sanningen i människors händer och som ger lindring till förbipasserande, även om hon tar betalt för sina tjänster.

I Helsingfors återfanns en hel del ganska hård rock - troligen till följd av Lordis seger året innan - men ingens gitarrer skrällde lika tungt som Kabáts och ingen annan sjöng med lika mycket rakblad i rösten som Josef Vojtek. Riktigt så hårda toner var Europa inte redo för och Tjeckiens populäraste grupp hamnade på allra sista plats i semifinalen med en enda poäng (från Estland) i protokollet.

Helt ärligt fungerar den här låten bättre i sin studioversion än den gör live men den är bra i sin genre. Att ställa upp med något så här annorlunda och utmanande borde belönas snarare än att komma sist.

Inte för att de tjeckiska rockfansen brydde sig om saken. Kabát är fortfarande ett stort namn på den lokala musikscenen och 2014 bjöd de på en stor friluftskonsert inför 80.000 entusiastiska åskådare.



Kabát / Malá dáma (Tjeckien 2007)
28:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

10 november 2016

Eitt lag enn / Island 1990

Det hade inte gått direkt häpnadsväckande bra för Island sedan debuten i Bergen: tre gånger i rad hade man hamnat på sextonde plats för att sedan bli absolut jumbo i med noll poäng i Lausanne. Kanske behövde man satsa på något piggare och mer lättillgängligt?

Om det var piggt Europa ville ha var det piggt Europa skulle få och i Söngvakeppni sjónvarpsins (Televisionens sångtävling) blev vinnaren en riktigt svängig och publikfriande twist, som verkade ha filtrerats genom en hel skog av dansbandssaxofoner. I grund och botten var det samma gamla formula - gammalt och tryggt möter ett hyfsat modernt sound - som gjort de andra nordiska länderna framgångsrika i ESC under 1980-talet.

Stjórnin var dessutom en tilltalande duo bestående av Grétar Örvarsson och Sigríður Beinteinsdóttir. De hade sjungit ihop i två år och hade byggt upp en viss popularitet hemma på ön. De hade helt klart en god kemi sinsemellan och på scenen i Zagreb slog det gnistor mellan dem.

Enligt SVT:s kommentator Jan Jingryd hade de deltagande ländernas delegationsledare ordnat en egen omröstning under en utflykt och utsett Island till favorit. Riktigt så bra gick det inte i slutändan men islänningarna förbättrade sitt personbästa med råge och har sällan lyckats lika bra igen.

Stjórnin är fortfarande en aktiv och populär grupp och skulle snart dyka upp på nytt i ESC, om än i en lite annan form.



Stjórnin / Eitt lag enn (Island 1990)
4:e plats av 22 bidrag i Zagreb

9 november 2016

Vita vidder / Sverige 1971

Efter fiaskot med fyra vinnare i Madrid 1969 fick Sveriges Radio nog och drog sig ur den fåniga schlagerfestivalen. När ESC hölls i Amsterdam 1970 sändes finalen varken i svensk radio eller tv och de svenska tidningarna skrev ointresserade notiser om att detta skulle bli den allra sista upplagan av tävlingen.

Publiken saknade programmet och när EBU lovade regeländringar för att undvika fler magplask kom Sverige tillbaka, även om det fanns ett ganska starkt motstånd mot ESC på sina håll i radiohuset.

Den svenska finalen bantades ned och införlivades som ett inslag i omåttligt populära Hylands hörna och bestod av fem semifinaler där tre på förhand utvalda artister - en manlig, en kvinnlig och en grupp - fick framföra ett bidrag per vecka och tittarna fick rösta sin favorit till final genom att skicka in vykort.

Det grumsades i skivbranschen över att de båda utvalda soloartisterna Sylvia Vrethammar och Tommy Körberg båda hade kontrakt med Sonet - var detta otillbörligt gynnande? - men i slutändan spelade det ingen roll eftersom Family Four vann varje vecka och framförde alla fem bidragen i finalen.

Family Four hade bildats 1964 då syskonen Berndt, Inger, Siv och Stig Öst började sjunga tillsammans. Gruppen blev snabbt populär men drabbades av en stor tragedi då Stig omkom i en trafikolycka mitt under pågående sommarturné 1966. Gruppen ombildades flera gånger - 1968 fick man en stor hit med "Kör långsamt" - och hittade sin mest populära form året efter då Agneta Munther, Marie Bergman och Pierre Isacsson anlitades.

Man hade haft bra dragkraft av andra populära grupper som sjungit stämsång - The Mamas & The Papas är kanske de allra främsta i genren - men 1971 var Family Four glödheta i Sverige. De kunde förmodligen ha sjungit något ut telefonkatalogen och ändå gått vidare i semifinalerna.

I Dublin hade man anlitat såväl en stylist som en koreograf och man gav ett mycket polerat och professionellt intryck. Dessutom var "Vita vidder" en snygg komposition med sin klatschiga refräng och sin stilfulla vers. Den slutliga sjätteplatsen var en av Sveriges dittills bästa och gruppens album "1971" blev med all rätt en riktig storsäljare på hemmaplan.

Skivan innehöll tre låtar från den svenska finalen - förutom vinnaren även tvåan "Tjänare kärlek" och trean "Heja mamma". Inga andra av de totalt femton bidragen spelades in, så oron för att Sonet skulle gynnats kom helt på skam.



Family Four / Vita vidder (Sverige 1971)
Delad 6:e plats av 18 bidrag i Dublin

8 november 2016

Nel blu dipinto di blu / Italien 1958

Det finns många olika sätt att räkna på men det är ingen vågad gissning att påstå att "Volare" (eller "Nel blu dipinto di blu" som den egentligen heter) är den mest framgångsrika låt som någonsin deltagit i Eurovision Song Contest. Inget annat bidrag har haft ett lika långt och varierat liv, eller fått samma spridning eller spelats in i lika många versioner.

Självklart ser skivmarknaden annorlunda ut idag. En låt som blir en världshit har mycket kortare livstid och genererar inte ett batteri av coverversioner, men frågan kvarstår ändå: hur kunde juryn ignorera en sådan världshit i vardande?

När låten tidigare samma år vann Sanremofestivalen hade den mångsysslande skådisen Domenico Modugno gjort succé då han istället för att sjunga rakt upp och ner istället gestikulerade, grimaserade, stängde ögonen och slog ut med armarna. Den italienska publiken hade aldrig sett något liknande och i ett slag hade Modugno uppfunnit den intensiva sångstil en internationell publik snart skulle anse vara typiskt sydeuropeisk.

När han gick ut först på scenen vid ESC i Hilversum fallerade tekniken och det blev svart i flera länders tv-rutor. Italien fick framföra sitt bidrag en gång till i slutet av uppsjungningen. Sett i backspegeln skulle inte en tredjeplats vara något att fnysa åt - italienarna skulle visa sig ha svårt att imponera på jurygrupperna - men "Volare" kom rejält på efterkälken efter vinnaren Frankrike och tvåan Lys Assia från Schweiz.

Till juryns försvar ska sägas att de knappast hade instruerats att identifiera hitlåtar. ESC var ännu mest av allt ett internationellt programsamarbete och att tävlingen med tiden skulle komma att bli en hitfabrik var mer en biprodukt. Juryn röstade förmodligen på det de själva tyckte lät trevligt och bekant och resultatet blev därefter.

Dessutom skulle "Volare" ta tid på sig att erövra världen. Först efter att den släppts på den amerikanska marknaden under hösten 1958 och spelats in av flera stora stjärnor som den på riktigt slog an också i Europa och blev den klassiker vi känner idag.

Domenico Modugno hade för alltid skapat sig en plats inom den italienska populärmusiken och skulle komma tillbaka till ESC redan nästa år med en ny evergreen under armen.



Domenico Modugno / Nel blu dipinto di blu (Italien 1958)
3:e plats av 10 bidrag i Hilversum

7 november 2016

Mary Ann / Storbritannien 1979

Det sena 1970-talet var en kaotisk tid i Storbritannien som inte minst skakades av otaliga strejker i tid och otid som ställde till både det ena och det andra. 1977 hade strejker bland olika grupper på BBC först lett till att den nationella finalen enbart kunde sändas på radio, sedan till att den internationella sändningen som man stod värd för fick ställas in för att slutligen genomföras fem veckor senare.

1979 gick teknikerna åter i strejk och den brittiska finalen kunde inte genomföras alls. Jurygrupperna runt om i landet fick lyssna på ljudband från en repetition och röstade utifrån det innan låtarna spelades och resultatet avslöjades i radio dagen efter. Kanske bidrog det till att vinnaren blev den kommersiellt minst framgångsrika på många år?

Kanske berodde det på att den var en så tydlig och billig kopia? Smokie var ett av tidens hetaste band och hade nyligen haft en stor hit med "Oh Carol". Vinnarlåten var så lik den att gruppens advokater undersökte om det var plagiat och om det fanns fog för att ta en sväng via domstolen.

Ett plagiat var det inte men helt tydligt hade man gjort sitt yttersta för att sno Smokies sound. Bland annat hade Black Lace egentliga sångare fått kliva åt sidan till förmån för gitarristen Alan Barton, vars röst var raspigare och mer lik Chris Norman i Smokie. Detta ledde till irritation och slitningar även inom Black Lace.

I Jerusalem tyckte nog även juryn att man lite för uppenbart nallat i någon annans godispåse och Storbritanniens vanligen så framskjutna placeringar byttes mot en betydligt mer slät figur. Två år senare splittrades bandet men Alan Barton och Colin Gibb fortsatte som duo.

1983 fick de en hit med "Superman" och året efter blev den rent ut sagt förskräckliga "Agadoo" årets åttonde bäst säljande singel. Som ett koncentrat av alla tiders samtliga hemska, dumma sommarhits har den flera gånger röstats fram som en av de mest irriterande låtarna någonsin. Satirgruppen Spitting Image fick en egen hit med "The Chicken Song" som tydligt är en parodi på just "Agadoo".

De tramsiga hitsen till trots hade Black Lace svårt att göra något av sin succé efter att deras skivbolag gått i konkurs. 1987 lämnade Alan Barton duon för att ironiskt nog bli sångare i Smokie, där han skulle bli kvar i åtta år. I mars 1995 kraschade Smokies turnébuss under en hagelstorm i Tyskland och Alan Barton avled av sina skador, 41 år gammal.



Black Lace / Mary Ann (Storbritannien 1979)
7:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

6 november 2016

Krasi, thalassa ke t'agori mou / Grekland 1974

I april 1967 skulle det politiskt oroliga Grekland gå till val. Istället grep ett antal högt uppsatta militärer makten vid en kupp. Landets ledande politiker arresterades och kungafamiljen tvingades så småningom i exil. Militärjuntan styrde med hård hand och brotten mot mänskliga rättigheter var lika många som vettlösa.

En stark internationell opinion motsatte sig juntan och visade solidaritet med det grekiska folket och de grekiska sångarna och konstnärerna. Mikis Theodorakis visor fick större spridning än någonsin och det fanns en stor press på europeiska politiker att frysa ut de grekiska generalerna.

Efter att militären slagit till hårt och blodigt mot en demonstation vid Atens universitet - med tjugofyra döda till följd - ansåg landets regim att man måste vidta åtgärder för att förbättra landets skamfilade rykte, för att uppmuntra turism och handel. Grekland var tvunget att visa upp sig i ett positivt ljus och man lät den statliga tv:n anmäla sig till Eurovision Song Contest i Brighton.

ERT valde först ut Nostradamus - en kvartett specialiserad på mer psykedelisk rock - men valet föll inte den militära ledningen på läppen. Juntan fabricerade en sexskandal runt en av gruppens medlemmar och beslagtog deras pass så de inte kunde resa.

Istället skickade man Marinella - en rutinerad artist som hört till landets mest populära i nästan femton år. Hon utrustades med en mycket grekiskklingande melodi dränkt i bouzouki, tänkt att locka de europeiska tittarna att turista i den grekiska övärlden med hjälp av en text om lite hav, lite vin och lite kärlek. Underligt nog bjöd Marinella och hennes kör på ett obegripligt stelt och livlöst framträdande av sin sprittande glada låt och slutresultatet blev inte direkt lysande.

Bara ett par månader senare iscensatte den grekiska juntan ett kuppförsök på Cypern med syfte att införliva ön som en del av Grekland. Det slutade med turkisk invasion - Cypern är än i denna dag en delad ö - och juntans slutliga undergång. Nästa gång grekisk tv deltog var landet åter en demokrati.

