19 maj 2017

Se på mig / Sverige 1995

Under 1980-talet skedde stora förändringar i det europeiska tv-landskapet och till följd av nya, mer liberala lagar fick alltfler länder en mängd nya och spännande och reklamfinansierade kanaler att välja mellan såväl i rutan som i radion. Allt det nya och fria lockade och allt det gamla framstod som dammigt och tappade i popularitet.

Under de åren tappade också Eurovision Song Contest i popularitet och slutade vara den hitfabrik man varit tidigare. Inte ens vinnarlåtarna blev några större succéer och tittarsiffrorna dalade.

Sverige låg ganska långt efter i den här utvecklingen och kanske var det en del av förklaringen till att tävlingen aldrig tappade lika mycket kraft på den svenska marknaden. Melodifestivalen förblev populär och de svenska bidragen blev lokala hits, men inte ens här kunde man ta framgången för given. Tidningarna skrev varje år att standarden på låtarna blev sämre och sämre och 1994 års svenska final hade varit svag och hitfattig.

SVT Malmö bestämde sig för att hjälpa tävlingen på traven och införde en ny, viktig regel. Man valde bara ut hälften av bidragen från den öppna tävlingen och bjöd sedan in fem låtskrivarteam vars låtar alla fick en garanterad plats bland de tio i finalen.

Tricket fungerade - intresset för tävlingen ökade, vinnarlåten blev en stor hit och den vinnande artisten Jan Johansen blev ett hett namn som spåddes en stor karriär. Ett tag efter tredjeplatsen i Dublin trodde många att han skulle ha en stor internationell karriär inom räckhåll.

Efter sommaren fick SVT Malmö ännu en fjäder i hatten då ännu en av de tävlande låtarna tog fart på topplistorna. "Det vackraste" med Cecilia Vennersten - skriven av Nanne och Peter Grönvall, kända från grupperna Sound of Music och One More Time - blev även den en brottarhit och Cecilias debutalbum sålde i imponerande mängd.

På följande års Grammisgala fanns både "Se på mig" och "Det vackraste" med bland de fyra låtar som nominerats som Bästa låt och nu vann Cecilia Vennersten istället.

Dessvärre visade sig de båda låtarnas framgång vara större än sina respektive artisters och såväl Jan Johansen som Cecilia Vennersten skulle snart slarvas bort av sina skivbolag. Jan Johansen förblev åtminstone ett känt namn men någon lika stor hit som "Se på mig" har det aldrig blivit.



Jan Johansen / Se på mig (Sverige 1995)
3:e plats av 23 bidrag i Dublin

18 maj 2017

Pas pour moi / Schweiz 1986

Vid sidan av sin egen artistkarriär var Nella Martinetti också en framgångsrik textförfattare som lätt och ledigt skrev på två av Schweiz fyra officiella språk.

Nu ställde hon upp för tredje gången i ESC, för första gången i samarbete med en turkisk låtskrivare som slagit ned bopålarna i Schweiz. Först efter att ha flyttat insåg Atilla Şereftuğ vilken stor och viktig tillställning ESC var och nu ville han gärna delta och allra helst vinna.

Artisten de skrev för var en högt utbildad artist som utöver sången hade piano som huvudinstrument. Passande nog framförde Daniela Simons sitt bombastiska bidrag sittandes vid en vit flygel, och i slutet av sången fick hon ta i från tårna för att nå upp till de rätts tonerna.

Att Daniela Simons tog sitt artisteri på allvar blev ännu tydligare då hon vid sin presskonferens i Bergen gick till attack mot den svenska delegationen och deras lättsinniga förhållningssätt till hela sammanhanget. Att Lasse Holm klättrade upp på flygeln och hoppade jämfota nee från den såg schweiziskan som den värsta sortens kulturskymning.

Det utspelet kändes kanske lite humorlöst men juryn gick ändå igång på sången om en längtan efter det rena och det ärliga och det äkta. I ett tidigt skede såg hon ut att kunna ge Sandra Kim en match men hamnade slutligen rejält på efterkälken.

Atilla och Nella tänkte inte ge sig med mindre än en vinst och slipade knivarna inför ett andra deltagande. Under tiden resulterade det nära samarbetet mellan Atilla och Daniela i mer än ljuv musik och de båda blev ett slitsamt par även utanför studion.

Under ett något modifierat artistnamn - Daniela Simmons - har hon fortsatt att uppträda och ge ut skivor. 1991 kom hon tvåa i den schweiziska finalen med "Come finirà" - även den signerad Şereftuğ och Martinetti.



Daniela Simons / Pas pour moi (Schweiz 1986)
2:a plats av 20 bidrag i Bergen

17 maj 2017

No Degree Of Separation / Italien 2016


Det nya teamet på Rai jobbade hårt på att göra Eurovision Song Contest känt och älskat i hemlandet, där den internationella varianten alltid hamnat i skuggan av Sanremo och aldrig på riktigt lockat den italienska publiken.

Efter framgången med Il Volo i Wien 2015 hade man vunnit en viktig delseger och finalen av ESC flyttades nu till Rai 1 - landets största tv-kanal - och alltfler tittare började inse att det där programmet där en massa européer sjunger kanske kunde vara något att sätta en lördagkväll på.

Återigen stärktes banden mellan ESC och Sanremo och det bestämdes att Sanremovinnaren skulle få erbjudandet att också representera Italien i Stockholm. Nu bar det sig inte bättre än att vinnaren tackade nej på grund av andra åtaganden.

Om vinnaren inte kunde eller ville åka till ESC stod det i princip Rai fritt att fråga vem som helst av de övriga deltagarna. Snart nog visade det sig att tvåan minsann kunde tänka sig att ta på sig ansvaret.

Vinnarna var ett band bestående av ärrade rockveteraner medan tvåan Francesca Michielin var en ung talang på uppåtgående. Hon hade slagit igenom X-Factor redan som sextonåring och var i färd med att sjösätta sitt andra album.

"Nessun grado di separazione" var en oändligt elegant och mycket italiensk popkaramell som fick lov att kortas ned en smula för ESC. Man lät också en kort refräng sjungas på engelska och gav därför låten en engelsk titel inför tävlingen.

I Stockholm verkade Francesca lite nervös och den sofistikerade låten tappades bort en smula i startfältet och fick nöja sig med en sextondeplats. ESC var ändå en tittarframgång och fick ligga kvar på Rai 1 och Francescas album blev en hit. Bidraget blev karriärens tredje listetta.



Francesca Michielin / No degree of Separation (Italien 2016)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

16 maj 2017

Die For You / Grekland 2001

Grekerna hade kommit in i Eurovision Song Contest med en flammande entusiasm som alltmer skulle komma att mattas av med åren då de märkte att Europa hade ganska lite till övers för de grekiska bidragen. Två relativa floppar - 1987 samt 1991 - då man hoppats på stor framgång men fick ljumma mittenplaceringar fick Grekland att helt tappa sugen och vända tävlingen ryggen.

Under de närmsta tio åren höll hellenerna i bästa fall ett halvt öga på tävlingen och inga av de egna bidragen blev några större framgångar på hemmaplan. Varför skulle man anstränga sig om man ändå inte hade en chans?

1999 tvingades man stå över finalen i Jerusalem efter svaga placeringar och året efter stannade man hemma för egen maskin. Vid comebacken 2001 bestämde sig ERT för att ändå satsa lite mer och anordnade en nationell final med en viss nivå på bidragen.

Vinnaren blev Antique - en duo från Göteborg bestående av Elena Paparizou och Nikos Panagiotidis. De hade haft två stora hits på den svenska marknaden med "Opa Opa" och "Dinata dinata" och ville nu erövra sina föräldrars hemland. Låten hade grekiska låtskrivare men produktionen var svensk, och till en början verkade den grekiska publiken inta en sval i ställning till sina representanter.

Snart nog växte Antique till att bli tävlingens kanske största förhandsfavorit. Låten började spelas på radiostationer runt om Europa och duon spåddes en ljus framtid. I Köpenhamn fick de stöd av idel svenska körsångare - bland andra Jenny "Velvet" Pettersson och Shirley Clamp - men Elena var lite nervös och segern uteblev även om tredjeplatsen var Greklands dittills bästa.

Antique visade sig ändå ha sina glansdagar bakom sig och Elena skulle snart satsa på en solokarriär. Det skulle visa sig gå riktigt bra det med, inte minst i Eurovision Song Contest.



Antique / Die For You (Grekland 2001)
3:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

15 maj 2017

Don't Play That Song Again / Storbritannien 2000

Storbritannien hade råkat ut för en liten missräkning i Jerusalem 1999, där förhandsfavoriterna Precious misslyckades i omröstningen och landade på en snöplig tolfteplats. Nu var man tillbaka i full form med ett stycke poppig schlagerdisco - lite samtida och mycket retro - framförd av en artist med en karriär.

Nicki French hade gjort succé på hitlistorna i såväl Storbritannien som USA 1995 med sin cover på Bonnie Tylers (Storbritannien 2013) största hit "Total Eclipse of the Heart". Några mer riktigt stora hits hade det inte blivit men Frenchs debutalbum sålde bra och hon var en efterfrågad liveartist.

Efter att ha vunnit den brittiska uttagningen seglade hon raskt upp i topp hos vadslagningsbyråerna och spåddes en mycket framskjuten placering i Globen. Fler än en bedömare stod där med tappad haka efter att "Don't Play That Song Again" misslyckats helt och blivit Storbritanniens dittills minst framgångrika bidrag.

Nicki French är fortfarande älskad av sin publik och uppträder ofta på pridefestivaler runt om sitt hemland. Hon har också spelat teater och musikal och hade bland annat en av rollerna i "Menopause - The Musical" 2007.



Nicki French / Don't Play That Song Again (Storbritannien 2000)
16:e plats av 24 bidrag i Stockholm

14 maj 2017

Echo (You And I) / Frankrike 2012

Det måste ha varit en lättnad för fransk tv att inte bara få visa upp en global superstjärna som Patricia Kaas som sin representant 2009, men också få höra henne säga att deltagandet i Eurovision Song Contest var en fantastisk vitamininjektion i hela hennes karriär och något gav henne ny publik och nya möjligheter även efter drygt tjugo år som stjärna.

Nu verkade det som att man lyckats upprepa bedriften när man fått Anggun på kroken. 38-åringen från Jakarta var Indonesiens mest framgångsrika artist och den asisatiska artist som sålt flest skivor utanför Asien i skivindustrins historia.

Sedan mitten av 1990-talet hade hon haft Paris som bas för sitt liv och sin karriär och var sedan ett par år tillbaka fransk medborgare. Tävlingslåten hade inte varit specialskriven för henne men skrevs om en aning för att passa in på hennes nya album.

"Echo (You And I)" var en ganska avancerad poplåt med tvära tempoväxlingar och en smittande vissling som höll ihop det hela. De flesta bedömare gissade på en mycket framskjuten placering men då hade ingen räknat med det visuella fiasko som var på kommande.

Den lite lätt homoerotiska videon hade visat atletiska män i militär miljö och något av de hade letat sig in också i scenframställningen, där manliga akrobater jobbade hårt för president och fosterland runt omkring Anggun.

Ni får tro mig när jag säger att det hela såg imponerande ut på plats i Baku men i tv-rutan fanns ingen röd tråd och ingen dramatisk båge och hela det franska numret reducerades till en massa ofokuserat skuttande som helt distraherade från Anggun och låten.

Tittarnas dom blev hård: hade de fått bestämma i ensamt majestät hade det blivit noll poäng och allra sista plats. Nu kom juryn till viss undsättning men ingen kunde påstå något annat än att detta var ett fiasko. Sångerskan var djupt besviken och sa aldrig mer något om sitt tävlande, och den franska tv:ns pr-effekt uteblev helt. Det räckte alltså inte att skicka en stjärna med en bra låt.

Anggun var besviken men karriären tog ingen skada. Hon figurerade som domare i indonesiska X-Factor och släppte 2015 sitt bäst säljande franskspråkiga album på många år.



Anggun / Echo (You And I) (Frankrike 2012)
22:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

13 maj 2017

Dancing Lasha Tumbai / Ukraina 2007

Det är trevligt när sånger innehåller något slags budskap men EBU:s regler tillåter inte riktigt vad som helst i den vägen. Inga bidrag får innehålla kommersiella, religiösa eller politiska budskap eller något som kan dra vanära över tävlingen.

Men var går gränsen för vad som är ett för politiskt budskap? Och får politiska budskap passera så länge som ingen identifierar dem som just sådana? Vinnaren av den ukrainska finalen 2007 - för övrigt en stark final med en uppsättning riktigt starka kandidater - var betydligt mer politisk än de flesta förstod.

Verka Serduchka liknade inga andra deltagare: en amper tant inrullad i silver och glitter, men en gigantisk stjärna fäst på huvudet. Från början var hon en grinig spårvagnskonduktör som sedermera bestämt sig för att rädda världen med sin säregna skönhet och som störtat in i en framgångsrik bana som superstjärna, allt som oftast flankerad av sin kära gamla mamma.

Verka var en skapelse av komikern och musikern Andriy Danilko som hade flera figurer på sin repertoar, men fröken Serduchka blev snabbt hans största hit. Vid sidan av musiken hade Danilko också släppt album med högst seriös intrumental musik.

"Danzing" kunde uppfattas som ett stycke glatt nonsens men hade en betydligt djupare mening. Den uppmanade samtliga ukrainare att samlas på frihetstorget Maidan - även avvikare som Verka själv - och dansa tillsammans, bara två år efter den uppslitande orangea revolutionen. Alla var inte roade och Danilko fick motta dödshot av olika politiska grupper efter att ha vunnit den nationella finalen.

Snart tyckte sig allt fler höra raden "Russia goodbye" i refrängen. Verka själv hävdade att raden i själva verket var "lasha tumbai", vilket hon hävdade var den mongliska frasen för vispad grädde. Det stämmer inte och texten var högst sannolikt en känga mot den höga graden av rysk inblandning i ukrainska angelägenheter. Låten döptes ändå om till "Dancing Lasha Tumbai" inför Helsingfors.

Ukraina blev snabbt en av de stora favoriterna bland delegaterna på plats men tippades inte särskilt högt i resultatet. De senaste åren hade bjudit på lite för många humorbidrag för det, men till skillnad från de flesta andra lustigkurrar var Verka Serduchka utrustad med en riktigt stark låt som lyckades slå sig in på en sensationell andraplats.

Låten blev dessutom en kommersiell framgång som till och med slog sig in på den svåra englandslistan. Däremot ledde frasen "Russia goodbye" till att Verkas popularitet minskade i Ryssland, åtminstone tillfälligt.



Verka Serduchka / Dancing Lasha Tumbai (Ukraina 2007)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

12 maj 2017

Nous les amoureux / Luxemburg 1961

Jean-Claude Pascal var verkligen en riktig vinnare: han var en dekorerad krigshjälte som gjort lycka i modebranschen - både som designer och som manlig mannekäng - och som förste älskare i en uppsättning populära filmer. Och så snart han gav sig på en sångkarriär gick han åstad och vann Eurovisionsschlagerfinalen.

Hur älskad han än var fanns det gränser för hur ärlig han kunde vara mot sin publik. Att vara öppet homosexuell i det konservativa Frankrike var bara inte att tänka på. Trots att manlig homosexualitet avkriminaliserats redan under den franska revolutionen var stigmat stort och den sociala acceptansen låg, allt underblåst av en rejält homofobisk katolsk kyrka.

Ändå berättade Jean-Claude Pascal mellan raderna i sin vinnarlåt. "Nous les amoureux" ("Vi som älskar varandra") handlar om ett kärlekspar alla vill skilja åt och förneka rätten att vara lyckliga, ett kärlekspar som enligt de dömande kommer att få brinna i helvetet för sin kärleks skull. Men en vacker dag, säger texten, ska vinden vända och livet bli lättare, efter som Gud givit dem rätten att vara lyckliga tillsammans.

Så ni som inte älskar eller som inte älskas
Ni måste lämna oss i fred
Ni som aldrig blivit dömda av någon
(...)
Vi ska leva utan er
För himlen är med oss som älskar varandra

Naturligtvis förstod inte publiken något av det som stod mellan raderna men sången blev ofantligt populär på den franska marknaden och spelades in av en mängd artister som säkerligen inte heller förstod den dolda betydelsen i texten.

Det skulle ta ända fram till 1997 innan den första öppet homosexuella artisten tävlade i ESC.

Jean-Claude Pascals stora popularitet skulle bli kortlivad men han fortsatte att sjunga med viss framgång fram till sin död. 1981 representerade han Luxemburg än en gång i ESC.



Jean-Claude Pascal / Nous les amoureux (Luxemburg 1961)
1:a plats av 16 bidrag i Cannes

11 maj 2017

Stemmen i mit liv / Danmark 1997

Att vara nytänkande och nyskapande hade inte visat sig vara speciellt lätt för dansk tv. Försöket att förnya den stelnade nationella finalen 1995 hade egentligen lyckats i allt väsentligt - man hade inte bara fått med sig populära låtskrivare och breddat det musikaliska utbudet, men också placerat sig bland de fem bästa i Dublin - men publiken gillade inte det nya formatet som snabbt ratades.

Året efter verkar man ha tappat tråden helt och genomförde en nedbantad final som del av ett annat program. Vinnaren - "Kun med dig" framförd av Dorthe Andersen och Michael Loft - skickades till EBU:s interna semifinal i en bedrövligt underproducerad demoversion och hamnade med viss rätt bland de sju utslagna länderna.

Nu ordnade man åter en "riktig" final, även om det var en lågbudgetvariant i en spartansk studio. Tio låtar tävlade och den genomgående nivån var alarmerande låg. I brist på bra låtar gick de danska tittarna - som nu återfått makten - istället igång på något som var underhållande. Och på sitt sätt nyskapande.

Mobiltelefonerna hade just slagit igenom och "Stemmen i mit liv" var en rap tillägnad den nya generationen som gick genom livet med sin portabla lur i handen. Texten var egentligen riktigt dum och handlade om en kille som förälskat sig i en röst tillhörande en telefonist på nummerupplysningen. Han får sparken från jobbet och bränner alla sina pengar på att ringa och ringa och hoppas att just hon svarar.

Kølig Kaj - eller Thomas Lægård, som han egentligen heter - hade dessutom blivit sponsrad av den verkliga nummerupplysningen och hade som tack för stödet ändrat lite i texten: två timmars väntetid blev snabbt och lätt förkortat till tjugo sekunder.

I vadslagningen inför finalen var Danmark skyhög favorit till sistaplatsen. Det enda spelbara alternativet som skulle gett mer pengar tillbaka än en dansk vinst var ett gästframträdande av Elvis Presley.

Två låtar fick noll poäng i Dublin - Norge och Portugal - men Danmark skrapade ihop tillräckligt många för att landa på en sextonde plats, inte minst tack vare en något mer speedad sjungande telefonissa och betydligt mer energi än i den danska finalen.

Låten blev faktiskt en hit på hemmaplan men Danmark fick stå över finalen än en gång och intresset för tävlingen svalnade ännu ett par grader.



Kølig Kaj / Stemmen i mit liv (Danmark 1997)
16:e plats av 25 bidrag i Dublin

10 maj 2017

En dag / Sverige 1989

I Sverige hade den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest snabbt blivit en populär hitfabrik med höga tittarsiffror. De flesta år var Melodifestivalen till och med större hos de svenska tittarna än den internationella versionen. 1989 skulle den bli större än någonsin tidigare.

Globen var Stockholms nya stolthet - en imponerande arena som förutom att vara världens största sfäriska byggnad dessutom varit rejält kontroversiell på hemmaplan. Passade den alls in i stadsbilden eller gjorde den Stockholms skyline ful?

Efter en hel del finansiella problem och en rekordsnabb byggperiod invigdes Globen med en stor konsert i februari 1989 och bara två veckor senare avgjordes Melodifestivalen där. Man kan gissa att många ville synas i den nya spektakulära arenan och startfältet var ovanligt fullt av stjärnor.

Ska sanningen fram blev ett par av stjärnorna inte riktigt stora förrän ett par år senare - Lisa Nilsson och Sofia Källgren, till exempel - men bland de väletablerade fanns Lili & Susie, Anders Glenmark, Thomas "Orup" Eriksson och Tommy Nilsson - de två sista var Sveriges just då i särklass mest populära manliga artister.

Att fylla Globen skulle visa sig vara förvånansvärt svårt. För de flesta var Melodifestivalen ännu något man såg på tv och tanken på tävlingen som ett live-evenemang hade inte vaknat ännu. Trots att stora mängder biljetter lottade ut - exempelvis i tv-programmet Zick Zack - stod tusentals stolar tomma nör sändningen började.

Publiken på plats och framför tv-apparaterna fick sig en riktig thriller till livs: röstningen blev tät och spännande och avgjordes inte förrän i sista omgången. "Upp över mina öron" med Eriksson-Glenmark fick stryk på mållinjen av Tommy Nilssons "En dag" - skriven av landets hetaste låtskrivare Ola Håkansson, Tim Norell och Alexander Bard.

Dessutom fick Tommy betydande hjälp av fem kända kollegor som bildade kör: Vicki Benckert, Tommy Ekman, Jean-Paul Wall och - framför allt - Ankie Bagger och Jerry Williams hjälpte till att öka förväntningarna på låten och bidra till att höja hela paketet till nya höjder.

På plats i Lausanne skulle allting falla på plats ännu mer: den annars inte särskilt märkvärdiga orkestern lyckas arbeta upp en riktigt imponerande styrka och med hjälp av ett halsbrytande snyggt bildarbete blev "En dag" ett av Sveriges i särklass bästa bidrag någonsin. Med en bättre jury kunde det hela lätt slutat med en tredje seger.

Trots alla framgångar blev Tommy Nilssons verkliga storhetstid förvånansvärt kort. Själv har han i efterhand konstaterat att det var en dum idé att följa upp en superhit på svenska med ett album helt på engelska - där hitlåten till råga på allt saknades. Trots att resten av karriären haft både toppar och dalar har Tommy Nilsson ändå en hitkatalog som borde göra de flesta gröna av avund.



Tommy Nilsson / En dag (Sverige 1989)
4:e plats av 22 bidrag i Lausanne

9 maj 2017

Núna / Island 1995

Islands minimelodifestival 1994 hade inte varit någon större succé varken hos presskåren eller hos tittarna, och när vinnarlåten togs emot ljummet av Europa gjorde RÚV det enda rätta och lade ner hela tävlingen. Istället skulle de själva välja ut ett passande bidrag internt.

Björgvin Halldórsson var i sanning rutinerad och mångsidig nog för uppgiften. Som 18-åring hade hon korats till Årets popstjärna hemma på Island och hade sedan sjungit i ett antal band i olika genrer. Inte minst var han älskad för ett antal julskivor där han bland annat sjöng duett med sin dotter Svala.

Låten man fastnat för var dessvärre inte så särskilt spännande - ett habilt stycke vit soulballad där en lätt gospelinspirerad kör höjer temperaturen på slutet. Oklanderligt men redan på en andra lyssning lite väl ointressant. Island fick sina flesta poäng från Norden och det kulturellt besläktade Irland och fick nöja sig med en ganska blek placering.

Bo Halldórssons karriär haltade inte det minsta efter Dublin - han hade ju bevars sjungit helt prickfritt - och är en aktiv artist än idag även om han gör andra saker vid sidan av att uppträda. 2011 tilldelades han riddargraden av den Isländska falkordern för sina insatser för isländsk populärkultur.

2017 representerarade hans dotter Svala Björvinsdóttir Island vid Eurovision Song Contest i Kiev.



Bo Halldórsson / Núna (Island 1995)
15:e plats av 23 bidrag i Dublin

8 maj 2017

Chez nous / Frankrike 1966

På det statliga franska rundradiobolaget ORTF satt en liten kommitté med uppdrag att välja fram den starkaste kandidaten av de förslag som skickats in till den slutna uttagningsprocessen. Frankrike hade redan vunnit tre gånger och aldrig kommit sämre än femma, så den lilla gruppen hade ett visst ansvar på sina axlar. Eller så trodde de möjligen att vad de än valde ut automatiskt skulle lyckas eftersom det var det franska bidraget.

I slutändan valde man mellan två unga, lovande artister i början av sina karriärer. Mireille Mathieu drog det kortare strået med "C'est ton nom" och istället valde man ut den 23-årige Dominique Walter. Han hade släppt ett par skivor och hade en väldigt snäll och välkammad image, och framstod som försynt på gränsen till mjäkig,

Värt att notera är bara att ett av de tyngsta namnen i urvalsjuryn var Michèle Arnaud (Luxemburg 1956), som med åren alltmer lämnat sin sångkarriär för att bli en populär och skicklig producent på fransk tv. Hon stod bakom flera framgångsrika och stilbildande sändningar och upptäckte flera stora stjärnor, inte minst Serge Gainsbourg (Luxemburg 1965, Monaco 1967, Frankrike 1990).

Kuriöst nog var Michèle Arnaud även Dominique Walters mamma och därmed synnerligen olämplig att sitta i den här juryn. Om hon påverkat de andra medlemmarna vet vi inte, men om hon gjorde det skickade hon mer eller mindre sitt eget barn i fördärvet.

"Chez nous" var en högst simpel och naiv bagatell om en ung fransos som förälskat sig i en amerikansk flicka. Juryn lät sig med all rätt inte imponeras och Frankrike fick bara en enda poäng och hamnade näst sist i Luxemburg.

Dominique Walter skulle försöka komma bort från sin gulliga framtoning och bad Serge Gainsbourg skriva honom sånger med mer attityd. Gainsbourg drog fram sin giftigaste penna och levererade sju sånger med fräckt språk, flera av dem drypande av kvinnoförakt. Det var knappast rätt väg att gå och Dominique kastade snart in handduken och lämnade rampljuset.

Mireille Mathieu gav ut sitt bidrag på en EP som också innehöll "Mon crédo" - låten som förvandlade henne till superstjärna med en lång och internationell karriär. Än idag är hon en aktiv artist - en av Frankrikes mest framgångrika i modern tid.

Den stora frågan är bara varför inte den betydligt starkare "Mon crédo" skickades in till ORTF istället...?



Dominique Walter / Chez nous (Frankrike 1966)
16:e plats av 18 bidrag (näst sist) i Luxemburg

7 maj 2017

Vrede / Nederländerna 1993

Efter att ha vunnit fyra gånger under tävlingens första tjugo år hade Nederländerna tappat farten rejält och hade nästan bara mediokra placeringar efter sin senaste seger. Dessutom verkade man helt ha tappat sin experimentlusta och skickade allt som oftast riktigt traditionella bidrag.

1992 hade man äntligen vågat ta ut svängarna lite mer och även om det kanske inte blev en braksuccé hade Europa åtminstone nickat gillande. Kanske uppmuntrade det tv-bolaget NOS att våga satsa lite och man valde på förhand ut Ruth Jacott att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen.

Ruth Jacott var en rutinerad 32-åring från Surinam som kommit till Nederländerna som nioåring. I slutet av 1980-talet vann hon den populära radiofestivalen i Knokke och hade sedan spelat flera stora musikalroller. 1992 hade hon körat bakom sin man Humphrey Campbell vid ESC i Malmö.

"Vrede" var en oväntat modern och imponerande låt, med en ovanligt civilisationskritisk text:
Vi bygger hus som står emot orkaner
Och bygger båtar som klarar sig genom alla väder
Vi jobbar på en lampa som aldrig brinner ut
Men vi klarar inte av att hålla fred

På scenen i Millstreet bjöd Ruth och hennes stödtrupp - där maken Humphrey Campbell nu ingick - på en riktigt snygg show och Nederländerna landade på en klart godkänd sjätteplats - landets bästa placering sedan Marcha sex år tidigare. För första gången användes sampling och scratching i ett ESC-bidrag, något som egentligen inte borde varit tillåtet enligt det strikta regelverket.

Nu tog Ruths karriär fart på riktigt. "Vrede" blev en hit, men "Blijf bij mij" - som kommit femma i den nationella finalen - blev en ännu större framgång i en duettversion med programledaren Paul de Leeuw.

De närmaste åren sålde alla Ruth Jacotts skivor guld eller platina och även om skivkarriären lagt sig något är hon fortfarande mycket framgångsrik på teaterscenen och i olika konsertsammanhang. 2008 fick hon fina recensioner för huvudrollen i en musikal om Billie Holidays liv.



Ruth Jacott / Vrede (Nederländerna 1993)
6:e plats av 25 bidrag i Millstreet

6 maj 2017

Tomorrow / Malta 2013

Det är en och annan som blivit riktigt förvånade då de vunnit sin nationella final: en hel del artister har ställt upp mot sin vilja med låtar de inte gillar eller så har de helt enkelt missbedömt sin låts chanser.

Gianluca Bezzina blev mest överraskad eftersom han bara var artist på hobbybasis, men trots det slog han ut en hel rad mer etablerade kollegor med sin glada, soliga och lättillgängliga trall om datasnillet Jeremy som blivit kär för första gången och som nu vill överge det säkra och trygga med sin nya och oförutsägbara vän. Gianlucas riktiga jobb vid sidan av musiken var som nybakt läkare i vit rock.

I Malmö blev malteserna populära och i finalen knep Gianluca en plats bland de tio främsta. Det var första gången på åtta år som önationen slagit sig in där.

Den sjungande doktorn gjorde ett nytt försök i den maltesiska uttagningen 2015 tillsammans med fem av sina sex syskon. Hans uttryck visade sig vara lite för begränsat för att hålla en andra vända och syskonen Bezzina tog sig inte vidare från semifinalen.

Senare samma år talade en nervös Gianluca inför Maltas Nationalistiska parti, där han anklagade politikerna för att glömma bort etik och moral. Sångaren hade förargat sig över de senaste årens alltmer liberala lagstiftning och uppmanade sitt parti att gå tillbaka till moraliska värden "även om det skulle kosta dem röster i valen".



Gianluca Bezzina / Tomorrow (Malta 2013)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

5 maj 2017

Brazil / Jugoslavien 1991

I backspegeln påminner den jugoslaviska finalen 1991 mest om en skräckfilm. De spänningar som bara några månader senare skulle slita hela landet i stycken hade i allra högsta grad letat sig in i programmet och skapade en närmast kuslig stämning i tv-studion i Sarajevo.

TV Ljubljana hade bytt namn till TV Slovenija, medan TV Zagreb bytt namn till Hrvatska televizija. När Slovenien - som redan tydligt uttryckt sin vilja att lämna Jugoslavien - avger sina poäng blir spänningen direkt obehaglig så programledarna börjar ge sneda kommentarer till de slovenska domarna i direktsändning.

För första gången sedan 1984 avgick inte Kroatien med segern. Istället blev man tvåa med Daniel (Jugoslavien 1983) och trea med startfältets mest moderna låt.

Röstningen hade heller ingenting med musik att göra. Serbisk tv såg till att taktikrösta sin egen kandidat Bebi Dol till seger med hjälp av de hårt styrda jurygrupperna i Novi Sad och Pristina. Även Montenegro sköt till ett par poäng - annars fick vinnarlåten noll poäng från samtliga andra delstater. En sorglig men korrekt bild av hur polariserat Jugoslavien blivit.

Bebi Dol - som i Rom stavade sitt namn Baby Doll men som egentligen hette Dragana Šarić - var i och för sig en stor stjärna sedan många år tillbaka. Hon hade tidigare ställt upp i den jugoslaviska finalen med bra låtar 1983, 1987 och 1988.

Inför Rom skrevs låten om och fick ett helt nytt arrangemang, och man spelade in en rolig och påkostad förhandsvideo samt en helt annan video för kommersiellt bruk. Alla ansträngningar till trots blev det totalflopp i Rom där man bara fick en enda poäng från Malta och en näst sista plats.

Det var ett snöpligt slut på Jugoslaviens bana i Eurovision Song Contest. Drygt två månader senare utropade Slovenien och Kroatien självständighet och landet slutade i praktiken att existera. Snart mullrade kanonerna och landet kastades ut i det blodigaste krig Europa skådat sedan andra världskriget.

Bebi Dols karriär fick sig en knäck efter misslyckandet i ESC och de närmaste tio åren skulle hon hålla en ganska låg profil innan hon 2002 gjorde stor comeback med albumet "Ljuta sam" ("Jag är arg").



Bebi Dol / Brazil (Jugoslavien 1991)
21:a plats av 22 bidrag i Rom

4 maj 2017

O meu coração não tem cor / Portugal 1996

Portugal verkade ha någonting på gång under 1990-talet. Helt plötsligt lyckades man lite bättre och fick helt godkända placeringar de flesta år. Såväl 1991 som 1994 slog man sig in bland de tio bästa, något man faktiskt inte varit bortskämd med tidigare.

Den nationella finalen 1996 var dessutom riktigt stark och innehöll flera sånger som skulle ha kunnat funka internationellt. Själv är jag svag för "Ganhámos o céu", "Canto em Português" och den aningens kitchiga "A canção da paz" men genomgående var nivån hög. De tio jurygrupperna hade ett styvt jobb och tävlingen var öppen in i det sista.

Vann gjorde Lúcia Moniz - en sympatisk och sprudlande 19-åring som var dotter till Carlos Alberto Moniz, som flera gånger dirigerat Portugals bidrag till ESC. Vinnarlåten var en smittande liten trall där kören tilläts ta stor plats - dels i refrängen, dels i den talkör som återkom flera gånger.

I Oslo hörde Portugal till snackisarna och låg länge väldigt högt i röstningen. Som bäst låg man på andra plats men föll till slut tillbaka till en sjätteplats, endast åtta poäng bort från medaljplats. Portugal hade aldrig placerat sig så högt tidigare men det var ändå en besvikelse att det inte bar ännu längre - och framför allt att grannen Spanien gav en nolla.

Trots framgången gavs sången aldrig ut på skiva och blev därför aldrig någon hit. Låtskrivaren Pedro Osorio blev så arg över RTP:s brist på marknadsföring att han svor att aldrig ställa upp på nytt.

Lúcia Moniz höll fast vid musiken även om hon snart blev än mer känd som skådespelerska i hemlandet. 2003 spelade hon sin första internationella filmroll i brittiska "Love Actually".



Lúcia Moniz / O meu coração não tem cor (Portugal 1996)
6:e plats av 23 bidrag i Oslo

3 maj 2017

My Star / Lettland 2000

De baltiska länderna visade sig ha olika lång väg in i ESC. Estland och Litauen hade debuterat tillsammans med fem andra nya länder 1994 (och kommit näst sist respektive sist) medan Lettland skulle hålla låg profil och lysa med sin frånvaro i många år till.

Kanske hade Estlands framgångar under det sena 1990-talet gjort intryck och helt plötsligt anmälde sig den lettiska televisionen till finalen i Jerusalem 1999 bara för att dra sig ur kort tid efteråt. Man tog ny sats och bestämde sig för att debutera året efter i Stockholm. Gissningsvis kändes det mer ekonomiskt förvarbart då man bara kunde ta färjan över Östersjön.

Man satte ihop en spännande nationell final där flera bidrag höll hög kvalitet och där flera av deltagarna skulle komma att representera Lettland senare: Arnis Mednis (2001), Yana Kay (2003) och en viss Marija Naumova (2002) som skulle komma att skaka om ESC rejält.

Prāta vētra var ett femmannaband som under de senaste sju åren arbetat sig upp till en position bland landets mest populära. De hade skrivit kontrakt med Lettlands största skivbolag Microphone Records som hade för avsikt att lansera dem internationellt. Deras nya skiva hade spelats in i Sverige och Danmark och skulle nu marknadsföras genom ett deltagande i ESC.

Utanför Lettlands gränser kallade man sig BrainStorm och så fort som förhandsvideorna skickades ut anade en och annan att årets debutant skulle kunna bli en sensation. Inför finalen i Globen räknades BrainStorm till de allra största favoriterna och den slutliga bronsplatsen var en riktig fjäder i hatten för nykomlingen. Lettland hade kommit för att stanna.

BrainStorm fick en viss internationell framgång tack vare "My Star" och är idag en av Lettlands mest framgångsrika grupper någonsin. 2004 drabbades man av en stor förlust då basisten Gundars Mauševics omkom i en bilolycka, men gruppen satsade vidare och lyckades några år senare slå sig in på den tuffa ryska marknaden.

Sångaren Renārs Kaupers var programledare då Eurovision Song Contest hölls i Riga 2003 och två år senare ledde han "Congratulations" - ESC:s 50-årskalas i Köpenhamn - tillsammans med Katrina Leskanich (Storbritannien 1997).



BrainStorm / My Star (Lettland 2000)
3:e plats av 24 bidrag i Stockholm

2 maj 2017

Rock 'n' Roll Kids / Irland 1994

När Irland vunnit två år i rad - 1992 och 1993 - förväntade sig de flesta att den fattiga irländska televisionen artigt skulle be att få slippa värdskapet och att något av de mer resursstarka länderna skulle ta över.

Så hade det gått varje gång det blivit hemmaseger tidigare och alla gånger utom en var det Storbritannien och BBC som tagit över arrangemanget. Kanske tog den irländska stoltheten över eller kanske kändes tanken på att den gamla arvfienden skulle få arrangera "deras" tävling otänkbar, men RTÉ överraskade världen och meddelade att man minsann skulle hålla tävlingen två år i rad. Det hade inget annat land gjort förut.

ESC flyttade tillbaka till Dublin och hölls i The Point Theatre - en gammal tågstation i Dublins hamn som byggts om till en modern och mångsidig arena. Irländarna satsade hårt på att göra en stor och spektakulär show och kvällens pausprogram Riverdance skulle göra en enorm succé och få ett eget liv långt efter tävlingen.

Det egna bidraget var varken storslaget eller spektakulärt utan var istället en högst avskalad och melankolisk liten visa om hur de vilda och frihetsälskande ungdomarna växer upp och blir precis som alla andra istället. Paul Harrington och Charlie McGettigan framförde sin sång till enbart eget flygel- och gitarrkomp och blev den första låten sedan Italien 1966 som framförts utan varken orkester eller förinspelad musik.

Juryn trillade nästan omkull av lycka och poängen smattrade in. Irland pulvriserade det tidigare poängrekordet och blev det första bidraget någonsin som fick mer än 200 poäng. Dessutom var man nära att slå rekordet för största segermarginal: Nicoles marginal 1982 var en enda poäng större.

Inget annat land hade heller vunnit tävlingen tre år i rad och nu tvekade inte RTÉ länge. Självklart skulle Irland stå värd tre år i rad och ett år senare var hela cirkusen tillbaka i The Point på nytt.



Paul Harrington & Charlie McGettigan / Rock'n'roll Kids (Irland 1994)
1:a plats av 25 bidrag i Dublin

1 maj 2017

Stress / Norge 1968

Melodifestivalen är en tävling för låtskrivare - inte för artister - och det är låtarna och ingenting annat som ska bedömas. För att allting skulle gå rätt till och för att rättvisan skulle segra var det i flera länders uttagningar hemligt vem som skrivit låtarna fram tills att juryns dom fallit.

Programledaren i den norska finalen 1968 blev allt längre i ansiktet då de förseglade kuverten med upphovsmännens namn skulle öppnas och det visade sig att fyra av de fem tävlande låtarna var skrivna av låtskrivarparet Tor Hultin och Ola B Johannessen. Typiskt nog var det den enda låten som de inte skrivit som vann.

"Jeg har aldri vært så glad i noen som deg", skriven av Kari Diesen d.y (då gift och känd som Kari Neegaard), skulle ha framförts av Kirsti Sparboe (Norge 1965, 1967 och 1969) i London, men direkt efter finalen anklagades den för att vara opassande lik "Summer Holiday" med Cliff Richard (en artist som låten till råga på allt skulle ha tävlat emot i Royal Albert Hall). Kanske upphovskvinnan höll med då hon drog tillbaka sin låt ett par dagar senare.

Istället skickades tvåan, den minst sagt säregna "Stress" med sin minnesvärda text där textens jag
"må må må må må må 
skynde meg og gå gå gå gå gå gå
slik at jeg kan nå nå nå nå nå
siste bussen hjem."

"Stress" låter radikalt annorlunda på skiva jämfört med den version som hördes i ESC. Studioversionen är betydligt snabbare och är - om jag får gissa - kraftigt inspirerad av Gals and Pals inspelning av Burt Bacharachs "Little Red Book" två år tidigare. Ingen av versionerna blev särskilt uppskattad hemma i Norge där publiken förmodligen höll tummarna för Wenche Myhre - som representerade Västtyskland - istället.

Odd Børre Sørensen kämpade tappert och lyckades faktiskt skrapa ihop två poäng, vilket betyder att två personer i juryn faktiskt tyckte att "Stress" var den bästa låten i hela tävlingen. Året därpå skulle han komma tvåa i den nationella finalen med "Lena" och få en betydligt större hit med den. 1970 blev  Odd Børre försäkringsagent och lämnade sångkarriären alltmer bakom sig.



Odd Børre / Stress (Norge 1968)
Delad 13:e plats av 17 bidrag i London

30 april 2017

Hablemos del amor / Spanien 1967

"Yo soy aquél" hade fått Spaniens dittills bästa placering och förvandlade den unge Raphael från kändis till superstjärna över en natt. Själv var artisten inte nöjd utan att hade förväntat sig en bättre placering. Till de spanska tidningarna sa han att för honom var ESC en död tävling som inte kunde ge honom något.

Ändå tackade han slutligen ja till att representera sitt hemland en gång till året därpå. Kanske handlade det helt enkelt om att den hårt styrda statliga televisionen frågade honom, och de var en viktig faktor för hans artistiska överlevnad. Han var visserligen mycket populär men också kontroversiell.

I ett land där den klassiska manligheten och machokulturen vägde tungt framstod Raphael som en suspekt typ. Han var liten och finlemmad och gestikulerade kraftfullt medan han sjöng. Det spekulerades ständigt om hans sexuella läggning och skämtades om hans bristande manlighet.

I Francos Spanien hade homosexuella män identifierats som en fara för samhället, och feminina män förlöjligades eller - i värsta fall - tvingades genomgå "terapi" för att anpassas till en acceptabel norm. Raphael - som aldrig uppvisat något annat än heterosexuella relationer i offentligheten - kunde snabbt ha utsatts för trakasserier på grund av sin flamboyanta scenkonst och behövde hålla sig väl med de tongivande delarna av samhället.

Man kan läsa mer om Raphael och hans ambivalenta förhållande till medierna och makten i den här väldigt intressanta artikeln.

"Hablemos del amor" kunde möjligen ses som något av en kommentar till Raphaels kritiker:
Vad rör de oss
Alla dessa människor som ser på jorden
Och bara ser jord?
Vad rör de oss
Alla dessa människor som går fram genom världen
Utan att se sanningen?

Än en gång lyckades Raphael förbättra Spaniens personbästa och fick ännu en monsterhit på hemmaplan. TVE bad sångaren att ställa upp en tredje gång - möjligen inspirerade av Österrikes Udo Jürgens som ställde upp tre år i rad och vann på sitt sista försök. Raphael tackade nej och spansk tv tvingades tänka om. Det skulle visa sig gå ganska bra, det med.



Raphael / Hablemos del amor (Spanien 1967)
6:e plats av 17 bidrag i Wien

29 april 2017

Cvet z juga / Slovenien 2007

Andrej Babić hade redan representerat sitt hemland Kroatien 2003 och Bosnien-Hercegovina 2005 innan han hoppade vidare till Slovenien, som inte direkt briljerat i ESC de senaste åren.

Han levererade ett stycke renodlad schlagerpop uppblandad med höga och långa operatoner, framförda av Alenka Gotar - en högt skolad 30-åring med drygt tio års karriär i bagaget. Bland annat hade hon spelat stora roller i La Bohème, Den glada änkan och Trollflöjten, och uppträtt regelbundet i Slovenien, Österrike och Schweiz.

Alenka Gotar sjöng bra och studioversionen förmedlade ett visst vemod mellan alla schlagerklichéer, men när det var dags för livframträdandet fungerade det inte alls lika bra. Trots den musikaliska melankolin var Alenka så glad och bubblig att hon nästan hoppade ur klänningen. Totalt okontrollerad och helt utan den stringens eller återhållsamhet som operastjärnor förväntas besitta.

Europa gjorde ändå tummen upp i semifinalen och för första gången sedan semifinalen införts tog sig Slovenien vidare till final. Trots det verkar inte Alenka ha lyckats skapa sig ett riktigt namn efter ESC. Idag är hennes webbplats nedsläckt och den senaste nyheten gällande henne var att hon gift sig 2015.



Alenka Gotar / Cvet z juga (Slovenien 2007)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

28 april 2017

One Step / Österrike 1997

Allting går att sälja med mördande reklam. Kanske var det en slogan som gjort intryck på den österrikiska televisionen som under flera år satsade hårt på att marknadsföra sina bidrag under repetitionsveckan med hjälp av olika trick och knep.

Österrike visste alltid att dela ut pins och knappar och klistermärken och blinkande studsbollar och alla möjliga sorters artiklar och produkter som skulle få journalisterna på plats på gott humör och vilja skriva spaltkilometrar om hur fantastiskt bra de österrikiska bidragen var. Kanske kunde det ge en extra poäng eller två i protokollet.

Det briljanta PR-trick man tänkt ut för Dublin 1997 var inget mindre än en struts. Inte en livs levande, men en inhyrd irländsk taxichaufför utklädd till en struts. Vitsen var naturligtvis att "ostrich" låter ganska likt "Austria", liksom "autruche" och "Autriche". Var strutsen än dök upp hade den med sig en skylt med texten "Austria 12 points".

Bidraget ifråga var skrivet av Marc Berry som varit med redan i gruppen Blue Danube 1980 och även skrivit Österrikes bidrag 1990. Bettina Soriat var en rutinerad och proffsig musikalskådis som året innan sjungit i den högst dansglada kören bakom det österrikiska bidraget.

Allting var snyggt genomfört men långt ifrån en vinnare och "One Step" fick nöja sig med enstaka ströpoäng. Ironiskt nog fick strutsen rätt till slut - när röstningen var färdig hade Österrike fått exakt tolv poäng.



Bettina Soriat / One Step (Österrike 1997)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

27 april 2017

Cool Vibes / Schweiz 2005

Schweiz hade verkligen inte briljerat i tävlingen de senaste tio åren och de inhemska artisterna fick storstryk i den internationella finalen år efter år. I den allra första semifinalen i Istanbul 2004 kom Schweiz på allra sista plats med noll poäng. Skam över federationen!

Man hade tidigare lyckats bra med utländska sångerskor som Céline Dion (1988) och Annie Cotton (1993) och hade redan i tävlingens barndom ofta lånat in artister från andra länder. Nu letade man bara på ett helt annat ställe än de flesta skulle ha väntat sig.

Vanilla Ninja hade startat som ett ganska skramligt rockband hemma i Estland och fått en första hit med "Nagu rockstar" innan man kom på delad sistaplats i 2003 års estniska final med "Club Kung Fu". Med hjälp av den schweiziskfödde producenten David Brandes fick de kontrakt med ett tyskt skivbolag och det estniska tjejbandet fick snart flera stora hits.

"Tough Enough" och "When the Indians Cry" gjorde Vanilla Ninja till ett stort namn i den tyskspråkiga världen och det var något av en chock då det meddelades att gruppen skulle tävla för Schweiz i ESC - ett land tjejerna inte hade någon koppling till och där deras låtar ändå slagit lite sämre än i Tyskland.

"Cool Vibes" - skriven av David Brandes och Ralph Siegels gamle parhäst Bernd Meinunger, under sin pseudonym John O'Flynn - räknades som en av storfavoriterna i Kiev och låg i ledning en god stund innan den halkade ned en bit i listan. Föga förvånande fick man en tolva från Tallinn under röstningen.

Vanilla Ninja reducerades snart till en trio men fortsatte att ha framgångar på den tyska marknaden och hemma i Baltikum. 2007 kom man fyra i den estniska finalen med "Birds of Peace" och 2009 hade gruppen en sista hit med "Crashing Through The Doors", skriven av Per Gessle.

Efter det lades gruppen på is. Katrin Siska engagerade sig i politiken, Piret Järvis blev journalist på estnisk tv och Lenna Kuurmaa blev en av landets ledande soloartister.



Vanilla Ninja / Cool Vibes (Schweiz 2005)
8:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

26 april 2017

Can't Wait Until Tonight / Tyskland 2004

Efter 1998 och 2000 hade Stefan Raab lämnat ESC i fred och det mesta hade gått tillbaka till det normala med schlager och Ralph Siegel. Helt som tidigare var det ändå inte då Siegels låtar inte längre fungerade internationellt. Såväl 2002 som 2003 hade slutat med ordentliga magplask och nu ville tysk tv städa ut det gamla.

Den nya finalen - Germany 12 points - producerades i samarbete med musikkanalen VIVA var inte öppen för helt nya artister. För att få vara med var man tvungen att ha spelat in minst en professionell musikvideo men ett par platser hölls öppna för nykomlingar som tog sig in på den tyska singellistan veckorna före finalen.

Maximilian Mutzke fick ett wildcard efter att ha plockats fram via en talangjakt i Stefan Raabs populära tv-show TV Total och ställde upp med en låt som Raab specialskrivit åt honom. Trots starkt motstånd från etablerade akter som Sabrina Setlur och Scooter fullständigt pulvriserade Max motståndet - ställd mot Scooters "Jigga Jigga" i superfinalen fick han mer än 90% av rösterna.

Några dagar senare dundrade hans singel rakt in på singellistans förstaplats. För att landa där måste man sälja förfärligt många skivor och "Can't Wait Until Tonight" var det första tyska bidraget att toppa listan sedan Nicole och "Ein bißchen Frieden".

I Istanbul blev det inte riktigt samma braksuccé trots stöd på scenen av Raab själv samt att Max sjöng en refräng på turkiska för att charma hemmapubliken. En åttondeplats var ändå klart godkänt och Max fullängdsskiva blev även den en stor succé.

Maximilian Mutzke har med åren rört sig längre borta från musikens mainstream och blivit mer av en jazzartist. Hans skivor säljer fortfarande i försvarliga mängder och han har även fått flera priser och utmärkelser.



Max / Can't Wait Until Tonight (Tyskland 2004)
8:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

25 april 2017

Fra Mols til Skagen / Danmark 1995

Det gamla schlagergardet - representerat och personifierat av Tommy Seebach (Danmark 1979, 1981 och 1993) - hade åkt på pumpen rejält och förnedrats vid finalen i Millstreet och Danmark tvingades stå över tävlingen året därpå. Dags att städa ut det gamla och satsa på nytt och fräckt och modernt istället.

Istället för Dansk Melodi Grand Prix anordnade man Musik Event '95 och sökte med ljus och lykta efter en ny generation musiker som inte skulle ha tagit i den gamla tävlingen med tång. Bland de elva utvalda låtarna fanns det åtminstone fem som representerade en mer organisk musik, mer förankrad i den samtida danska musikscenen. För de danska tittarna - som var vana vid raskt, glatt och käckt - måste det ha känts som en revolution. Eller en provokation.

Låtarna var bättre än på flera år - personligen vill jag slå ett slag för "Du kysser som en drøm", skriven av Anne Linnet för skådespelerskan Ulla Henningsen (känd från "Matador" - alla tiders danska tv-succé), samt Master Fatman och hans rundmagade körsångerskor i "Jordisk kærlighed".

Vinnaren utsågs av en pytteliten jury bestående av enbart fem medlemmar. De valde helt klart den bästa låten men tv-publiken var missnöjd med både vinnaren och hela programmet.

Aud Saskia Wilken var född i Östberlin och kom till Danmark som nioåring. Hon hade spelat med i flera band men var långt ifrån ett känt namn. Iförd folkdräkt framförde hon "Fra Mols til Skagen", skriven av Lise Cabble och Mette Mathiesen - båda med rötterna i rockbandet Miss B Haven.

Dansk media förutspådde en ny flopp, men i Dublin räknades det danska bidraget som en av favoriterna. Under den första halvan av röstningen slogs Danmark med Sverige och Norge om segern och det slutliga resultatet - med tre nordiska länder bland de fem bästa - var strålande. Aldrig tidigare hade de nordiska länderna dominerat så ordentligt. Inte minst imponerande med tanke på hur mycket röstfusk som florerade i övrigt det året.

Aud Wilken var den enda av Danmarks representanter på 1990-talet som letade sig in bland de fem bästa i ESC. Trots det blev låten ingen hit och glömdes snabbt bort. Året efter skrotade man Musik Event och tog tillbaka det gamla namnet, men det skulle ta många år innan danskarna återfann sin kärlek till tävlingen. Då skulle även "Fra Mols til Skagen" komma att omvärderas.

Aud ställde upp på nytt i den danska finalen 2007 utan att gå till final och flyttade till USA senare samma år, medan Lise Cabble blev något av en hovleverantör av starka låtar till Dansk MGP.

Avståndet mellan Mols och Skagen är inte så förfärligt långt - tar man bilen tar det ungefär två timmar att åka emellan och med cykel tar det nästan ett halvt dygn.



Aud Wilken - Fra Mols til Skagen (Danmark 1995)
5:e plats av 23 bidrag i Dublin

24 april 2017

Hajde da ludujemo / Jugoslavien 1990

Tatjana Matejaš hade all anledning att vara glad, kan man tycka. Hon hade vunnit den nationella finalen och fått ett helt osannolikt genombrott. Överallt i hela Jugoslavien älskades hon och stödet hon fick från publiken var stort och starkt. Ändå satt hon och grät på hotellrummet mellan repetitionerna i Lisinskihallen.

Konkurrensen när TV Zagreb skulle välja sina bidrag till finalen hade varit stenhård som alltid, och herrarna på såväl tv-bolaget som skivbolaget kunde inte nog understryka för unga Tatjana vilken risktagning hon var. Trots att hon sjungit en del och gästat på låtar av exempelvis Hari Mata Hari (Bosnien-Hercegovina 2006) var hon i princip okänd för den stora publiken.

Vid finalen i Zadar vann Tajči en jordskredsseger och pulvriserade motståndet trots ett anmärkningsvärt starkt startfält. Tajči var egentligen namnet på gruppen som skapats runt Tatjana, men blev istället det artistnamn alla använde om henne personligen.

"Hajde da ludujemo" var en energisk och effektiv poplåt med samma rötter i 1960-talet som den jugoslaviska vinnaren från året innan men i en mer uppdaterad förpackning. Ordet "čokolada" ("Dina läppar smakar som choklad") fungerade som en förvånansvärt effektiv hook.

Att representera det allt snabbare sönderfallande Jugoslavien visade sig inte vara någon lek. Många hade bestämda åsikter om hur deras artist skulle se ut och bete sig, vad hon skulle säga och hur hon skulle framstå. I slutändan fick hon inte ens välja klänning själv.

ESC i Zagreb var en starkt politiserad tillställning med många obehagliga underströmmar, där till och med det till synes lättsamma pausprogrammet var laddat med politiska budskap. De flesta länder på plats var så glada över den fallna Berlinmuren och det nya Europa att de knappt lade märke till att värdlandet höll på att kollapsa.

Tajčis sjundeplats borde ha varit en besvikelse men publiken älskade henne likafullt. Under en kort tid var hon landets största popstjärna som sålde skivor i stora mängder, men när inbördeskriget slog sönder Jugoslavien gav hon upp karriären och flyttade till USA. Där studerade hon sång och spelade flera musikalroller och blev med tiden allt mer engagerad inom den kyrkliga musiken.

Idag turnerar hon flitigt och är engagerad på flera sätt inom kyrkan. Hon har producerat och varit värd för programmet "Waking up in America" och har även skrivit en musikal.



Tajči / Hajde da ludujemo (Jugoslavien 1990)
7:e plats av 22 bidrag i Zagreb 

23 april 2017

Gelukkig zijn / Belgien 1975

En del artister slår igenom med dunder och brak och blir stjärnor över en natt medan andra tar betydligt längre tid på sig. När Ann Christy - som egentligen hette Christiane Leenaerts - vann den belgiska finalen 1975 hade hon sjungit i drygt tio år och med tiden blivit ett välkänt namn på hemmaplan.

Även om de kommersiella framgångarna till största delen uteblivit visste alla vem hon var. Hon hade personlighet och en egen ton i rösten. Dessutom klädde hon sig enbart i fräcka och avantgardistiska kläder inspirerade av hippierörelsen. 1971 var hon storfavorit att vinna den nationella finalen och fick karriärens dittills största hit med "Dag vreemde man".

"Gelukkig zijn" var skriven av Ann Christys goda väninna Mary Boduin och handlade om den lycka man känner när man är så kär att hela världen ser det på en. Låtskrivaren har själv sagt i flera intervjuer att hon alltid tänkt sig att texten handlar om ett lesbiskt par som kommit ut och som vågar visa sin kärlek inför hela världen.

I Stockholm tvingade tv-bolaget Ann Christy att sjunga halva sången på nederländska och den andra halvan på engelska. Sångerskan tyckte att det förtog känslan och hade föredragit att hålla sig till bara ett språk, men tv-bolaget fick sista ordet. Trots ett starkt framträdande fick belgarnas söta sång bara ströpoänger och landade långt ned i listan.

Ann Christy förblev en populär och älskad sångerska. 1977 spelade hon huvudrollen i en musikalversion av "En midsommarnatts dröm" och tre år senare fick hon karriärens största hit med "De roos" - en cover på Bette Midlers "The Rose".

1984 avled Ann Christy - endast 38 år gammal - till följd av livmodershalscancer. Hon är långt ifrån bortglömd och hennes sånger upptäcks ständigt att nya generationer. 1996 blev "Gelukkig zijn" åter en stor hit med gruppen Mama's Jasje och 2008 röstades "De roos" fram till den bästa av tusen belgiska hitlåtar genom tiderna.



Ann Christy / Gelukkig zijn (Belgien 1975)
15:e plats av 19 bidrag i Stockholm

22 april 2017

In Your Eyes / Irland 1993

Efter Linda Martins seger i Malmö 1992 - Irlands fjärde - beslutade det irländska tv-bolaget sig för att nappa på ett oväntat och ovanligt förslag. Neil C Duggan - ryktbar entreprenör och fixare - föreslog att finalen skulle förläggas till Millstreet: ett litet samhälle i grevskapet Cork i södra Irland.

Millstreet hade ungefär 1500 invånare men varken hotellrum eller trafikljus. Däremot hade man ett av landets största arenor för ridsport - Green Glens Arena - som ägdes av Duggan och som RTÉ nu erbjöds att använda gratis.

Mot allt sunt förnuft antog man erbjudandet och delegationer från tjugofem deltagarländer fick finna sig i att åka buss mellan de större städerna Cork och Killarney och den fina arenan mitt ute i ingenstans.

Stämningen var på topp inne i arenan och blev inte direkt sämre då värdlandets bidrag redan från början av röstningen seglade upp som tänkbar vinnare. Ända in i det sista hade Storbritannien ännu chans att vinna men när Malta som sista röstande land - tekniska problem gjorde att den maltesiska juryn fick rösta sist - gav sin tolva till Irland var den första hemmasegern sedan Israel 1979 ett faktum.

Niamh Kavanagh var en rutinerad 25-åring som tidigare bland annat sjungit på soundtracket till den mycket framgångsrika filmen "The Commitments". Nu blev hon en firad stjärna hemma på ön. Även om "In Your Eyes" inte gjorde så stort väsen av sig internationellt - visserligen tog den sig upp till 24:e plats på Englandslistan men sålde blygsamt på kontinenten - så blev den årets mest sålda låt hemma på den gröna ön.

Niamh följde upp sin seger med ett par skivor men besvärades snabbt av allt ståhej och drog sig undan från strålkastarljuset för att fokusera på sin familj istället. 2010 lät hon sig lockas tillbaka då hon på nytt ställde upp i den irländska finalen.



Niamh Kavanagh / In Your Eyes (Irland 1993)
1:a plats av 25 bidrag i Millstreet

21 april 2017

Time To Party / Polen 2007

Så länge Eurovision Song Contest funnits har det passerat olika trender som smittat av sig på de tävlande bidragen. Inte nödvändigtvis de trender som påverkat musiken i världen utanför startfältet men ändå.

Periodvis skulle alla låtar vara svulstiga ballader på franska, en tid skulle man gärna skicka kvartetter som påminde om Abba och på 1990-talet skulle man skrämma ut vilket folkmusikkollektiv som helst på scenen, helst beväpnade med en arsenal av flöjter, fioler, säckpipor och dragspel.

En av de minst fräscha trenderna bredde ut sig för fullt under mitten och senare delen av 00-talet och gick i princip ut på att unga sångerskor skulle klä sig i så lite kläder som möjligt och anspela på något slags sexualitet som sällan eller aldrig kändes som deras egen, utan snarare som något några medelålders män suttit och tänkt ut på något skivbolag någonstans.

Ett av de riktiga bottennappen i genren är Polens försök att kopiera Black Eyed Peas och en drös liknande band. Här dansar sångerskorna i en stor bur och försöker så gott de kan skaka lite liv i en låt som inte svänger för en sekund och som knappt ens håller ihop i sömmarna.

The Jet Set bestod av ryska Sasha och brittiskfödde Tray. De hade haft två hits på de polska listorna året innan - "How Many People" och "Just Call Me" - men deras ESC-bidrag blev ingen större framgång. Bandet splittrades året efter då Sasha satsade på en solokarriär istället. Säkert ett smart drag.



The Jet Set / Time To Party (Polen 2007)
14:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

20 april 2017

Leylaklar soldu kalbinde / Turkiet 2002

Att Estland skulle få stå värd för Eurovision Song Contest var en stor och viktig sak, värd att fira och uppmärksamma så mycket som det bara gick. Ett par veckor före finalen ordnade den estniska ambassaden i Stockholm ett cocktailparty med pompa och ståt, dit man bjöd in alla tänkbara som hade med den kommande tävlingen att göra.

Jag var aningens blyg och stod mest och observerade vad de andra gjorde, men pratade med de personer jag redan kände och hade en på det hela taget väldigt spännande och intressant eftermiddag.

Svante Stockselius hade producerat finalen i Stockholm 2000 med den äran och var inkallad som hedersproducent också i Tallinn. "Vet du vilket land som skulle vinna hur enkelt som helst om de bara försökte?" frågade han mig. "Turkiet! Vilken fantastisk musikkultur de har! Vilka popartister! De vinner så fort de bara vill."

Turkiet var fortfarande en riktigt svag deltagare som mest hade svaga placeringar, men Svante skulle visa sig ha rätt. Redan året efter slog Turkiet till och tog en sensationell seger.

Än var vi inte riktigt där. TRT hade anordnat en sällsynt svag nationell final med fem halvdana kandidater och även om vinnarlåten hade putsats upp och blivit ett ganska tilltalande stycke etnopop kunde inget fixande och trixande i världen skyla över artisternas totala brist på erfarenhet.

Under veckan gick repetitionerna allt skakigare och det slutliga framträdande påminde mer om en lokal talangafton än en eurovisionsfinal. Möjligen behövde turkisk tv ett fiasko för att slutligen lägga ned den nationella finalen och välja internt istället och då var sången om syrenerna som vissnat i ditt hjärta helt klart värd besväret.



Buket Benghisu & Grup Safir / Leylaklar soldu kalbinde (Turkiet 2002)
16:e plats av 24 bidrag i Tallinn

19 april 2017

Aufrecht geh'n / Västtyskland 1984

I mitten av 1970-talet övergav Mary Roos sin framgångsrika karriär i Frankrike för att koncentrera sig på hemlandet helt och fullt. Kärleken till grannlandet hade inte svalnat, däremot hade kärleken till den franske maken ersatt med ett nytt förhållande med den tyske musikern Werner Böhm.

1984 vann hon den tyska uttagningen för andra gången och fick åka till Luxemburg och representera Förbundsrepubliken. Mary hade aldrig varit en renodlad schlagersångerska men klassades för det mesta som en och det gällde att passa på att synas när man kunde. Att tävla i ESC var ett utmärkt sätt att visa upp sig.

Mary hade haft första tjing på vinnarlåten redan 1983 men tackade då nej, något hon själv beskrivit som sitt största misstag i karriären. Det var en fin revansch att vinna på nytt med en sällsynt snygg popschlager om hur man slickar såren efter ett kraschat förhållande för att gå vidare med huvudet högt.

Mary kallades ofta för Tysklands Dionne Warwick - en sångerska som får hur banala ord som helst att kännas angelägna och på riktigt. I Luxemburg skulle texten visa sig komma alltför nära och överrumpla sin sångerska.

Förhållandet med Werner Böhm var turbulent och samma dag - bara timmar före finalen - fick Mary veta att hennes man hade ett barn sedan tidigare, något han hemlighållit för henne. När hon gick ut på scenen var hon ett känslomässigt vrak som bara ville bort och vara någon annanstans:

Nu ska vi alltså säga farväl
Jag ställer inte till med någon scen
Vänd dig om och gå
Jag behöver inte ditt medlidande
---
Med stolthet i blicken och trots tårarna i mitt ansikte
Går jag upprätt genom natten mot ljuset

Trots misslyckandet i Luxemburg blev "Aufrecht geh'n" en liten hit och har fått evigt liv i Mary Roos repertoar. Hon sjunger den fortfarande och det är en av hennes mest älskade sånger. Förhållandet till Werner Böhm höll trots allt ett par år till och paret fick en gemensam son 1986.



Mary Roos / Aufrecht geh'n (Västtyskland 1984)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

18 april 2017

Rändajad / Estland 2009

Estlands nationella final Eurolaul var hopplöst slut och uträknad efter att humorgruppen Kreisiraadio gjort ett svidande magplask i Belgrad året innan - mirakulöst räddade från sistaplatsen enbart av ett gäng överpatriotiska ester med finländska SIM-kort i mobilerna. Nu var det dags att sudda ut och börja på nytt. Gör om, gör rätt!

Arbetsgruppen som skulle ta fram formulan för en ny uttagning beslutade sig för att vända på steken. Nu skulle man inte längre bry sig så förfärligt mycket om vad Europa kunde tänkas vilja ha. Nu skulle man först och främst lyfta fram talanger ur det rika inhemska musiklivet och hitta en vinnarlåt för den estniska marknaden. Om Estland ställde sig bakom låten var den rätt för ESC, oavsett om Europa förstod eller inte.

Den nya finalen fick namnet "Eesti laul" ("Estlands sång") och omfattade tio bidrag som framfördes i en studio i tv-huset i Tallinn. På ytan var det ganska likt det gamla systemet men de utvalda låtarna var av en helt annan kaliber: mer utmanande, mer originella, mer samtida. Och en del halvt vansinniga, som min egen lilla favorit "Üürnik" med Köök och den formidabla Kaire Vilgats.

En expertjury och tittarna röstade på samtliga tio kandidater och de två mest populära gick till en superfinal där tittarna på egen hand fick välja vinnare. Tittarnas riktiga favorit - "Destiny" med Laura från Suntribe (Estland 2005) - rök ut redan i första omgången efter att experterna snålat med poängen.

Tittarna surnade till rejält och det nya formatet riskerade att bli en flopp redan från början. Till all lycka visade sig även vinnaren vara ett riktigt bra val. Kanske juryn visste vad de gjorde ändå?

Urban Symphony var sångerskan och violinisten Sandra Nurmsalu som gav ett suggestivt och spännande framförande av "Rändajad" - en sång om alla som vandrar fram genom livet utan att veta vart de är på väg. Låtskrivaren Sven Lõhmus hade misslyckats i Kiev 2005 men hade nu vittring på en bättre placering och för första gången sedan 2003 fick Estland vara med i finalen.

I finalen fick Sandra lov att spela andrafiolen då en annan glad speleman - en viss Alexander Rybak - stal showen, men Estlands sjätteplats var en succé och den nya uttagningen hade fått en flygande start.



Urban Symphony / Rändajad (Estland 2009)
6:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

17 april 2017

Il me donne rendez-vous / Frankrike 1995

Frankrike hade varit ganska bra på att ta ut svängarna musikaliskt och man hade bjudit på exotiska toner från sina forna kolonier (1990, 1991, 1992) såväl som något slags schlagerpunk (1994) och kanske den höga ambitionsnivån hade tröttat ut de ansvariga på France 2. I vilket fall överraskade man världen genom att skicka ett förvånansvärt konventionellt bidrag till Dublin.

Låtskrivarna François Bernheim och Didier Barbelivien var ett scoop - de var väletablerade och framgångsrika och hade inte minst hjälpt till att starta Patricia Kaas (Frankrike 2009) karriär med hits som "Mon mec à moi" och "Mademoiselle chante le blues". Tävlingslåten påminde kanske lite onödigt mycket om "Mon mec à moi" såväl musikaliskt som textmässigt, vilket antydde att de både rullade på i gamla hjulspår.

Faktum är att refrängen dessutom påminner förbryllande mycket om Belgien 1992, men det beror knappast på något annat än en slump.

Egentligen hade de velat tävla med "On est tous une île" i Dublin och "Il me donne rendez-vous" var tänkt som singelns B-spår. Skivbolaget skickade in båda och kommittén föll för reservlåten istället. Sångerskan var densamma på båda låtarna - 22-åriga Nathalie Santamaria från Ajaccio på Korsika.

I Dublin slog Nathalie på strömmen rejält och trots en inte särdeles lyckad styling sjöng hon som om det gällde livet. Trots att hon inte fick en enda tolva samlade hon ihop höga poäng och lyckades glida in på en hedrande fjärdeplats - en placering Frankrike inte skulle ta sig tillbaka till förrän 2001.

Allt detta till trots tog Nathalies karriär aldrig fart. Hon spelade in ett album och försvann sedan in i anonymiteten igen.



Nathalie Santamaria / Il me donne rendez-vous (Frankrike 1995)
4:e plats av 23 bidrag i Dublin