22 oktober 2017

Musik klingt in die Welt hinaus / Schweiz 1990

Schweiz bidrag till Zagreb stod ut ordentligt i startfältet. Att tävla med en sjungande violinist var ett nytt och spännande grepp som aldrig testats tidigare. Sångsolister hade spelat gitarr eller klaviatur eller munspel men aldrig fiol.

Egon Egemann - artistnamn för Egon Lackner - var egentligen österrikare och hade utbildat sig vid konservatoriet i Graz innan han gått med i schlagerorkestern Die Paldauer som han gav ut en skiva med. Han tillbringade en kortare tid vid Berklee College of Music i Boston innan han flyttade till Schweiz och slog ned sina bopålar där.

Konkurrensen i den schweiziska finalen hade inte varit särskilt svår - det är inte så ofta den har varit det i just de schweiziska finalerna, ärligt talat - och den enda låten som bjöd någorlunda motstånd var en skrikig duett framförd av Sylvie Mèstres som skulle tävla för Frankrike 1999 under pseudonymen Nayah.

"Musik klingt in die Welt hinaus" handlade om förälskelse på hög nivå mellan en musikant och hans fiol och hur den ljuva musiken sprids över hela världen. Högst troligtvis hade Egon själv skrivit låten men då de schweiziska reglerna krävde medborgarskap av sina upphovsmän angavs hans fru Cornelia Lackner som låtskrivare. En annan som gjorde anspråk på att ha skrivit det hela var en jugoslavisk kompositör som under repetitionsveckan i Zagreb lämnade in protest utan större resultat.

Egon sjöng inte så avslappnat när det väl gällde och låten gjorde ett blandat intryck på jurygrupperna: elva länder gav noll medan Grekland och Danmark smällde i med varsin tolvpoängare. Till slut blev det en plats mitt i resultatet.

Egon har sökt sig vidare i musiken och har jobbat på så olika projekt som Two Generations och Mad Manoush, det senare rätt framgångsrikt och vars skivor givits ut på ett stort bolag. Sedan har han också gett ut mer udda alster som den Rednex-inspirerade "Lederhosen Joe".

1998 spelade han fiol bakom Gunvor Guggisberg vid ESC i Birmingham.

Idén med sjungande violinister skulle visa sig värd att vidareutveckla och nitton år senare skulle Alexander Rybak ta en riktig jordskredsseger med samma koncept.



Egon Egemann / Musik klingt in die Welt hinaus (Schweiz 1990)
11:e plats av 22 bidrag i Zagreb

21 oktober 2017

Monts et merveilles / Frankrike 2003

Efter att ha fått fina placeringar såväl 2001 som 2002 fortsatte France 3 att välja bidrag internt och satsade än en gång på en sångerska med personlighet och en egen ton i rösten. Den här gången föll valet på 26-åriga Louisa Baïleche.

Som skivartist hade hon inte gjort något väsen av sig tidigare - "Monts et merveilles" var hennes allra första singel - men hon hade ett långt och imponerande CV. Hon hade börjat som dansös men rörde sig alltmer mot skådespeleri redan vid ung ålder och hade spelat ett par uppmärksammade roller, inte minst den kvinnliga huvudrollen i musikalen "Nine" då den sattes upp i Paris 1997.

Tävlingslåten handlade om en älskare som lovat guld och gröna skogar (vilket är vad den franska titeln - ordagrant "Berg och underverk" - betyder) men lämnat textens jag utan något alls. Den var skriven av Hocine Hallaf från den politiskt engagerade rockgruppen Astonvilla.

För tredje året i rad var Frankrike en riktig snackis före tävlingen men när repetitionerna började svalnade favoritskapet snabbt. Louisa visade sig lite för ovan i stora sammanhang och verkade ha en del underliga idéer om hur man bäst framställde sig själv i tv.

Mest distraherande för publiken var att Louisa sjöng en stor del av sin sång med hår över hela ansiktet. Det var inget missöde utan något hon gjort under flera repetitioner. Senast där och då slutade Europa lyssna och placeringen blev därefter.

Louisa Baïleche blev kanske aldrig någon popstjärna men har fortsatt sjunga i en mängd olika sammanhang och gav 2015 ut sitt första album. Dessutom har hon utbildat sig till sånglärare och har spelat flera små filmroller.



Louisa Baïleche / Monts et merveilles (Frankrike 2003)
18:e plats av 26 bidrag i Riga

20 oktober 2017

I Want Your Love / Moldavien 2015

Efter misslyckandet i Köpenhamn där Cristina Scarlat kommit på allra sista plats - Moldaviens i särklass sämsta uppvisning - bestämdes det att man skulle öppna upp den nationella finalen också för utländska medborgare. Det visade sig inte fungera speciellt bra.

Eduard Romanyuta var en tidigare barnartist från Ukraina som med måttlig framgång försökt etablera sig som vuxen popstjärna i sitt hemland. Han hade ställt upp i de ukrainska uttagningarna utan att få till det.

2015 stannade Ukraina hemma från ESC med anledning av det ryska övertagandet av Krim och det krig som utspelade sig i landets östra delar. Istället skickade Romanyuta sin låt - skriven av ett gäng svenska och australiensiska låtskrivare - till den moldaviska uttagningen där den kvalade in.

Nu uttalade flera av de andra artisterna farhågor då en artist från den penningstinna ukrainska underhållningsscenen skulle tävla i det fattiga Moldavien där pengar kan köpa det mesta. De mest pessimistiska rösterna visade sig få helt rätt - i slutändan vann ukrainaren telefonröstningen med en marginal som det formligen stank röstfusk om.

Eller röstfusk och röstfusk. Inget i de moldaviska reglerna förbjöd någon från att betala människor för att ringa och rösta. Där stod man med sin köpta vinnare och en hel hop uppretade lokala stjärnor som kände sig snuvade på konfekten.

Eduard Romanyuta visade sig dessutom vara en högst medelmåttig popkille och en tönt som tyckte det passande att inkludera ett dumt och transfobiskt skämt om fjolårsvinnaren Conchita Wurst i sitt framträdande. Det ströks föga förvånande inför Wien-finalen.

Istället förpackade man videon som en amerikansk actionfilm i polismiljö och plockade med sig samma estetik ut på scenen. Ganska nattståndet och sexistiskt men låten var ändå en rätt rivig sak som skulle ha gjort sig i en alltför lång final fylld av alltför många ballader. Istället snubblade Moldavien på mållinjen och stannade i semin för andra året i rad.

Vid sidan av sången ägnade sig Eduard Romanyuta något överraskande åt studier där han skrev på en doktorsavhandling om Ukrainas skattesystem i perspektivet av landets tänkta EU-integration.



Eduard Romanyuta / I Want Your Love (Moldavien 2015)
11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Wien

19 oktober 2017

Door de wind / Belgien 1989

Baccarabeker var en stor happening inom flamländsk underhållning - en popfestival där inhemska talanger gjorde upp om det stora priset. 1988 tävlade en låt som publiken skulle ta till sina hjärtan ordentligt: "Verlangen" var motsatsen till en kärleksduett - sången där man erkänner att det hela bara var begär och en stunds verklighetsflykt och rakt inte någon kärlek.

Duetten framfördes av Ingeborg Sergeant och Koen Wauters från den än så länge ganska okända popgruppen Clouseau. Juryn gillade vad den såg och Ingeborg fick specialpris för bästa personlighet. Singeln innehöll låten i två versioner: en där Ingeborg sjöng huvuddelen och en där Koen tagit hennes roll. Det riviga originalframträdandet kan man se här.

Ingeborg hade studerat musik och skådespeleri och förälskat sig i den nederländske musikern Stef Bos, som skrev låtar till henne. De båda kvalade in till den belgiska melodifestivalen 1989 med "Door de wind", där Stef Bos agerade bakgrundssångare till Ingeborg.

Lustigt nog fick Ingeborg nu tävla mot Clouseau och de båda slogs om segern in i det sista. "Anne" blev det stora genombrottet för Clouseau och början på en magnifik karriär, men Ingeborg fick åka till Lausanne. Där var hennes låt kanske lite för snäll för att utmärka sig och hamnade långt bak i listan till slut.

Ingeborg förblev populär och jobbade några år till med Stef Bos. Bland annat släppte de den söta "Zomer" och inte minst den egenhändigt skrivna "Als dat gebeurt" - Ingeborgs största hit på de lokala listorna.

Snart nog ledde den där prisbelönta personligheten till en annan karriär och Ingeborg blev en populär programledare i tv under många år. Utanför rampljuset studerade hon meditation och yoga och fungerar sedan några år tillbaka som mental coach för nyhetsuppläsarna på flamländsk tv.

Stef Bos slog snart igenom på eget håll och fick en stor hit med "Papa" 1991. Han har släppt ett stort antal skivor och bor idag i Kapstaden med sin sydafrikanska fru.



Ingeborg / Door de wind (Belgien 1989)
19:e plats av 22 bidrag i Lausanne

18 oktober 2017

Looking High, High, High / Storbritannien 1960

Trots att de inte alls förstått vad programmet gick ut på och helt plötsligt fick hasta iväg till Cannes för att försvara den brittiska äran  verkar varken Pearl Carr eller Teddy Johnson ha blivit avskräckta från att tävla i schlagersång. De var båda tillbaka i den brittiska finalen 1960 och sjöng duett i hela två bidrag. Den här gången gick segern dem förbi.

Åtminstone hölls segerbucklan inom familjen då Teddys lillebror vann med den riktigt pigga och käcka "Looking High, High High" som blev populär och tog sig in bland de tjugo bäst säljande skivorna i Storbritannien.

Bryan fick inte åka på någon lång och trevlig resa då den internationella finalen hade hamnat i London. Nederländerna hade vunnit för andra gången året innan och avstod helst från att arrangera tävlingen på nytt. BBC ville gärna visa upp sitt kunnande och accepterade utmaningen med glädje.

Värdnationen fick sjunga först av de tretton deltagarländerna och Bryan Johnson gjorde ett gott intryck. Precis som brorsan och svägerskan landade han på en andraplats. Kanske anade en och annan brittisk tittare redan här att det här skulle bli landets öde i ESC.

Den nya tiden var på väg in i den brittiska musikindustrin och Bryan Johnson blev aldrig någon stor skivartist. Däremot skådespelade han och gjorde flera framstående musikalroller under sin karriär. Han avled 1995 vid en ålder av 69 år.



Bryan Johnson / Looking High, High, High (Storbritannien 1960)
2:a plats av 13 bidrag i London

17 oktober 2017

Eläköön elämä / Finland 1985

Yle hade total kontroll över vem som fick sjunga i den finska finalen. De senaste åren hade man på förhand nominerat ett antal etablerade artister som intresserade låtskrivare sedan fick snickra ihop lämpliga alster åt. Skulle det dyka upp överraskningar fick det bli bland låtskrivarna.

Och nog skrällde det till rejält när finalen vanns av en totalt okänd och oprövad 22-åring vid namn Petri Laaksonen. Han hade först inte varit så nöjd med att hans låt "Eläköön elämä" ("Leve livet") skulle framföras av Sonja Lumme, vars stil han tidigare inte varit så imponerad av, men tillsammans blev låten och artisten ett explosivt paket.

Som så mycket annan populärkultur från den här tiden antyder texten - signerad veteranen V-P Lehto - rädslan inför ett förödande kärnvapenkrig, om än på ett mer lågmält sätt än exempelvis Finland 1982. Ett amerikanskt projekt för att skydda sig mot ett angrepp kallades av pressen ”Stjärnornas krig” och en rad i texten önskar att "inte den ena stjärnan ska slå den andra" eftersom vi behöver en värld där även framtidens barn kan få titta på stjärnhimlen tillsammans.

Inför finalen i Göteborg spelades låten in på både engelska och svenska och de finska tidningarna spekulerade om möjligheterna att byta sångspråk till ESC. Det ansågs vågat och dumdristigt att ställa upp med en låt vars titel var full av "ä" och "ö" i en internationell tävling och svenska var dessutom Sonja Lummes eget modersmål.

De främmande vokalerna till trots räknades Finland till favoriterna i Göteborg och tippades stundvis så högt att den slutliga niondeplatsen kändes som en riktig besvikelse. "Eläköön elämä" har ändå fått evigt liv och hör till de mest kända och älskade eurovisionsbidragen hemma i Finland.

Sonja Lumme sjunger än idag och ger då och då ut skivor på eget bolag. För den stora publiken är hon minst lika känd som trädgårdsexpert med egna program i såväl radio som tv.



Sonja Lumme / Eläköön elämä (Finland 1985)
9:e plats av 19 bidrag i Göteborg

16 oktober 2017

Zemrën ë lame peng / Albanien 2008

Albanien hade missat finalen två år i rad då man skickade den blott 16-åriga Olta Boka till Belgrad. Hon hade något överraskande vunnit Festivali i Kenges i december och skulle nu försöka förbättra den nationella statistiken.

I vanlig ordning fick man putsa upp och förkorta sin vinnarlåt en aning. I den albanska festivalen finns ingen treminutersregel och flera av de albanska bidragen har varit på tok för långa från början. Det är värt att notera att de flesta av dem vunnit på att kortas ner. Man har kapat onödiga gitarrsolon och långa instrumentala partier och gjort låtarna tydligare.

Det gäller även "Zemrën ë lame peng" ("Vi satte våra hjärtan på spel") som blev en intressant och fångande liten sång, som lyckligtvis fick förbli på originalspråk.

Unga Olta Boka fick kämpa en del på repetitionerna. I det nationalistiska Serbien där man på politiska grunder inte ser albaner med särskilt blida ögon - inte minst med tanke på att Kosovo kort tid tidigare utropat sin självständighet - blev albanerna flera gånger utbuade på repetitionerna. Buandet till trots lyckades Olta Boka ha is i magen och kvalade in till finalkvällen, vilket sågs som en framgång.

Olta Boka har vuxit till sig med åren och blivit en popstjärna att räkna med. 2013 vann hon den populära festivalen Kenga magijke med shownumret "E fundit tango" och året efter segrade hon i den lokala upplagan av "Let's Dance".



Olta Boka / Zemrën ë lame peng (Albanien 2008)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

15 oktober 2017

Lige der hvor hjertet slår / Danmark 1991

En åttondeplats i Zagreb hade inte på något sätt varit en kraschlandning, mer en fin fingervisning om att Europa kanske började känna mättnad på den käcka, glada stil danskarna varit så framgångsrika med under 1980-talet. Det började kanske vara dags att prova något annat.

Även på hemmaplan pekade allt på att såväl publiken som branschen tappat sugen. Det var påfallande svårt för Danmarks Radio att hitta artister villiga att framföra de tio utvalda bidragen till Dansk Melodi Grand Prix 1991. Kvaliteten på låtarna var långt ifrån skyhög och det vimlade inte direkt av tunga och aktuella låtskrivare i startlistan.

Den vinnande låten bröt ganska radikalt med hur tidigare års danska bidrag låtit. "Lige der hvor hjertet slår" hade en långsam och drömsk vers som mynnade ut i en rätt dynamisk refräng.

En och annan kritiker tyckte att versen var onödigt lik "Killing Me Softly With His Song". På en presskonferens i Rom skakade låtskrivaren Michael Elo - som själv sjöng i kören, vilket han också gjort 1978, 1979, 1981 och 1985 - av sig kritiken och tyckte att lite får man allt låna.

Solisten Anders Frandsen hade redan i många år ägnat sig åt skådespeleri och revy men fick nu ett stort genombrott på hemmaplan. Trots att hans tävlingslåt drunknade i ett hav av ballader i Rom och fick nöja sig med en placering nära slutet bestod hans popularitet.

Eller gjorde den det? Anders Frandsens musikkarriär blev aldrig någon stor framgång. Den soloskiva som borde ha kommit handeln direkt efter den danska finalen kom ut först ett år senare, då intresset redan lagt sig.

Istället gick han vidare till att vara programledare - bland annat för den danska finalen 1992 - för att sedan bli framgångsrik som designer av presentartiklar. Precis som med sången svalnade även den karriären ganska snabbt.

På nyårsdagen 2012 hittades Anders Frandsen död i sitt hem, 51 år gammal. Tidningarna berättade att sångaren verkat sorgsen och deprimerad under sina sista år. I det brev Anders Frandsen lämnat efter sig bad han sin familj att ordna en liten och stillsam begravning där bara de allra närmaste fick vara med.



Anders Frandsen / Lige der hvor hjertet slår (Danmark 1991)
19:e plats av 22 bidrag i Rom

14 oktober 2017

Moustache / Frankrike 2014

När ett nationellt tv-bolag ska välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest har man i princip helt fria händer. Man kan anordna en nationell final eller så kan man välja låt och artist internt. Eller så kan man göra något slags halvmesyr mitt emellan.

France 3 bestämde sig med relativt kort varsel för att låta tittarna välja ut landets bidrag till Köpenhamn. Tre låtar plockades ut i en process där intresserade artister fick skicka in förslag. Det var mindre än en månad från att tävlingen lanserades till att de tre slutliga kandidaterna offentliggjordes. Hade man kanske lite onödigt bråttom i svängarna?

I programmet D'abord les chansons - med Natasha St Pier (Frankrike 2001) som programledare - spelades de tre utvalda bidragen upp och sedan fick tittarna en hel månad på sig att telefonrösta.

Vinnande "Moustache" var ändå en poplåt som kändes radiovänlig och väldigt här och nu, dessutom med en rätt underhållande text om mannen som i princip har allt men ändå önskar sig det enda han saknar - en mustasch.

Om låten var kul ville gruppen Twin Twin - som mycket riktigt innehöll tvillingarna Lorent Idir och François Djemel samt deras kompis Patrick Biyik - vara detsamma. Om man siktar mot stjärnorna kan man åtminstone nå grantopparna, men gruppen nådde knappt ens dit och framstod som lite väl amatörmässiga och putslustiga för att nå hela vägen. Dessutom pratades det en hel del om hur låten delvis var opassande lik "Papaoutai" av belgiske Stromae som nyligen varit en stor hit över hela Europa.

Däremot trodde nog få att "Moustache" skulle landa på allra sista plats i Köpenhamn. Två poäng blev hela utdelningen - en poäng från Finland, en poäng från Sverige. Frankrike hade aldrig tidigare kommit på sista plats under tävlingens nästan sextio år.

Det var inte bara snöpligt för fransmännen, det var ett tråkigt slut för France 3 i ESC. Året efter flyttades tävlingen tillbaka till den betydligt större kanalen France 2.

Twin Twin kastade inte in handduken. De for till New York för att hitta tillbaka till sin ursprungliga punkiga energi, experimentera med nya genrer och för att skriva på ett andra album.



Twin Twin / Moustache (Frankrike 2014)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

13 oktober 2017

Rockefeller Street / Estland 2011

Den nya estniska finalen hade gått ut ambitiöst och uppkäftigt och förkunnat att man numer struntade i Europa och först och främst var ute efter att hitta låtar den egna publiken gillade. När finanskrisen slog till på riktigt och utomstående aktörer sköt till pengar för att landet skulle exponeras på bästa sätt internationellt var det kanske inte lika lätt att behålla den höga svansföringen.

Man hade lyckats väl 2009 för att sedan floppa redan i semifinalen 2010. Ingen vill väl kasta sina pengar i sjön och frågan var hur länge de nya, viktiga finansiärerna skulle behålla intresset om det inte blev några framgångar utomlands.

Man bestämde sig för att våga friskt och startfältet fördubblades jämfört med tidigare år. Tjugo kandidater utspridda på två semifinaler gjorde upp om tio finalplatser.

Hitfabrikanten Sven Lõhmus - som redan hade två estniska bidrag på sitt samvete (2005 och 2009) - hade skrivit en snärtig liten popkaramell åt den minst lika snärtiga 18-åriga Getter Jaani. Hon hade kommit fyra i estniska Idol - Eesti otsib superstaari - och spelat rollen som Sharpay i High School Musical i Tallinn.

Precis som året innan röstades de två starkaste kandidaterna fram till en superfinal av tittarna och en samling lokala experter, och som så många gånger tidigare intog experterna en njugg inställning till Sven Lõhmus. Juryn hade förhandsfavoriten "Rockefeller Street" först på fjärde plats, men Getter räddades vidare tack vare telefonröstningen.

I finalen hade folket hela makten och Getter fick 62 procent av rösterna. Tvåa blev gruppen Outloudz med "I Wanna Meet Bob Dylan" - gruppens frontfigur Stig Rästa skulle senare ta sig till ESC som estnisk representant 2015.

Tydligen hade de estniska tittarna valt klokt, för "Rockefeller Street" seglade snabbt upp som en av storfavoriterna inför ESC. När repetitionerna började hade vissa vadslagningsfirmor Estland på andra plats.

Möjligen var Getter lite för ung och oerfaren för att riktigt kunna axla det favoritskapet. Estland tog sig till final men lottades att sjunga direkt efter ett gäng andra snabba favoriter - Ungern, Irland och Sverige - och hamnade snopet nog näst sist i omröstningen.

Getter har ändå blivit en stjärna hemma i Estland och har fortsatt spela musikalroller vid sidan av att spela in poplåtar. Två gånger har hon legat etta på den estniska topplistan i duett med Koit Toome (Estland 1998 och 2017) - "Valged ööd" och "Rannamaja".



Getter Jaani / Rockefeller Street (Estland 2011)
24:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

12 oktober 2017

Waterline / Irland 2012

Trots att de redan räknats ut som föredettingar hade Jedward - enäggstvillingarna John och Edward Grimes - lyckats riktigt bra i Düsseldorf 2011. De hade kasserat in Irlands bästa placering på elva år och skaffat sig en imponerande stor skara fans runt omkring Europa. Nu hade de bestämt sig för att vinna en gång till.

Man kan tycka att irländska RTÉ borde ha glatt sig åt chansen att få visa upp sina nya stjärnor ännu en gång, men tvillingarna fick ingen gräddfil på något sätt. Istället anordnades ännu en trist nationell final i samma tråkiga studio som vanligt, och Jedward fick lov att ställa upp precis som vem som helst.

Dessutom hade man bestämt att samtliga deltagare i den nationella finalen skulle coachas av en mer etablerad stjärna. Jedwards coach blev ingen mindre än den tidigare vinnaren Linda Martin (Irland 1984 och 1992) som genast satte igång att ge sina adepter en mer vuxen framtoning. John och Edward hade ju hunnit fylla tjugo, så kanske var det dags att växa upp en aning?

Att försöka plocka bort tvillingarnas energi, sprallighet och knasighet känns ändå som en underlig väg att gå. Det var ju exakt dessa egenskaper som vunnit publikens hjärtan året innan. Dessutom övertalade Linda pojkarna att ställa upp med just "Waterline" - en rätt slätstruken låt som ursprungligen skrivits för - och ratats av - Eric Saade (Sverige 2011).

Av alla förändringar var den kanske mest omskakande att bröderna i Baku övergav sina välkända höga frisyrer för ordentligt nedkammade varianter istället. Ett lugnare Jedward med en snällare låt hade inte alls samma genomslagskraft och även om syskonen Grimes tog sig till final än en gång fick de en betydligt mer blygsam placering.

Jedwards nya album "Young Love" rusade upp i topp på den irländska försäljningslistan och sålde snart guld, men underligt nog valde Universal att inte marknadsföra skivan alls utanför Irland. När brödernas kontrakt gick ut i januari 2013 valde skivbolaget att inte förnya det.

John och Edward har fortsatt att vara högst närvarande inom irländsk underhållning och har släppt ett antal singlar de senaste åren, men det fjärde album de sagt sig jobba på under många år har låtit vänta på sig.



Jedward / Waterline (Irland 2012)
19:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

11 oktober 2017

Love Kills / Belgien 2013

"Because first impressions last". På 1980- och 90-talen var det en ofta citerad slogan för en serie doftprodukter för män, och visst bor det en viss sanning i det uttrycket. Fråga bara belgiske Roberto Bellarosa.

18-åringen från Wanze, nära Sandra Kims hemstad Liège, hade internt valts ut som belgisk representant av franskspråkiga RTBF. För att publiken inte helt skulle åsidosättas i processen fick unge Bellarosa stiga upp tidigt och sjunga tre kandidatlåtar live i radio. Roberto Bellarosa var sannerligen inte på topp. Han lär ska ha dragit på sig en envis förkylning och låtarna hade valts ut med så kort varsel att han inte hunnit lära sig texterna utantill. Han sjöng surt flera gånger och kämpade rejält med engelskan i vinnarlåten "Love Kills".

Här bestämde sig stora delar av eurovisionsfansen för att den unge sångaren inte kunde sjunga och att Belgien skulle misslyckas i Malmö. Trots att han vunnit den första upplagan av vallonska The Voice Belgique och trots att det fanns åtskilliga klipp där Roberto sjöng både rätt och rent bet inga argument alls.

Hemma i Belgien var Roberto ändå ett populärt val. Hans debutskiva hade sålt bra, singeln "Je crois" hade blivit populär och ESC-bidraget klättrade upp högt på den vallonska topplistan.

I Malmö var Roberto ganska nervös till en början men blev snabbt avslappnad både på scenen och i umgänget med pressen. Att han tog Belgien till final för första gången sedan 2010 överraskade endast de ESC-fans som fortfarande trodde att han inte kunde sjunga.

Att delta i ESC visade sig vara en rejäl språngbräda och snart nog flyttades Roberto Bellarosas kontrakt över från belgiska till franska Sony music. 2015 släpptes hans andra skiva - med "Agathe" som första singel - producerad av den franska stjärnan Pascal Obispo.

Att välja en ung artist från The Voice Belgique ansågs vara ett lyckat drag och RTBF använde sig av samma trick såväl 2015 som 2017 med mycket gott resultat.



Roberto Bellarosa / Love Kills (Belgien 2013)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

10 oktober 2017

Hi / Israel 1983

Genom hela sin karriär verkade Ofra Haza alltid vara på väg någon annanstans, som att det hon redan gjort och erövrat inte var nog. Som att det alltid fanns nya horisonter att sträva mot. En del av längtan att gå vidare kunde säkert förklaras med sångerskans egna bakgrund.

Hon växte upp som den yngsta av nio syskon i det fattiga området Hatikva i Tel Aviv. Redan som barn upptäcktes hennes talang och hon sjöng och uppträdde med en lokal teatergrupp vars syfte var att ge människorna i den närmast slumliknande omgivningen något meningsfullt att göra.

Som 22-åring fick hon sitt stora genombrott med "Shir hafrecha" från filmen "Schlager". Nu började det verkligen röra på sig - alltfler namnkunniga låtskrivare ville jobba med henne och hon valdes till årets sångerska fyra år i rad. När hon vann den israeliska finalen 1983 - rakt framför näsan på Yardena Arazi (Israel 1976 och 1988 - nådde hennes popularitet ytterligare en ny nivå.

Att transkribera hebreiska är inte det lättaste. På alla skivutgåvor och i allt pressmaterial skrevs titeln som "Hi", men väldigt ofta ser man det också skrivet som "Chai". Bakom låten stod Avi Toledano som sjungit själv för Israel i Harrogate ett år tidigare.

Texten var ovanligt patriotisk även med israeliska mått mätt och förkunnar att "Staten Israel ännu är vid liv", något vissa bedömare tolkade som en hälsning till värdlandet Tyskland. Detta trots att Tyska förbundsrepubliken alltid vinnlagt sig om att ha ett gott förhållande till Israel.

Omröstningen i München var mestadels en duell mellan Luxemburg och Sverige, men i sista sekund klättrade Ofra förbi och knep silverplatsen. Israel kom tvåa för andra året i rad - något som bara Storbritannien och Västtyskland lyckats med tidigare.

Parallellt med popkarriären började Ofra Haza spela in skivor med judisk folkmusik, där särskilt en samling av traditionella jemenitiska sånger i modern ljudskrud väckte stor uppmärksamhet.

Singeln "Im nin'alu" - baserad på en dikt från 1600-talet av Rabbi Shalom Shabazi - öppnade slutligen alla dörrar. Den remixades och släpptes på singel internationellt och blev en stor hit både i Europa och i USA. Nu blev Ofra Haza främst en internationell artist som samarbetade med storheter som Iggy Pop och Sisters of Mercy, och som bjöds in att sjunga vid utdelningen av Nobels fredspris.

Till publikens stora bestörtning avled Ofra Haza i februari 2000, endast 42 år gammal. Chocken blev inte mindre då det visade sig att hon avlidit till följd av en aids-relaterad lunginflammation.

Hur sångerskan smittats av viruset har aldrig klarlagts, men åtskilliga av Ofra Hazas fans ansåg att den israeliska pressen gjorde intrång i hennes privatliv då de avslöjades dödsorsaken. Hennes död ledde till en hetsig debatt som ändå i slutändan ledde till en mer nyanserad syn på HIV och aids i Israel.



Ofra Haza / Hi (Israel 1983)
2:a plats av 20 bidrag i München

9 oktober 2017

La mia città / Italien 2014

Varför Rai bestämde sig för att experimentera just 2014 är lite oklart. Sedan comebacken 2011 hade man noga vårdat och odlat kopplingen till Sanremofestivalen men nu valde man plötsligt låt och artist helt internt. Ville man testa att gå utanför ramarna en smula och välja någon som inte kändes typisk för den klassiska italienska schlagerfestivalen?

I så fall var valet ändå underligt. 29-åriga Emmanuella "Emma" Marrone hade visserligen en otypiskt rockig stil men var inte främmande för att tävla i musik och hade själv varit med i Sanremo två gånger. Vid sidan av musiken hade hon engagerat sig på olika sätt för jämställdhet, mot ungas drogmissbruk och för att sprida medvetenhet om bröstcancer.

"La mia città" ("Min egen stad") var ett ovanligt rockigt stycke och videon presenterade Emma som bubblig och energisk, lite som en italiensk Lady Gaga. Väl på scenen i Köpenhamn saknades verkligen ingen energi men kanske lite fokus och för första gången sedan återkomsten gick det italienska bidraget tittarna helt förbi.

Misslyckandet i Köpenhamn var ingenting den italienska publiken fäste sig vid. "La mia città" deltog i en annan musiktävling under sommaren och sålde guld.

Året efter släppte Emma sitt fjärde dubbelalbum som sålde platina. Samma år belönades hon för att ha sålt över en miljon skivor i Italien.

Att välja internt hade ändå inte nått önskad effekt och året efter ändrade man reglerna så att vinnaren av Sanremo skulle erbjudas att representera Italien också vid ESC. 2015 års vinnare visade sig mycket intresserad av det.



Emma Marrone / La mia città (Italien 2014)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 oktober 2017

Hengaillaan / Finland 1984

Det kan inte ha varit någon lek att vara rysk i Finland efter vinterkriget och fortsättningskriget. Man hade lyckats stå emot Sovjetunionen och bevarat sin självständighet men till ett mycket högt pris. Hatet mot allt ryskt var djupt och innerligt och ordentligt rotat i folksjälen.

Kanske kände syskonen Babitzin att de var tvungna att hävda sig och visa sig bra på något. Alla fem syskon som levde till vuxen ålder - det äldsta syskonet hade dött som tvååring - blev samtliga framgångsrika sångare.

Störst av dem alla blev Kirill, mer känd under sitt smeknamn Kirka. Han började sin bana som dragspelare och vann silver i ett lokalt dragspelsmästerskap innan han som 12-åring började sjunga i ett rockband. 1967 slog han igenom rejält med hiten "Hetki lyö".

Under ett par år var det dragkamp mellan Kirka och storebrorsan Sammy om vem som var familjens största stjärna. Sammy ställde upp i den finska ESC-uttagningen 1973 och sjöng "Riviera" tillsammans med Koivistolaiset (Finland 1971), bara några veckor innan han tragiskt omkom i en våldsam bilolycka på väg till en konsert.

När Kirka vann den finska finalen 1984 - utvald av de finska tittarna som röstade med vykort - hade karriären gått lite på tomgång ett par år. Han hade all anledning att vilja göra väl ifrån sig i Luxemburg och få tillbaka publikens uppmärksamhet.

"Hengaillaan" (ungefär "Låt oss umgås") handlar om ett gäng främlingar som alla missat sista tåget för kvällen och hänger med varann på perrongen i väntan på nästa. Förhandsvideon var delvis filmad i Helsingfors helt färska metro som börjat trafikera bara två år tidigare.

Framträdandet i Luxemburgs Theâtre Municipal var effektivt och övertygande och intressant nog bara filmat med i huvudsak två kameror som regissören klipper mellan. Juryn nickade gillande och poängen flöt in - under den större delen av röstningen låg Finland på sjätte plats.

Hemma i Finland blev "Hengaillaan" ett odödligt örhänge men det skulle ta tid innan Kirkas karriär riktigt tog fart igen. 1988 vann han den reklamfinansierade tv-kanalens schlagerfestival Syksyn sävel och den påföljande skivan blev en riktig kioskvältare som än i denna dag det tredje bäst säljande albumet någonsin i Finland.

2007 avled Kirka Babitzin hastigt och oväntat i sitt hem till följd av en hjärtattack. Han blev 56 år gammal.



Kirka / Hengaillaan (Finland 1984)
9:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

7 oktober 2017

Hallo hallo / Danmark 1990

Danmark hade hittat formen och samlat framstående placeringar på hög genom 1980-talet. Sedan 1984 hade man placerat sig bland de fem bästa alla gånger utom två och anordnat mycket populära nationella finaler. Man skulle gärna tro att Danmarks Radio hade stenkoll på vad man höll på med.

1990 skulle visa med all önskvärd att så inte helt var fallet. Att budgeten för Dansk Melodi Grand Prix helt synbart var kraftigt beskuren var i sig ingen anledning till oro, inte heller att den genomgående klassen på bidragen var relativt låg. Det hade varit lite upp och ned med båda sakerna genom åren utan att det påverkat den danska framgången särskilt mycket.

Någonstans mellan den danska och den internationella finalen blev arrangörerna osams med de vinnande kompositörerna. Torben Lendager, John Hatting (Danmark 1986) och Keld Heick (1979, 1981, 1984, 1985, 1988, 1989, 1993) valde att stanna hemma när den danska delegationen reste till Zagreb.

Istället lämnades den blott 17-åriga sångerskan Lonnie Devantier mer eller mindre ensam mellan repetitionerna i den kroatiska huvudstaden. Många år senare berättade hon hur hon tydde sig till de utsända danska journalisterna bara för att få sällskap, och hur de i sin tur såg henne som ett lätt byte och glatt publicerade det mesta hon berättat för dem.

Själva låten höll samma stil som de senaste årens danska bidrag, så till den milda grad att många började se igenom konceptet. Svenska tidningar skrev att danskarna var i fräckaste laget som skickade samma låt år efter år i hopp om att ingen skulle märka något.

I finalen sjöng unga Lonnie bra men gav ett något stelt intryck och resultatet blev klart godkänt om än något lägre än hennes landsmän vant sig vid.

Lonnie blev aldrig något stort namn som artist men har hållits kvar i branschen, främst som låtskrivare namnet Lonnie Kjer. 2006 deltog hon på nytt i den danska finalen som textförfattare till "Grib mig".



Lonnie Devantier / Hallo Hallo (Danmark 1990)
8:e plats av 22 bidrag i Zagreb

6 oktober 2017

Sing Little Birdie / Storbritannien 1959

Andra världskriget hade lämnat Storbritannien i ruiner på mer än ett sätt. Mat och flera andra basvaror ransonerades ända fram till 1954, infrastrukturen var ordentligt skadad och det skulle ta många år innan man städat upp efter all förstörelse under krigsåren.

En av hörnstenarna i återuppbyggnaden av landet var BBC och dess televisionssändningar som påbörjats 1936. Verksamheten avbröts abrupt några dagar före krigsutbrottet och återupptogs på nytt 1946.

Nu satsade man hårt på program som skulle locka och inspirera hela familjen. Överhuvudtaget låg stort fokus på familjen som enhet i Storbritannien och man ville få familjer att göra så mycket saker som möjligt tillsammans.

Det här förklarar till ganska stor del varför Storbritannien - snart nog hela världens popkulturella centrum - helt missade att föra in 1960-talets popvåg i ESC. Man fortsatte helt enkelt att bjuda på underhållning för hela familjen.

"Sing Little Birdie" var i allra högst grad just det - en oerhört helylle beskrivning av de unga tu som hör fågelsång och blir stormförälskade i varandra. Kärleken är ren och kysk och syftar i första hand till giftermål och barnalstrande.

Pearl Carr och Teddy Johnson var gifta också i verkligheten och var båda populära underhållare, såväl tillsammans som på varsitt håll.

De hade aldrig hört talas om Eurovision Song Contest - Storbritannien hade ju bara deltagit en gång tidigare - och när de vann den nationella finalen förstod de inte att de förväntades åka och representera sitt land i Cannes. Till all lycka hade de båda en lucka i kalendern just när den internationella finalen gick av stapeln.

De framförde "Sing Little Birdie" med gott humör och en hejdundrande energi - hjälpta på traven av en söt liten leksaksfågel för tydlighetens skull - och sången blev populär både på de brittiska topplistorna som i Cannes. Här fick Storbritannien sin första andraplats - placeringen som skulle bli landets verkliga kännetecken genom åren.



Pearl Carr & Teddy Johnson / Sing Little Birdie (Storbritannien 1959)
2:a plats av 11 bidrag i Cannes

5 oktober 2017

Une chanson c'est une lettre / Monaco 1975

André Popp hade ingen anledning att klaga över sitt deltagande i Eurovision Song Contest. Han hade varit mycket framgångsrik redan tidigare men efter att "L'amour est bleu" (Luxemburg 1967) blivit en världshit som "Love Is Blue" blev han ekonomiskt oberoende.

Trots framgångarna hade André Popp aldrig särskilt mycket gott att säga om de artister som sjungit hans låtar. Rachel (Frankrike 1964) fick godkänt medan han dömde ut såväl Vicky Leandros (Luxemburg 1967 och 1972) och Jacqueline Boyer (Frankrike 1960) som fullständigt mediokra - ointressanta och i total avsaknad av personlighet. Vicky Leandros stora framgångar berodde enbart på hennes pappas goda kontakter, menade han.

Den artist han gillade minst av de han skrev för var ändå med viss marginal Sophie, som tävlade för Monaco i Stockholm 1975. Han menade att hon helt saknade röst och utstrålning och att hon enbart blev utvald för att hon jobbade som programledare på RMC (Radio-Monte-Carlo). När sajten And The Conductor Is frågade honom om saken ville han knappt ens prata om sitt deltagande. "Varför ska man påminna folk om att den där låten ens funnits?"

Låten hade varit ett beställningsuppdrag och texten skrevs av Boris Bergman (Monaco 1973 och Frankrike 2013). André Popp fick själv följa med till Stockholm och dirigera orkestern, något han själv inte hade något minne av i efterhand.

Sophie hette egentligen Arlette Hecquet och skivdebuterade redan 1963 med "Reviens vite et oublie", en cover på The Ronettes "Be My Baby". Före det hade hon spelat rollen som utmanande twistdansare i en scopitone - en sorts musikvideo som visats i speciella jukeboxar med bildskärm. Ibland uppträdde hon också under pseudonymen Jenny Ann.

Med åren lämnade Sophie sångmikrofonen för en annan mikrofon. Hon anlitades som hallåa och radiopratare på RMC där hon blev populär och uppskattad. 1974 hade hon avlämnat Monacos poäng vid ESC i Brighton.

"Une chanson c'est une lettre" ("En sång är ett brev") blev Sophies sista skiva och gissningsvis den sång flest människor skulle förknippa henne med. När succén uteblev i Stockholm satte hon punkt för sångkarriären och fokuserade på media istället.

Efter femton år på RMC flyttade hon över till RTL och arbetade i många år som programledare och producent. På 1990-talet dök hon upp ett par gånger i tv för att sjunga sina gamla sånger.

Den 28 oktober 2012 avled hon på ett sjukhus i Paris efter att ha opererats för ett bråck på aortan. Hon blev 68 år gammal.



Sophie / Une chanson c'est une lettre (Monaco 1975)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Stockholm

4 oktober 2017

Du bist / Österrike 2004

I en plot twist som hette duga hade komikern Alf Poier lyckats övertyga de europeiska tv-tittarna i Riga och kvalificerat det annars så styvmoderligt behandlade Österrike direkt till final följande år. Ganska skönt för österrikisk tv att slippa gå igenom historiens första tv-sända ESC-semifinal.

För tredje året i rad ordnade man en nationell final - de flesta år hade man annars valt sina låtar internt - och storfavorit var de återförenade Waterloo & Robinson (Österrike 1976) med den olidligt käcka "We Can Change The World". Förvånansvärt nog gick segern till en kandidat ingen trott särskilt mycket på.

Tie Break var ett nybakat boyband bestående av Thomas ”Tommy” Pegram, Stefano di Bernardo och Thomas Elzenbaumer. De satsade på en välkammad och väluppfostrad image och sade sig gärna vilja vara positiva förebilder för österrikisk ungdom.

Goda förebilder borde kanske ha läst regelboken lite mer noggrant - i den nationella finalen var deras låt en god bit över de tre tillåtna minuterna och de inte så nöjda tvåorna Waterloo & Robinson försökte få sina yngre motståndare diskvalificerade utan framgång.

I Istanbul hittade pojkarna på en mängd tokiga upptåg på sina presskonferenser och gjorde sitt bästa för att framstå som spralliga och älskvärda. Kanske behövde de pressen på sin sida då repetitionerna inte gick något vidare. Då kamerateamet gick på lunchpaus lånade Tie Break scenen och övade lite extra med hjälp av en bärbar cd-spelare.

När det väl gällde gav Tie Break ett helt godkänt framträdande men låten räckte ingenstans i konkurrensen. Trots att bidraget gavs ut på skiva av ett stort skivbolag kom aldrig någon uppföljare och bandet upplöstes i stillhet kort tid efter Istanbul.

I liveframträdandet kan man se ett av gruppens påhitt - Thomas Pegram bär en slips som tydligt blivit avklippt och lagad. Tie Break. Ni fattar?

2012 deltog Thomas Pegram i tyska Idol - Deutschland sucht den Superstar - och tog sig hela vägen till veckofinalerna, där han blev den första deltagaren som fick lämna tävlingen.



Tie Break / Du bist (Österrike 2004)
21:a plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

3 oktober 2017

To trehantiri / Grekland 1994

Man behöver inte alltid ha så bråttom. När han till slut slog igenom under eget namn med låtar på grekiska hade Costas Bigalis redan varit på gång inom den grekiska musikvärlden i minst fjorton år. 1975 hade han vunnit en stor och uppmärksammad talangjakt och tillbringade sedan resten av decenniet med att spela med i olika musikaler.

1983 spelade han in ett album på engelska för grekiska CBS under namnet Big Alice. "I Miss You" blev en stor framgång och släpptes på singel i flera länder. Trots att fler låtar följde blev det bara ett enda album för Big Alice.

Först 1989 släppte han sitt första album på grekiska och sålde raskt guld. De närmaste åren var han en av Greklands bäst säljande artister och 41 år gammal valdes han ut att representera ERT vid Eurovision Song Contest i Dublin 1994.

Costas - som alltid varit en popkille - tyckte av någon anledning att ett eurovisionsbidrag skulle låta mer typiskt grekiskt och i förhandsvideon prickade man av varenda grekisk kliché man kunde hitta. Sol. Hav. Båtar. Vitkalkade hus. Körsångerskor som leker med vindruvor. Allt man kan tänka sig och lite till.

Låtens officiella titel var "To trehantiri" - namnet på en typ av mindre segelbåt som används flitigt i den grekiska arkipelagen - men kallades lika ofta "Diri Diri" i pressmaterialet, efter de nonsensord man hittat på för att rimma med "trehantiri". Det är inte så lätt att skriva poesi alla gånger.

Man brydde sig inte om att ta med någon egen dirigent till Dublin utan använde sig av värdlandets egen maestro Noel Kelehan. Han lyckades skaka fram en del liv i den annars rätt trötta och medelmåttiga låten och den slutliga fjortondeplatsen var kanske mer än man egentligen skulle förtjänat.

Knappast berodde det på den mindre inspirerade eurovisionslåten - grekerna var rätt trötta på tävlingen vid den här tiden och ägnade ganska lite uppmärksamhet åt hela spektaklet - men nu började Costas Bigalis popularitet mattas av. Albumet som innehöll "To trehantiri" - och en ny, grekiskspråkig version av "I Miss You" - blev hans sista riktiga storsäljare.

Costas Bigalis har fortsatt att spela in egna skivor - även om de säljer i något mer blygsamma mängder - men skriver också mycket musik för andra artister. En av hans låtar representerade Grekland i Oslo 1996 och en annan var en av Helena Paparizous fyra bidrag i den grekiska finalen 2005.



Costas Bigalis & The Sea Lovers / To trehantiri (Grekland 1994)
14:e plats av 25 bidrag i Dublin

2 oktober 2017

Sound Of Our Hearts / Ungern 2012

Egentligen hade 2011 varit en stor succé för Ungern. Man hade gjort comeback i ESC efter ännu ett års frånvaro och hade blivit en av de stora förhandsfavoriterna med sin Whitney Houston-inspirerade poplåt. Bidraget hade blivit en enorm hit på hemmaplan. Allt var mycket lyckat utom den slutliga placeringen i Düsseldorf.

Den stora positiva uppmärksamheten gjorde att tv-bolaget MTV nu beslutade att sjösätta en ny nationell final, som i likhet med de nya uttagningarna i Finland och Estland primärt var till för att visa upp ungersk talang för den egna publiken och lansera nya hitlåtar på den ungerska marknaden. Eventuell internationell framgång var bara en bonus.

A Dal ("Sången") bestod av två semifinaler där fyra jurymedlemmar - bland andra Kati Wolf och hennes låtskrivare Viktor Rakonczai (Ungern 1997) - fick välja tre låtar som gick direkt till final medan tittarna fick välja en fjärde finalist bland de låtar juryn ratat.

I finalen fick tittarna i ensamt majestät välja ut fyra superfinalister medan juryn valde den slutliga vinnaren. Tittarnas favorit fick noll poäng av experterna som istället satsade på melankolisk elektronisk pop.

Compact Disco hade bildats 2008 och haft en ganska trög start. Deras singel "I'm In Love" blev visserligen en hit men publiken verkar inte ha förstått vems låt det rörde sig om eller att gruppen faktiskt var från Ungern. Bandets andra skiva fungerade bättre och nu började de efterfrågas på landets större musikfestivaler.

När de vann A Dal smällde det däremot till på riktigt. "Sound Of Our Hearts" blev en storsäljare och gruppen hördes och syntes plötsligt överallt. Låten var gruppens första försök att skriva om något lite djupare än kärlek och såväl texten som videon handlar om det allt hårdare samhällsklimat medlemmarna såg runt omkring sig.

I Baku blev det en högst blygsam placering till slut men man hade åtminstone tagit sig till final, vilket den ungerska publiken verkade nöjda med. Bandet fick hela sin kalender fullbokad och sålde skivor i stora mängder.

Den nya ungerska finalen var en succé, trots det halvdana resultatet i ESC. Till nästa år skulle MTV skruva lite på konceptet och göra sin nya guldkalv ännu bättre.



Compact Disco / Sound Of Our Hearts (Ungern 2012)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

1 oktober 2017

Härliga sommardag / Sverige 1972

Family Four hade bokstavligt talat krossat allt motstånd i 1971 års svenska uttagning och hade haft ett mycket framgångsrikt år där man sålt skivor i mängd och massor och legat med flera låtar på Svensktoppen. Modigt nog ställde man upp på nytt och vann en gång till. Ingen annan artist har vunnit den svenska finalen två år i rad.

Man kan notera att kvartetten även gjorde slarvsylta av Sylvia Vrethammar för andra året i rad. 1971 hade man slagit ut henne i vareviga semifinal och nu kom hon på allra sista plats i Melodifestivalen. Family Four slog även sin andra konkurrent från året innan: Tommy Körberg hade komponerat ”Krama mig och dansa” som Monica Zetterlund (Sverige 1963) kom på sjätte plats med.

Återigen siktade man på att slå knock på den europeiska juryn med hjälp av noga uttänkt styling och synkroniserad koreografi. På flygplatsen i Edinburgh skulle kvartettens yngsta medlem Marie Bergman hjula för de församlade pressfotograferna och stukade benet. Hon fick uppträda med stödbandage och koreografin fick skäras ned en smula - själv tyckte Marie Bergman att det hela var en struntsak som förstorades upp av tidningarna.

På samma sätt som hjulandet inte riktigt fungerade missade det svenska bidraget målet och den slutliga trettondeplatsen var en stor besvikelse. Den svenska pressen - vanligen lokalpatriotisk i överkant - visade sig förvånansvärt skadeglad inför gruppens nesa och på hemmaplan blev Lena Anderssons bidrag "Säg det med en sång" en mycket större hit.

Om Family Fours framgång börjat dala en aning fanns ett annat större hot inom gruppen. Marie Bergman ville söka sig nya vägar och skriva egna låtar, något gruppens allt mer auktoritäre ledare Berndt Öst motarbetade. När hon till slut bröt sig loss blev det en bitter skilsmässa som slutade med att Family Four lämnade sitt skivbolag Metronome, där Marie blev kvar.

Marie Bergmans solokarriär har varit lång, varierande och framgångsrik. Drygt tjugo år efter "Härliga sommardag" blev hon den första artist som vunnit den svenska melodifestivalen tre gånger.

Samtidigt som Marie Bergman lämnade Family Four gjorde Pierre Isacsson detsamma. Hans första soloalbum blev en enorm framgång - "Då går jag ned i min källare" blev en stor hit på Svensktoppen - och belönades med en diamantskiva. Med åren sadlade han om och ägnade sig mer åt skådespeleri än åt sång.

Den 28 september 1994 gjorde Pierre Isacsson sitt sista jobb som kryssningsvärd ombord på M/S Estonia då fartyget förliste. Ögonvittnen berättar hur sångaren räddade flera människor i säkerhet innan han själv drunknade, 46 år gammal.

Family Four fortsatte som grupp med nya medlemmar - en av dem var Monica Aspelund (Finland 1977) - utan att någonsin nå i närheten av den succé man haft i början av 1970-talet. Berndt Öst avled i juli 2017 efter en tids sjukdom.



Family Four / Härliga sommardag (Sverige 1972)
13:e plats av 18 bidrag i Edinburgh