Marinella har ikonstatus inom den grekiska populärmusiken. Hon anses vara en av de första som lanserat den moderna scenshowen och som lagt stor vikt vid kläder, image och belysning. Hon har spelat in minst 66 album och har fått i princip alla utmärkelser en grekisk artist kan få. Idag har hon i princip lämnat rampljuset men uppträder sporadiskt då lusten faller på.



Marinella / Krasi, thalassa ke t'agori mou (Grekland 1974)
11:e plats av 17 bidrag i Brighton

5 november 2016

Željo moja / Jugoslavien 1986

Jugoslavien hade aldrig några gemensamma tv-kanaler som täckte hela landet. Varje delrepublik hade sitt eget bolag som skötte sina egna kanaler och i den jugoslaviska schlagerfestivalen tävlade dessa olika bolag mot varandra.

Egentligen borde det inte ha varit mycket till tävling. Vad gällde popmusik låg Kroatien långt före de andra - det var här hitsen skapades, det var här stjärnorna tändes och det var här landets mest framgångsrika skivbolag Jugoton hade sitt säte. Zagreb borde rimligen ha vunnit så gott som varje år men istället fick man år efter år stryk av Serbien, Bosnien-Hercegovina, Slovenien och till och med Montenegro.

Under hela 1980-talet hade kroaterna gjort misstaget att skicka in stora stjärnor som stal poäng av varandra och placerade sig i toppen utan att nå riktigt hela vägen. Nu hade det gått fjorton år sedan Zagreb senast vunnit.

Den nationella finalen gick av stapeln i Pristina. Kosovos tv-bolag var landets nyaste och minst erfarna, och enligt pressuppgifter hade de svårigheter att genomföra sändningen och hålla den standard de andra delrepublikernas tittare var vana vid.

Äntligen hade Zagreb fått in en fullträff och kom både etta och tvåa i tävlingen. De flesta verkade nöjda med segrande Doris Dragović - en 24-åring från Split som tidigare sjungit i gruppen More. Låtskrivaren Zrinko Tutić hade börjat sin bana som musiker men satsade med tiden allt mer på att skriva för andra. Vid sidan av all världens poplåtar hade han dessutom skrivit en mängd sånger för barn, bland annat en tv-musikal för ungdomar.

Efter Pristina arrangerades låten om - närmast till oigenkännlighet - och inför finalen i Bergen fanns det en och annan som trodde att Jugoslavien skulle ha lika stora chansen som man haft i München tre år tidigare. I röstningen hamnade dessvärre "Željo moja" i bakvattnet och den slutliga placeringen var en stor besvikelse.

Inte för att det spelade så stor roll. Zrinko Tutić blev nu en av landets mest efterfrågade hitsnickare och Doris karriär fick en flygande start. Båda två skulle återkomma till ESC och bättre på den egna statistiken rejält.

Den uteblivna topplaceringen till trots fick också låten vingar och levde kvar efter tävlingen och spelades in på svenska av Contrazt, ett ungt och poppigt dansband med stor framgång på Svensktoppen.

Men det allra viktigaste var kanske att TV Zagreb nu återfick sitt självförtroende och skulle komma att dominera stort under de sista åren Jugoslavien fanns på kartan.



Doris Dragović / Željo moja (Jugoslavien 1986)
11:e plats av 20 bidrag i Bergen

4 november 2016

Face The Shadow / Armenien 2015

En regel som blivit allt viktigare med åren är den som reglerar vad bidragens sångtexter faktiskt får handla om. Inga bidrag får innehålla politiska, religiösa eller kommersiella budskap och inga bidrag får dra vanära över tävlingen.

Vissa år har man varit snabb att vifta med regelverket (Georgiens anti-Putin-disco fick kalla handen 2009 medan San Marino inte fick nämna Facebook vid namn 2012) medan andra saker fått passera fritt. Gränsdragningen kan ju också vara svår. Ett par israeliska och polska bidrag har exempelvis haft tydliga religiösa motiv i sina texter - hur går det ihop med reglerna? Att sjunga att man vill ha fred på jorden är faktiskt ett politiskt budskap. När ska man sätta ner foten?

Att det armeniska bidraget 2015 var fullständigt genomsyrat av politik var däremot helt klart och tydligt och ingenting den armeniska delegationen hymlade med, åtminstone inte till en början.

2015 uppmärksammade Armenien att det gått hundra år sedan det armeniska folkmordet påbörjades. I det osmanska riket förföljdes och deporterades armenier, vilket på allvar ledde till att det armeniska folket spreds över jorden och lade grunden till dagens moderna diaspora som består av minst åtta miljoner armenier som bor utanför hemlandets gränser.

Folkmordet är omtvistat och en politiskt het fråga. I Frankrike är det olagligt att förneka dess existens medan Turkiet envist hävdar att något liknande aldrig ägt rum.

För att uppmärksamma detta förfärliga jubileum satte man samman supergruppen Genealogy (vilket är det engelska ordet för släktforskning), bestående av fem exil-armenier - en från varje världsdel - samt Inga Arshakyan som redan representerat sitt land tillsammans med sin syster Anush 2009.

Ambitiöst, för all del. Men vad hjälper det när man saknar den viktigaste komponenten? "Face The Shadow" är en bombastisk och snudd på direkt aggressiv sång som dessvärre är riktigt illa skriven. När de sex artisterna kliver upp på scenen tar de alla i från tårna och innan låten är slut når skrikandet stormstyrka.

Aggressivt var också själva tilltalet. "Förneka inte!" upprepas om och om igen i refrängen, med udden tydligt riktad mot exempelvis Turkiet. Från början skulle även låttiteln varit "Don't Deny", men det tyckte EBU blev lite väl övertydligt.

Armenien fick poäng av endast åtta länder och fick nöja sig med en mer modest placering, men frågan kvarstår: ska man få sjunga om sin historia då budskapet är politiskt laddat? Var går gränsen? Frågan skulle komma upp på nytt året efter då Ukraina vann hela tävlingen med en mycket bättre låt på ett liknande tema.



Genealogy / Face The Shadow (Armenien 2015)
16:e plats av 27 bidrag i Wien

3 november 2016

It's Just A Game / Norge 1973

Regeln om att alla deltagarländer ska sjunga på sina egna språk hade införts så sent som 1966 - före det hade man helt enkelt antagit att alla skulle göra så utan att det behövdes en speciell regel som påpekade saken. En del länder med mindre internationellt gångbara tungomål motsatte sig regeln och från och med finalen i Luxemburg 1973 skulle EBU släppa sångspråken fria i ett par år framöver.

Faktum är att bara tre länder använde sig av den nya friheten i slutändan - Finland, Norge och Sverige - och ingen använde den nya regeln lika liberalt som norrmännen. Istället för att bara sjunga på engelska hade de kastat in fraser på i princip alla de andra ländernas deltagarspråk.

I den norska finalen hade man enbart sjungit på eget språk och då var "Å, for et spill" en fyndig liten sak om hur pojkarna och flickorna försöker förföra varandra med olika mer eller mindre sofistikerade tricks. Låtskrivare var återigen Arne Bendiksen som efter att främst ha kalkylerat tidigare vinnare 1969 och 1971 nu blommade ut i sitt allra mest originella esse.

Den högst ovanliga låten framfördes av en vokalgrupp som satts ihop för sakens skull, men Bendik Singers skulle visa sig hålla för mer än bara en låt. Gruppens medlemmar var Anne-Karine Strøm, Ellen Nikolaysen och brödraparet Bjørn och Philip Kruse. Dessa fyra skulle i olika sättningar representera Norge i ESC varje år fram till och med 1976.

Kanske anade man att man hade någonting på gång och spelade in en riktigt fartfylld och skojig förhandsvideo, där den mångordiga sillsalladen till text lät riktigt bra. I den luxemburgska teatern lät det inte lika bra. Orkesterljudet var burkigt och de många språken gav ett onödigt rörigt intryck.

Juryn var ändå med på noterna - sannolikt uppskattade de den ambitiösa kompositionen - och Norge fick sin bästa placering sedan förra gången Arne Bendiksen var i Luxemburg. Man skulle få vänta i tolv år till på ett bättre resultat.

Bendik Singers fortsatte som grupp ett tag till men Ellen Nikolaysen hade kontrakt med ett annat skivbolag som satte stopp för hennes fortsatte medverkan. Hon ersattes istället av Anne Lise Gjøstøl.

Den framskjutna placeringen till trots hade Arne Bendiksen gjort sitt i den norska finalen. Själv hävdade han att tongivande personer på NRK fått nog av honom och såg till att hans låtar inte längre valdes ut. Han förblev en tongivande skivproducent och nöjesprofil ända fram till sin död 2009.



Bendik Singers / It's Just A Game (Norge 1973)
7:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

2 november 2016

Mono i agapi / Cypern 1982

De två första försöken hade kanske inte gått över förväntan direkt för Anna Vissi. 1978 hade hon kommit både etta och tvåa i den grekiska finalen, men båda låtarna hade diskvalificerats efter att upphovsmännen hamnat i tvist med varandra. 1980 vann hon på nytt i Grekland och skickades till Haag med en låt hon själv tyckte var dålig.

Betydligt bättre skulle det gå när hon ställde upp för det egna hemlandet med en låt hon verkade mycket mer förtjust i. Fattas bara annat, då hon själv stod för text och musik till "Mono i agapi" ("Endast kärleken").

Om man är misstänksam av naturen kan man finna det underligt att Anna Vissi just aldrig skrivit några mer låtar efter den här och det verkar ganska sannolikt att den egentligen upphovsmannen är Nikos Karvelas - Vissis blivande make och mångårige låtskrivare - och att man angav Anna Vissi då de cypriotiska reglerna krävde inhemska talanger.

I Harrogate lutade sig Anna Vissi mot ett par väl valda släktingar för stöd: storasyster Lia Vissi sjöng i bakgrundskören och i finalen bar Anna en klänning som hennes egen mamma sytt åt henne.

På cypriotisk grekiska uttalas Vissi med ett tydligt sje-ljud och därför skrev man Anna Vishy i allt pressmaterial, i grafiken i själva sändningen och på singeln med bidraget på.

För andra året i rad räknades Cypern till storfavoriterna, men västtyska Nicole gick inte att rå på. Trots en del höga poäng - tolvor från Norge och Nederländerna - blev inte den slutliga placeringen fullt så hög som man skulle förväntat sig. Dessvärre för Cypern deltog inte Grekland alls i Harrogate - en vänskaplig fullpoängare hade möjligen kunnat föra upp "Mono i agapi" bland de tre bästa.

Anna Vissi skulle framgångsrikt jobba vidare med Nikos Karvelas och skulle slutligen i början av 1990-talet etablera sig som en av grekiska musikvärldens allra största stjärnor.



Anna Vishy / Mono i agapi (Cypern 1982)
5:e plats av 18 bidrag i Harrogate

1 november 2016

Viens l'oublier / Belgien 1970

När Jean Vallée vann den belgiska uttagningen 1970 hade han redan en ganska diger meritlista och hörde knappast till den internationella finalens gröngölingar. Fyra år tidigare hade han vunnit en stor sångtävling för franskspråkiga artister i belgiska Spa och representerat Belgien i den legendariska festivalen i Knokke.

Året efter hade han ställt upp i den sägenomspunna och mytiska schlagerfestivalen i Rio de Janeiro, där ingen mindre än hans världsberömda landsman Jacques Brel suttit i juryn. Framgången till trots bodde han ännu kvar i lilla Verviers i östra Belgien. Hans riktiga namn Paul Goeders avslöjade att hans rötter egentligen fanns på den norra sidan av den belgiska språkgränsen.

Hans egenhändigt komponerade tävlingsbidrag anslöt sig väl till den franskspråkiga chansontradition som tidigare nämnde Brel till stor del gjort till sin med mycket känslor och stort utspel. Själva låten hängde inte riktigt med i svängarna: en mjuk och närmast viskande vers följdes av en explosiv refräng, och sedan upprepades formulan ett par gånger.

Skivversionen lyckas något bättre med att bygga upp något slags stämning. Live i Amsterdam blev det hela förvisso trevligt men rätt ospännande. Gissningsvis saknade juryn lite dynamik och variation och dramaturgi och höll hårt i sina poäng.

Året efter skrev Jean Vallée "La vague" som blev en stor framgång för Nana Mouskouri och de närmaste åren skulle han tillbringa i Paris där han uppträdde flitigt, skrev en mängd låtar och förfinade sitt kunnande. Åtta år efter sitt första försök skulle han återkomma till Eurovision Song Contest och visa världen att han minsann var någon att räkna med.



Jean Vallée / Viens l'oublier (Belgien 1970)
Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam