23 juni 2017

Waar is de zon / Nederländerna 1994

Det hade gått bra när man valt ut sin artist på förhand 1993 och nu valde NOS att göra detsamma på nytt. Den här gången var det möjligen så att man gav deltagandet i present till en artist som redan i många år strålat som en sol på den holländska musikhimlen.

Willy Albertina Verbrugge hade startat sin karriär redan som 11-åring tillsammans med sina kända föräldrar. Under 1960-talet hade hon varit en flitig och älskad skivartist med minst en listetta under bältet med "De winter was lang" - ingen vet helt säkert eftersom Nederländerna inte hade någon officiell topplista - och under flera år var hon programledare för ett populärt underhållningsprogram i tv tillsammans med sin pappa.

Sedan början av 1970-talet hade hennes bana som skivartist alltmer avtagit medan hon själv förblev en synlig och välkänd figur inom underhållningsbranschen. 1994 var Willeke Alberti en älskad kultartist och man arbetade på en musikal om hennes liv.

I den nationella finalen blev publikfavoriten "Zomaar en dag" - skriven av Paul de Leeuw som var programledare för tävlingen - slagen av den stilrena och eleganta "Waar is de zon". Låtskrivaren Edwin Schimscheimer hade 1992 skrivit den betydligt mer progressiva "Wijs me de weg", men i Dublin tyckte nog juryn att den här låten var i dammigaste laget. Slutfacit blev fyra fattiga poäng från den österrikiska juryn.

Idag kan jag tycka att det var en onödigt hård dom. Hantverket är gott och Willeke strålar verkligen bakom mikrofonen. Än idag ser hon hela äventyret som en gåva och hon älskar fortfarande sina båda topplacerade låtar.

Karriären tog åtminstone ingen skada. 2015 firade Willeke sin 70-årsdag med en stor konsert och uppträder ännu regelbundet i många olika sammanhang. Hon är en stor gayikon på hemmaplan och sjösatte nyligen ett alldeles eget klädmärke.



Willeke Alberti / Waar is de zon? (Nederländerna 1994)
23:e plats av 25 bidrag i Dublin

22 juni 2017

Warum nur, warum? / Österrike 1964

Om man har en riktig popstjärna vill man självklart låta sig representeras av just den vid ESC om det bara är möjligt. 1964 hade Udo Jürgens framgångar få andra österrikiska artister kunde mäta sig med. Han hade flera framgångar under eget namn och 1960 hade han skrivit en världshit för Shirley Bassey.

Udo Jürgen Bockelmann hade haft en ovanlig och dramatisk barndom. Han växte upp i ett slott i Magdalensberg där hans far var borgmästare och slet med att balansera sina egna övertygelser mot landets nazistiska styre. I krigets slutskede var han nära att ställas inför krigsrätt efter att man hittat subversiv litteratur i hans privata bibliotek, men han räddades av att kriget tog slut. Udo själv skulle få dras med nedsatt hörsel på ena örat hela livet efter att ha blivit slagen av en ledare i Hitlerjugend.

Unge Udo började spela piano på eget initiativ och tillbringade mer eller mindre hela 1950-talet som medlem av olika band, först under artistnamnet Udo Bolán, och vann en låtskrivartävling på österrikisk radio redan som 16-åring.

Vid det första försöket i Eurovision Song Contest kom han "bara" sexa - en högst respektabel placering jämfört med hur Österrike brukade placera sig - men låten blev en stor internationell hit. Udos egen version låg etta på topplistan i Frankrike, men framgångarna slutade inte där.

Matt Monro (Storbritannien 1964) hade floppat i hemlandet med sin egen låt men spelade raskt in det österrikiska bidraget i en engelsk version med text av Don Black. "Walk Away" blev en stor hit såväl i Storbritannien som i USA och ledde till att Udo Jürgens fick skriva låtar för Frank Sinatra.

Uppmuntrad av allt detta var det knappast en överraskning att Udo skulle ställa upp på nytt, inte bara en utan två gånger.



Udo Jürgens / Warum nur, warum? (Österrike 1964)
6:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

21 juni 2017

Bonne nuit, ma chérie / Västtyskland 1960

Den västtyska uttagningen 1960 visade sig vara den stora chansen för 24-årige Wyn Hoop som tidigare spelat med i ett popband som just gått skilda vägar. Han hade fötts som Winfried Lüssenhoop, men så kunde ingen popstjärna heta ens på den tyska marknaden så ett artistnamn fick hittas på i hast.

"Bonne nuit, ma chérie" var en elegant och rätt eldig sak som spelade an på den då mycket trendiga sydländska musiktradition som letat sig in i den europeiska populärmusiken via USA, där Ritchie Valens "La Bamba" och Frankie Avalons "Venus" gjort stor succé vid sidan av monsterhits som "Volare" (Italien 1958) och "Piove" (Italien 1959).

Stilen skulle bli ännu mer populär de kommande åren - med hits som "Speedy Gonzalez" och "Spanish Harlem" - och vid finalen i London belönades Västtyskland ganska rikligt för sitt exotiska tilltag. Startfältets äkta italienska evergreen "Romantica" (Italien 1960) ignorerades däremot bryskt av juryn.

Nu blev Wyn Hoop en populär sångare, men kanske inte tillräckligt intressant för att locka publiken på egen hand. Skivbolaget satte ihop en duo av honom och finska Pirkko Mannola (på den tyska marknaden skrevs hennes namn Pirko Manola för att underlätta uttalet) och tillsammans fick de ett antal framgångsrika singlar och kom fyra vid den tyska ESC-uttagningen 1962 med "Mama will dich seh'n".

Efter det bildade han på nytt en duo med sin egen fru Andrea och uppträdde med henne innan de båda pensionerade sig från showbiz i slutet av 1970-talet. Under många år skrev Wyn Hoop istället böcker och resereportage för olika tidningar.

I slutet av 1990-talet gavs de flesta av Wyn Hoops och Pirkko Mannolas låtar ut på CD av skivbolaget Bear Family.



Wyn Hoop / Bonne nuit, ma chérie (Västtyskland 1960)
4:e plats av 13 bidrag i London

20 juni 2017

100 % d'amour / Luxemburg 1984

Visserligen hade man vunnit med en stor och präktig ballad av gammaldags snitt året innan, men nu signalerade luxemburgska RTL än en gång tydligt att man vände sig till en yngre publik. Det fanns god anledning till det. 1981 hade det strikta franska radiomonopolet avskaffats och med ens var det hård strid på kniven mellan de kommersiella stationer som ville hålla kvar publiken.

"100% d'amour" var en naiv men övertygande poplåt, dränkt i tidstypiska synthesizerljud, försedd med en snygg video som gjord för kommersiellt bruk. Tillfället till ära hade man dessutom hittat en artist som faktiskt kom ifrån Luxemburg - den fjärde genom hela ESC-historien.

20-åriga Sophie Carle var först och främst fotomodell men hade också provat på att skådespela lite. I sin första film var hennes rollfigur inte ens namngiven utan kallades "ung flicka med stora bröst" i eftertexterna och åtskilliga av de (manliga) journalisterna som bevakade ESC verkade ta henne på ungefär samma allvar som filmskaparna. SVT:s kommentator Fredrik Belfrage sa att hon "sjunger lite tuttinuttigt".

På repetitionerna ska Sophie ha sjungit ganska bra, liksom då hon dagen före finalen uppträdde i en fransk tv-show. Däremot tappade hon nerverna helt i direktsändning och sjöng surt och nervöst. I flera länder inträffade ett kort avbrott på ett par sekunder under hennes framträdande, men jurygrupperna hade redan hört låtarna vid genrepet och ingen verkar ha tyckt att det skulle missgynnat hemmalaget.

Gissningsvis märkte unga Sophie i direktsändning att det inte var riktigt hennes grej att sjunga och "100% d'amour" förblev hennes enda skiva. Däremot tog skådespelarkarriären fart och hon har genom åren spelat i ett stort antal filmer och tv-produktioner.

Att Luxemburg satsade inhemskt var kanske inte en slump. I en mångårig process hade det luxemburgska språket standardiserats och fick i februari 1984 - knappt tre månader före finalen - för första gången officiell status. Programledaren Désirée Nosbusch - endast 19 år och än i denna dag alla tiders yngsta ESC-värd - firade det nya språket lite extra genom att flera gånger under sändningen brista ut i luxemburgska.



Sophie Carle / 100% d'amour (Luxemburg 1984)
10:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

19 juni 2017

Dance Alone / Makedonien 2017

Livet är fullt av överraskningar och en av de största som dök upp under 2017 års säsong var när Makedonien presenterade sitt bidrag inför Kiev. Makedonien - som inte varit i final sedan 2012 och som för det mesta lyckades göra pannkaka även av helt okej låtar när de väl gav sig ut på scenen - hade valt ut en riktigt spännande låt.

Förväntningarna hade inte direkt varit skyhöga efter att man internt valt ut 23-åriga Jana Burčeska som artist. Hon var ett rätt okänt namn även på hemmaplan med en femteplats i makedonska Idol som främsta merit.

Tillsammans med ett internationellt team av låtskrivare och producenter - bland andra svenske Joacim Persson och bulgariske Borislav Milanov som båda hade haft ett finger med i Bulgariens framgångsrika bidrag 2016 - hade man lyckats utföra ett mindre mirakel i studion. "Dance Alone" var samtida, hitvänlig, suggestiv och känslosam, och var utrustad med en av alla tiders bästa förhandsvideor. Makedonien rusade uppför vadslagningslistorna och började ses som en tänkbar toppkandidat.

Den första varningsklockan började ringa när singelversionen släpptes en månad senare. Där hade man skurit bort de två sista textraderna - där hela låtens bultande hjärta fanns - och gjort hela paketet mer direkt och mindre sofistikerat.

Väl på plats i Kiev gjorde Makedonien det de visat sig allra bäst på - nämligen att vara sämst då det gäller. Jana - som visat sig vara en lysande studiosångerska - höll inte alls måttet på scenen och bjöd på ett glatt men på tok för amatörmässigt framträdande och med ens var allt hopp ute. Än en gång misslyckades man med att övertyga Europa.

Under vykortet före bidraget avslöjade Jana att hon var gravid och kanske ändå hade andra saker än karriären att tänka på. Senare under kvällen stal hennes pojkvän showen då han friade i direktsändning.



Jana Burčeska / Dance Alone (Makedonien 2017)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

18 juni 2017

Nomads In The Night / Litauen 2008

Litauen hör sällan till Europas mainstream i några som helst sammanhang och man skiljer ofta ut sig språkligt, kulturellt och politiskt. Trogna följare av Eurovision Song Contest har sannolikt noterat att litauerna även där oftast går sina egna vägar.

Det kan man väl säga att Jeronimas Milius också gjorde. Den långhårige 24-åringen jobbade egentligen som kundansvarig på en telekommunikationsfirma men sjöng vid sidan om i rockbandet Soul Stealer. Hans egenhändigt skrivna låt skvallrade om att hans hjärta klappade för annat än kundservice och hårdrock och "Nomads in the Night" var en ofantligt bombastisk och dramatisk ballad som skriven för någon lokal, känslostormande musikal.

Att hårfagre Jeronimas och hans sång om hur månen är hans enda vän och sällskap hade hamnat i helt fel sammanhang tvivlade just ingen på och högst förutsägbart stannade Litauen i semifinalen. Den unge sångaren kände sig ändå uppmuntrad av erfarenheten och bestämde sig för att skola sin röst också för klassisk sång.

Sedan dess har han spelat stora roller i "Aida" och "Jesus Christ Superstar" - en favorit för många ESC-deltagare. 2013 deltog han i "Auksinis balsas" ("Den gyllne rösten") på litauisk tv där deltagarna fick visa sig på styva linan i en mängd olika genrer - rock, pop, opera, funk - och där slog han ut all konkurrens och vann i stor stil.



Jeronimas Milius / Nomads In The Night (Litauen 2008)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

17 juni 2017

Modlitba / Slovakien 1998

Det var inte så många år sedan muren hade fallit och för många var Europa fortfarande klart och tydligt uppdelat i ett öst och ett väst. Många tidningar och journalister i väst tog sig därför helt ogenerat rätten att klumpa ihop länderna i öst till ett enda stort, gemensamt kollektiv.

Inför finalen i Birmingham slog de nordiska tidningarna närmast samstämmigt fast att "årets bästa låt från öst" var Slovakiens mäktiga och dramatiska vals, kraftfullt framförd av den 26-åriga Katarina Hasprová. Hon var uppvuxen i en musikalisk teaterfamilj och hade själv spelat stora roller i flera musikaler, främst i grannlandet Tjeckien.

Slovakisk tv hade först valt ut Katarina och sedan uppmanat landets låtskrivare att skicka in förslag på sånger som skulle passa hennes röst och uttryck.

Förhandsvideon kunde kanske framstå som aningens morbid med krig, pistoldueller och halshuggningar, men den bildade en fin ram till sångtexten - en bön om kärlek och förståelse och att vi människor ska våga komma närmare varandra.

I Birmingham sjöng Katarina fantastiskt och hade dessutom fått årets snyggaste bildsättning av programmets regissör. Kroatien röstade först av alla och gav slovakerna åtta poäng men till de flestas stora förvåning fick inte "Modlitba" en enda poäng till efter det.

Efter finalen gjorde Katarina Hasprová ingenting för att dölja sitt missnöje med vinnande Dana International. "Monstret har vunnit", ska hon ha sagt till de slovakiska journalisterna efteråt. Så mycket för den förståelse och medmänsklighet hon sjungit om i sitt bidrag.

Efter fyra misslyckanden i rad kastade slovakisk tv in handduken och hoppade av ESC. Nästa gång de skulle dyka upp i startfältet var 2009.



Katarina Hasprová / Modlitba (Slovakien 1998)
21:a plats av 25 bidrag i Birmingham

16 juni 2017

Let's Get Loud / Estland 2005

När de estniska tittarna för första gången fått välja vinnare på egen hand med hjälp av sina telefoner hade deras utvalda låt floppat i ESC och Estland hade missat finalen i Istanbul. En gång är ingen gång och ännu en gång öppnade ETV telefonslussarna för att låta allmänheten välja bidrag.

Det var helt klart goda nyheter för Sven Lõhmus - en ung producent och låtskrivare som haft mycket svårt att göra sig gällande i den estniska finalen. För det mesta hade juryn som valde ut bidragen haft väldigt lite till övers för hans kommersiella och lättsamma stil, helt oavsett hur populära hans låtar var bland publiken.

Nu skulle han slå till och lyckas rejält: han fick två låtar genom nålsögat och publiken öste kärlek över dem båda och till slut kom Svens båda bidrag etta och tvåa i tävlingen. Men själv tyckte han nog ändå att de båda kandidaterna placerat sig i fel ordning.

Vinnaren var en glad och ungdomlig popbagatell, piggt framförd av tjejkvartetten Suntribe, men det var tvåan - den återhållsamma och sofistikerade "Moonwalk", framförd av Laura Põldvere - som Sven Lõhmus helt tydligt satsat på. Laura fick åka till Kiev i vilket fall, eftersom hon också var en av medlemmarna i Suntribe.

Inför den internationella drabbningen förstärktes Suntribe med en femte medlem och låten mixades om en smula utan att det gjorde någon större skillnad. Hela paketet var för tunt och genomskinligt och Estland missade finalen för andra året i rad. Suntribe splittrades lika snabbt som de bildats och året efter förlorade esterna sin rösträtt och den internationella expertjuryn återinfördes.

Sven och Laura skulle fortsätta ett nära samarbete och har ställt upp ett stort antal gånger i de estniska finalerna. 2017 blev det slutligen seger då Laura sjöng i duett med Koit Toome (Estland 1998) och fick åka till Kiev en andra gång.

Att "Moonwalk" betydde mer än "Let's Get Loud" även för Sven Lõhmus bevisas kanske av att han snart döpte sitt nya produktionsbolag till just Moonwalk.



Suntribe / Let's Get Loud (Estland 2005)
20:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

15 juni 2017

Nous vivrons d'amour / Luxemburg 1968

Att använda sig av lokala talanger var aldrig Luxemburgs grej i Eurovision Song Contest. Allt som oftast hyrde man in artister från Frankrike - eller från Västtyskland som man gjort 1967 - men någon gång då och då bestämde man sig för att ge en inhemsk förmåga chansen.

Chris Baldo (som egentligen hette Christian Baldauff) var född och uppvuxen i Luxemburg och hade startat sin sångkarriär redan som tonåring. Ett par av hans singlar tog sig in på de lokala hitlistorna och spelades då och då på Radio Luxembourg, där han även jobbade som programledare.

Hur som helst tvivlade de ansvariga på att han skulle hålla måttet på egen hand. Sophie Garel berättade många år senare hur hon låtit sig övertalas att följa med till London och sätta lite fart på den rätt medelmåttige Baldo.

Sophie Garel var egentligen inte alls sångerska utan en bubblig och pratglad radiopratare. Hon var född i Algeriet och kom till Frankrike i början av 1960-talet för att slutligen även hon landa på Radio Luxembourg.

"Nous vivrons d'amour" var i allt väsentligt ett solonummer för Chris Baldo och Sophie Garel sjöng bara med i refrängen. På skivversionen som gjordes medverkar hon inte alls trots att hennes namn står tryckt på omslaget.

I London var Chris förfärligt nervös och gav ett allt annat än avslappnat intryck. Sophie var nervös av helt andra orsaker - hennes klänning var ursprungligen designad för en "vildvuxen danska" och nu var sångerskan rädd att snubbla på sin dyra kreation då hon äntrade scenen. Den totala utdelningen blev fem poäng och sedan åkte de båda hem och fortsatte sina separata karriärer.

Sophie Garel blev en av fransk tv:s mest kända ansikten under 1970 och 80-talen och är än idag en efterfrågad och älskad personlighet i olika sammanhang. Chris Baldos karriär avstannade under början av 1970-talet och han försvann in i anonymiteten. 1993 gjordes ett porträtt om hans insatser som musiker och bara två år senare avled han, endast 51 år gammal.



Chris Baldo & Sophie Garel / Nous vivrons d'amour (Luxemburg 1968)
11:e plats av 17 bidrag i London

14 juni 2017

Et bonjour à toi, l'artiste / Frankrike 1975

I 1970-talets början var Frankrike den verkliga tungviktaren i Eurovision Song Contest med fyra segrar i bagaget och nästan bara bra placeringar. Dessutom levererade man starka bidrag för Monaco och Luxemburg i princip varje år. Men nu hade deras stjärna börjat dala och resultaten blev allt sämre.

1974 var året då allting skulle vända. Internt valde man ut Dani - en spännande artist som mest rört sig i avantgardistiska kretsar - och en riktigt stark låt. Hur "La vie à 25 ans" skulle ha stått sig i konkurrensen får vi dessvärre aldrig veta. Fyra dagar före finalen i Brighton avled republikens president Georges Pompidou, landssorg utlystes och ORTF tvingades dra sig ur tävlingen med rekordkort varsel.

Som lite plåster på såren fick Dani skicka in ett nytt bidrag till 1975 års interna uttagning, men hennes låt "Comme un boomerang" - skriven av Serge Gainsbourg (1965, 1967, 1990) - ansågs på tok för provokativ och refuserades. Istället fick hon tävla med den slätstrukna "Paris Paradis" - skriven av Christine Fontane, som även skrivit hennes låt 1974 - som högst väntat valdes bort.

Till Stockholm skickade man Nicole Rieu - en talangfull 26-åring som efter ett antal singlar lockats över till skivbolaget Barclay som trodde starkt på henne. Hon hade spelat in ett påkostat debutalbum med en del egenhändigt skrivna låtar och ESC sågs som ett utmärkt tillfälle att lansera skivan med buller och bång.

Under repetitionerna i Stockholm var fransmännen missnöjda med hur orkesterns pianist spelade det långa och viktiga solot som inledde låten och till sist slog sig dirigenten Jean Musy själv ned vid flygeln för att få det att låta rätt.

Nicole Rieu har flera gånger berättat i intervjuer om hur nervös hon är och hur besviken hon var på sig själv för att hon inte sjungit bättre. Trots att placeringen var Frankrikes bästa på fem år hade delegationen tydligen förväntat sig mer.

Bidraget blev ändå en succé på många sätt. Nicoles album blev en framgång och hon etablerade sig som ett stort namn på den franska musikscenen medan kompositören Jeff Barnel i sin tur blev kraftigt efterfrågad och skrev ett stort antal framgångsrika låtar, inte minst för stjärnan Dalida.

"Comme un boomerang" skulle förbli bortglömd i många år, men när Dani 2001 spelade in den i duett med Étienne Daho blev den en stor hit och hjälpte till att cementera Danis ställning som kultartist.



Nicole Rieu / Et bonjour à toi, l'artiste (Frankrike 1975)
4:e plats av 19 bidrag i Stockholm

13 juni 2017

All Out Of Luck / Island 1999

Island hade imponerat stort på de flesta delegationsledare och producenter på plats i Dublin 1997 med sitt vågade och visuella nummer, men de bakåtsträvande jurygrupperna hade gjort tummen ned och Paul Oscar hade fått nöja sig med en tjugonde plats. Troligen hade hans krattande i manegen hjälpt till att bereda väg för Dana Internationals seger året efter, men Island fick stå över 1998 års tävling.

Man kände nog ändå på sig att man hade något på gång, så man fortsatte att välja bidrag internt och inför finalen i Jerusalem hade man bestämt sig för att satsa på en ung sångerska som framför allt gjort lycka i en mängd musikaler på hemmaplan.

Selma Björnsdóttir hade gjort sin scendebut redan som sjuåring men hade sedan lagt musiken på hyllan för att studera språk och historia. Utan att hon visste det skickade en kompis in en inspelning av hennes sång till en talangjakt, där hon vann en av rollerna i Jesus Christ Superstar. Snart nog fick hon andra stora roller i West Side Story och inte minst Grease, som blev hennes stora genombrott.

Selma fick själv fria händer att välja ut sitt bidrag och bland en mängd kandidater fastnade man för "All Out Of Luck" - ännu en riktigt samtida popkaramell. Så snart som videon premiärvisats på RÚV gick ett sus genom Europa och Island blev snabbt hela tävlingens stora förhandsfavorit.

Nästan in i det sista duellerade Selma med Sveriges Charlotte Nilsson om segern innan svenskan drog ifrån på slutet. Efter finalen gjorde Selma inget för att dölja sin besvikelse och till den församlade pressen sa hon att hennes låt pekade mot framtiden medan vinnarlåten blickade tillbaka. Publiken på plats verkar ha hållit med och efter segern fick Sverige ett svalt mottagande i tävlingslokalen.

Dessvärre slarvades såväl singeln som Selmas påföljande album bort av skivbolaget Universal och den tänkta internationella framgången uteblev. Hemskt synd, då exempelvis uppföljaren "Hitgirl" borde haft stor hitpotential. Däremot blev "I Am" årets mest sålda skiva på Island och Selma blev landets hetaste popstjärna.



Selma / All Out Of Luck (Island 1999)
2:a plats av 23 bidrag i Jerusalem

12 juni 2017

Call Me / Bosnien-Hercegovina 2005

Det hade varit svårt att anordna nationella finaler i det splittrade Bosnien-Hercegovina och det verkade som att det gick bättre i ESC varje gång publiken fick mindre att säga till om.

Man gjorde ett sista försök att ta fram det egna bidraget genom en nationell tävling och fjorton bidrag framfördes i en tv-studio i Sarajevo. Vinnaren valdes ut av tittarna via telefonomröstning samt av en expertjury, som givits halva makten var.

När det blev dött lopp mellan Feminnem och Tinka Milinović (med en låt skriven av Ralph Siegel) var det underligt nog experterna som fick sista ordet. Juryns favorit var den mest traditionella schlager som hörts på många år - som en lätt upphottad variant av Aska (Jugoslavien 1982) ungefär. Tinka fick istället representera Schweiz året efter i en musikalisk främlingslegion av artister hopplockade från olika länder.

Feminnem var en trio sångerskor -  Ivana Marić, Neda Parmać and Pamela Ramljak - som alla deltagit i den kroatiska versionen av Idol och som tillsammans fått en hit med "Volim te, mrzim te" ("Jag älskar dig, jag hatar dig"). Pamela Ramljak var född och uppvuxen i Bosnien-Hercegovina, så det fanns även en länk till landet de representerade.

"Zovi" var en snudd på vansinnigt traditionell gladschlager, signerad den kroatiske ESC-fantasten Andrej Babić. Originaltexten handlade om kärlek och brustna hjärtan, men inför finalen i Kiev skrevs en engelsk version som något lite höll fast vid originalidén men som mest av allt var en hyllning till Eurovision Song Contest som fyllde femtio år. Texten hängde visserligen inte riktigt ihop men det skyldes över rätt bra av trions glada humör.

Förhandsvideon hyllade inte bara ESC utan även Abba - det här var en soppa med väldigt många ingredienser i - och fick en hel del av fansen på plats i Kiev att gå runt och mässa "Hallooo? Kopenhagen?" med gälla röster i tid och otid.

På scenen försvann det mesta av humorn som funnits i videon och allt som fanns kvar i slutändan var en karismatisk grupp som skulle förtjänat en betydligt starkare låt.



Feminnem / Call Me (Bosnien-Hercegovina 2005)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

11 juni 2017

Lady Alpine Blue / Ryssland 2001

Vem som helst med modet att starta en avantgardistisk rockgrupp i Sovjetunionen förtjänar allas vår djupa beundran. Mumiy Troll - gruppnamnet är ett slags ordlek som mycket riktigt anspelar på Tove Janssons mumintroll - bildades i Vladivostok 1983 av sångaren Ilja Lagutjenko, men jobbade i många år i svår motvind.

Först 1997 släppte gruppen sitt första professionellt inspelade album men då kom också det stora genombrottet som ett brev på posten. Snabbt blev bandet stilbildande, flitigt kopierade och massivt beundrade för sin blandning av hårdrock och pop och för Lagutjenkos ambivalenta och androgyna framtoning. Ilja Lagutjenko själv har definierat bandets musik som "rockapops" - en salig blandning av det mesta i musikalisk väg.

Bandet valdes ut internt av rysk tv - de två kanalerna Kanal 1 och RTR turas om att välja ut landets bidrag och den lätt psykedeliska rock man nu bjöd på kom som en lätt överraskning efter Alsous eleganta hitlistepop som kommit tvåa året innan.

"Lady Alpine Blue" var kanske aningen för snårig för de flesta tittare runtomkring i Europa, men fick en hel del ströpoänger samt höga noteringar från Lettland och Litauen där publiken redan kände till Mumiy Troll. När Renārs Kaupers - sångare i Brainstorm (Lettland 2000) och lettisk poängavlämnare - gav Ryssland tio poäng utbrast han i ett glatt "Viva rockopops!"

Även om Mumiy Troll inte riktigt välte ESC har man förblivit ett av sitt lands största band. Gruppen har engagerat sig politiskt och socialt och har inte minst jobbat hårt för att sprida information om AIDS i Ryssland.



Mumiy Troll / Lady Alpine Blue (Ryssland 2001)
12:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

10 juni 2017

Ljubim te pesmama / Jugoslavien 1992

Den största tragedin på europeisk mark sedan andra världskriget var redan ett faktum och trots att de flesta sköljdes över av vidriga bilder av före detta jugoslaver som nu krigade mot varandra var det kanske förståeligt om en och annan hellre tittade bort eller gömde huvudet i sanden eller låtsades att det som hände egentligen inte hände.

EBU bestämde sig för att låtsas som att det regnade. Åtminstone Kroatien hade bett om att få tävla under egen flagg, men fick kalla handen. Istället fick det jugoslaviska tv-bolaget JRT tävla vidare som om landet fortfarande fanns och inte alls stod i brand. Den enda förändring tittarna kunde se var att den röda stjärnan försvunnit från den jugoslaviska flaggan, och det var allt.

TV Belgrad bjöd in samtliga jugoslaviska delrepubliker att delta i den nationella finalen. Slovenien och Kroatien vägrade medan Makedonien och Bosnien-Hercegovina i sin tur först tackade ja endast för att hoppa av med kort varsel. Officiellt hade man inga pengar men huvudsakligen var besluten politiska: båda republikerna utropade självständighet och ville inte synas i jugoslaviska sammanhang.

Arrangörerna i Belgrad gjorde sig stort besvär för att låta de bosniska artisterna vara med ändå, men väl på plats ägnade sig den av "experter" sammansatta juryn mest åt att fullständigt ignorera de flesta låtarna som inte var från Serbien.

Trots det såg det länge ut som att bosniska Arnela Konaković skulle ha en chans att vinna, varpå stämningen i studion blev närmast glacial. Tack vare en del avancerat taktikröstande knuffades hon ner till tredje plats och för andra året i rad skickades en serbisk artist till ESC.

Snežana Berić sjöng i bandet Ekstra och kallade sig på scenen för Ekstra Nena. Hennes smäktande ballad - av Aftonbladets Lasse Anrell beskriven som närmsta chockerande representativ för landets egen musik - sågs som en av favoriterna inför finalen i Malmö och säkert skruvade en och annan på sig inför tanken på en schlagerfestival i Belgrad 1993.

Av ekonomiska skäl fick Ekstra Nena åka nästan helt ensam till Malmö - Anders Berglund hoppade in som dirigent - och när det väl gällde tappade sången nästan allt av den lätthet och smidighet den haft i förhandsvideon och placeringen blev en besvikelse.

Blundandets tid visade sig snart vara förbi och det land som fortfarande kallade sig Jugoslavien - i realiteten bara Serbien och Montenegro - belades snart med kraftiga sanktioner för sin inblandning i krigen och kastades bland annat ut från EBU. Det skulle ta tolv år innan landet på nytt skulle släppas in i ESC.

Ekstra Nena fortsatte en framgångsrik sångkarriär och har gett ut elva album. Hon har dessutom gett ut flera barnböcker samt forskat kring marknadsföring av kultur och konst.



Ekstra Nena / Ljubim te pesmama (Jugoslavien 1992)
13:e plats av 23 bidrag i Malmö

9 juni 2017

Uno per tutte / Italien 1963

Kunde man tänka sig att det finns en förklaring till att den italienska publiken aldrig blev lika förtjust i ESC som tittarna blev på andra håll i Europa? Kunde förklaringen i så fall bero på att italienarna år efter år skickade sina största stjärnor, och att dessa nästan helt regelmässigt fick storstryk och halvdana placeringar i de internationella finalerna?

Domenico Modugno hade fått okej placeringar 1958 och 1959, liksom Betty Curtis 1961, men poängutdelningen stod inte alls i proportion till hur stora hits samma låtar skulle bli efteråt och inte bara hemma i Italien. Juryn verkade nästan hålla tillbaka de italienska stjärnorna med flit.

Kanske hade smaken slutligen hunnit ikapp européerna 1963, då trenden verkade vända. Att Emilio Pericoli var en charmig och skicklig artist som förstod att sätta sina vackra blickar rakt i kameran gjorde säkert också sitt till.

"Uno per tutte" ("En för alla") var en lättsam och struttig liten låt med en text som är milt sagt sexistisk, om en kille som inte kan motstå alla vackra flickor och flirtar med dem alla på en gång. Det borde ha framstått som lite sliskigt redan då, men ett charmerande framförande gjorde sitt till för att få publiken att förlåta.

För första gången sedan 1958 slog sig Italien - Europas då trendigaste schlagerland - in bland de tre bästa och de närmsta åren skulle det fortsätta att gå bättre än vanligt.

Emilio Pericoli blev underligt nog aldrig någon av de största inom italiensk musik men förblev aktiv - bland annat i vokalgruppen Marc 4 - ända fram till sin död i april 2013. Vid sin bortgång var han 85 år gammal.



Emilio Pericoli / Uno per tutte (Italien 1963)
3:e plats av 16 bidrag i London

8 juni 2017

The Party's Over Now / Nederländerna 1976

Sandra och Andres hade gjort väl ifrån sig i Edinburgh 1972 och var en framgångsrik akt, men ändå fanns det en och annan som bara längtade efter att de båda skulle gå skilda vägar. I branschen hade man nämligen ögonen på Sandra Reemer och hennes slående scenpersonlighet. När tillfälle gavs skulle man göra henne till en riktigt stor stjärna.

När det var dags för Sandra att prova sina solovingar fick hon genast skivkontrakt hos Philips och man bestämde sig för att lansera henne i den nationella schlagerfestivalen. Nederländerna hade vunnit året innan och skulle stå värd för hela tävlingen i Haag och uppmärksamheten runt evenemanget var enorm.

Sandra kom att tävla mot Andres och hans nya duettpartner Rosy, men deras "I Was Born To Love" visade sig inte ha en chans mot den sofistikerade "The Party's Over Now" (som fick heta "The Party's Over" på alla skivutgåvor men behöll sin längre titel när den presenterades i ESC).

När den internationella finalen hölls - i samma lokal och med samma dekor som i den nationella tävlingen - hade hemmalagets bidrag blivit en stor hit som seglat in bland de tre bäst säljande singlarna i landet. Europajuryn lät sig inte ryckas med riktigt på samma sätt och man fick nöja sig med en placering i mitten av listan.

Trots att låten blivit en hit på hemmaplan tog aldrig Sandras solokarriär fart på riktigt och det påkostade album som spelades in blev dessvärre ganska tråkigt och intetsägande, fullt av coverversioner som inte riktigt tillförde något nytt.

Sandra släppte ett par singlar till - bland annat den snygga "This Is Your Heartbeat" - men satsningen var ett misslyckande. Tre år senare skulle hon göra ännu ett försök att lansera sig via Eurovision Song Contest.



Sandra Reemer / The Party's Over Now (Nederländerna 1976)
9:e plats av 18 bidrag i Haag

7 juni 2017

Romeo / Norge 1986

Norge hade vunnit på sitt tjugofemte försök och hamnat i en riktig Bobby-chock. Andra länder har väntat längre på sin första viktoria än norrmännen, men få av de andra har någonsin fått dras med samma stämpel som förlorare. Äntligen var förbannelsen bruten.

Städer över hela landet ville naturligtvis stå värd nu när Norge skulle få visa upp sig inför hela Europa. För att allting skulle gå rätt till lät NRK tillsätta en utredning om vilken stad och konsertlokal som var bäst lämpad för arrangemanget. Så fort utredningen var färdig meddelade man att finalen skulle förläggas till Bergen och den relativt nya Grieghallen.

Tråkigt nog för cheferna läckte rapporten snart nog ut och visade att kommittén istället helhjärtat ställt sig bakom Stavanger, där det fanns ett nytt och stort och lämpligt komplex. Som plåster på såren fick Stavanger istället ta hand om den nationella finalen som ironiskt nog hölls inför en mycket större publik än själva ESC.

Vinnare blev Ketil Stokkan, en 30-åring från Harstad med ett förflutet i gruppen Zoo som haft stora hits, bland annat med "Evig ung". Tre år tidigare hade han startat en solokarriär genom att komma tvåa i den norska finalen med "Samme charmeur".

Ketil Stokkan fick hjälp på scenen av en hyfsat dansant tremannakör - där man bland annat kan känna igen Frank Ådahl (Sverige 1990) - samt dansarna Olav Klingen och Jonny Nymoen från The Great Garlic Girls. Det var första gången något land visat upp drag show i ESC och det skulle dröja ända till Sestre (Slovenien 2002) innan det hände på nytt.

I Bergen saknade framförandet något av den stuns som funnits i den nationella finalen och till hemmapublikens stora besvikelse fick "Romeo" nöja sig med en blygsam tolfteplats. Kanske att tvåan i Stavanger - Jørn Hoel med den internationellt klingande "Inkululeko" - hade klarat sig bättre i konkurrensen? Åtminstone blev låten en stor hit på hemmaplan.

Ketil fick åtminstone spela in en kul video till låtens engelska version och skulle snart vara tillbaka i den internationella finalen på nytt.



Ketil Stokkan / Romeo (Norge 1986)
12:e plats av 20 bidrag i Bergen

6 juni 2017

Amar pelos dois / Portugal 2017

Efter 48 fruktlösa försök i Eurovision Song Contest tog det portugisiska tv-bolaget RTP en timeout och drog sig ur finalen i Stockholm 2016. Officiellt hette det att man var tvungen att se över sitt deltagande och försöka tänka ut ett bättre sätt att välja ut sina bidrag.

Häpnadsväckande nog verkade man inte ha förändrat någonting alls när man hoppade på tåget på nytt. Istället anordnade man än en gång samma gamla nationella final - Festival da Canção - utan några större förändringar. Allt man gjort var att man nu bjudit in etablerade låtskrivare som fått fria händer att skriva vad de ville för den artist de själva valt ut.

Luísa Sobral hade kommit trea i Idol som 16-åring, men lämnade snabbt popsvängen för att istället utbilda sig grundligt och senare skapa sig en karriär som en av landets ledande jazzmusiker. När hon ombads skriva en låt tänkte hon direkt på sin lillebror Salvador och skapade en tidlös och melodisk sång specifikt för hans röst.

De portugisiska tv-tittarna gav sin toppoäng till popera-trion Viva la Diva, men med hjälp av de professionella jurygrupperna blev det seger för syskonen Sobral. Direkt efter den nationella finalen började det gå svallvågor bland fans och vadslagningsbyråer: hade den blinda hönan Portugal slutligen funnit ett korn?

Snart nog började all rapportering handla om Salvador Sobrals hälsa och den svåra hjärtsjukdom som på sikt skulle kräva en transplantation. Trots att artisten själv i det längsta försökt hålla sin tillstånd hemligt anklagades Portugal från vissa håll för att slå mynt av hans sjukdom.

För att underlätta för Salvador gav EBU ett specialtillstånd till RTP: Luísa sjöng på samtliga repetitioner utom genrepen och om artistens hälsa så krävde hade man rätt att låta systern sjunga också i finalen, men det var aldrig aktuellt.

Efter att Italiens bidrag varit storfavorit ända sedan det valts ut i februari seglade Portugal under repetitionerna förbi italienarna i vadslagningen. I finalen plockade Salvador Sobral hem överlägset flest poäng från såväl jury som tittare och de portugisiska kommentatorerna kunde knappt tro sina ögon efter att man rott hem segern på det fyrtionionde försöket.

Salvador Sobral lyckades dra på sig en del vrede efter sin seger, då han sa att alltför lite musik i världen kommer från hjärtat och att alltför mycket musik är utbytbar och kalkylerad. Flera av hans mottävlare verkar ha tagit kommentaren högst personligt, men knappast skulle det skada om fler bidrag i tävlingen var mer originella än de var 2017.

Mest av allt kan man kanske glädjas åt att Portugal slutligen vann med precis den typ av låt de oftast tävlat med genom åren: personlig, egen, speciell. I och med segern hade slutligen samtliga länder som debuterat i ESC under de första, svartvita åren vunnit minst en gång.

Bara ett par dagar efter segern meddelade RTP att nästa års final ska hållas i Lissabon.



Salvador Sobral / Amar pelos dois (Portugal 2017)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev

29 maj 2017

Cross Your Heart / Irland 1974

Det hade utbrutit ett klassiskt sandlådekrig i den irländska delegationen i Luxemburg 1973: alla blev osams med alla och tjugofyra timmar före tävling diskvalificerade RTÉ sin egen sångerska och lät flyga in Tina Reynolds för att sjunga istället.

När Tina landade i storfurstendömet hade lugnet redan lagt sig och originalartisten var tagen till heders på nytt. Tina fick se på från kulisserna men som plåster på såren fick hon sjunga alla låtarna i den irländska finalen året därpå.

Tina var ett välkänt namn i den irländska republiken. Hon hade redan i flera år varit frontfigur i flera av de showbands som dominerade det inhemska musiklivet och hon hade toppat de lokala listorna med sin version av "I Don't Know How To Love Him" från Jesus Christ Superstar.

Tina föddes som Philomena Quinn i en fattig familj, hårt drabbad av sjukdom. Hon tillbringade sina första år på sjukhus, sedan på ett barnhem. Efter att mamman dött då Tina ännu var väldigt ung växte hon upp hos sin äldre syster och började sjunga i ett showband redan som tonåring.

Att sjunga i showband var ett slitigt jobb och inte utan risker. Irland var ett fattigt land med dåliga vägar och två gånger var Tina med om svåra trafikolyckor som nästan satte stopp för hennes karriär. En del av tiden mellan Luxemburg och Brighton tillbringade hon i konvalescens efter en våldsam krasch med en turnébuss.

"Cross Your Heart" var en comeback som hette duga och singeln blev snabbt Tinas andra lokala listetta. Förväntningarna var högt uppskruvade inför finalen i Brighton, men där framstod låten förmodligen som lite väl vanlig i jämförelse med topptrion från Sverige, Italien och Nederländerna.

För Tina betydde den uteblivna segern väldigt lite. Hon forsatte att turnera men efter en andra allvarlig bussolycka lämnade hon showbandscenen helt och några år senare drog hon sig helt undan rampljuset. Man kan läsa mer om Tinas karriär här.



Tina / Cross Your Heart (Irland 1974)
Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

25 maj 2017

Boom-Bang-A-Bang / Storbritannien 1969

Visst var den unga och explosiva Lulu från Glasgow ett kap som artist, men i backspegeln handlar den brittiska finalen 1969 ärligt talat mest om vem som inte vann. I vanlig ordning hade den kontrakterade artisten väldigt lågt inflytande över de låtar som valdes ut och Lulu var allt annat än förtjust i sin vinnarlåt.

Vinnarlåten var en familjevänlig och typiskt brittisk eurovisionslåt - glad och käck och ofarlig och gammaldags - och allt annat än hur Lulu skulle velat visa upp sig. Omsättningen av unga popsångerskor var hög och hela poängen med ESC-deltagandet hade rimligtvis varit att befästa bilden av den högoktaniga artist som 1964 fått en megahit med "Shout".

Lulu själv har alltid påtalat hur bra låten som kom sist i den nationella finalen var: "I Can't Go On Living Without You" var skriven av det  nyligen etablerade låtskrivarparet Elton John och Bernie Taupin, som snart skulle börja producera stora hits för egen räkning.

Faktum är att en av de inskickade men ratade låtarna också skulle få ett långt liv. "Try It And See" hamnade till slut på skiva med Rita Pavone, men låtskrivaren Andrew Lloyd Webber använde sin sång på nytt när han skapade musikalen Jesus Christ Superstar. Där blev den showstoppern "King Herod's Song".

Lulu hade säkert fjärilar i magen inför finalen i Madrid med tanke på vad hennes gammaldags bidrag kunde åsamka hennes karriär om det inte blev seger. Vid den här tiden suckade den brittiska publiken besviket om deras bidrag "bara" kom på andra plats, så pressen var hög.

I en av historiens mest uppseendeväckande och mest antiklimaktiska upplösningar fick Lulu dela segern med artisterna från Frankrike, Nederländerna och Spanien. Reglerna sa klart och tydligt att vid dött lopp delas segern och sålunda utropades en fjärdedel av startfältet till vinnare. Inte så snyggt och publiken hemma i sofforna var missnöjd.

Lulu kunde andas ut - en delad seger är också en seger - och låten blev en av karriärens största hits med en andraplats på englandslistan. Lulu fick vänta till 1993 på sin första singeletta då "Relight My Fire" som hon spelat in med Take That gick upp på försäljningslistans förstaplats.


Lulu / Boom-Bang-A-Bang (Storbritannien 1969)
Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

24 maj 2017

Die Sommermelodie / Västtyskland 1974

Få genrer har genom åren varit lika bespottade och förlöjligade som den tyska schlagern, men det är skillnad på lort och pannkaka även i detta sammanhang. Cindy & Bert hörde till de artister som definitivt hade ambitionen att vara något mer än bara lättsmält och trallvänlig underhållning.

Norbert Berger och Jutta Gusenburger hade sjungit ihop i nästan tio år och varit gifta sedan 1967. Deras stjärna hade stigit stadigt och redan tidigt hade de visat prov på egensinne då en av deras första framgångar var en tyskspråkig cover av Black Sabbaths "Paranoid".

Duons riktigt stora genombrott kom då de snubblade på mållinjen i den tyska finalen 1972 och fick en stor hit och evergreen med sitt bidrag "Geh' die Straße". Nu stod alla dörrar öppna och året därpå fick paret hela karriärens största hit med "Immer wieder Sonntags".

Möjligen som plåster på såren valde ARD internt ut Cindy & Bert att representera Förbundsrepubliken vid ESC i Brighton 1974. Den tyska pressen jublade inte direkt över valet och under repetitionsveckan visade en omröstning att ingen av de ditresta tyska journalisterna trodde att det egna bidraget skulle ha en chans.

"Die Sommermelodie" var en snygg men kanske något anonym låt, underligt nog nästan helt befriad från det egensinne som så många andra av Cindy & Berts inspelningar hade. I Brighton hade man dessutom dragit upp tempot en aning och slarvade bort en hel del av elegansen i verserna.

Bidragets öde beseglades då EBU kort tid före finalen ändrade på röstningssystemet: istället för att gradera de tävlande låtarna fick jurymedlemmarna ge en enda poäng till sin favoritlåt. De flesta kunde gilla "Die Sommermelodie" men få tyckte att den var bäst. Exakt tre personer i juryn gav sin röst till Västtyskland som fick dela sistaplatsen med Norge, Schweiz och Portugal.

Sistaplatsen påverkade inte paret Berger i någon större utsträckning - tyskarna hade fått däng i den här tävlingen förut och var rätt vana - och tillsammans förblev de en populär akt ända fram till slutet av 1980-talet. 1988 skilde de sig från varandra och Cindy satsade på en solokarriär.

1988 ställde hon upp i den tyska finalen med den magnifika "Und leben will ich auch" och kom tvåa än en gång. 1991 var hon storfavorit men kom till studiopublikens ilska bara på sjundeplats med "Nie allein". Det var synd att en så lysande artist aldrig fick sin upprättelse i ESC.

Med åren hittade Cindy och Bert tillbaka till varandra och började på nytt uppträda tillsammans. 2011 var de med i den tyska versionen av "Så mycket bättre" och fick en ny vår i karriären, innan Bert året efter avled till följd av en svår lunginflammation.



Cindy & Bert / Die Sommermelodie (Västtyskland 1974)
Delad 14:e plats av 17 bidrag (sist) i Brighton

22 maj 2017

Haba Haba / Norge 2011

Norge hade vunnit en förkrossande seger i Moskva 2009 med en högst egen och originell låt för att året efter göra en slät figur på hemmaplan med en betydligt mer standardiserad ballad. Slutsatsen man kunde dra av detta är naturligtvis att originella bidrag har större chans att slå an internationellt.

Stella Mwangi föddes 1986 i Nairobi och kom till Norge som femåring. Hon hade börjat med musik tidigt och hennes debutskiva hade uppmärksammats i Senegal, Gambia och det andra hemlandet Kenya. Hon var inte särskilt känd hemma i Norge och bestämde sig för att använda Melodi Grand Prix för att ändra på det.

"Haba Haba" - det första norska bidraget framfört delvis på swahili - handlade om hur Stellas farmor sagt till henne att hon kan bli vad hon vill bara hon fokuserar och går mot sitt mål ett litet steg i taget.

Efter segern i den norska finalen utlöstes en våg av upprörda kommentarer från norrmän som tyckte att de norska bidragen borde vara mer traditionellt norska, något som i sin tur utlyste en debatt om rasism och djupt rotade fördomar bland norrmän. Stella Mwangi själv avböjde vänligen men bestämt att kommentera några påhopp då hon gästade Fredrik Skavlans talkshow efter finalen.

I Düsseldorf räknades Norge till en av de stora favoriterna och förvåningen var stor på flera håll då Norge inte fanns med bland de tio som kvalat vidare från den första semifinalen. Ännu fler hakor föll då det senare visade sig att "Haba Haba" kommit så lågt som trea från slutet.

Kanske borde man kanske inte ha blivit så förvånad. Låten är glad och smittande men minst en minut för lång - på slutet upprepar den sig själv på tok för många gånger utan att någonting egentligen händer.

Hemma i Norge blev skivan ändå väldigt populär men förblir Stella Mwangis enda placering på de lokala hitlistorna. Efter finalen gick hon tillbaka till en mindre hitvänlig musik och inte minst till sin ursprungliga roll som rappare.



Stella Mwangi / Haba Haba (Norge 2011)
17:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

21 maj 2017

Diamond of Night / Estland 1999

Kaari Sillamaa hade redan vunnit den estniska finalen som textförfattare 1996 och 1997, och vid sidan av att vara Estlands egen Ingela "Pling" Forsman var hon även en framgångsrik librettist och konstpedagog som varit med om att grunda två olika konstskolor för barn.

Det enda som hindrade hennes fortsatte framfart i ESC var de nya regler som EBU införde från och med Jerusalem 1999. Nu fick alla länder sjunga på de språk de själva valde och Kaari Sillamaa skrev enbart texter på estniska. Nu fick någon annan ta över stafettpinnen istället.

Denna någon blev Maian-Anna Kärmas, en ung sångerska och låtskrivare som året innan agerat körsångerska för Evelin Samuel i den nationella finalen. När Evelins låtskrivare nu behövde ord på engelska chansade de på att Maian var rätt person.

"Diamond of Night" var en mer kommersiell variant av låten Evelin kommit tvåa med året innan. Låtskrivarna Priit Pajusaar och Glen Pilvre hade bestämt sig för att satsa på Evelin och eventuellt försöka få lite framgång utomlands. Låten plockades upp av svenska Universal och försågs med en ovanligt snygg video, och B-spåret på singeln var en engelsk version av fjolårets låt.

Evelin var inte ensam på scenen utan fick sällskap av Camille (Imbi-Camille Rätsep) och hennes fiol. Camille hade en lovande karriär på gång, inte minst efter att hennes finska kollega Linda Lampenius fått internationella erbjudanden och lämnat den skandinaviska marknaden öppen.

Estland var sist ut på scenen och lyckades ganska bra. Evelin sjöng bra och Camille strålade i kameran, och även om man missade en plats bland de fem bästa med en hårsmån blev man årets bäst placerade ballad.

Samma team jobbade vidare och ställde året efter upp med ytterligare en variant på samma sång. "Over The Water Blue" var kanske den bästa i Evelins svit av lugna favoriter, men efter tre ballader i rad satsade Estland istället på något poppigare.

Istället blev "Over The Water Blue" titelspåret på Evelins internationella album som under gruppnamnet Alternature släpptes i hela Baltikum samt Sverige.



Evelin Samuel & Camille / Diamond of Night (Estland 1999)
6:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

20 maj 2017

Everything I Want / Kroatien 2002

Det var bara en tidsfråga innan Vesna Pisarović skulle vinna den kroatiska melodifestivalen. Hon var en stor stjärna, älskad och hyllad såväl av den lokala pressen som av publiken. Dessutom var hon backad av ett skivbolag som gärna ville göra henne framgångsrik i hela regionen.

Egentligen var hon född i Bosnien-Hercegovina men hade levt i princip hela sitt liv i Kroatien. Då familjen flyttade brydde sig ännu ingen så hemskt mycket om lokala gränser eller var någon var född.

Bakom hennes framgång stod ovanligt nog en kvinnlig låtskrivare och producent. Milana Vlaović hade spelat keyboards bakom Tajči (Jugoslavien 1990) och hade sedan jobbat sig upp till en ansenlig position inom den kroatiska musikindustrin. Tillsammans med henne hade Vesna kommit nära att vinna den inhemska ligan såväl 2000 som 2001.

"Sasvim sigurna" var en snärtig poplåt som kändes representativ för den inhemska produktionen såväl som för Vesnas karriär. Tråkigt nog skrev man ett nytt arrangemang för den engelska versionen och det nya - något rockigare soundet - slarvade bort en del av popkänslan i låten.

I Tallinn hade Vesna svårt att få till den intensitet som funnits i den kroatiska originalversionen - var det den engelska texten som kom i vägen? - och verkade mer upptagen av att leka med sin accesoir av glitterstavar än av att sjunga övertygande. Poängen blev mestadels blygsamma men tack vare en tolva från goda grannen Slovenien blev slutplaceringen ändå godkänd till slut.

Vesna och Milana gjorde bara en gemensam skiva till efter Tallinn och med åren har Vesna börjat söka sig allt längre bort från popmusiken. Några år senare flyttade hon till Berlin där hon främst ägnar sig åt jazz och improvisation. 2004 skrev hon Bosnien-Hercegovinas bidrag till ESC.



Vesna Pisarović / Everything I Want (Kroatien 2002)
11:e plats av 24 bidrag i Tallinn

19 maj 2017

Se på mig / Sverige 1995

Under 1980-talet skedde stora förändringar i det europeiska tv-landskapet och till följd av nya, mer liberala lagar fick alltfler länder en mängd nya och spännande och reklamfinansierade kanaler att välja mellan såväl i rutan som i radion. Allt det nya och fria lockade och allt det gamla framstod som dammigt och tappade i popularitet.

Under de åren tappade också Eurovision Song Contest i popularitet och slutade vara den hitfabrik man varit tidigare. Inte ens vinnarlåtarna blev några större succéer och tittarsiffrorna dalade.

Sverige låg ganska långt efter i den här utvecklingen och kanske var det en del av förklaringen till att tävlingen aldrig tappade lika mycket kraft på den svenska marknaden. Melodifestivalen förblev populär och de svenska bidragen blev lokala hits, men inte ens här kunde man ta framgången för given. Tidningarna skrev varje år att standarden på låtarna blev sämre och sämre och 1994 års svenska final hade varit svag och hitfattig.

SVT Malmö bestämde sig för att hjälpa tävlingen på traven och införde en ny, viktig regel. Man valde bara ut hälften av bidragen från den öppna tävlingen och bjöd sedan in fem låtskrivarteam vars låtar alla fick en garanterad plats bland de tio i finalen.

Tricket fungerade - intresset för tävlingen ökade, vinnarlåten blev en stor hit och den vinnande artisten Jan Johansen blev ett hett namn som spåddes en stor karriär. Ett tag efter tredjeplatsen i Dublin trodde många att han skulle ha en stor internationell karriär inom räckhåll.

Efter sommaren fick SVT Malmö ännu en fjäder i hatten då ännu en av de tävlande låtarna tog fart på topplistorna. "Det vackraste" med Cecilia Vennersten - skriven av Nanne och Peter Grönvall, kända från grupperna Sound of Music och One More Time - blev även den en brottarhit och Cecilias debutalbum sålde i imponerande mängd.

På följande års Grammisgala fanns både "Se på mig" och "Det vackraste" med bland de fyra låtar som nominerats som Bästa låt och nu vann Cecilia Vennersten istället.

Dessvärre visade sig de båda låtarnas framgång vara större än sina respektive artisters och såväl Jan Johansen som Cecilia Vennersten skulle snart slarvas bort av sina skivbolag. Jan Johansen förblev åtminstone ett känt namn men någon lika stor hit som "Se på mig" har det aldrig blivit.


Jan Johansen / Se på mig (Sverige 1995)
3:e plats av 23 bidrag i Dublin

18 maj 2017

Pas pour moi / Schweiz 1986

Vid sidan av sin egen artistkarriär var Nella Martinetti också en framgångsrik textförfattare som lätt och ledigt skrev på två av Schweiz fyra officiella språk.

Nu ställde hon upp för tredje gången i ESC, för första gången i samarbete med en turkisk låtskrivare som slagit ned bopålarna i Schweiz. Först efter att ha flyttat insåg Atilla Şereftuğ vilken stor och viktig tillställning ESC var och nu ville han gärna delta och allra helst vinna.

Artisten de skrev för var en högt utbildad artist som utöver sången hade piano som huvudinstrument. Passande nog framförde Daniela Simons sitt bombastiska bidrag sittandes vid en vit flygel, och i slutet av sången fick hon ta i från tårna för att nå upp till de rätta tonerna.

Att Daniela Simons tog sitt artisteri på allvar blev ännu tydligare då hon vid sin presskonferens i Bergen gick till attack mot den svenska delegationen och deras lättsinniga förhållningssätt till hela sammanhanget. Att Lasse Holm klättrade upp på flygeln och hoppade jämfota nee från den såg schweiziskan som den värsta sortens kulturskymning.

Det utspelet kändes kanske lite humorlöst men juryn gick ändå igång på sången om en längtan efter det rena och det ärliga och det äkta. I ett tidigt skede såg hon ut att kunna ge Sandra Kim en match men hamnade slutligen rejält på efterkälken.

Atilla och Nella tänkte inte ge sig med mindre än en vinst och slipade knivarna inför ett andra deltagande. Under tiden resulterade det nära samarbetet mellan Atilla och Daniela i mer än ljuv musik och de båda blev ett slitsamt par även utanför studion.

Under ett något modifierat artistnamn - Daniela Simmons - har hon fortsatt att uppträda och ge ut skivor. 1991 kom hon tvåa i den schweiziska finalen med "Come finirà" - även den signerad Şereftuğ och Martinetti.


Daniela Simons / Pas pour moi (Schweiz 1986)
2:a plats av 20 bidrag i Bergen

17 maj 2017

No Degree Of Separation / Italien 2016

Det nya teamet på Rai jobbade hårt på att göra Eurovision Song Contest känt och älskat i hemlandet, där den internationella varianten alltid hamnat i skuggan av Sanremo och aldrig på riktigt lockat den italienska publiken.

Efter framgången med Il Volo i Wien 2015 hade man vunnit en viktig delseger och finalen av ESC flyttades nu till Rai 1 - landets största tv-kanal - och alltfler tittare började hitta dit och inse att det där programmet där en massa européer sjunger kanske ändå kunde vara något att sätta en lördagkväll på.

Återigen stärktes banden mellan ESC och Sanremo och det bestämdes att Sanremovinnaren skulle få erbjudandet att också representera Italien i Stockholm. Nu bar det sig inte bättre än att vinnaren tackade nej på grund av andra åtaganden.

Om vinnaren inte kunde eller ville åka till ESC stod det i princip Rai fritt att fråga vem som helst av de övriga deltagarna. Snart nog visade det sig att tvåan minsann kunde tänka sig att ta på sig ansvaret.

Vinnarna var ett band bestående av ärrade rockveteraner medan tvåan Francesca Michielin var en ung talang på uppåtgående. Hon hade slagit igenom X-Factor redan som sextonåring och var i färd med att sjösätta sitt andra album.

"Nessun grado di separazione" var en oändligt elegant och mycket italiensk popkaramell som fick lov att kortas ned en smula för ESC. Man lät också en kort refräng sjungas på engelska och gav därför låten en engelsk titel inför tävlingen.

I Stockholm verkade Francesca lite nervös och den sofistikerade låten tappades bort en smula i startfältet och fick nöja sig med en sextondeplats. ESC var ändå en tittarframgång och fick ligga kvar på Rai 1 och Francescas album blev en hit. Bidraget blev karriärens tredje listetta.


Francesca Michielin / No degree of Separation (Italien 2016)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

16 maj 2017

Die For You / Grekland 2001

Grekerna hade kommit in i Eurovision Song Contest med en flammande entusiasm som alltmer skulle komma att mattas av med åren då de märkte att Europa hade ganska lite till övers för de grekiska bidragen. Två relativa floppar - 1987 samt 1991 - då man hoppats på stor framgång men fick ljumma mittenplaceringar fick Grekland att helt tappa sugen och vända tävlingen ryggen.

Under de närmsta tio åren höll hellenerna i bästa fall ett halvt öga på tävlingen och inga av de egna bidragen blev några större framgångar på hemmaplan. Varför skulle man anstränga sig om man ändå inte hade en chans?

1999 tvingades man stå över finalen i Jerusalem efter svaga placeringar och året efter stannade man hemma för egen maskin. Vid comebacken 2001 bestämde sig ERT för att ändå satsa lite mer och anordnade en nationell final med en viss nivå på bidragen.

Vinnaren blev Antique - en duo från Göteborg bestående av Elena Paparizou och Nikos Panagiotidis. De hade haft två stora hits på den svenska marknaden med "Opa Opa" och "Dinata dinata" och ville nu erövra sina föräldrars hemland. Låten hade grekiska låtskrivare men produktionen var svensk, och till en början verkade den grekiska publiken inta en sval i ställning till sina representanter.

Snart nog växte Antique till att bli tävlingens kanske största förhandsfavorit. Låten började spelas på radiostationer runt om Europa och duon spåddes en ljus framtid. I Köpenhamn fick de stöd av idel svenska körsångare - bland andra Jenny "Velvet" Pettersson och Shirley Clamp - men Elena var lite nervös och segern uteblev även om tredjeplatsen var Greklands dittills bästa.

Antique visade sig ändå ha sina glansdagar bakom sig och Elena skulle snart satsa på en solokarriär. Det skulle visa sig gå riktigt bra det med, inte minst i Eurovision Song Contest.


Antique / Die For You (Grekland 2001)
3:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

15 maj 2017

Don't Play That Song Again / Storbritannien 2000

Storbritannien hade råkat ut för en liten missräkning i Jerusalem 1999, där förhandsfavoriterna Precious misslyckades i omröstningen och landade på en snöplig tolfteplats. Nu var man tillbaka i full form med ett stycke poppig schlagerdisco - lite samtida och mycket retro - framförd av en artist med en karriär.

Nicki French hade gjort succé på hitlistorna i såväl Storbritannien som USA 1995 med sin cover på Bonnie Tylers (Storbritannien 2013) största hit "Total Eclipse of the Heart". Några mer riktigt stora hits hade det inte blivit men Frenchs debutalbum sålde bra och hon var en efterfrågad liveartist.

Efter att ha vunnit den brittiska uttagningen seglade hon raskt upp i topp hos vadslagningsbyråerna och spåddes en mycket framskjuten placering i Globen. Fler än en bedömare stod där med tappad haka efter att "Don't Play That Song Again" misslyckats helt och blivit Storbritanniens dittills minst framgångrika bidrag.

Nicki French är fortfarande älskad av sin publik och uppträder ofta på pridefestivaler runt om sitt hemland. Hon har också spelat teater och musikal och hade bland annat en av rollerna i "Menopause - The Musical" 2007.


Nicki French / Don't Play That Song Again (Storbritannien 2000)
16:e plats av 24 bidrag i Stockholm

14 maj 2017

Echo (You And I) / Frankrike 2012

Det måste ha varit en lättnad för fransk tv att inte bara få visa upp en global superstjärna som Patricia Kaas som sin representant 2009, men också få höra henne säga att deltagandet i Eurovision Song Contest var en fantastisk vitamininjektion i hela hennes karriär och något gav henne ny publik och nya möjligheter även efter drygt tjugo år som stjärna.

Nu verkade det som att man lyckats upprepa bedriften när man fått Anggun på kroken. 38-åringen från Jakarta var Indonesiens mest framgångsrika artist och den asisatiska artist som sålt flest skivor utanför Asien i skivindustrins historia.

Sedan mitten av 1990-talet hade hon haft Paris som bas för sitt liv och sin karriär och var sedan ett par år tillbaka fransk medborgare. Tävlingslåten hade inte varit specialskriven för henne men skrevs om en aning för att passa in på hennes nya album.

"Echo (You And I)" var en ganska avancerad poplåt med tvära tempoväxlingar och en smittande vissling som höll ihop det hela. De flesta bedömare gissade på en mycket framskjuten placering men då hade ingen räknat med det visuella fiasko som var på kommande.

Den lite lätt homoerotiska videon hade visat atletiska män i militär miljö och något av de hade letat sig in också i scenframställningen, där manliga akrobater jobbade hårt för president och fosterland runt omkring Anggun.

Ni får tro mig när jag säger att det hela såg imponerande ut på plats i Baku men i tv-rutan fanns ingen röd tråd och ingen dramatisk båge och hela det franska numret reducerades till en massa ofokuserat skuttande som helt distraherade från Anggun och låten.

Tittarnas dom blev hård: hade de fått bestämma i ensamt majestät hade det blivit noll poäng och allra sista plats. Nu kom juryn till viss undsättning men ingen kunde påstå något annat än att detta var ett fiasko. Sångerskan var djupt besviken och sa aldrig mer något om sitt tävlande, och den franska tv:ns pr-effekt uteblev helt. Det räckte alltså inte att skicka en stjärna med en bra låt.

Anggun var besviken men karriären tog ingen skada. Hon figurerade som domare i indonesiska X-Factor och släppte 2015 sitt bäst säljande franskspråkiga album på många år.


Anggun / Echo (You And I) (Frankrike 2012)
22:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

13 maj 2017

Dancing Lasha Tumbai / Ukraina 2007

Det är trevligt när sånger innehåller något slags budskap men EBU:s regler tillåter inte riktigt vad som helst i den vägen. Inga bidrag får innehålla kommersiella, religiösa eller politiska budskap eller något som kan dra vanära över tävlingen.

Men var går gränsen för vad som är ett för politiskt budskap? Och får politiska budskap passera så länge som ingen identifierar dem som just sådana? Vinnaren av den ukrainska finalen 2007 - för övrigt en stark final med en uppsättning riktigt starka kandidater - var betydligt mer politisk än de flesta förstod.

Verka Serduchka liknade inga andra deltagare: en amper tant inrullad i silver och glitter, men en gigantisk stjärna fäst på huvudet. Från början var hon en grinig spårvagnskonduktör som sedermera bestämt sig för att rädda världen med sin säregna skönhet och som störtat in i en framgångsrik bana som superstjärna, allt som oftast flankerad av sin kära gamla mamma.

Verka var en skapelse av komikern och musikern Andriy Danilko som hade flera figurer på sin repertoar, men fröken Serduchka blev snabbt hans största hit. Vid sidan av musiken hade Danilko också släppt album med högst seriös intrumental musik.

"Danzing" kunde uppfattas som ett stycke glatt nonsens men hade en betydligt djupare mening. Den uppmanade samtliga ukrainare att samlas på frihetstorget Maidan - även avvikare som Verka själv - och dansa tillsammans, bara två år efter den uppslitande orangea revolutionen. Alla var inte roade och Danilko fick motta dödshot av olika politiska grupper efter att ha vunnit den nationella finalen.

Snart tyckte sig allt fler höra raden "Russia goodbye" i refrängen. Verka själv hävdade att raden i själva verket var "lasha tumbai", vilket hon hävdade var den mongliska frasen för vispad grädde. Det stämmer inte och texten var högst sannolikt en känga mot den höga graden av rysk inblandning i ukrainska angelägenheter. Låten döptes ändå om till "Dancing Lasha Tumbai" inför Helsingfors.

Ukraina blev snabbt en av de stora favoriterna bland delegaterna på plats men tippades inte särskilt högt i resultatet. De senaste åren hade bjudit på lite för många humorbidrag för det, men till skillnad från de flesta andra lustigkurrar var Verka Serduchka utrustad med en riktigt stark låt som lyckades slå sig in på en sensationell andraplats.

Låten blev dessutom en kommersiell framgång som till och med slog sig in på den svåra englandslistan. Däremot ledde frasen "Russia goodbye" till att Verkas popularitet minskade i Ryssland, åtminstone tillfälligt.


Verka Serduchka / Dancing Lasha Tumbai (Ukraina 2007)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

12 maj 2017

Nous les amoureux / Luxemburg 1961

Jean-Claude Pascal var verkligen en riktig vinnare: han var en dekorerad krigshjälte som gjort lycka i modebranschen - både som designer och som manlig mannekäng - och som förste älskare i en uppsättning populära filmer. Och så snart han gav sig på en sångkarriär gick han åstad och vann Eurovisionsschlagerfinalen.

Hur älskad han än var fanns det gränser för hur ärlig han kunde vara mot sin publik. Att vara öppet homosexuell i det konservativa Frankrike var bara inte att tänka på. Trots att manlig homosexualitet avkriminaliserats redan under den franska revolutionen var stigmat stort och den sociala acceptansen låg, allt underblåst av en rejält homofobisk katolsk kyrka.

Ändå berättade Jean-Claude Pascal mellan raderna i sin vinnarlåt. "Nous les amoureux" ("Vi som älskar varandra") handlar om ett kärlekspar alla vill skilja åt och förneka rätten att vara lyckliga, ett kärlekspar som enligt de dömande kommer att få brinna i helvetet för sin kärleks skull. Men en vacker dag, säger texten, ska vinden vända och livet bli lättare, efter som Gud givit dem rätten att vara lyckliga tillsammans.

Så ni som inte älskar eller som inte älskas
Ni måste lämna oss i fred
Ni som aldrig blivit dömda av någon
(...)
Vi ska leva utan er
För himlen är med oss som älskar varandra

Naturligtvis förstod inte publiken något av det som stod mellan raderna men sången blev ofantligt populär på den franska marknaden och spelades in av en mängd artister som säkerligen inte heller förstod den dolda betydelsen i texten.

Det skulle ta ända fram till 1997 innan den första öppet homosexuella artisten tävlade i ESC.

Jean-Claude Pascals stora popularitet skulle bli kortlivad men han fortsatte att sjunga med viss framgång fram till sin död. 1981 representerade han Luxemburg än en gång i ESC.



Jean-Claude Pascal / Nous les amoureux (Luxemburg 1961)
1:a plats av 16 bidrag i Cannes

11 maj 2017

Stemmen i mit liv / Danmark 1997

Att vara nytänkande och nyskapande hade inte visat sig vara speciellt lätt för dansk tv. Försöket att förnya den stelnade nationella finalen 1995 hade egentligen lyckats i allt väsentligt - man hade inte bara fått med sig populära låtskrivare och breddat det musikaliska utbudet, men också placerat sig bland de fem bästa i Dublin - men publiken gillade inte det nya formatet som snabbt ratades.

Året efter verkar man ha tappat tråden helt och genomförde en nedbantad final som del av ett annat program. Vinnaren - "Kun med dig" framförd av Dorthe Andersen och Michael Loft - skickades till EBU:s interna semifinal i en bedrövligt underproducerad demoversion och hamnade med viss rätt bland de sju utslagna länderna.

Nu ordnade man åter en "riktig" final, även om det var en lågbudgetvariant i en spartansk studio. Tio låtar tävlade och den genomgående nivån var alarmerande låg. I brist på bra låtar gick de danska tittarna - som nu återfått makten - istället igång på något som var underhållande. Och på sitt sätt nyskapande.

Mobiltelefonerna hade just slagit igenom och "Stemmen i mit liv" var en rap tillägnad den nya generationen som gick genom livet med sin portabla lur i handen. Texten var egentligen riktigt dum och handlade om en kille som förälskat sig i en röst tillhörande en telefonist på nummerupplysningen. Han får sparken från jobbet och bränner alla sina pengar på att ringa och ringa och hoppas att just hon svarar.

Kølig Kaj - eller Thomas Lægård, som han egentligen heter - hade dessutom blivit sponsrad av den verkliga nummerupplysningen och hade som tack för stödet ändrat lite i texten: två timmars väntetid blev snabbt och lätt förkortat till tjugo sekunder.

I vadslagningen inför finalen var Danmark skyhög favorit till sistaplatsen. Det enda spelbara alternativet som skulle gett mer pengar tillbaka än en dansk vinst var ett gästframträdande av Elvis Presley.

Två låtar fick noll poäng i Dublin - Norge och Portugal - men Danmark skrapade ihop tillräckligt många för att landa på en sextonde plats, inte minst tack vare en något mer speedad sjungande telefonissa och betydligt mer energi än i den danska finalen.

Låten blev faktiskt en hit på hemmaplan men Danmark fick stå över finalen än en gång och intresset för tävlingen svalnade ännu ett par grader.



Kølig Kaj / Stemmen i mit liv (Danmark 1997)
16:e plats av 25 bidrag i Dublin