30 juni 2017

Horehronie / Slovakien 2010

Landets comeback i Moskva hade inte blivit någon succé men Slovakien hängde kvar i tävlingen och anordnade en stor nationell final där finalisterna sållats fram via två semifinaler. När det i slutändan blev det dött lopp mellan två låtar - "Horehronie" och "Emotions" - fick tittarna sista ordet och Kristína var deras stora favorit.

Kristína Peláková hade slagit igenom två år tidigare och gjort sig ett namn i den slovakiska underhållningsbranschen. Nu kom det stora genombrottet och vinnarlåten gick upp i topp på den nationella airplaylistan och blev en stor hit.

Horehronie är en region i centrala Slovakien där träden enligt texten är vackrare än någon annanstans och där all smärta och sorg en vacker dag ska försvinna för evigt upp i bergen. Slovakisk tv kryddade sin förhandsvideo med vackra bilder från regionen och det lokala turistrådet tackade och tog emot.

En och annan trodde nog att Kristína skulle ta sig till final åtminstone men när det väl gällde blev numret kanske lite onödigt mörkt och murrigt i färgen och körsångerskan lite väl uppsluppen i sitt solo. Dessutom hade man oturen att lottas precis intill Finland som harvade i samma folkloristiska åker och i slutändan blev Slovakien rejält akterseglat och kom än en gång näst sist.

Kristínas popularitet påverkades inte nämnvärt av misslyckandet i Oslo och senare samma år låg hon åter etta på den slovakiska hitlistan med sin uppföljarsingel.



Kristína / Horehronie (Slovakien 2010)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

29 juni 2017

Miért kell, hogy elmenj? / Ungern 1997

Under 1990-talet hade boybands slagit igenom på bred front. Genrens verkliga pionjärer hade varit The Monkees redan på trettio år tidigare, men i och med The New Kids On The Block och deras exempellösa framgångar blev konceptet "söta pojkar med distinkta personligheter" guld värt.

Snart följdes de av Take That, East 17 samt irländska Boyzone, vars fixstjärna Ronan Keating fick agera programledare för ESC 1997 från Dublin - även om hans kollega Carrie Crowley i ärlighetens namn drog det tyngsta lasset i sändningen.

Att pojkband numer fanns precis överallt bevisades inte minst i det ungerska bidraget, framfört av ungdomarna Alex, Gergő, Viktor och Imre. Imre var Viktors storebror och professionell fotbollsspelare i Österrike, men när lillbrorsan ville starta en grupp hängde han på ändå.

V.I.P. hade inga ambitioner att dansa lika snyggt som sina internationella konkurrenter utan ville satsa på sång och stämmor istället. Deras första låt valdes ut för den ungerska finalen och vann oväntat där trots att pojkarna var gröna och oprövade. Framträdandet i ungersk tv var faktiskt ganska skakigt och amatörmässigt - inte minst på slutet där V.I.P liksom tonar ner sin sång på ett rent pinsamt sätt.

Väl på plats i Dublin hade bandet växt till sig en aning och satte tonerna betydligt bättre och med större självförtroende än tidigare. I slutändan räckte poängutdelningen till en delad tolfteplats, vilket inte alls var så illa. Det var början på fyra framgångsrika år med flera stora hits på hemmaplan innan bandet gick skilda vägar 2001.

Imre och Viktor bildade duon R-Port medan Gergő blev en hyfsat framgångsrik soloartist - "Súgd a nevem" är en riktigt snygg poplåt - innan han koncentrerade sig på att vara medlem i a capellagruppen Fool Moon istället.

Viktor återkom till ESC som låtskrivare för Ungern 2008, då Gergő sjöng i kören. Tillsammans skrev de båda "What About My Dreams" för Kati Wolf (Ungern 2011) som för övrigt var dotter till Peter Wolf som dirigerat orkestern för V.I.P. i Dublin.



V.I.P. / Miért kell, hogy elmenj? (Ungern 1997)
Delad 12:e plats av 25 bidrag i Dublin

28 juni 2017

Il doit faire beau là-bas / Frankrike 1967

Noëlle Cordier hade debuterat på scen och på skiva som 20-åring 1965 och hade fått ett par låtskrivares och producenters ögon på sig men väntade ännu på den stora chansen. 1967 verkade den ha kommit då låtskrivarna Hubert Giraud och Pierre Delanoë skrivit inte bara en utan två starka låtar för henne som skulle skickas in till fransk tv:s interna ESC-uttagning.

Alla verkar ha varit bergsäkra på att "Il est mort le soleil" ("Solen har dött") skulle väljas ut av juryn, men till Noëlles stora besvikelse och ilska bestämde sig skivbolaget i sista stund för att ge bort den låten till Nicoletta som var ett större namn. Noëlles stora chans verkade ha gått hennes näsa förbi.

Hursomhelst fanns det vissa saker man inte borde sjunga om i popmusik 1967. På ORTF tyckte man inte att en sång om döden passade in i sammanhanget och slutändan fastnade man ändå för Noëlle och "Il doit faire beau là-bas" - en underbart svärtad sång med en av alla tiders allra mest bittra texter.

"Det är säkert vackert där borta där du är" sjunger Noëlle innan hon konstaterar att det bara regnar utanför hennes fönster. Texten fortsätter: "När du gav dig av var det för att bli lycklig, om du lyckats är det ju roligt för dig" innan sångerskan brister ut i ilsken tirad om hur hon hatar alla människor hon ser eftersom de aldrig pratar med henne om honom. Om han tänker komma tillbaka bör han inte vänta för länge, för textens jag känner hur livet flyr iväg från henne.

Smakfullt arrangerat och utmärkt sjunget gjorde det franska bidraget ett visst intryck i Wien och landade på en tredje plats. Låten blev en viss kommersiell framgång och spelades in av flera andra artister, bland andra Michèle Torr (Luxemburg 1966, Monaco 1977) och Tonia (Belgien 1966).

"Il est mort le soleil" blev däremot en rungande succé för Nicoletta och låten fick vingar och spreds över världen då Ray Charles spelade in den på engelska.

Noëlle Cordier förblev ett känt namn genom 1970-talet. 1973 hade hon en av huvudrollerna i rockoperan "La Révolution française" och året efter fick hon en megahit med "Tu t'en vas" tillsammans med Alain Barrière (Frankrike 1963). 1977 hade hon en stor framgång i Quebec med "Mon cœur pour te garder" och året efter kom hon fyra i den franska uttagningen med "Tombe l'eau".

Trots allt detta verkar hon aldrig riktigt ha hittat någon riktig linje i sin karriär och 1981 drog sig Noëlle Cordier tillbaka från offentligheten. I ett par intervjuer har hon antytt att ett par mindre lyckade samarbeten med producenter som inte delade hennes visioner helt enkelt fick henne att tröttna på hela branschen.



Noëlle Cordier / Il doit faire beau là-bas (Frankrike 1967)
3:e plats av 17 bidrag i Wien

27 juni 2017

Messieurs les noyés de la Seine / Belgien 1956

När man ser tillbaka på tävlingens tidiga år är inte det mest förvånande att en hel del saker var annorlunda från början. Det mest uppseendeväckande är egentligen hur snabbt programmet hittade den form som i allt väsentligt lever kvar än idag. Redan 1957 infördes en röstningssekvens där länderna fick leverera poäng och redan 1956 presenterades bidragen i den ganska raka ström vi än idag förväntar oss.

Det som verkligen inte var uppenbart 1956 var vilken typ av tävling det här skulle vara. Vilken sorts låt förväntades man leverera? Det fanns gissningsvis ingen manual eller några slags riktlinjer att gå efter. Tävlingens namn antydde att man skulle skicka in en chanson men det första startfältet är musikaliskt spretigt.

Belgiens första bidrag (samtliga sju deltagarländer tävlade med två bidrag 1956) var just en äkta chanson i en dramatiskt berättande tradition och i en stil som belgaren Jacques Brel bara några månader senare skulle göra till sin med sin första stora framgång "Quand on n'a que l'amour".

"Messieurs les noyés de la Seine" bjöd på desperation och livsleda och berättelsen om en man som gift sig med eländet, som aldrig funnit kärleken och som förlorat alla sina vänner. Nu ber han de andra män som dränkt sig i den franska huvudstadens huvudflod att de ska öppna sina vatten även för honom och han säger sig vilja somna omfamnad av vatten och sand.

Endast vinnaren offentliggjordes 1956 men det ryktas att Fud Leclerc skulle ha lyckats riktigt bra i Lugano. Trots det spelade han aldrig in sången på skiva. Att tävla i musik verkar ändå ha gett mersmak och "L'ami Fud" som han kallades i den belgiska musikbranschen skulle i rask takt delta inte färre än fyra gånger. Ännu 2017 hade ingen annan soloartist tävlat fler gånger än så.



Fud Leclerc / Messieurs les noyés de la Seine (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

26 juni 2017

Mono gia mas / Cypern 1996

Efter ett bitvis ganska svagt 1980-tal hade Cypern fått upp ett visst flyt i Eurovision Song Contest med helt acceptabla placeringar de flesta år. 1992, 1994 och 1995 hade man dessutom fått stor uppmärksamhet och positiv PR tack vare sina bidrag. Den trenden ville man ju gärna hålla vid liv.

Till Oslo skickade man en stjärnögd tonåring som fick lov att be om en längre permission från sin militärtjänstgöring för att få åka iväg till Norge. Constantinos Christoforou hade släppt sin första singel "Tora pou milas" två år tidigare och fått många fans sedan dess.

I den nationella finalen tvålade han till en annan populär ung man - Michalis Hadjiyannis kom tvåa med "Trello pedi" och fick vänta två år till på att få representera Cypern.

"Mono gia mas" ("Bara för oss") var en ganska traditionell ballad men Constantinos ungdomliga energi räckte långt och Cypern landade än en gång bland de tio bästa. Hemma på ön växte sångarens popularitet dramatiskt och hans debutalbum sålde trippel platina, vilket inget album helt producerat på Cypern gjort tidigare.

Under sommaren 1996 turnerade han runt Cypern med superstjärnan Anna Vissi (1980, 1982, 2006) och följande vinter var han gästartist i hennes show i Aten där även Sakis Rouvas (2004, 2009) medverkade.



Constantinos / Mono gia mas (Cypern 1996)
9:e plats av 23 bidrag i Oslo

25 juni 2017

Baila el Chiki Chiki / Spanien 2008

Först hade man gjort dokusåpa av de nationella finalerna, nästa steg var att låta hela tävlingen flytta ut på nätet. Inför den spanska finalen 2008 tog TVE hjälp av det nyaste och mest spännande sättet att lansera ny talang - den globala musikplattformen MySpace.

För att kvala in till den nationella finalen fick man ladda upp sitt potentiella bidrag på nätsajten och sedan fick den stora publiken där ute gör sitt val och rösta bland alla de tänkbara kandidaterna. De tio med flest röster då räkneverket stannades skulle få chansen att sjunga i tv och en av dem skulle bli Spaniens representant.

Samtidigt, i ett annat hörn av den spanska populärkulturen, lanserades den påhittade figuren Rodolfo Chikilicuatre - en talanglös odugling från Buenos Aires som påstod sig ha uppfunnit ett helt nytt instrument och en helt ny dansfluga.

Chikilicuatre var en skapelse av skådespelaren David Fernández och från början tänkt som en tillfällig parodi men någonstans längs vägen bestämde man sig för att ta skämtet ett steg längre och anmäla argentinaren till den spanska uttagningen. Det smällde bara till i hela internet när Chikilicuatre gick direkt upp i ledning och sedan vann den spanska finalen.

Så var det knappast tänkt att gå, om man frågat TVE. De hade höga förväntningar på sitt nya koncept som de något högtravande och humorbefriat döpt till "Salvemos Eurovision" ("Låt oss rädda ESC").

I efterhand framstår "Baila el chiki chiki" som ett riktigt lyckat skämt - kompletterat med två rejält övertända dansöser, varav den ena ständigt gör den imbecilla koreografin fel. Oturligt nog för spanjorerna var 2008 året då alltför många försökte skoja till det - Estland, Irland och Lettland bjöd alla på rätt billiga lustigheter - och när det blev Spaniens tur var publikens tålamod slut.

I vilket fall blev låten en stor hit på hemmaplan och spelades flitigt på radio även i andra länder - inte minst i Sverige. Framgången till trots gjorde sig David Fernández snabbt av med figuren som fick lov att "dra sig tillbaka och försöka skriva en ny låt".

Rodolfo Chikilicuatre (vars efternamn är argentinsk slang för något värdelöst) har dykt upp på nytt ett par gånger i offentligheten men någon ny hit har det inte blivit.

MySpace visade sig vara på sin topp just 2008 med runt en miljard besökare i månaden. Bara några år senare hade användarna dragit vidare och förvandlat communityn till något av en virtuell spökstad.



Rodolfo Chikilicuatre / Baila el Chiki Chiki (Spanien 2008)
16:e plats av 25 bidrag i Belgrad

24 juni 2017

In The Disco / Bosnien-Hercegovina 2004

Fuad Backović hade haft svåra år under det bosniska inbördeskriget då han tillbringat den största delen av tiden gömd i en källare tillsammans med sin familj medan hans far stred vid fronten. För att stå ut med tillvaron började han sjunga och lyckades ändå spela in ett par låtar i en professionell studio under krigsåren.

När kriget tog slut gav sig pappan in i politiken och blev så småningom landets finansminister. Unge Fuad gick istället med i landets populäraste boyband 7Up där han snabbt blev gruppens nya frontfigur. 1999 kom bandet trea i den bosniska uttagningen till ESC med "Daj spusti se" och två år senare ställde Fuad upp som soloartist med "Deset milijona ljubavi".

Efter att ha studerat klassisk sång bröt han sig 2002 loss från pojkbandet och startade en solokarriär under artistnamnet Deen, tagit av det arabiska ordet för "tro". Året efter ställde han upp för tredje gången i den nationella finalen och kom tvåa med "Taxi".

Bosnisk tv tyckte helt klart att ynglingen hade potential och bjöd 2004 in honom att sjunga samtliga låtar i den nationella finalen. Vann gjorde "In The Disco" - skriven av Vesna Pisarović (Kroatien 2002) - som lånat flitigt från Donna Summers gamla hits "Hot Stuff" och "I Feel Love".

I Istanbul gjorde Deen succé med sin vågade och flamboyanta stil och för andra gången någonsin slog sig Bosnien in bland de tio främsta i finalen. De bosniska tidningarna började nu spekulera vilt runt sångarens sexuella läggning, något de skulle fortsätta med långt efter att Deen 2008 lagt sin karriär på is för att istället studera modedesign. När han 2010 flyttade till Milano antog skvallerpressen att det var för att kunna leva mer öppet än i det konservativa Bosnien-Hercegovina.



Deen / In The Disco (Bosnien-Hercegovina 2004)
9:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

23 juni 2017

Waar is de zon / Nederländerna 1994

Det hade gått bra när man valt ut sin artist på förhand 1993 och nu valde NOS att göra detsamma på nytt. Den här gången var det möjligen så att man gav deltagandet i present till en artist som redan i många år strålat som en sol på den holländska musikhimlen.

Willy Albertina Verbrugge hade startat sin karriär redan som 11-åring tillsammans med sina kända föräldrar. Under 1960-talet hade hon varit en flitig och älskad skivartist med minst en listetta under bältet med "De winter was lang" - ingen vet helt säkert eftersom Nederländerna inte hade någon officiell topplista - och under flera år var hon programledare för ett populärt underhållningsprogram i tv tillsammans med sin pappa.

Sedan början av 1970-talet hade hennes bana som skivartist alltmer avtagit medan hon själv förblev en synlig och välkänd figur inom underhållningsbranschen. 1994 var Willeke Alberti en älskad kultartist och man arbetade på en musikal om hennes liv.

I den nationella finalen blev publikfavoriten "Zomaar en dag" - skriven av Paul de Leeuw som var programledare för tävlingen - slagen av den stilrena och eleganta "Waar is de zon". Låtskrivaren Edwin Schimscheimer hade 1992 skrivit den betydligt mer progressiva "Wijs me de weg", men i Dublin tyckte nog juryn att den här låten var i dammigaste laget. Slutfacit blev fyra fattiga poäng från den österrikiska juryn.

Idag kan jag tycka att det var en onödigt hård dom. Hantverket är gott och Willeke strålar verkligen bakom mikrofonen. Än idag ser hon hela äventyret som en gåva och hon älskar fortfarande sina båda topplacerade låtar.

Karriären tog åtminstone ingen skada. 2015 firade Willeke sin 70-årsdag med en stor konsert och uppträder ännu regelbundet i många olika sammanhang. Hon är en stor gayikon på hemmaplan och sjösatte nyligen ett alldeles eget klädmärke.



Willeke Alberti / Waar is de zon? (Nederländerna 1994)
23:e plats av 25 bidrag i Dublin

22 juni 2017

Warum nur, warum? / Österrike 1964

Om man har en riktig popstjärna vill man självklart låta sig representeras av just den vid ESC om det bara är möjligt. 1964 hade Udo Jürgens framgångar få andra österrikiska artister kunde mäta sig med. Han hade flera framgångar under eget namn och 1960 hade han skrivit en världshit för Shirley Bassey.

Udo Jürgen Bockelmann hade haft en ovanlig och dramatisk barndom. Han växte upp i ett slott i Magdalensberg där hans far var borgmästare och slet med att balansera sina egna övertygelser mot landets nazistiska styre. I krigets slutskede var han nära att ställas inför krigsrätt efter att man hittat subversiv litteratur i hans privata bibliotek, men han räddades av att kriget tog slut. Udo själv skulle få dras med nedsatt hörsel på ena örat hela livet efter att ha blivit slagen av en ledare i Hitlerjugend.

Unge Udo började spela piano på eget initiativ och tillbringade mer eller mindre hela 1950-talet som medlem av olika band, först under artistnamnet Udo Bolán, och vann en låtskrivartävling på österrikisk radio redan som 16-åring.

Vid det första försöket i Eurovision Song Contest kom han "bara" sexa - en högst respektabel placering jämfört med hur Österrike brukade placera sig - men låten blev en stor internationell hit. Udos egen version låg etta på topplistan i Frankrike, men framgångarna slutade inte där.

Matt Monro (Storbritannien 1964) hade floppat i hemlandet med sin egen låt men spelade raskt in det österrikiska bidraget i en engelsk version med text av Don Black. "Walk Away" blev en stor hit såväl i Storbritannien som i USA och ledde till att Udo Jürgens fick skriva låtar för Frank Sinatra.

Uppmuntrad av allt detta var det knappast en överraskning att Udo skulle ställa upp på nytt, inte bara en utan två gånger.



Udo Jürgens / Warum nur, warum? (Österrike 1964)
6:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

21 juni 2017

Bonne nuit, ma chérie / Västtyskland 1960

Den västtyska uttagningen 1960 visade sig vara den stora chansen för 24-årige Wyn Hoop som tidigare spelat med i ett popband som just gått skilda vägar. Han hade fötts som Winfried Lüssenhoop, men så kunde ingen popstjärna heta ens på den tyska marknaden så ett artistnamn fick hittas på i hast.

"Bonne nuit, ma chérie" var en elegant och rätt eldig sak som spelade an på den då mycket trendiga sydländska musiktradition som letat sig in i den europeiska populärmusiken via USA, där Ritchie Valens "La Bamba" och Frankie Avalons "Venus" gjort stor succé vid sidan av monsterhits som "Volare" (Italien 1958) och "Piove" (Italien 1959).

Stilen skulle bli ännu mer populär de kommande åren - med hits som "Speedy Gonzalez" och "Spanish Harlem" - och vid finalen i London belönades Västtyskland ganska rikligt för sitt exotiska tilltag. Startfältets äkta italienska evergreen "Romantica" (Italien 1960) ignorerades däremot bryskt av juryn.

Nu blev Wyn Hoop en populär sångare, men kanske inte tillräckligt intressant för att locka publiken på egen hand. Skivbolaget satte ihop en duo av honom och finska Pirkko Mannola (på den tyska marknaden skrevs hennes namn Pirko Manola för att underlätta uttalet) och tillsammans fick de ett antal framgångsrika singlar och kom fyra vid den tyska ESC-uttagningen 1962 med "Mama will dich seh'n".

Efter det bildade han på nytt en duo med sin egen fru Andrea och uppträdde med henne innan de båda pensionerade sig från showbiz i slutet av 1970-talet. Under många år skrev Wyn Hoop istället böcker och resereportage för olika tidningar.

I slutet av 1990-talet gavs de flesta av Wyn Hoops och Pirkko Mannolas låtar ut på CD av skivbolaget Bear Family.



Wyn Hoop / Bonne nuit, ma chérie (Västtyskland 1960)
4:e plats av 13 bidrag i London

20 juni 2017

100 % d'amour / Luxemburg 1984

Visserligen hade man vunnit med en stor och präktig ballad av gammaldags snitt året innan, men nu signalerade luxemburgska RTL än en gång tydligt att man vände sig till en yngre publik. Det fanns god anledning till det. 1981 hade det strikta franska radiomonopolet avskaffats och med ens var det hård strid på kniven mellan de kommersiella stationer som ville hålla kvar publiken.

"100% d'amour" var en naiv men övertygande poplåt, dränkt i tidstypiska synthesizerljud, försedd med en snygg video som gjord för kommersiellt bruk. Tillfället till ära hade man dessutom hittat en artist som faktiskt kom ifrån Luxemburg - den fjärde genom hela ESC-historien.

20-åriga Sophie Carle var först och främst fotomodell men hade också provat på att skådespela lite. I sin första film var hennes rollfigur inte ens namngiven utan kallades "ung flicka med stora bröst" i eftertexterna och åtskilliga av de (manliga) journalisterna som bevakade ESC verkade ta henne på ungefär samma allvar som filmskaparna. SVT:s kommentator Fredrik Belfrage sa att hon "sjunger lite tuttinuttigt".

På repetitionerna ska Sophie ha sjungit ganska bra, liksom då hon dagen före finalen uppträdde i en fransk tv-show. Däremot tappade hon nerverna helt i direktsändning och sjöng surt och nervöst. I flera länder inträffade ett kort avbrott på ett par sekunder under hennes framträdande, men jurygrupperna hade redan hört låtarna vid genrepet och ingen verkar ha tyckt att det skulle missgynnat hemmalaget.

Gissningsvis märkte unga Sophie i direktsändning att det inte var riktigt hennes grej att sjunga och "100% d'amour" förblev hennes enda skiva. Däremot tog skådespelarkarriären fart och hon har genom åren spelat i ett stort antal filmer och tv-produktioner.

Att Luxemburg satsade inhemskt var kanske inte en slump. I en mångårig process hade det luxemburgska språket standardiserats och fick i februari 1984 - knappt tre månader före finalen - för första gången officiell status. Programledaren Désirée Nosbusch - endast 19 år och än i denna dag alla tiders yngsta ESC-värd - firade det nya språket lite extra genom att flera gånger under sändningen brista ut i luxemburgska.



Sophie Carle / 100% d'amour (Luxemburg 1984)
10:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

19 juni 2017

Dance Alone / Makedonien 2017

Livet är fullt av överraskningar och en av de största som dök upp under 2017 års säsong var när Makedonien presenterade sitt bidrag inför Kiev. Makedonien - som inte varit i final sedan 2012 och som för det mesta lyckades göra pannkaka även av helt okej låtar när de väl gav sig ut på scenen - hade valt ut en riktigt spännande låt.

Förväntningarna hade inte direkt varit skyhöga efter att man internt valt ut 23-åriga Jana Burčeska som artist. Hon var ett rätt okänt namn även på hemmaplan med en femteplats i makedonska Idol som främsta merit.

Tillsammans med ett internationellt team av låtskrivare och producenter - bland andra svenske Joacim Persson och bulgariske Borislav Milanov som båda hade haft ett finger med i Bulgariens framgångsrika bidrag 2016 - hade man lyckats utföra ett mindre mirakel i studion. "Dance Alone" var samtida, hitvänlig, suggestiv och känslosam, och var utrustad med en av alla tiders bästa förhandsvideor. Makedonien rusade uppför vadslagningslistorna och började ses som en tänkbar toppkandidat.

Den första varningsklockan började ringa när singelversionen släpptes en månad senare. Där hade man skurit bort de två sista textraderna - där hela låtens bultande hjärta fanns - och gjort hela paketet mer direkt och mindre sofistikerat.

Väl på plats i Kiev gjorde Makedonien det de visat sig allra bäst på - nämligen att vara sämst då det gäller. Jana - som visat sig vara en lysande studiosångerska - höll inte alls måttet på scenen och bjöd på ett glatt men på tok för amatörmässigt framträdande och med ens var allt hopp ute. Än en gång misslyckades man med att övertyga Europa.

Under vykortet före bidraget avslöjade Jana att hon var gravid och kanske ändå hade andra saker än karriären att tänka på. Senare under kvällen stal hennes pojkvän showen då han friade i direktsändning.



Jana Burčeska / Dance Alone (Makedonien 2017)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

18 juni 2017

Nomads In The Night / Litauen 2008

Litauen hör sällan till Europas mainstream i några som helst sammanhang och man skiljer ofta ut sig språkligt, kulturellt och politiskt. Trogna följare av Eurovision Song Contest har sannolikt noterat att litauerna även där oftast går sina egna vägar.

Det kan man väl säga att Jeronimas Milius också gjorde. Den långhårige 24-åringen jobbade egentligen som kundansvarig på en telekommunikationsfirma men sjöng vid sidan om i rockbandet Soul Stealer. Hans egenhändigt skrivna låt skvallrade om att hans hjärta klappade för annat än kundservice och hårdrock och "Nomads in the Night" var en ofantligt bombastisk och dramatisk ballad som skriven för någon lokal, känslostormande musikal.

Att hårfagre Jeronimas och hans sång om hur månen är hans enda vän och sällskap hade hamnat i helt fel sammanhang tvivlade just ingen på och högst förutsägbart stannade Litauen i semifinalen. Den unge sångaren kände sig ändå uppmuntrad av erfarenheten och bestämde sig för att skola sin röst också för klassisk sång.

Sedan dess har han spelat stora roller i "Aida" och "Jesus Christ Superstar" - en favorit för många ESC-deltagare. 2013 deltog han i "Auksinis balsas" ("Den gyllne rösten") på litauisk tv där deltagarna fick visa sig på styva linan i en mängd olika genrer - rock, pop, opera, funk - och där slog han ut all konkurrens och vann i stor stil.



Jeronimas Milius / Nomads In The Night (Litauen 2008)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

17 juni 2017

Modlitba / Slovakien 1998

Det var inte så många år sedan muren hade fallit och för många var Europa fortfarande klart och tydligt uppdelat i ett öst och ett väst. Många tidningar och journalister i väst tog sig därför helt ogenerat rätten att klumpa ihop länderna i öst till ett enda stort, gemensamt kollektiv.

Inför finalen i Birmingham slog de nordiska tidningarna närmast samstämmigt fast att "årets bästa låt från öst" var Slovakiens mäktiga och dramatiska vals, kraftfullt framförd av den 26-åriga Katarina Hasprová. Hon var uppvuxen i en musikalisk teaterfamilj och hade själv spelat stora roller i flera musikaler, främst i grannlandet Tjeckien.

Slovakisk tv hade först valt ut Katarina och sedan uppmanat landets låtskrivare att skicka in förslag på sånger som skulle passa hennes röst och uttryck.

Förhandsvideon kunde kanske framstå som aningens morbid med krig, pistoldueller och halshuggningar, men den bildade en fin ram till sångtexten - en bön om kärlek och förståelse och att vi människor ska våga komma närmare varandra.

I Birmingham sjöng Katarina fantastiskt och hade dessutom fått årets snyggaste bildsättning av programmets regissör. Kroatien röstade först av alla och gav slovakerna åtta poäng men till de flestas stora förvåning fick inte "Modlitba" en enda poäng till efter det.

Efter finalen gjorde Katarina Hasprová ingenting för att dölja sitt missnöje med vinnande Dana International. "Monstret har vunnit", ska hon ha sagt till de slovakiska journalisterna efteråt. Så mycket för den förståelse och medmänsklighet hon sjungit om i sitt bidrag.

Efter fyra misslyckanden i rad kastade slovakisk tv in handduken och hoppade av ESC. Nästa gång de skulle dyka upp i startfältet var 2009.



Katarina Hasprová / Modlitba (Slovakien 1998)
21:a plats av 25 bidrag i Birmingham

16 juni 2017

Let's Get Loud / Estland 2005

När de estniska tittarna för första gången fått välja vinnare på egen hand med hjälp av sina telefoner hade deras utvalda låt floppat i ESC och Estland hade missat finalen i Istanbul. En gång är ingen gång och ännu en gång öppnade ETV telefonslussarna för att låta allmänheten välja bidrag.

Det var helt klart goda nyheter för Sven Lõhmus - en ung producent och låtskrivare som haft mycket svårt att göra sig gällande i den estniska finalen. För det mesta hade juryn som valde ut bidragen haft väldigt lite till övers för hans kommersiella och lättsamma stil, helt oavsett hur populära hans låtar var bland publiken.

Nu skulle han slå till och lyckas rejält: han fick två låtar genom nålsögat och publiken öste kärlek över dem båda och till slut kom Svens båda bidrag etta och tvåa i tävlingen. Men själv tyckte han nog ändå att de båda kandidaterna placerat sig i fel ordning.

Vinnaren var en glad och ungdomlig popbagatell, piggt framförd av tjejkvartetten Suntribe, men det var tvåan - den återhållsamma och sofistikerade "Moonwalk", framförd av Laura Põldvere - som Sven Lõhmus helt tydligt satsat på. Laura fick åka till Kiev i vilket fall, eftersom hon också var en av medlemmarna i Suntribe.

Inför den internationella drabbningen förstärktes Suntribe med en femte medlem och låten mixades om en smula utan att det gjorde någon större skillnad. Hela paketet var för tunt och genomskinligt och Estland missade finalen för andra året i rad. Suntribe splittrades lika snabbt som de bildats och året efter förlorade esterna sin rösträtt och den internationella expertjuryn återinfördes.

Sven och Laura skulle fortsätta ett nära samarbete och har ställt upp ett stort antal gånger i de estniska finalerna. 2017 blev det slutligen seger då Laura sjöng i duett med Koit Toome (Estland 1998) och fick åka till Kiev en andra gång.

Att "Moonwalk" betydde mer än "Let's Get Loud" även för Sven Lõhmus bevisas kanske av att han snart döpte sitt nya produktionsbolag till just Moonwalk.



Suntribe / Let's Get Loud (Estland 2005)
20:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

15 juni 2017

Nous vivrons d'amour / Luxemburg 1968

Att använda sig av lokala talanger var aldrig Luxemburgs grej i Eurovision Song Contest. Allt som oftast hyrde man in artister från Frankrike - eller från Västtyskland som man gjort 1967 - men någon gång då och då bestämde man sig för att ge en inhemsk förmåga chansen.

Chris Baldo (som egentligen hette Christian Baldauff) var född och uppvuxen i Luxemburg och hade startat sin sångkarriär redan som tonåring. Ett par av hans singlar tog sig in på de lokala hitlistorna och spelades då och då på Radio Luxembourg, där han även jobbade som programledare.

Hur som helst tvivlade de ansvariga på att han skulle hålla måttet på egen hand. Sophie Garel berättade många år senare hur hon låtit sig övertalas att följa med till London och sätta lite fart på den rätt medelmåttige Baldo.

Sophie Garel var egentligen inte alls sångerska utan en bubblig och pratglad radiopratare. Hon var född i Algeriet och kom till Frankrike i början av 1960-talet för att slutligen även hon landa på Radio Luxembourg.

"Nous vivrons d'amour" var i allt väsentligt ett solonummer för Chris Baldo och Sophie Garel sjöng bara med i refrängen. På skivversionen som gjordes medverkar hon inte alls trots att hennes namn står tryckt på omslaget.

I London var Chris förfärligt nervös och gav ett allt annat än avslappnat intryck. Sophie var nervös av helt andra orsaker - hennes klänning var ursprungligen designad för en "vildvuxen danska" och nu var sångerskan rädd att snubbla på sin dyra kreation då hon äntrade scenen. Den totala utdelningen blev fem poäng och sedan åkte de båda hem och fortsatte sina separata karriärer.

Sophie Garel blev en av fransk tv:s mest kända ansikten under 1970 och 80-talen och är än idag en efterfrågad och älskad personlighet i olika sammanhang. Chris Baldos karriär avstannade under början av 1970-talet och han försvann in i anonymiteten. 1993 gjordes ett porträtt om hans insatser som musiker och bara två år senare avled han, endast 51 år gammal.



Chris Baldo & Sophie Garel / Nous vivrons d'amour (Luxemburg 1968)
11:e plats av 17 bidrag i London

14 juni 2017

Et bonjour à toi, l'artiste / Frankrike 1975

I 1970-talets början var Frankrike den verkliga tungviktaren i Eurovision Song Contest med fyra segrar i bagaget och nästan bara bra placeringar. Dessutom levererade man starka bidrag för Monaco och Luxemburg i princip varje år. Men nu hade deras stjärna börjat dala och resultaten blev allt sämre.

1974 var året då allting skulle vända. Internt valde man ut Dani - en spännande artist som mest rört sig i avantgardistiska kretsar - och en riktigt stark låt. Hur "La vie à 25 ans" skulle ha stått sig i konkurrensen får vi dessvärre aldrig veta. Fyra dagar före finalen i Brighton avled republikens president Georges Pompidou, landssorg utlystes och ORTF tvingades dra sig ur tävlingen med rekordkort varsel.

Som lite plåster på såren fick Dani skicka in ett nytt bidrag till 1975 års interna uttagning, men hennes låt "Comme un boomerang" - skriven av Serge Gainsbourg (1965, 1967, 1990) - ansågs på tok för provokativ och refuserades. Istället fick hon tävla med den slätstrukna "Paris Paradis" - skriven av Christine Fontane, som även skrivit hennes låt 1974 - som högst väntat valdes bort.

Till Stockholm skickade man Nicole Rieu - en talangfull 26-åring som efter ett antal singlar lockats över till skivbolaget Barclay som trodde starkt på henne. Hon hade spelat in ett påkostat debutalbum med en del egenhändigt skrivna låtar och ESC sågs som ett utmärkt tillfälle att lansera skivan med buller och bång.

Under repetitionerna i Stockholm var fransmännen missnöjda med hur orkesterns pianist spelade det långa och viktiga solot som inledde låten och till sist slog sig dirigenten Jean Musy själv ned vid flygeln för att få det att låta rätt.

Nicole Rieu har flera gånger berättat i intervjuer om hur nervös hon är och hur besviken hon var på sig själv för att hon inte sjungit bättre. Trots att placeringen var Frankrikes bästa på fem år hade delegationen tydligen förväntat sig mer.

Bidraget blev ändå en succé på många sätt. Nicoles album blev en framgång och hon etablerade sig som ett stort namn på den franska musikscenen medan kompositören Jeff Barnel i sin tur blev kraftigt efterfrågad och skrev ett stort antal framgångsrika låtar, inte minst för stjärnan Dalida.

"Comme un boomerang" skulle förbli bortglömd i många år, men när Dani 2001 spelade in den i duett med Étienne Daho blev den en stor hit och hjälpte till att cementera Danis ställning som kultartist.



Nicole Rieu / Et bonjour à toi, l'artiste (Frankrike 1975)
4:e plats av 19 bidrag i Stockholm

13 juni 2017

All Out Of Luck / Island 1999

Island hade imponerat stort på de flesta delegationsledare och producenter på plats i Dublin 1997 med sitt vågade och visuella nummer, men de bakåtsträvande jurygrupperna hade gjort tummen ned och Paul Oscar hade fått nöja sig med en tjugonde plats. Troligen hade hans krattande i manegen hjälpt till att bereda väg för Dana Internationals seger året efter, men Island fick stå över 1998 års tävling.

Man kände nog ändå på sig att man hade något på gång, så man fortsatte att välja bidrag internt och inför finalen i Jerusalem hade man bestämt sig för att satsa på en ung sångerska som framför allt gjort lycka i en mängd musikaler på hemmaplan.

Selma Björnsdóttir hade gjort sin scendebut redan som sjuåring men hade sedan lagt musiken på hyllan för att studera språk och historia. Utan att hon visste det skickade en kompis in en inspelning av hennes sång till en talangjakt, där hon vann en av rollerna i Jesus Christ Superstar. Snart nog fick hon andra stora roller i West Side Story och inte minst Grease, som blev hennes stora genombrott.

Selma fick själv fria händer att välja ut sitt bidrag och bland en mängd kandidater fastnade man för "All Out Of Luck" - ännu en riktigt samtida popkaramell. Så snart som videon premiärvisats på RÚV gick ett sus genom Europa och Island blev snabbt hela tävlingens stora förhandsfavorit.

Nästan in i det sista duellerade Selma med Sveriges Charlotte Nilsson om segern innan svenskan drog ifrån på slutet. Efter finalen gjorde Selma inget för att dölja sin besvikelse och till den församlade pressen sa hon att hennes låt pekade mot framtiden medan vinnarlåten blickade tillbaka. Publiken på plats verkar ha hållit med och efter segern fick Sverige ett svalt mottagande i tävlingslokalen.

Dessvärre slarvades såväl singeln som Selmas påföljande album bort av skivbolaget Universal och den tänkta internationella framgången uteblev. Hemskt synd, då exempelvis uppföljaren "Hitgirl" borde haft stor hitpotential. Däremot blev "I Am" årets mest sålda skiva på Island och Selma blev landets hetaste popstjärna.



Selma / All Out Of Luck (Island 1999)
2:a plats av 23 bidrag i Jerusalem

12 juni 2017

Call Me / Bosnien-Hercegovina 2005

Det hade varit svårt att anordna nationella finaler i det splittrade Bosnien-Hercegovina och det verkade som att det gick bättre i ESC varje gång publiken fick mindre att säga till om.

Man gjorde ett sista försök att ta fram det egna bidraget genom en nationell tävling och fjorton bidrag framfördes i en tv-studio i Sarajevo. Vinnaren valdes ut av tittarna via telefonomröstning samt av en expertjury, som givits halva makten var.

När det blev dött lopp mellan Feminnem och Tinka Milinović (med en låt skriven av Ralph Siegel) var det underligt nog experterna som fick sista ordet. Juryns favorit var den mest traditionella schlager som hörts på många år - som en lätt upphottad variant av Aska (Jugoslavien 1982) ungefär. Tinka fick istället representera Schweiz året efter i en musikalisk främlingslegion av artister hopplockade från olika länder.

Feminnem var en trio sångerskor -  Ivana Marić, Neda Parmać and Pamela Ramljak - som alla deltagit i den kroatiska versionen av Idol och som tillsammans fått en hit med "Volim te, mrzim te" ("Jag älskar dig, jag hatar dig"). Pamela Ramljak var född och uppvuxen i Bosnien-Hercegovina, så det fanns även en länk till landet de representerade.

"Zovi" var en snudd på vansinnigt traditionell gladschlager, signerad den kroatiske ESC-fantasten Andrej Babić. Originaltexten handlade om kärlek och brustna hjärtan, men inför finalen i Kiev skrevs en engelsk version som något lite höll fast vid originalidén men som mest av allt var en hyllning till Eurovision Song Contest som fyllde femtio år. Texten hängde visserligen inte riktigt ihop men det skyldes över rätt bra av trions glada humör.

Förhandsvideon hyllade inte bara ESC utan även Abba - det här var en soppa med väldigt många ingredienser i - och fick en hel del av fansen på plats i Kiev att gå runt och mässa "Hallooo? Kopenhagen?" med gälla röster i tid och otid.

På scenen försvann det mesta av humorn som funnits i videon och allt som fanns kvar i slutändan var en karismatisk grupp som skulle förtjänat en betydligt starkare låt.



Feminnem / Call Me (Bosnien-Hercegovina 2005)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

11 juni 2017

Lady Alpine Blue / Ryssland 2001

Vem som helst med modet att starta en avantgardistisk rockgrupp i Sovjetunionen förtjänar allas vår djupa beundran. Mumiy Troll - gruppnamnet är ett slags ordlek som mycket riktigt anspelar på Tove Janssons mumintroll - bildades i Vladivostok 1983 av sångaren Ilja Lagutjenko, men jobbade i många år i svår motvind.

Först 1997 släppte gruppen sitt första professionellt inspelade album men då kom också det stora genombrottet som ett brev på posten. Snabbt blev bandet stilbildande, flitigt kopierade och massivt beundrade för sin blandning av hårdrock och pop och för Lagutjenkos ambivalenta och androgyna framtoning. Ilja Lagutjenko själv har definierat bandets musik som "rockapops" - en salig blandning av det mesta i musikalisk väg.

Bandet valdes ut internt av rysk tv - de två kanalerna Kanal 1 och RTR turas om att välja ut landets bidrag och den lätt psykedeliska rock man nu bjöd på kom som en lätt överraskning efter Alsous eleganta hitlistepop som kommit tvåa året innan.

"Lady Alpine Blue" var kanske aningen för snårig för de flesta tittare runtomkring i Europa, men fick en hel del ströpoänger samt höga noteringar från Lettland och Litauen där publiken redan kände till Mumiy Troll. När Renārs Kaupers - sångare i Brainstorm (Lettland 2000) och lettisk poängavlämnare - gav Ryssland tio poäng utbrast han i ett glatt "Viva rockopops!"

Även om Mumiy Troll inte riktigt välte ESC har man förblivit ett av sitt lands största band. Gruppen har engagerat sig politiskt och socialt och har inte minst jobbat hårt för att sprida information om AIDS i Ryssland.



Mumiy Troll / Lady Alpine Blue (Ryssland 2001)
12:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

10 juni 2017

Ljubim te pesmama / Jugoslavien 1992

Den största tragedin på europeisk mark sedan andra världskriget var redan ett faktum och trots att de flesta sköljdes över av vidriga bilder av före detta jugoslaver som nu krigade mot varandra var det kanske förståeligt om en och annan hellre tittade bort eller gömde huvudet i sanden eller låtsades att det som hände egentligen inte hände.

EBU bestämde sig för att låtsas som att det regnade. Åtminstone Kroatien hade bett om att få tävla under egen flagg, men fick kalla handen. Istället fick det jugoslaviska tv-bolaget JRT tävla vidare som om landet fortfarande fanns och inte alls stod i brand. Den enda förändring tittarna kunde se var att den röda stjärnan försvunnit från den jugoslaviska flaggan, och det var allt.

TV Belgrad bjöd in samtliga jugoslaviska delrepubliker att delta i den nationella finalen. Slovenien och Kroatien vägrade medan Makedonien och Bosnien-Hercegovina i sin tur först tackade ja endast för att hoppa av med kort varsel. Officiellt hade man inga pengar men huvudsakligen var besluten politiska: båda republikerna utropade självständighet och ville inte synas i jugoslaviska sammanhang.

Arrangörerna i Belgrad gjorde sig stort besvär för att låta de bosniska artisterna vara med ändå, men väl på plats ägnade sig den av "experter" sammansatta juryn mest åt att fullständigt ignorera de flesta låtarna som inte var från Serbien.

Trots det såg det länge ut som att bosniska Arnela Konaković skulle ha en chans att vinna, varpå stämningen i studion blev närmast glacial. Tack vare en del avancerat taktikröstande knuffades hon ner till tredje plats och för andra året i rad skickades en serbisk artist till ESC.

Snežana Berić sjöng i bandet Ekstra och kallade sig på scenen för Ekstra Nena. Hennes smäktande ballad - av Aftonbladets Lasse Anrell beskriven som närmsta chockerande representativ för landets egen musik - sågs som en av favoriterna inför finalen i Malmö och säkert skruvade en och annan på sig inför tanken på en schlagerfestival i Belgrad 1993.

Av ekonomiska skäl fick Ekstra Nena åka nästan helt ensam till Malmö - Anders Berglund hoppade in som dirigent - och när det väl gällde tappade sången nästan allt av den lätthet och smidighet den haft i förhandsvideon och placeringen blev en besvikelse.

Blundandets tid visade sig snart vara förbi och det land som fortfarande kallade sig Jugoslavien - i realiteten bara Serbien och Montenegro - belades snart med kraftiga sanktioner för sin inblandning i krigen och kastades bland annat ut från EBU. Det skulle ta tolv år innan landet på nytt skulle släppas in i ESC.

Ekstra Nena fortsatte en framgångsrik sångkarriär och har gett ut elva album. Hon har dessutom gett ut flera barnböcker samt forskat kring marknadsföring av kultur och konst.



Ekstra Nena / Ljubim te pesmama (Jugoslavien 1992)
13:e plats av 23 bidrag i Malmö

9 juni 2017

Uno per tutte / Italien 1963

Kunde man tänka sig att det finns en förklaring till att den italienska publiken aldrig blev lika förtjust i ESC som tittarna blev på andra håll i Europa? Kunde förklaringen i så fall bero på att italienarna år efter år skickade sina största stjärnor, och att dessa nästan helt regelmässigt fick storstryk och halvdana placeringar i de internationella finalerna?

Domenico Modugno hade fått okej placeringar 1958 och 1959, liksom Betty Curtis 1961, men poängutdelningen stod inte alls i proportion till hur stora hits samma låtar skulle bli efteråt och inte bara hemma i Italien. Juryn verkade nästan hålla tillbaka de italienska stjärnorna med flit.

Kanske hade smaken slutligen hunnit ikapp européerna 1963, då trenden verkade vända. Att Emilio Pericoli var en charmig och skicklig artist som förstod att sätta sina vackra blickar rakt i kameran gjorde säkert också sitt till.

"Uno per tutte" ("En för alla") var en lättsam och struttig liten låt med en text som är milt sagt sexistisk, om en kille som inte kan motstå alla vackra flickor och flirtar med dem alla på en gång. Det borde ha framstått som lite sliskigt redan då, men ett charmerande framförande gjorde sitt till för att få publiken att förlåta.

För första gången sedan 1958 slog sig Italien - Europas då trendigaste schlagerland - in bland de tre bästa och de närmsta åren skulle det fortsätta att gå bättre än vanligt.

Emilio Pericoli blev underligt nog aldrig någon av de största inom italiensk musik men förblev aktiv - bland annat i vokalgruppen Marc 4 - ända fram till sin död i april 2013. Vid sin bortgång var han 85 år gammal.



Emilio Pericoli / Uno per tutte (Italien 1963)
3:e plats av 16 bidrag i London

8 juni 2017

The Party's Over Now / Nederländerna 1976

Sandra och Andres hade gjort väl ifrån sig i Edinburgh 1972 och var en framgångsrik akt, men ändå fanns det en och annan som bara längtade efter att de båda skulle gå skilda vägar. I branschen hade man nämligen ögonen på Sandra Reemer och hennes slående scenpersonlighet. När tillfälle gavs skulle man göra henne till en riktigt stor stjärna.

När det var dags för Sandra att prova sina solovingar fick hon genast skivkontrakt hos Philips och man bestämde sig för att lansera henne i den nationella schlagerfestivalen. Nederländerna hade vunnit året innan och skulle stå värd för hela tävlingen i Haag och uppmärksamheten runt evenemanget var enorm.

Sandra kom att tävla mot Andres och hans nya duettpartner Rosy, men deras "I Was Born To Love" visade sig inte ha en chans mot den sofistikerade "The Party's Over Now" (som fick heta "The Party's Over" på alla skivutgåvor men behöll sin längre titel när den presenterades i ESC).

När den internationella finalen hölls - i samma lokal och med samma dekor som i den nationella tävlingen - hade hemmalagets bidrag blivit en stor hit som seglat in bland de tre bäst säljande singlarna i landet. Europajuryn lät sig inte ryckas med riktigt på samma sätt och man fick nöja sig med en placering i mitten av listan.

Trots att låten blivit en hit på hemmaplan tog aldrig Sandras solokarriär fart på riktigt och det påkostade album som spelades in blev dessvärre ganska tråkigt och intetsägande, fullt av coverversioner som inte riktigt tillförde något nytt.

Sandra släppte ett par singlar till - bland annat den snygga "This Is Your Heartbeat" - men satsningen var ett misslyckande. Tre år senare skulle hon göra ännu ett försök att lansera sig via Eurovision Song Contest.



Sandra Reemer / The Party's Over Now (Nederländerna 1976)
9:e plats av 18 bidrag i Haag

7 juni 2017

Romeo / Norge 1986

Norge hade vunnit på sitt tjugofemte försök och hamnat i en riktig Bobby-chock. Andra länder har väntat längre på sin första viktoria än norrmännen, men få av de andra har någonsin fått dras med samma stämpel som förlorare. Äntligen var förbannelsen bruten.

Städer över hela landet ville naturligtvis stå värd nu när Norge skulle få visa upp sig inför hela Europa. För att allting skulle gå rätt till lät NRK tillsätta en utredning om vilken stad och konsertlokal som var bäst lämpad för arrangemanget. Så fort utredningen var färdig meddelade man att finalen skulle förläggas till Bergen och den relativt nya Grieghallen.

Tråkigt nog för cheferna läckte rapporten snart nog ut och visade att kommittén istället helhjärtat ställt sig bakom Stavanger, där det fanns ett nytt och stort och lämpligt komplex. Som plåster på såren fick Stavanger istället ta hand om den nationella finalen som ironiskt nog hölls inför en mycket större publik än själva ESC.

Vinnare blev Ketil Stokkan, en 30-åring från Harstad med ett förflutet i gruppen Zoo som haft stora hits, bland annat med "Evig ung". Tre år tidigare hade han startat en solokarriär genom att komma tvåa i den norska finalen med "Samme charmeur".

Ketil Stokkan fick hjälp på scenen av en hyfsat dansant tremannakör - där man bland annat kan känna igen Frank Ådahl (Sverige 1990) - samt dansarna Olav Klingen och Jonny Nymoen från The Great Garlic Girls. Det var första gången något land visat upp drag show i ESC och det skulle dröja ända till Sestre (Slovenien 2002) innan det hände på nytt.

I Bergen saknade framförandet något av den stuns som funnits i den nationella finalen och till hemmapublikens stora besvikelse fick "Romeo" nöja sig med en blygsam tolfteplats. Kanske att tvåan i Stavanger - Jørn Hoel med den internationellt klingande "Inkululeko" - hade klarat sig bättre i konkurrensen? Åtminstone blev låten en stor hit på hemmaplan.

Ketil fick åtminstone spela in en kul video till låtens engelska version och skulle snart vara tillbaka i den internationella finalen på nytt.



Ketil Stokkan / Romeo (Norge 1986)
12:e plats av 20 bidrag i Bergen

6 juni 2017

Amar pelos dois / Portugal 2017

Efter 48 fruktlösa försök i Eurovision Song Contest tog det portugisiska tv-bolaget RTP en timeout och drog sig ur finalen i Stockholm 2016. Officiellt hette det att man var tvungen att se över sitt deltagande och försöka tänka ut ett bättre sätt att välja ut sina bidrag.

Häpnadsväckande nog verkade man inte ha förändrat någonting alls när man hoppade på tåget på nytt. Istället anordnade man än en gång samma gamla nationella final - Festival da Canção - utan några större förändringar. Allt man gjort var att man nu bjudit in etablerade låtskrivare som fått fria händer att skriva vad de ville för den artist de själva valt ut.

Luísa Sobral hade kommit trea i Idol som 16-åring, men lämnade snabbt popsvängen för att istället utbilda sig grundligt och senare skapa sig en karriär som en av landets ledande jazzmusiker. När hon ombads skriva en låt tänkte hon direkt på sin lillebror Salvador och skapade en tidlös och melodisk sång specifikt för hans röst.

De portugisiska tv-tittarna gav sin toppoäng till popera-trion Viva la Diva, men med hjälp av de professionella jurygrupperna blev det seger för syskonen Sobral. Direkt efter den nationella finalen började det gå svallvågor bland fans och vadslagningsbyråer: hade den blinda hönan Portugal slutligen funnit ett korn?

Snart nog började all rapportering handla om Salvador Sobrals hälsa och den svåra hjärtsjukdom som på sikt skulle kräva en transplantation. Trots att artisten själv i det längsta försökt hålla sin tillstånd hemligt anklagades Portugal från vissa håll för att slå mynt av hans sjukdom.

För att underlätta för Salvador gav EBU ett specialtillstånd till RTP: Luísa sjöng på samtliga repetitioner utom genrepen och om artistens hälsa så krävde hade man rätt att låta systern sjunga också i finalen, men det var aldrig aktuellt.

Efter att Italiens bidrag varit storfavorit ända sedan det valts ut i februari seglade Portugal under repetitionerna förbi italienarna i vadslagningen. I finalen plockade Salvador Sobral hem överlägset flest poäng från såväl jury som tittare och de portugisiska kommentatorerna kunde knappt tro sina ögon efter att man rott hem segern på det fyrtionionde försöket.

Salvador Sobral lyckades dra på sig en del vrede efter sin seger, då han sa att alltför lite musik i världen kommer från hjärtat och att alltför mycket musik är utbytbar och kalkylerad. Flera av hans mottävlare verkar ha tagit kommentaren högst personligt, men knappast skulle det skada om fler bidrag i tävlingen var mer originella än de var 2017.

Mest av allt kan man kanske glädjas åt att Portugal slutligen vann med precis den typ av låt de oftast tävlat med genom åren: personlig, egen, speciell. I och med segern hade slutligen samtliga länder som debuterat i ESC under de första, svartvita åren vunnit minst en gång.

Bara ett par dagar efter segern meddelade RTP att nästa års final ska hållas i Lissabon.



Salvador Sobral / Amar pelos dois (Portugal 2017)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev