20 augusti 2017

Alle mine tankar / Norge 1993

Nog för att Norge hade testat en del mer eller mindre underliga grepp tidigare genom historien, men de flesta lät sig överraskas av den låt som vann den norska finalen 1993. "Alle mine tankar" var en synnerligen otypisk, långsam ballad dränkt i bouzouki, framförd av en späd och spröd flickröst.

Efter att den norska finalen 1992 gjort succé med sitt cirkustema bestämde sig NRK för att välja en tydlig inramning även för det här årets tillställningen. Årets visuella tema hade varit gamla tiders variétéföreställningar och publiken hade uppmanats att klä sig därefter. I den inramningen hade vinnarlåten verkligen stått ut på ett närmast våldsamt sätt ifrån mängden och vann omröstningen överlägset.

Bjørn Erik Vige hade skrivit sången för sin 16-åriga dotter Silje och texten var så ljuvligt oskuldsfull och kysk som kärlekstexter gärna blir när flickornas fäder får skriva dem själva. Skivversionen var över fyra minuter lång och en hel vers och en refräng fick lämnas bort i ESC-versionen.

Ganska snart visade det sig att det norska bidraget framförts i radio flera månader före den nationella finalen, något som bröt mot tävlingens regler. NRK rådfrågade EBU som rekommenderade diskning för att slippa protester från andra delegationer. Norrmännen bestämde sig för att ha is i magen och låta "Alle mine tankar" kvarstå och inga klagomål hördes.

Gissningsvis tyckte man att den visuella inramningen från den norska finalen matchade låten ganska dåligt, så NRK filmade en liten video istället. I den svenska förhandsvisningen sågade Jan Jingryd bidraget längs fotknölarna för att sedan tvärvända och utropa den till en av storfavoriterna i Millstreet.

Unga Silje Vige charmade de flesta på plats och den kvinnliga bildregissören Anita Notaro fångade snyggt upp den norska hejaklacken - med kompositören själv i spetsen - då de började klappa med i refrängen. Även juryn var med på noterna - under en lång stund såg det ut att kunna bli norsk seger - och till sist blev det Norges första notering bland de fem bästa sedan 1988.

Frågan är om det kunde ha gått ännu bättre om tittarna fått telefonrösta. Silje Vige hade den där underliga charmen som verkar gå rakt genom rutan och som flera vinnare haft sedan tittarna gavs makten.

Svenska tidningar drog genast paralleller till en annan 16-åring som fått sitt stora genombrott i ESC exakt tio år senare, men Silje Vige verkade rätt ointresserad av att bli stjärna. Hon spelade in en skiva ett år senare och har fortsatt med musik om än i något mindre skala.



Silje Vige / Alle mine tankar (Norge 1993)
5:e plats av 25 bidrag i Millstreet.

18 augusti 2017

Lapponia / Finland 1977

Att gräva där man står hade aldrig varit något som legat de finländska kandidaterna till ESC nära om hjärtat. Finland var ett avlägset hörn av Europa och mycket hellre än att trycka den egna särarten i ansiktet på alla andra ville man framstå som mainstream och begripliga för alla andra.

I de finska finalerna 1976 och 1977 gjordes ändå försök att uppmuntra de lokala låtskrivarna att färga sina bidrag med mer typiskt finländska drag. Några som verkligen tagit uppmaningen på allvar var Aarno Raninen och Monica Aspelund.

Monica hade spelat in sin första skiva redan 14-åring men hade sedan skyndat långsamt i karriären och ägnat sig åt lite mindre kommersiell musik. Faktum är att hennes lillasyster Ami (Finland 1983) var en större stjärna efter att ha börjat sjunga pop i början av 1970-talet.

1973 kom Monicas stora chans då hon fick ersätta avhoppade Marie Bergman i populära Family Four (Sverige 1971 och 1972). Själv hade hon helst fortsatt karriären i Sverige men flyttade hem igen efter bara något år. Istället påbörjade hon ett samarbete med musikern Aarno Raninen som skulle visa sig mycket framgångsrikt.

Till 1976 års final hade de tillsammans skrivit "Joiku" - ett stycke lappländsk exotism med stark refräng men som helhet något ofärdig. De anade nog att de var något på spåren och året efter slog de till med den betydligt mer genomarbetade "Lapponia" och vann.

Finland ansågs ha ganska stora chanser i London, inte minst med tanke på att Monica skulle få sjunga på engelska. Efter att alla bidrag tagits ut bestämde sig ändå EBU hastigt och oväntat för att ändra de regler som gällt sedan 1973. Nu skulle alla länder åter sjunga på egna språk, medan undantag gjordes för Belgien och Västtyskland som valt ut låtar med originaltext på engelska.

Monica, som surnat till rejält på regeländringen, funderade ändå in i det sista på att göra en kupp och sjunga den svenska texten (skriven av Peter Himmelstrand) istället. I slutändan blev det ändå finska då hon inte hunnit förvarna körsångarna.

Trots att Monica drabbats av halsfluss och den galet höga tonen före sista refrängen inte blev helt ren började röstningen bra och Finland fick omröstningens första tolva, från Irland. Sedan blev utdelningen mer sträng och det blev en tiondeplats till slut.

Låten gavs ändå ut på flera språk och har blivit något av en evergreen inom ESC. Den underligaste versionen som spelades in och gavs ut var en holländsk variant som gjorde reklam för finländska byggvaror.

Den glamourösa och begåvade Monica hade Finland för sina fötter och spelade de närmaste åren in musik på finska, svenska och engelska men drabbades av personliga problem som snart körde karriären i botten. 1982 lämnade hon allt och flyttade till Florida, där hon blev kvar i många år. Fyra år senare gjorde hon ett bejublat gästspel i hemlandet som Grizabella i musikalen Cats.

Med åren har den alltmer djupt troende Monica flera gånger förkastat sin egen text till "Lapponia" - att sjunga om häxor och trolldom känns henne högst främmande - och sjunger sitt bidrag enbart på engelska när det efterfrågas.

1978 var Monica en av passagerarna vid den första finländska flygkapningen. När händelsen blev film  2013 framställdes Monica och Aarno Raninen i ett inte särskilt smickrande ljus som den lynniga divan Minea Raspi och den sliskige managern som skrivit hennes eurovisionsbidrag "La Novia".



Monica Aspelund / Lapponia (Finland 1977)
10:e plats av 18 bidrag i London

16 augusti 2017

What's Happened To Your Love? / Litauen 2004

Det var meningen att publiken skulle ha haft halva makten vid sidan av den litauiska finalens expertjury, men när röstningen slutade med att hela tre låtar delade förstaplatsen kastades tittarna ut i kylan och experterna fick själva välja vinnare. De var ganska oense men fastnade till slut för Linas & Simona.

Linas Adomaitis hade varit medlem i kvartetten L+ som släppt fyra skivor tillsammans. Simona Jakubėnaitė uppmärksammades i den baltiska Idols-liknande talangjakten Fizz Superstar 2002, där hon visserligen inte vann men ändå fick mångas ögon på sig. De båda träffades och förälskade sig och snart uppstod ljuv musik.

Musik, åtminstone. Deras tävlingslåt var ärligt talat rätt platt och förfärlig och ingenting i duons framförande gjorde det minsta för att förbättra intrycket, allra minst de fyra dansande clowner som syntes i bakgrunden av scenframträdandet.

Att Litauen inte kvalade in till finalen var minst sagt ingen skräll, men förvånansvärt nog kom man inte i närheten av den sistaplats som den lätt övertända Piero Esteriore från Schweiz istället fick ståta med.

Resan till Istanbul hade ändå inte varit bortkastad för paret som blev goda vänner med vinnaren Ruslana som de senare spelade in ett par låtar tillsammans med. De var också affischnamn för en landsomfattande kampanj för att stoppa spridningen av Aids i Litauen.

I slutet av 2007 tog kärleken slut. Paret separerade och avslutade även sin gemensamma karriär.



Linas & Simona / What's Happened To Your Love? (Litauen 2004)
16:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

14 augusti 2017

Hear My Plea / Albanien 2007

I norra Albanien ligger Shkodra, en av landets äldsta och historiskt viktiga städer. Här finns ett citadell från 1400-talet, här bedrevs livlig handel och här landade åtskilliga influenser från utlandet för första gången. 1905 spelades här den första fotbollsmatchen någonsin på albansk mark.

Shkodra har också fostrat flera framstående artister, inte minst Frederik Ndoci som redan var en firad stjärna sedan många år tillbaka då han vann Festivali i Këngës och skickades till Helsingfors för att försvara landets ära vid Eurovision Song Contest 2007. Ndoci hade hunnit bli 47 år redan och hade en meritlista längre än de flesta kan drömma om.

Redan som väldigt ung hade han börjat studera musik och sjunga offentligt och han blev snabbt en uppskattad artist i det politiskt tillslutna Albanien. 1982 ändrades allt då ett anonymt brev - från en avundsjuk konkurrent, måhända - skickades till den albanska hemliga polisen och angav Frederik Ndoci som utländsk agent.

I den paranoida diktaturstaten tog man inte lätt på en sådan anklagelse och periodvis bannlystes alla Fredrik Ndocis skivor och framträdanden. Trots att han förblev populär bland publiken hade han regimens ögon på sig och satt en tid i ett fångläger där han skulle lära sig "gott beteende".

När friheten kom i början av 1990-talet lämnade han landet och verkade istället framgångsrikt i Italien och USA och sågs alltmer som ett av de tyngsta namnen hemma i Albanien.

"Hear My Plea" var en i högsta grad albansk sång - i original hade den hetat "Balada e gurit" ("Stenballaden") - som inte på något sätt var anpassad för europeisk smak. Med sig på scenen hade han sin dåvarande hustru Aida Dyrrah-Ndoci, iförd en dyrbar klänning inspirerad av albansk folklore. Trots att titeln och en stor del av texten var på engelsk sjöng man även en del på det egna språket.

Högst väntat räckte inte poängen till för att gå vidare till final, men Frederik Ndocis popularitet består i hemlandet och hans bidrag förblir en av hans mest älskade sånger. Han har deltagit flera gånger till i Festivali i Këngës utan att vinna.



Frederik Ndoci / Hear My Plea (Albanien 2007)
17:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

12 augusti 2017

Ben Adam / Israel 1988

Den framgångsrika trion Chocolate Menta Mastik (Israel 1976) var historia i samma ögonblick som Yardena Arazi ville bli stjärna på egen hand. Att hon hade något särskilt var tydligt för de flesta och när Israel skulle stå värd för Eurovision Song Contest 1979 valdes Yardena ut som programledare.

Det som stod klart ganska tidigt var att sångerskan inte skulle ge sig med mindre än att hon skulle få representera sitt land också som soloartist. Hon kastade sig in den israeliska finalen Kdam och var nära att vinna inte färre än tre gånger - med "Muzika nisheret" 1982, "Shiru shir amen" 1983 och "Od nagia" 1985 - utan att någonsin ha marginalerna på sin sida.

Till slut frågade tv-bolaget IBA om Yardena ville representera dem i Dublin 1988 utan någon vanlig nationell final. Sångerskan konsulterade sin astrolog som berättade för henne att låten med startnummer nio skulle vinna ESC det året. Eftersom Israel lottats att sjunga som nionde land i finalen ansåg hon sig ha stjärnorna på sin sida och tackade ja.

Yardena fick en "privat Kdam" där hon framförde fyra låtar: "Kmo bahathala""Karov layam""Hi rokedet" och "Ben Adam". Jurygrupperna runtom landet var tämligen överens om att den sista av dessa, med sin stormande tempoökning på slutet, var rätt låt att skicka iväg.

Texten handlar om människans litenhet i världen - människan är inget mer än sand som blåser omkring i öknen - och titeln kan betyda såväl "människa" som "en god människa, någon som gör det rätta".

Med sig på scenen hade Yardena två dragspelare, två fjärdedelar av Milk & Honey (Israel 1979), samt den iögonfallande körsångerskan Iris Shemi från gruppen Sexta. Med all rätt hörde det israeliska bidraget till de stora förhandsfavoriterna inför finalen.

Dessvärre hade de israeliska representanterna inte längre stjärnorna med sig. En månad före ESC drog sig Cypern - lottade att sjunga som andra land - ur tävlingen och nästan alla länders startnummer ändrades. Israel var plötsligt nummer åtta istället och som nionde artist kom istället Céline Dion från Schweiz, som mycket riktigt vann hela kalaset. Astrologen hade kanske inte haft helt fel.

Året efter släppte Yardena Arazi en skiva med hebreiska versioner av kända arabiska sånger och var snabbt tillbaka på toppen av sin popularitet igen. I slutet av 1990-talet sadlade hon om och satsade mer som en karriär som programledare i tv.

I samband med Israels 60-årsjubileum 2008 utsågs Yardena till alla tiders bästa israeliska artist.



Yardena Arazi / Ben Adam (Israel 1988)
7:e plats av 21 bidrag i Dublin

10 augusti 2017

Ce soir, je t'attendais / Luxemburg 1966

Michelle Odette Kléberte Tort var en brådmogen tös från Provence som älskade Édith Piaf och som inte kunde tänka sig någon annan framtid än som sångerska. Hon sjöng tidigt i olika tävlingar och vann 1962 en lokal talangjakt mitt framför näsan på en annan blivande stjärna, nämligen Mireille Mathieu.

Två år senare skrev hon skivkontrakt med Mercury records som satte henne att spela in franska versioner av internationella hits under artistnamnet Michèle Torr. Trots hennes imponerande röstresurser - redan nu kallades hon för "en blond Piaf" i branschen - fick hon sjunga samma låtar som alla andra unga sångerskor. Var man ung och talangfull fick man finna sig i det och hoppas på det bästa i framtiden.

Redan tidigt verkar Mercury ha velat lansera sitt unga fynd via Eurovisionens sångtävling. 1965 hade man skickat in "Un enfant viendra" till den franska uttagningen och året efter skickade man in hela tre bidrag: "Notre amour n'est pas mort", "Je t'aime tant" och "J'ai brûlé ta lettre".

Istället nappade Luxemburg, som stod värd för tävlingen efter att France Gall vunnit i Neapel 1965. Däremot nobbade man låtarna som skickats in till fransk tv och satsade på en helt ny låt istället.

"Ce soir je t'attendais" ("Jag väntade på dig ikväll") - en poppig sak om paret som blivit osams för ingenting men som inte kan hålla sig ifrån varandra - var skrivet av Bernard Kesslair, en synnerligen produktiv låtskrivare vars pseudonym dolde hans judiska ursprung (egentligen hette han Jean Cohen).

Startfältet i Luxemburg var fullt av unga flickor utrustade med mer eller mindre poppiga låtar och unga Michèle, som snart skulle fylla 19, var oerhört nervös.

När hon gick ut på scenen hade personalen glömt anpassa mikrofonstativet för henne. Man kan höra henne viska "C'est trop bas!" ("Det är för lågt!") men hon vågade inte ändra på något själv och sjunger istället sin sång ordentligt framåtlutad.

Om Michèle Torr var nervös och extra känslig var det inte så konstigt. Bara ett par månader tidigare hade hennes mamma kört ihjäl sig på väg hem från en av dotterns konserter, dessutom i en bil Michèle köpt henne för sina tidiga gager.

Låten blev hyfsat populär men det skulle ta ännu några år innan Michèle Torr hittade sin nisch inom det franska musiklivet. Då lyckades hon däremot med besked och blev en av Frankrikes bäst säljande artister under 1970-talet.

Det var nära att Michèle Torr skulle ha fått tävla mot Mireille Mathieu en gång till, men i sista stund valde fransk tv bort henne till förmån för Dominique Walter.

Bernard Kesslair skrev kort tid senare en snarlik låt, "Et... et" för superstjärnan Dalida. Han skrev låtar och filmmusik, och spelade piano bakom flera stora stjärnor innan han 1994 avled i cancer.



Michèle Torr / Ce soir je t'attendais (Luxemburg 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

8 augusti 2017

To takie proste / Polen 1998

Sixteen var en smärre sensation på hemmaplan där deras debutalbum "Lawa" sålt platina och genererat inte färre än tre hitsinglar: "Spadające myśli", "Obudź we mnie Wenus" och "Twoja lawa". Bandet blandade stilar och genrer vilt och Sixteens sound låg helt rätt i tiden med sin kryddning av akustiska instrument som fiol och olika flöjter.

Polsk tv skickade gruppen till Birmingham med den senaste singeln "To takie proste" ("Det är så enkelt"), en trallvänlig sak med en distinkt keltisk klang. Den var - i likhet med de flesta av bandets låtar - skriven av gitarristen Jarosław Pruszkowski med text av hans fiolspelande hustru Olga.

Med den strålande Renata Dąbkowska vid mikrofonen - och Polens dittills rätt briljanta serie bidrag - var det många, inklusive jag själv, som trodde att polackerna kunde bli riktigt farliga i omröstningen. När Europa för första gången släpptes löst att telefonrösta - året innan hade fem länder telefonröstat på försök, nu gjorde nästan alla samma sak - gick den polska popen underligt nog de flesta spårlöst förbi och Sixteen hamnade långt bak i resultatlistan.

Underligt nog misslyckades "To takie proste" även på hemmaplan där den helt missade hitlistorna, men bandet var snart tillbaka på topp med singeln "Boskie lato". Senare samma år möblerade man om lite i bandet och började istället uppträda under namnet Seventeen (och ibland som Sixteen-Seventeen).

2004 gick medlemmarna skilda vägar men återförenades sex år senare för att spela in nytt material. 2012 blev "2 Światy" en stor hit.



Sixteen / To takie proste (Polen 1998)
17:e plats av 25 bidrag i Birmingham

6 augusti 2017

A Million In One, Two, Three / Belgien 1977

Efter ett par framgångsrika år hemma i Nederländerna flyttade systrarna Bianca, Patricia och Stella i The Hearts of Soul (Nederländerna 1970) över gränsen och slog sig ned i Belgien 1975. En av systrarna hade funnit kärleken i Luc Smets (som tidigare haft stor framgång i gruppen Pebbles) och nu bildade alla tre en ny grupp tillsammans med honom.

Gruppens första gemensamma hit blev "Dream Express" som dessutom lät som ett bra gruppnamn. Låten fungerade närmast som en programförklaring eller signaturmelodi där man glatt säger sig ha "Hearts of soul" och göra funky soul blandat med rock'n'roll.

Efter ett drygt år avvecklade gruppens skivbolag BASF sin verksamhet och Dream Express drog vidare till EMI, som redan tidigare distribuerat bandets musik i Storbritannien.

1977 ställde man upp i den belgiska melodifestivalen där tre utvalda grupper framförde två låtar var. I den första röstningsomgången röstades den ena av varje artists båda låtar bort - i Dream Express fall fick "Sold It For A Song" stryka på foten - innan vinnaren utsågs. Samtliga tre grupper hade fyllt studion med fans och när vinnaren ropades ut hördes en hel del buande bland jublet.

"A Million In One, Two, Three" - en sång om att skrapa ihop en förmögenhet på kortast möjligaste tid för att sedan kunde leva loppan för stålarna - lanserades med full kraft inför Londonfinalen och sågs som en av de allra hetaste vinnarkandidaterna på förhand.

Dessvärre för belgarna - och för alla andra - gick BBC:s tekniker ut i strejk och hela finalen sköts upp med fem veckor. När tävlingen väl gick av stapeln hade möjligen jury såväl som de flesta andra hunnit tröttna lite på det rätt enkla belgiska bidraget och den slutliga sjundeplatsen motsvarade inte alls de skyhöga förväntningar som funnits innan finalen.

Gruppen följde upp sitt bidrag med "Like Mozart Said" som blev en stor hit i Flandern. Två år senare lämnade Patricia gruppen som bytte namn till L.B.S (Luc - Bianca - Stella) medan båda systrarna samtidigt även gav ut solomaterial.

1982 tävlade Stella än en gång för Belgien i ESC, medan Patricia var körsångerska för Belgien 1986 och Luxemburg 1987. 1996 avled Patricia i sviterna efter en stroke.

2010 återförenades The Hearts of Soul - nu fick den fjärde systern Doreen ta Patricias plats - och släppte singeln "Suddenly You".



Dream Express / A Million In One, Two, Three (Belgien 1977)
7:e plats av 18 bidrag i London

4 augusti 2017

Qele Qele / Armenien 2008

Armenien hade lyckats ganska bra på sina två första försök - åttonde plats båda gångerna - men siktade tydligt på att göra ännu bättre ifrån sig och valde internt ut en ung veteran som landets representant i Belgrad.

Sirusho Harutyunan hade vunnit sin första utmärkelse som artist som nioåring och när hennes andra album släpptes 2005 vann hon pris för bästa skiva, bästa kvinnliga artist och mest lovande framtidshopp vid den nationella Grammy-galan. Nu hade hon blivit 21 och fick sjunga alla fyra låtarna i den nationella finalen.

En förkrossande majoritet av tittarna ville skicka "Qele Qele" ("Kom igen, kom igen") till Belgrad och låten fick obegripliga 86,5 % av alla rösterna. Texten handlar om en tjej som vill locka upp en kille på dansgolvet - vill han ha henne får han lov att visa sig dansduglig först.

Sirusho och hennes dansare bjöd på ett fartfyllt nummer men under repetitionerna sladdade sångerskan rejält på tonerna. En och annan bedömare hann redan börja tippa flopp redan i semifinalen, men i elfte timmen fick Sirusho bättre styr på tonerna och tog sig lätt till final, där hon till slut blev fyra.

Låten spelades flitigt efteråt - inte minst i sydöstra Europa - och Sirushos ställning som lokal stjärna var starkare än någonsin.

2012 lanserade hon sin kanske största hit hittills - "PreGomesh" - som blandade moderna rytmer med mer traditionell armenisk musik. I samband med att låten släpptes lanserade Sirusho även en serie smycken inspirerade av landets kulturarv. 2016 fortsatte hon att utforska sitt lands folklore på albumet "Armat" ("Rötter").



Sirusho / Qele Qele (Armenien 2008)
4:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

2 augusti 2017

No Dream Impossible / Storbritannien 2001

Man kunde tänka sig att två dåliga placeringar i rad - Precious var Storbritanniens dittills näst sämsta notering innan Nicki French slog nytt nationellt bottenrekord i Stockholm - skulle ha utlöst någon form av panik eller åtminstone oro bland de ansvariga på BBC.

Om så var fallet märkte tittarna väldigt lite av det. The Great British Song Contest 2001 följde samma mönster som det gjort de senaste åren: åtta låtar spelades upp på BBC Radio 2, varav fyra gick vidare till en tv-sänd final som visades på en tämligen undanskymd sändningstid.

För en gångs skull fanns ett större namn med i tävlingen. Svenska Nanne Grönvall (Sverige 1996) hade ställt upp som artist för låten "Men" skriven av Kimberly Rew från Katrina & The Waves (Storbritannien 1997). Trots tävlingens mest ambitiösa framförande var låten på tok för svag och Nanne kom sist bland de fyra finalisterna. Vinnare blev istället en helt okänd 16-åring från Sheffield.

Lindsay Dracass hade upptäckts som 13-åring och hade spelat in flera låtar som lett till kontrakt med ett stort skivbolag. "No Dream Impossible" var hennes första singel och möjligen ett test för att se om den unga sångerskan var redo för rampljuset.

Trots segern i den nationella finalen får nog svaret lov att bli nej. Lindsay D som hon kallades i uttagningen - när skivan släpptes användes hennes hela namn istället - var långt ifrån en färdig artist. Hon hade en i grunden stark röst men sjöng bitvis riktigt illa och själva låten kändes splittrad och ofärdig. I den mån brittisk media låtsades om hennes låt alls skrev de att det här var Storbritanniens i särklass sämsta bidrag någonsin.

När det väl gällde lyckades Lindsay betydligt bättre än någon förväntat sig: hon kändes avslappnad på Parkens gigantiska scen och med undantag för ett par tuppar i halsen var sånginsatsen godkänd. Sist men inte minst satte hon den svåra sluttonen nära nog perfekt. Hursomhelst var hela paketet långt ifrån tillräckligt intressant för att locka annat än ströpoäng. Den högsta noteringen - fyra poäng - kom från Irland.

Efter Köpenhamn blev det som väntat tyst runt Lindsay Dracass men singeln - sångerskans enda - lyckades åtminstone ta sig in på plats 32 på den brittiska topplistan.



Lindsay Dracass / No Dream Impossible (Storbritannien 2001)
15:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

31 juli 2017

Dieser Traum darf niemals sterben / Tyskland 1991

Berlinmuren föll i november 1989 och sedan gick allting med väldig fart. Sett i backspegeln gick utvecklingen kanske lite för fort, men 3 oktober 1990 slutade DDR - Den tyska demokratiska republiken - att existera och blev istället en del av Tyska Förbundsrepubliken. Det man i Sverige kallat Östtyskland och Västtyskland blev bara Tyskland.

Den första ESC-uttagningen i det stora, återförenade Tyskland förlades symboliskt nog till Berlin och hölls i det berömda Friedrichstadtpalast, där bland annat "Ein Kessel Buntes" - DDR:s största och mest uppskattade tv-underhållning - spelades in.

De två senaste åren hade man använt telefonomröstning i de tyska finalerna, men tekniken hade kritiserats båda gångerna. Nu hävdade man att det östtyska telefonnätet inte klarade av belastningen och man lät istället tusen statistiskt utvalda tittare agera jury.

I ett relativt starkt startfält stod Cindy Berger (Västtyskland 1974) än en gång som storfavorit men när den statistiska juryns resultat ropades ut hade "Nie allein" bara kommit på sjunde plats. Publiken i Friedrichstadtpalast buade.

Buandet nådde stormstyrka då vinnaren visade sig vara gruppen Atlantis 2000, som slitit hårt med att sjunga rent utan att riktigt lyckas. Många måste ha frågat sig hur de röstande tittarna egentligen valts ut och hur representativa de faktiskt var för publiken i stort.

I förhandsvideon fick man lägga på nytt ljud istället för livesången. Gruppen var bildad runt bröderna Alfons, Herman och Clemes Weindorf och hade bildats enkom för den här låtens skull.

Publiken på plats hade helt rätt: vinnarlåten tog sig aldrig in på den tyska topplistan och i Rom - där Herman Weindorf dirigerade istället för att sjunga - blev det flopp, även om gruppmedlemmarna sjöng bättre där. Atlantis 2000 gav bara ut en enda singel och upplöstes snart därefter.

Fiaskot i Berlin verkar ha fått tysk tv att tappa tråden och efter ett framgångsrikt 1980-tal skulle framgångarna bli sällsynta de närmsta åren.



Atlantis 2000 / Dieser Traum darf niemals sterben (Tyskland 1991)
18:e plats av 22 bidrag i Rom

29 juli 2017

Stop / Grekland 1987

Grekland hade kastat sig synnerligen entusiastiskt in i Eurovision Song Contest men snart hade det visat sig vara svårt att leva upp till de egna högt ställda förväntningarna. Flera gånger hade man väntat sig seger bara för att istället få en godkänd placering en bit ned i resultatet istället.

Nu ställde man upp för tionde gången och självförtroendet var högre än någonsin tidigare. Nu hade man slutligen hittat låten som skulle slå knock på Europa och möjligen också på hela världen - det mest internationellt gångbara bidrag Grekland någonsin ställt upp med.

Sångaren Thanos Kalliris och keyboardisten Vassilis Dertilis hade just bildat duon Bang! som satsade på ett glittrigt och glassigt sound och som lånat alla sina viktigare beståndsdelar från en annan duo som också stavade sitt onomatopoetiska bandnamn med utropstecken på slutet.

Wham! hade varit världens ledande popgrupp under den första halvan av 1980-talet innan George Michael - som för övrigt hade grekcypriotiskt påbrå - bröt sig loss och påbörjade en vansinnigt framgångsrik solosatsning med albumet "Faith".

Med hjälp av sin glammiga och färgstarka kör - bestående av Laura Burke, Marianna Efstratiou (Grekland 1989 och 1996) samt Thanos syster Katerina - gjorde Bang! ett visst intryck såväl på scenen som mellan repetitionerna men gissningsvis tyckte jurygrupperna att grekerna lånat betydligt mer än vad som kunde anses acceptabelt.

I slutändan tog sig duon in bland de tio bästa med tunn marginal och nu rann sinnet på den grekiska publiken. Man kände sig överkörda och felbehandlade och nu började tävlingen tappa mark. Det skulle ta många år innan Grekland på riktigt började älska ESC på nytt.

Bang! höll ihop i fyra år och blev mycket populära även utanför Greklands gränser. "You're The One" tog sig in en runda på den brittiska singellistan, "Holding My Heart" dök upp på Billboards danslista och duon förblir den enda grekiska popakt som turnerat i Japan.

När duon gick skilda vägar etablerade sig Thanos Kalliris som en av landets mest populära artister under 1990-talet medan Vertilis Dertilis - i likhet med Andrew Ridgeley i Wham! - försvann mer eller mindre spårlöst.



Bang! - Stop (Grekland 1987)
10:e plats av 22 bidrag i Bryssel

27 juli 2017

Believe Me / Ryssland 2004

Julia Stanislavovna Savitjeva hade börjat sjunga, dansa och skådespela som väldigt ung och som 16-åring deltog hon i den andra omgången av tv-talangjakten Fabrika Zvezd ("Stjärnfabriken"), som var en rysk variant på spanska Operación Triunfo. Där gick det inte så värst bra och unga Julia slogs ut redan i semifinalerna.

Som alla vet är det inte säkert att det är vinnaren i talangjakter som lyckas bäst. Den framgångsrike producenten Maxim Fadeev hade fått ögonen på henne och såg mängder av potential i tonåringen. Hon fick spela in ett par singlar som alla slog an väl hos publiken och blev stora hits. Det hade ju funkat bra med unga flickor året innan och rysk tv valde ut henne att representera landet vid ESC i Istanbul.

I förhandsvideon var Julia stylad som en annan populär tonårsidol - kanadensiska Avril Lavigne - och låtsades spela gitarr inför en jättelik publik som rätt uppenbart var inklippt från något annat sammanhang.

I Istanbul hade man satsat på att ge Julia en annan stil istället: hon fick utföra en rätt komplicerad dans tillsammans med fyra barbröstade dansare, målade i olika färger. Under repetitionerna verkade den unga stjärnan bli allt mer stressad över att numret inte föll på plats och såväl dansen som sången led ju längre veckan fortskred.

Dessutom fungerade bildregin förvånansvärt dåligt när producenten flera gånger underligt nog valde att inte visa de rörelser dansarna utförde. I rutan såg det överkoreograferade numret påfallande stillastående ut.

För att göra illa värre smälte dansarnas kroppsmålning i det starka strålkastarljuset och röd färg smetade av sig på Julias arm. Flera tittare lär ha ringt till sina tv-bolag för att förvissa sig om att den ryska sångerskan inte blödde på riktigt.

Trots att den bara gick sådär i Istanbul blev "Believe Me" ännu en hit på hemmaplan och till skillnad från många andra som hittats via olika talangjakter visade sig Julia Savitjeva vara ett bestående fenomen med sju album och flera listettor på meritlistan.



Julia Savitjeva / Believe Me (Ryssland 2004)
11:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

25 juli 2017

So laang we's du do bast / Luxemburg 1960

Klassiska Radio Luxemburg - Europas första privatradio - hade påbörjat sina sändningar redan 1933 och började 1957 provsända även på tyska. Bara en timme om dagen till en början, men publiken uppskattade tilltaget.

Året efter fick Camillo Felgen jobb som stationens huvudsakliga tyskspråkiga programledare. Hans röst blev snabbt populär och han lär ska ha uppfunnit kanalens tyska slogan "die fröhliche Wellen von Radio Luxemburg" ("de glada (radio)vågorna från Radio Luxemburg").

Camille Jean Nicolas Felgen var född 1920 i den lilla staden Kayl i sydvästra Luxemburg. Han hade studerat skådespeleri och sång i Bryssel innan han vänt tillbaka till sitt hemland, där han sjungit i Radio Luxemburgs kör och läst nyheter på franska mellan programmen.

Under 1950-talet påbörjade han sin sångkarriär och spelade in flera framgångsrika skivor i Berlin. Luxemburg hade stått över finalen i Cannes 1959, men när man nu hade en populär programledare som dessutom kunde sjunga kunde han ju få representera landet.

Med sig till London fick han en sång på det egna luxemburgska språket, som ännu i princip enbart sågs som en talad variant på tyska och som ännu inte standardiserats varken grammatiskt eller stavningsmässigt. Enligt nuvarande språkregler borde titeln egentligen skrivas "Sou laang wéi s du do bass" ("Så länge som du är här").

Juryn verkar inte ha varit full av språkentusiaster som gått igång på att höra ett ovanligt språk i startfältet och med en enda poäng kom Camillo Felgen på allra sista plats, precis som Solange Berry gjort 1958. Det skulle dröja ändå till 1992 innan luxemburgarna testade att sjunga på sitt eget språk på nytt.

Den här gången hölls Luxemburg till all lycka kvar i tävlingen och året efter skulle det gå mycket bättre. Mycket bättre skulle det också gå när Camillo Felgen fick en ny chans att tävla.



Camillo Felgen / So laang we's du do bast (Luxemburg 1960)
13:e plats av 13 bidrag i London

23 juli 2017

Mitt liv / Norge 1987

"La de swinge" gjorde inte bara stjärnor av Bobbysocks - även Rolf Undsæt Løvland fick en helt ny status hemma i Norge. 30-åringen hade varit en aktiv låtskrivare, musiker och producent i närmare tio år men blev nu ordentligt efterfrågad och tilldelades ett Spelleman-pris - en norsk Grammy - för sin gärning efter segern i Göteborg.

Samtidigt som han trappade ned på samarbetet med Bobbysocks - på deras andra album "Waiting For The Morning" hade andra tagit över producentrollen och han hade "bara" skrivit tre av låtarna - satsade han mer på en ung talang vars debutalbum han höll på att producera.

Kate Gulbrandsen från Slemmestad hade vunnit en popfestival i Oslo och deltagit i en sångtävling i Kairo som Arne Bendiksen (Norge 19641966, 1969, 1971 och 1973) varit med och arrangerat. Vid World Popular Song Festival i Tokyo hade hon fått pris för sitt framförande av "Carnival" som Rolf Løvland skrivit till henne.

På LP:n "The Beauty And The Beat" fanns sången "The Woman And The Girl In Me", som Rolf Løvland trodde stort på. När han blev inbjuden att tävla i den norska finalen 1987 kortade han ned låten rejält och bad Hanne Krogh (197119851991) från Bobbysocks att skriva en norsk text.

"Mitt liv" vann den norska finalen efter en dramatisk omröstning och Kate skickades till Bryssel, där hennes hårdsprejade hårsvall fick stor uppmärksamhet. Med norska mått mätt blev resultatet gott och den svenska juryn tyckte att Norges låt var den näst bästa.

Måhända var det inte hemskt lyckat att lansera en engelskspråkig popskiva med ett rätt amerikanskt sound med en innerlig sång med norsk text. Kate blev dessvärre aldrig den stora stjärna hon hade potential att bli, men karriären har gått vidare och hon sjunger än idag.

2016 utmärkte hon sig positivt i NRK:s populära serie "Stjernekamp" där en annan norsk deltagare,
Knut Anders Sørum (Norge 2004), avgick med segern.



Kate / Mitt Liv (Norge 1987)
9:e plats av 22 bidrag i Bryssel

21 juli 2017

If I Had Your Love / Island 2005

Hur svårt kan det ha varit att övertala Selma att ge sig in i Eurovision Song Contest på nytt? Hennes första försök hade närapå lett till Islands första seger och gjort henne till lokal stjärna på riktigt. Sedan dess hade hon gett ut två popskivor och en CD med musikallåtar utan att helt släppa ESC med blicken.

2003 hade hon följt med den isländska delegationen till Riga och fungerat som Birgitta Haukdals koreograf. Nu var tiden mogen för att ta revansch. RÚV valde ut Selma utan någon nationell final och gav henne och hennes team mer eller mindre fria händer vad gällde låten.

"If I Had Your Love" slog ned som en mindre bomb när den presenterades. Selmas goda rykte från 1999 i kombination med den betydligt tyngre och tightare producerade låten gjorde snabbt Island till en av de stora förhandsfavoriterna. I videon springer Selma Reykjavik runt med en pilbåge som något slags modern Cupido men med stora problem att träffa rätt.

I Kiev visade sig islänningarna ha vissa problem under repetitionerna. Koreografin - där dansarna stundvis låg på golvet - fungerade inte riktigt i bild och scenklädernas färger skapade onödigt lite kontrast mot bakgrunden. När det mesta verkade vara under kontroll lär bildproducenten dessutom utan förvarning ha ändrat en hel del av bildvinklarna till genrepet.

Selma gav ett under omständigheterna starkt framförande men Islands låt hade tappat sitt momentum som favorit. När programledarna sprättade semifinalens kuvert visade det sig att Selma inte fanns bland de tio bästa.

Det behöver inte ha berott på varken låten eller framträdandet. ESC:s semifinal hade inte riktigt satt sig bland publiken ännu och under de första åren verkar resultaten ofta lite slumpmässiga. Kanske hade islänningarna bara otur?

I vilket fall som helst kände man sig illa behandlade och året efter gav man Europa vad man ansåg att de förtjänade när man skickade den gapiga och obstinata Silvia Night till Aten.



Selma / If I Had Your Love (Island 2005)
16:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

19 juli 2017

Colorado / Nederländerna 1979

Sandra Reemers solokarriär hade aldrig riktigt tagit fart trots att hennes bidrag till ESC 1976 blivit en stor hit på hemmaplan. Nu behövdes det ännu en omstart och något på tv-bolaget NOS måste ha gillat henne och gett henne en chans till. Inför den nationella uttagningen 1979 valdes hon internt ut som artist för alla sex bidrag, nu som solist i gruppen Xandra.

Juryn - bestående av elva olika yrkesgrupper - gav en överväldigande seger till "Colorado", startfältets enda riktigt snabba låt som lämpligt nog var skriven av bröderna Rob och Ferdi Bolland som också skrivit och producerat Xandras kommande LP.

Bröderna Bolland föddes i Sydafrika men hade gjort karriär under eget namn i Nederländerna. Med åren hade de alltmer kommit att skriva och producera musik för andra artister parallellt med att släppa egen musik.

Många trodde på "Colorado" inför finalen i Jerusalem, inte minst "Abbas pappa" Stikkan Andersson som nämnde den som personlig favorit. Trots ett livfullt framträdande verkade Sandra Reemer - som annars var en bra artist med stark närvaro - förvånansvärt oengagerad och placeringen blev förvånansvärt låg.

På hemmaplan blev "Colorado" en ytterst moderat framgång och framför allt var den fel låt för att marknadsföra Xandras skiva som musikaliskt drog åt ett mer rockigt och country-betonat håll. Ingen av de andra singlarna slog an och gruppen upplöstes.

Däremot blev "Colorado" en hit i Skandinavien där den engelska versionen sålde bra. Lill-Babs (Sverige 1961) spelade in en egen svensk version som även den blev populär och gick in på Svensktoppen.

Bröderna Bolland hade sin största framgång framför sig. "In The Army Now" blev en internationell hit 1981 och en ännu större framgång i en version med Status Quo 1986.

Sandra Reemer fick aldrig någon riktig ordning på sin sångkarriär men förblev ett känt namn i Nederländerna, tidvis som programledare i tv. 2000 bildade hon trion Dutch Divas tillsammans med Marcha (Nederländerna 1987) och Maggie MacNeal (Nederländerna 1974 och 1980).

I början av 2017 offentliggjorde sångerskan att hon drabbats av bröstcancer och i juni samma år avled Barbara Alexandra Reemer i en ålder av 66 år.



Xandra / Colorado (Nederländerna 1979)
12:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

17 juli 2017

Pump pump / Finland 1976

I den gamla världen - innan internet fanns tillgängligt för massorna - rörde sig trender och popfenomen ändå fritt över gränserna, om än lite långsammare. Under 1974 lanserades den nya modedansen The Bump som i likhet med exempelvis twist var lätt att lära sig och som snart erövrade världens dansgolv.

Året efter dansade man Bump överallt och låtar som "Do You Wanna Bump?" med Boney M och "Lady Bump" med Penny McLean - som också var medlem av den framgångsrika discotrion Silver Convention (Västtyskland 1977) - låg på listorna världen över.

Slutligen letade sig The Bump även in i 1976 års finska uttagning där någon så oväntad som Fredi (Finland 1967) hade tagit flugan till sitt hjärta. "B" är en krånglig bokstav på finska så där dansade man "Pump" istället och tillsammans med kompgruppen Ystävät (Vännerna) lyckades Fredi sätta bra fart på sin låt.

Ystävät var inte vilken samling som helst: Anneli Koivisto var ena halvan av oerhört populära Koivistolaiset (Finland 1971), Titta Jokinen var en sprudlande och eftertraktad skådespelerska och sångerska, Irma Tapio var känd sedan barnsben och Antti Hyvärinen var en av landets mest lovande musiker och låtskrivare. Inget under att den samlingen avgick med segern.

Alla var inte överlyckliga och när vinnaren ropats ut hoppade en person ur studiopubliken upp på scenen och gjorde sig lustig över låtens enkelhet och - gissningsvis - kommersiella tilltal.

Skrattar bäst som skrattar sist - skivan blev mycket populär på hemmaplan och man spelade in en lättsam och underhållande video i Yles studior. I ESC sjöng man på engelska och uppträdde som Fredi & The Friends - underligt nog fortsatte man att sjunga "pump" istället för "bump" också i den engelska versionen. (Däremot var det bump som gällde i låtens fantastiska tyska version.)

På scenen i Haag levererade finländarna som om det gällde livet - inte minst Anneli Koivisto går fullständigt bananas i sista refrängen - och det viskades att Finland kunde ha vissa chanser att överraska världen. Möjligen var resten av Europa redan lite trötta på att dansa bump och det blev bara en mittenplacering till slut, men hemma i Finland har "Pump pump" fått evigt liv och blivit en odödlig kultklassiker.

Medan gruppen repeterade inför Haag lekte Fredis och Irma Tapios döttrar med varandra och blev goda vänner. I början av 1990-talet bildade Hanna-Riikka Siitonen och Nina Tapio duon Taikapeili som fick en stor hit med "Jos sulla on toinen". Båda två har dessutom sjungit i kören bakom flera finska bidrag genom åren.



Fredi & The Friends / Pump pump (Finland 1976)
11:e plats av 18 bidrag i Haag

15 juli 2017

Probudi me / Kroatien 1997

I det nyligen självständiga Kroatien var det liv och rörelse inom popmusiken och kreativiteten låg på topp. Till stor del studerade man vad som låg på listorna på andra håll och så kopierade man andras idéer och ljud tills man slutligen hittade något eget.

Det fanns flera fina sammanhang att visa upp produktionen på. Landet hade en mängd olika sångfestivaler som gavs stort utrymme i media, men den främsta bland dem alla var Dora - den nationella uttagningen till ESC. Landets ledning hade identifierat det som mycket viktigt att Kroatien skulle visa sig från sin bästa sida i alla tänkbara sammanhang och ESC var en arena där man hade all möjlighet att briljera på riktigt.

E.N.I var en kvartett tonårsflickor som helt klart satts ihop med Spice Girls - världens just då största och mest inflytelserika popfenomen - i åtanke. De hade släppt ett par singlar men deras seger i Dora kom som en stor och positiv överraskning. "Probudi me" ("Väck mig") kändes pigg och fräsch och relevant.

Medlemmarna i E.N.I hade handplockats ur ungdomskören Putokazi, precis som Kroatiens första representanter Put 1993, men hade fått en mycket mindre präktig image. Gruppens video låg helt rätt i tiden och fick flera journalister att utse kroaterna till en av de största förhandsfavoriterna.

Allt verkar ha gått vägen ändå fram till den stora direktsändningen i Dublin där nerverna verkar ha övergett Balkans Spice Girls. Plötsligt lät det tunt och andfått samtidigt som ljudmixningen inte verkar ha varit på topp och helt plötsligt gick poplåten Europa förbi.

Ironiskt nog verkar den kroatiska delegationen ha låtit bli att byta poäng på det sätt de annars gjorde - helt tydligt har man bytt med Malta men annars ser poängen ut att vara i ordning - och den slutliga placeringen blev ett riktigt fiasko med tanke på de uppskruvade förväntningarna.

Floppen till trots fortsatte Elena, Nikolina, Iva och Ivona att sjunga framgångsrikt tillsammans och fick en betydligt längre karriär än de riktiga Spice Girls. De har även engagerat sig politiskt och framträdde tidigt på Zagrebs pridefestival. Än idag uppträder E.N.I tillsammans när lusten faller på men de har inte släppt ny musik sedan 2012.



E.N.I / Probudi me (Kroatien 1997)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

13 juli 2017

Everything / Grekland 2006

Anna Vissi hade haft en ganska bra karriär också tidigare men i början av 1990-talet hittade hon en ny växel och gick snabbt från att vara en popsångerska i mängden till att bli den obestridda drottningen av grekisk musik. Hon spelade musikal, hennes skivor sålde i ofantliga mängder och hon hade gjort ett par åtminstone ganska lyckade försök att slå sig in på den internationella marknaden.

När Grekland för första gången skulle stå värd för ESC kunde hon inte motstå frestelsen och när ERT erbjöd henne att sjunga samtliga låtar i den nationella finalen beslutade hon sig för att ställa upp en tredje gång efter 1980 och 1982.

Trots att Anna tidigare försökt övertyga den utländska skivpubliken med mer poppiga låtar - som "Everything I Am" och "Call Me" - matchades balladen "Everything" fram som vinnare av den grekiska finalen. Bidraget var storslaget och bombastiskt och gav sångerskan stort utrymme för att demonstrera sina vokala färdigheter.

Videon var påkostad och snygg men också kontroversiell. Många ansåg att den målade en för negativ bild av Grekland och inte minst av grekiska män.

Inför finalen hade grekisk media endast ögon för den egna kandidaten och det var lätt att tro att Anna Vissi stod inför en promenadseger. Kanske att självförtroendet tog över en smula och när det väl gällde spelade superstjärnan över en hel del på scenen och framstod inte alls som någon självklar kandidat.

Poängräkningen blev ett bryskt uppvaknande för hemmapubliken och "Everything" var aldrig i närheten av att blanda sig i någon toppstrid. Till slut blev det inte ens personbästa för Anna Vissi. Det spelar kanske inte så stor roll när man är sitt lands största stjärna och än idag består populariteten.

Däremot tog Anna Vissi en paus i sitt samarbete med ex-maken Nikos Karvelas (som skrivit "Everything" och de flesta av hennes stora hits) och de skulle inte göra musik tillsammans på nytt förrän de släppte "Agapi ine esi" fyra år senare.



Anna Vissi / Everything (Grekland 2006)
9:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

11 juli 2017

Theater / Västtyskland 1980

Katja Ebstein hade blivit en riktig institution inom den tyska underhållningen och stod stadigt med ena benet inom schlager och med det andra i en mer anspråksfull och seriös ådra. Under slutet av 1970-talet skulle hon ägna sig alltmer åt projekt med hög kvalitet och konstnärliga ambitioner men som kanske inte drog riktigt samma publik som de enklare refrängerna.

Tidigt hade Katja Ebstein insett att man kunde köpa sig artistisk frihet genom att spela in mer publikfriande material som publiken ville köpa och som höll skivbolagen på gott humör. I slutet av decenniet skrev hon kontrakt med jätten Ariola och påbörjade ett fruktbart samarbete med den omåttligt framgångsrike Ralph Siegel.

Tillsammans gjorde de skivan "Glashaus" som blev en stor succé. Singeln "Dann heirat doch dein Büro" blev populär och krattade i arenan för Katjas comeback i den tyska finalen.

Det blev strid på kniven mellan Katjas "Theater" och Costa Cordalis "Pan" - en annan av Siegels låtar. I en av alla tiders mest pinsamma tv-ögonblick ropade programledarna dessutom ut fel vinnare.

För att göra telefonomröstningen mer spännande gavs flera mellanresultat. När det sista av dessa lästes upp glömde programledarna bort att man ännu inte hade räknat alla röster utan ropade ut Costa Cordalis till vinnare. Misstaget korrigerades snabbt men skadan var redan skedd och Cordalis var förkrossad.

Inför finalen i Haag seglade Katja upp som en av storfavoriterna och än en gång förbättrade hon sitt lands bästa placering. Ända in i det sista hade hon chans att vinna innan Belgiens jury gav segern till Johnny Logan och Irland.

Låten spelades in på flera språk och skivan blev populär i flera länder med en av de bästa låtarna från "Glashaus" som B-sida, även den inspelad även på engelska och franska.

Katja hade lyckats med sitt uppsåt och fortsatte arbeta till och från med Ralph Siegel för att däremellan bjuda publiken på material med mer tuggmotstånd. Med åren har hon alltmer utvecklats till att skådespela vid sidan av sången och är en av alla tiders mest framgångsrika kvinnliga artister i Tyskland.



Katja Ebstein / Theater (Västtyskland 1980)
2:a plats av 19 bidrag i Haag

9 juli 2017

Ce soir-là / Monaco 1960

François Deguelt hade flyttat till Paris för att slutföra sina studier och arbetade som bäst på en examen i filosofi då längtan till ett liv på scenen tog över. Han började sjunga i en kabaré på Montmartre för att sedan turnera Frankrike runt. Med tiden började han skriva egna sånger och 1956 tilldelades han ett av den franska musikvärldens tyngsta pris - av akademien Charles-Cros - för en av sina EP-skivor.

1958 tvingades han ta en paus från karriären och kasta sig ut i en brutal verklighet då han kallades in för militärtjänstgöring och stationerades till Algeriet, där den franska armén redan i tio år utkämpat ett blodigt krig för att hindra det nordafrikanska landet från att bli självständigt. Mer blod skulle flyta innan fransmännen gav slaget förlorat 1962.

Nyligen hemkommen från Algeriet valdes han ut att representera Monaco vid ESC i London. Det lilla furstendömet hade debuterat året innan och kommit på allra sista plats, så nu gällde det att sikta lite högre.

"Ce soir-là" ("Den där kvällen") var en snygg och effektiv chanson som landade på bronsplats i ESC och som hjälpte till att återuppliva François Deguelts stjärnstatus. Senare samma år uppträdde han som affischnamn på stora prestigefyllda scener som Bobino och Olympia.



François Deguelt / Ce soir-là (Monaco 1960)
3:e plats av 13 bidrag i London

7 juli 2017

O mie / Moldavien 2013

Pasha Parfeny och hans livliga bakgrundsgrupp hade gjort succé och blivit mångas favorit i Baku. Det var inte särskilt förvånande att han skulle ställa upp på nytt, men nu nöjde han sig med att skriva en låt och spela piano i bakgrunden.

Istället fick en av hans tidigare körsångerskor ta plats i rampljuset. Aliona Moon (egentligen Munteanu, men det lät kanske inte tillräckligt mycket som ett popstjärnenamn) hade tidigare sjungit i trion Thumbs Up och vunnit flera priset vid olika musikfestivaler runt om i hemlandet och i Rumänien.

Trots att där fanns större förhandsfavoriter vann Pasha och Aliona för andra året i rad och genomförde nu ett ganska ovanligt språkbyte. I den nationella ligan hade man sjungit på engelska men den engelska texten ansågs inte riktigt hålla måttet och man bytte istället till rumänska.

Den engelska originalversionen innehöll en fånig men lite gullig referens till de teorier som spritt över världen om att Mayaindianerna skulle ha förespått jordens undergång i december 2012, så språkbytet var nog ett smart drag.

Den rumänska texten "O mie" ("Tusen") var dessutom mer poetisk och sofistikerad, och Aliona lät betydligt mer självsäker på det egna språket. Ett ganska slagkraftigt argument varför länder hellre borde sjunga på sina egna språk än på halvdan engelska.

Redan i den nationella finalen hade Aliona Moon använt en klänning som man projicerat bilder på, precis som Azerbajdzjan gjort året innan. I Malmö hade man pumpat upp klänningen ett par grader och lät den växa upp i himlen medan eldsflammor steg upp längs med den. Tittarna blev förtjusta - eld och lågor, om man så vill - och placeringen blev densamma som året innan.

Språket som talas i Moldavien är rumänska men enligt 1994 års konstitution var landets enda officiella språk "moldaviska" - en term som använts under sovjettiden för att distansera republiken från Rumänien. 2013 slog Moldaviens högsta domstol fast att landets språk ändå är rumänska och inget annat.



Aliona Moon / O mie (Moldavien 2013)
11:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

5 juli 2017

Portugal no coração / Portugal 1977

Få saker triggar fosterlandskärlek på samma sätt som en revolution. Varje år sedan 1974 - då armén gjort uppror och gjort slut på diktaturen - hade man i sina ESC-bidrag hyllat det egna landet och den nya ordningen på olika sätt.

Den nya friheten skulle visa sig svårare att få till stånd än vad man först hade hoppats på och det sena 1970-talet präglades av politisk instabilitet och politiskt kaos istället för det samförstånd man skulle ha hoppats på. I den portugisiska melodifestivalen 1977 tog sig friheten uttryck i att tittarna inte bara fick välja vinnare genom att skicka in vykort till RTP - varje bidrag framfördes två gånger av olika artister så att tittarna dessutom fick välja artist.

Vinnarlåten "Portugal no coração" ("Portugal i mitt hjärta") var ännu en oförblommerad hyllning till hemlandet som sträcker ut en hand åt alla och envar, som ger oss bröd och som är hjärtat som bultar i alla våra sånger.

Den hade även framförts av Gemini (Portugal 1978) men det var gruppen Os Amigos som skickades till London. Här syntes två gamla bekanta - Fernando Tordo (Portugal 1973) och Paulo do Carvalho (Portugal 1974) - och sångerskan Ana Bola skulle dyka upp på nytt i kören bakom Portugal 1981.

Trots att man i likhet med Österrikes Schmetterlinge samma år befann sig långt ut till vänster på det politiska spektret verkar portugiserna ändå ha sneglat lite på sina konkurrenter och tagit en del kommersiella hänsyn inför London.

Då årets trend var låtar i discostil snarare än folkmusik arrangerade man helt enkelt om sin låt och öste på med discostråkar i Wembley. Gissningsvis gav satsningen några fler poäng än vad originalet skulle ha gjort men ESC-versionen spelades dessvärre aldrig in på skiva.



Os Amigos / Portugal no coração (Portugal 1977)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i London

3 juli 2017

Bana Bana / Turkiet 1989

Timur Selçuk var en högt utbildad låtskrivare och orkesterledare som snabbt gjorde sig ett namn bland landets mer politiskt orienterade musiker. Under flera år hade han studerat musik i Paris - där hans dotter Hazal föddes - och hade plockat med sig en smak för chanson och dramatik därifrån. Samma år som han återvände till Istanbul hade han dirigerat Turkiets debut i ESC.

Till den turkiska uttagningen 1989 hade han skrivit "Bana Bana" - ett vildsint stycke orientalisk pop om en kvinna som fått nog och som inte längre tänkte finna sig i att bli illa behandlad av den hon en gång älskat. Refrängens många ord betyder fritt översatt "Du kan inte göra så här mot mig". Från början hade sången gått i ett betydligt långsammare tempo, men snabbades upp på uppmaning av Timurs dotter Hazal.

Grup Pan var en tillfällig skapelse bestående av Sarper Semiz, Vedat Sakman, Arzu Ece och den 16-åriga Hazal Selçuk. Gruppen var i första hand sammansatt för låtens skull och båda sångerskorna tävlade även med varsin sololåt i finalen.

Inför ESC fanns en viss optimism runt det turkiska bidraget. De senaste åren hade hela tävlingens popularitet sjunkit betänkligt och de tävlande låtarna hade svårt att göra sig gällande på listorna efteråt. Kunde det autentiska turkiska anslaget vara en ny väg att gå?

I Lausanne väckte Pan stor uppmärksamhet - inte minst för dirigerande Timur Selçuk och hans yviga stil - och SVT:s kommentator Jacob Dahlin var eld och lågor. Juryn gjorde däremot som de brukade och Turkiet fick nöja sig fem poäng och näst sista plats.

Efter finalen påpekade Arzu Ece att dirigenten ökat låtens tempo ytterligare, något som verkade vara ett ofta förekommande fenomen för de turkiska bidragen. Samma sak hade hänt åtminstone 1982 och 1987. Kort tid efteråt lämnade Arzu gruppen.

Historien var inte riktigt slut här. Säkerligen uppmuntrade av den ofantliga succé Ofra Haza (Israel 1983) nått med singeln "Im nin alu" - som blandade orientaliska rytmer med modern dansmusik - beslöt de svenska hitmakarna Ola Håkansson och Tim Norell, som skrivit Sveriges låt i Lausanne, att göra en remix på "Bana Bana". 

Skivan släpptes på Ton Son Ton - skivbolaget Sonets hippa Londonbaserade etikett som bland annat gav ut Army of Lovers - och marknadsfördes i Sverige genom att gruppen gästade tv-programmet Caramba där Jacob Dahlin intervjuade de tre kvarvarande medlemmarna på turkiska.



Pan / Bana Bana (Turkiet 1989)
21:a plats av 22 bidrag i Lausanne

1 juli 2017

De eerste keer / Nederländerna 1996

Det blåste nya vindar inför ESC i Oslo 1996 och endast värdlandet var garanterat en plats i finalen medan alla andra kandidater tvingades kvala in genom en intern semifinal anordnad i slutet av mars. Där fick en jury i varje deltagarland rösta på samtliga tjugonio kandidater efter att ha lyssnat på låtarna på kassettband varefter sju bidrag slogs ut utan att någonsin ha visats upp för den internationella tv-publiken.

Nederländerna hade fått stå över i Dublin året innan och när platsen i ESC inte var garanterad verkar de ha dragit ned rejält på såväl budgeten som ambitionerna. Den nationella finalen blev istället en liten studioproduktion - så liten att orkestern inte fick plats utan fick sitta i en annan studio. Däremot fick tittarna mycket sändningstid för pengarna.

Fem artister hade valts ut på förhand och var och en av dem fick en egen privat semifinal under veckan där de fick sjunga sina tre kandidater varav publiken röstade en vidare till lördagens final. Gina de Wit, Clau'dya's, Roland Verstappen, Lucretia van der Vloot samt Maxine & Franklin Brown var de fem som gjorde upp om guldet.

Finalen var ändå något av ett mästerprov på hur man kokar soppa på en spik. Om man gör en billig lågbudgetfinal kan det ändå genomföras snyggt och tv-mässigt. Orkestern som inte fick plats i studion syntes ändå på en mängd tv-skärmar i dekoren, vilket gav ett lätt surrealistiskt intryck och viss rymd till det begränsade utrymmet.

Vinnare blev popsångerskan Maxine och den sjungande polismannen Franklin Brown som inte bara lyckades kvalificera sig för Oslo - de fick en med nederländska mått mätt utmärkt placering och en av de största kommersiella framgångar något bidrag från Nederländerna haft på hemmaplan.

Alla älskade duon Maxine och Franklin utom möjligen de själva. Raskt fortsatte de sina karriärer på egen hand utan att någonsin nå upp till samma höjder på nytt. Ibland återförenas de i olika sammanhang och publiken älskar fortfarande "De eerste keer".



Maxine & Franklin Brown / De eerste keer (Nederländerna 1996)
7:e plats av 23 bidrag i Oslo

30 juni 2017

Horehronie / Slovakien 2010

Landets comeback i Moskva hade inte blivit någon succé men Slovakien hängde kvar i tävlingen och anordnade en stor nationell final där finalisterna sållats fram via två semifinaler. När det i slutändan blev det dött lopp mellan två låtar - "Horehronie" och "Emotions" - fick tittarna sista ordet och Kristína var deras stora favorit.

Kristína Peláková hade slagit igenom två år tidigare och gjort sig ett namn i den slovakiska underhållningsbranschen. Nu kom det stora genombrottet och vinnarlåten gick upp i topp på den nationella airplaylistan och blev en stor hit.

Horehronie är en region i centrala Slovakien där träden enligt texten är vackrare än någon annanstans och där all smärta och sorg en vacker dag ska försvinna för evigt upp i bergen. Slovakisk tv kryddade sin förhandsvideo med vackra bilder från regionen och det lokala turistrådet tackade och tog emot.

En och annan trodde nog att Kristína skulle ta sig till final åtminstone men när det väl gällde blev numret kanske lite onödigt mörkt och murrigt i färgen och körsångerskan lite väl uppsluppen i sitt solo. Dessutom hade man oturen att lottas precis intill Finland som harvade i samma folkloristiska åker och i slutändan blev Slovakien rejält akterseglat och kom än en gång näst sist.

Kristínas popularitet påverkades inte nämnvärt av misslyckandet i Oslo och senare samma år låg hon åter etta på den slovakiska hitlistan med sin uppföljarsingel.



Kristína / Horehronie (Slovakien 2010)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

29 juni 2017

Miért kell, hogy elmenj? / Ungern 1997

Under 1990-talet hade boybands slagit igenom på bred front. Genrens verkliga pionjärer hade varit The Monkees redan på trettio år tidigare, men i och med The New Kids On The Block och deras exempellösa framgångar blev konceptet "söta pojkar med distinkta personligheter" guld värt.

Snart följdes de av Take That, East 17 samt irländska Boyzone, vars fixstjärna Ronan Keating fick agera programledare för ESC 1997 från Dublin - även om hans kollega Carrie Crowley i ärlighetens namn drog det tyngsta lasset i sändningen.

Att pojkband numer fanns precis överallt bevisades inte minst i det ungerska bidraget, framfört av ungdomarna Alex, Gergő, Viktor och Imre. Imre var Viktors storebror och professionell fotbollsspelare i Österrike, men när lillbrorsan ville starta en grupp hängde han på ändå.

V.I.P. hade inga ambitioner att dansa lika snyggt som sina internationella konkurrenter utan ville satsa på sång och stämmor istället. Deras första låt valdes ut för den ungerska finalen och vann oväntat där trots att pojkarna var gröna och oprövade. Framträdandet i ungersk tv var faktiskt ganska skakigt och amatörmässigt - inte minst på slutet där V.I.P liksom tonar ner sin sång på ett rent pinsamt sätt.

Väl på plats i Dublin hade bandet växt till sig en aning och satte tonerna betydligt bättre och med större självförtroende än tidigare. I slutändan räckte poängutdelningen till en delad tolfteplats, vilket inte alls var så illa. Det var början på fyra framgångsrika år med flera stora hits på hemmaplan innan bandet gick skilda vägar 2001.

Imre och Viktor bildade duon R-Port medan Gergő blev en hyfsat framgångsrik soloartist - "Súgd a nevem" är en riktigt snygg poplåt - innan han koncentrerade sig på att vara medlem i a capellagruppen Fool Moon istället.

Viktor återkom till ESC som låtskrivare för Ungern 2008, då Gergő sjöng i kören. Tillsammans skrev de båda "What About My Dreams" för Kati Wolf (Ungern 2011) som för övrigt var dotter till Peter Wolf som dirigerat orkestern för V.I.P. i Dublin.



V.I.P. / Miért kell, hogy elmenj? (Ungern 1997)
Delad 12:e plats av 25 bidrag i Dublin

28 juni 2017

Il doit faire beau là-bas / Frankrike 1967

Noëlle Cordier hade debuterat på scen och på skiva som 20-åring 1965 och hade fått ett par låtskrivares och producenters ögon på sig men väntade ännu på den stora chansen. 1967 verkade den ha kommit då låtskrivarna Hubert Giraud och Pierre Delanoë skrivit inte bara en utan två starka låtar för henne som skulle skickas in till fransk tv:s interna ESC-uttagning.

Alla verkar ha varit bergsäkra på att "Il est mort le soleil" ("Solen har dött") skulle väljas ut av juryn, men till Noëlles stora besvikelse och ilska bestämde sig skivbolaget i sista stund för att ge bort den låten till Nicoletta som var ett större namn. Noëlles stora chans verkade ha gått hennes näsa förbi.

Hursomhelst fanns det vissa saker man inte borde sjunga om i popmusik 1967. På ORTF tyckte man inte att en sång om döden passade in i sammanhanget och slutändan fastnade man ändå för Noëlle och "Il doit faire beau là-bas" - en underbart svärtad sång med en av alla tiders allra mest bittra texter.

"Det är säkert vackert där borta där du är" sjunger Noëlle innan hon konstaterar att det bara regnar utanför hennes fönster. Texten fortsätter: "När du gav dig av var det för att bli lycklig, om du lyckats är det ju roligt för dig" innan sångerskan brister ut i ilsken tirad om hur hon hatar alla människor hon ser eftersom de aldrig pratar med henne om honom. Om han tänker komma tillbaka bör han inte vänta för länge, för textens jag känner hur livet flyr iväg från henne.

Smakfullt arrangerat och utmärkt sjunget gjorde det franska bidraget ett visst intryck i Wien och landade på en tredje plats. Låten blev en viss kommersiell framgång och spelades in av flera andra artister, bland andra Michèle Torr (Luxemburg 1966, Monaco 1977) och Tonia (Belgien 1966).

"Il est mort le soleil" blev däremot en rungande succé för Nicoletta och låten fick vingar och spreds över världen då Ray Charles spelade in den på engelska.

Noëlle Cordier förblev ett känt namn genom 1970-talet. 1973 hade hon en av huvudrollerna i rockoperan "La Révolution française" och året efter fick hon en megahit med "Tu t'en vas" tillsammans med Alain Barrière (Frankrike 1963). 1977 hade hon en stor framgång i Quebec med "Mon cœur pour te garder" och året efter kom hon fyra i den franska uttagningen med "Tombe l'eau".

Trots allt detta verkar hon aldrig riktigt ha hittat någon riktig linje i sin karriär och 1981 drog sig Noëlle Cordier tillbaka från offentligheten. I ett par intervjuer har hon antytt att ett par mindre lyckade samarbeten med producenter som inte delade hennes visioner helt enkelt fick henne att tröttna på hela branschen.



Noëlle Cordier / Il doit faire beau là-bas (Frankrike 1967)
3:e plats av 17 bidrag i Wien

27 juni 2017

Messieurs les noyés de la Seine / Belgien 1956

När man ser tillbaka på tävlingens tidiga år är inte det mest förvånande att en hel del saker var annorlunda från början. Det mest uppseendeväckande är egentligen hur snabbt programmet hittade den form som i allt väsentligt lever kvar än idag. Redan 1957 infördes en röstningssekvens där länderna fick leverera poäng och redan 1956 presenterades bidragen i den ganska raka ström vi än idag förväntar oss.

Det som verkligen inte var uppenbart 1956 var vilken typ av tävling det här skulle vara. Vilken sorts låt förväntades man leverera? Det fanns gissningsvis ingen manual eller några slags riktlinjer att gå efter. Tävlingens namn antydde att man skulle skicka in en chanson men det första startfältet är musikaliskt spretigt.

Belgiens första bidrag (samtliga sju deltagarländer tävlade med två bidrag 1956) var just en äkta chanson i en dramatiskt berättande tradition och i en stil som belgaren Jacques Brel bara några månader senare skulle göra till sin med sin första stora framgång "Quand on n'a que l'amour".

"Messieurs les noyés de la Seine" bjöd på desperation och livsleda och berättelsen om en man som gift sig med eländet, som aldrig funnit kärleken och som förlorat alla sina vänner. Nu ber han de andra män som dränkt sig i den franska huvudstadens huvudflod att de ska öppna sina vatten även för honom och han säger sig vilja somna omfamnad av vatten och sand.

Endast vinnaren offentliggjordes 1956 men det ryktas att Fud Leclerc skulle ha lyckats riktigt bra i Lugano. Trots det spelade han aldrig in sången på skiva. Att tävla i musik verkar ändå ha gett mersmak och "L'ami Fud" som han kallades i den belgiska musikbranschen skulle i rask takt delta inte färre än fyra gånger. Ännu 2017 hade ingen annan soloartist tävlat fler gånger än så.



Fud Leclerc / Messieurs les noyés de la Seine (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano