17 december 2017

Beg, Steal Or Borrow / Storbritannien 1972

Att låta sig representeras av hippa och heta popstjärnor hade sannerligen fungerat för Storbritannien. Sedan man slagit in på den spåret med Sandie Shaw hade man vunnit eller kommit tvåa varje år utom ett.

The New Seekers var ännu ett scoop och en fjäder i hatten för BBC. Som gruppnamnet antyder var man en ny formation som bildats då den australiensiska gruppen The Seekers gått skilda vägar 1968. Man fick snabbt stora framgångar med sin lättsamma och trendiga blandning av pop och folkrock.

1971 hade man fått en världshit och härjat på listorna på båda sidorna av Atlanten med "I'd Like To Teach The World To Sing" som från början varit en reklamjingel för Coca-Cola. Man skrev om texten till viss del, strök alla referenser till läskeblask och fick en gigantisk hit.

Låten som vann den brittiska finalen - tittarna fick välja genom att skicka in vykort - blev en ny hit för gruppen om än inte riktigt lika stor. På den brittiska listan orkade den inte hela vägen upp i topp utan fick nöja sig med en andraplats.

Till de flestas stora överraskning mötte The New Seekers samma öde i Edinburgh. Man var skyhög favorit hos alla vadslagningsbyråer men juryn höll ändå Luxemburgs Vicky Leandros högre i slutändan.

The New Seekers fick fler hits - bland annat en andra brittisk listetta med "You Won't Find Another Fool Like Me" - innan gruppen först upplöstes 1974 för att snart nog återuppstå på nytt med delvis ny besättning. Gruppens sista - rätt blygsamma - hit kom 1978 men The New Seekers fortsatte att turnera i många år med nya medlemmar.



The New Seekers / Beg, Steal Or Borrow (Storbritannien 1972)
2:a plats av 18 bidrag i Edinburgh

16 december 2017

Neke davne zvezde / Jugoslavien 1961

Det första försöket att skapa en internationell union mellan rundradiobolag slog riktigt fel och lamslogs av det kalla kriget. Länderna i Västeuropa hoppade av 1950 och bildade istället EBU som inom några år skapade samarbetsorganet Eurovision.

När västländerna hoppade av följde något överraskande Jugoslavien med och 1961 debuterade man som första socialistiska land i ESC.

Jugoslavien hade aldrig någon rikstäckande tv-kanal och det var upp till varje delrepublik att grunda egna bolag för att förse tittarna med lämpliga program. När den första jugoslaviska uttagningen till ESC ägde rum fanns det endast tv-sändare i Kroatien, Serbien och Slovenien.

I Slovenien - vars språk och kultur skilde sig en hel del från de andra jugoslavernas - hade man tänkt till en smula och taktikerat inför final. Musikern Jože Privšek hade låtit skriva en text på serbokroatiska till sin låt och engagerat sångerskan Ljiljana Petrović från Belgrad att sjunga. Listen fungerade och TV Ljubljana avgick med segern.

Enligt det fantastiska infohäfte Samo Koler sammanställde om jugoslaviska uttagningar för OGAE:s räkning uppmanades Ljiljana Petrović av tv-ledningen att bära en så enkel klänning som möjligt i Cannes för att understryka att hon tävlade för ett proletärt land. För en outsider som Jugoslavien var placeringen i mitten av resultatet klart godkänt.

Ljiljana Petrović fortsatte att sjunga men blev aldrig någon stor stjärna och pensionerade sig från scenen 1980. I slutet av 1980-talet blev hon istället uppmärksammad som författare för sina haiku-dikter. Hon har även tonsatt sina egna och andras haikun.



Ljiljana Petrović / Neke davne zvezde (Jugoslavien 1961)
8:e plats av 16 bidrag i Cannes

15 december 2017

Life / Makedonien 2004

Om man har en stor stjärna i ett litet land vill man naturligtvis använda sig av den om möjligt. Makedonien hade dessutom all anledning att vilja sätta fart på sitt tävlande. Trots att man helt tydligt bytt till sig poäng från andra länder hade inget av de tre tidigare bidragen fungerat och man hade åkt ut på ett års paus varje gång man varit med.

När EBU nu införde en semifinal som måste forceras innan man fick sjunga i finalen gällde det att lägga på ett kol och man utsåg Todor "Toše" Proeski att sjunga samtliga låtar i den nationella ligan.

Toše blev upptäckt redan som tonåring och hade deltagit i många festivaler för unga talanger samt tävlat i den nationella ESC-finalen 1998 och 2000. Hans karriär tog rejäl fart i hela det forna Jugoslavien då han 2003 vann den serbiska Beovizija-festivalen med "Čija si", skriven av Željko Joksimović (ESC 2004, 2006, 2008, 2012, 2015).

Det har uppstått ett rykte att "Čija si" skulle ha representerat Serbien-Montenegro i ESC 2003 men att landet sedan ombads stå över då för många länder ville vara med. Det här ryktet upprepas bland annat på Toše Proeskis sida på Wikipedia men har ingen substans. Man visste redan före finalen 2002 att Serbien-Montenegro inte skulle delta 2003.

I den nationella finalen fick Toše sjunga åtta bidrag och fick själv vara med och välja vinnare. Sångaren fick stå för en tredjedel av resultatet, tittarna och en expertjury för resten. Alla tre hade ändå samma favorit - "Angel si ti" ("Du är en ängel").

Inför Istanbul lade man ned stort jobb på att snygga till bidraget såväl ljudmässigt som visuellt och den snygga förhandsvideon lovade gott. I slutändan visade sig någon koreograf eller någon stylist ha tagit i lite väl mycket och den unga stjärnan kändes långt från avslappnad på scenen. Paketet må ha varit överlastat men fungerade ändå - Makedonien tog sig till final och det var en seger i sig.

Tošes stjärna fortsatte att stiga och stiga men karriären skulle bli kort. Tidigt på morgonen den 16 oktober 2007 avled stjärnan då bilen han färdades i kraschade på väg hem från en konsert. Makedonien utropade landssorg och Toše Proeski utsågs postumt till hedersmedborgare. Han blev 26 år gammal.



Toše Proeski / Life (Makedonien 2004)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

14 december 2017

Angel si ti / Bulgarien 2010

Den bulgariska televisionens tålamod var slut. Fyra gånger av fem hade den öppna nationella finalen misslyckats med att ta landet till final så nu fick man lov att ta till andra medel. Man beslutade sig för att bjuda in en enda på förhand utsedd artist att sjunga samtliga kandidatlåtar.

En panel bestående av 51 sakkunniga fick i uppdrag att utse den bästa kandidaten. Vinnaren Miro fick tio röster och var en rätt klar vinnare före Poli Genova (Bulgarien 2011 och 2016) som fick sju. Nu beställde man fram fem tävlingsbidrag som skulle täcka in olika musikaliska genrer och passa väl för artisten.

Miroslav Kostadinov var en mycket rutinerad 34-åring som varit ena halvan av den mycket framgångsrika duon KariZma i åtta år. Sedan han startat sin solokarriär 2007 hade han fått otaliga priser för bästa låt, bästa video och bästa album.

Miro sjöng alla fem kandidaterna i ett förvånansvärt nedtonat förhandsvisningsprogram och tillbringade de tre veckorna fram till den riktiga finalen med att understryka vilken av låtarna som var hans egen favorit. Föga förvånande vann den också överlägset.

"Angel si ti" ("Du är en ängel") var en dramatiskt arrangerad låt som i princip helt saknade annan refräng än ett utdraget "oooh". Det funkade på skiva men visade sig svårt att göra intressant på scenen. Miro och hans dansare rev och slet i sin låt under repetitionerna utan att riktigt få det att funka. Satsningen till trots landade Bulgarien än en gång på fel sida av strecket och året efter var den öppna nationella finalen tillbaka.

Miro förblev lika populär efter misslyckandet i Oslo och har vid sidan av sin sångkarriär engagerat sig i flera välgörenhetsprojekt, inte minst riktade mot barn och unga i Bulgarien.



Miro / Angel si ti (Bulgarien 2010)
15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

13 december 2017

Él / Spanien 1982

Falklandsöarna i Sydatlanten hade i många år skapat spänningar mellan Argentina och Storbritannien, men de senaste åren hade orden mellan länderna blivit allt hårdare. Det har spekulerats i om spansk tv valde att skicka en eldig tango av argentinskt snitt till ESC i Harrogate som något slags blinkning till den situationen.

Om det var så kunde den spanska tajmingen verkligen ha varit bättre. Tre veckor före finalen invaderades öarna av den argentinska armén varpå britterna slog tillbaka militärt. Falklandskriget var ett faktum och med ens kunde den energiska tangon ses som allt annat än oskyldig.

Textmässigt var den inte oskyldig på något sätt. Textens jag är en hetlevrad skolflicka som tröttnat på sina böcker och på sin snälla men tråkiga pojkvän. Nu vill hon ha rajtantajtan med någon spännande, även om han glömmer henne direkt efteråt.

Möjligen valdes låten ut för att fira kvinnornas nya frihet i det demokratiska Spanien. Fram till 1975 hade gifta spanska kvinnor ingen rätt till ägande, till att arbeta eller ens resa utan sin makes tillåtelse. 1981 tilläts skilsmässa och först 1985 skulle en begränsad rätt till abort införas.

Lucía - egentligen María Isabel Lineros Rodríguez - kom från Sevilla och hade börjat sin bana som flamencosångerska. Nu var hon den yngsta som dittills representerat Spanien och det gjorde hon med energi och övertygelse. Med sig på scenen hade hon tre dansare och gav ett framträdande det slog gnistor om.

Sin vana trogen höll juryn ned poängen för alla låtar med något slags lokal touch men för den spanska publiken betydde det väldigt lite. Lucía fick ett storartat genombrott och förblev en av landets ledande stjärnor under 1980-talet. Idag sjunger hon fortfarande men är också ett känt ansikte för tv-tittarna i Sevilla.

Falklandskriget slutade med ett förnedrande nederlag för den argentinska militärjuntan som alltmer isolerades internationellt. De diplomatiska förbindelserna mellan dem och Storbritannien låg på is ända fram till 1989 och ögruppens internationella status är ännu olöst.



Lucia / Él (Spanien 1982)
10:e plats av 18 bidrag i Harrogate

12 december 2017

Kan / Israel 1991

Israels tidigare så ståtliga statistik hade vinglat till under slutet av 1980-talet och nu låg den senaste riktigt bra placeringen så långt tillbaka i tiden som 1985. Nu var det dags att skärpa till sig på nytt och hur gör man det bättre än att uppgradera den nationella finalen?

Kdam 1991 blev en riktigt påkostad variant och hölls i det stora auditoriet i Binyenei haUma - också känt som International Convention Centre, Mellanösterns största konferenscenter. Den stora salen kunde välkomna över tretusen åskådare och här hade finalen i ESC ordnats då Jerusalem stod värd 1979.

Trots att tävlingen avgjordes med stor orkester på plats bestämde IBA bara några dagar före finalen att all musik skulle spelas in på förhand för att göra ljudteknikernas jobb enklare.

Publiken märkte knappast så mycket och finalen slutade i stor triumf för det gifta paret Orna och Moshe Datz. De hade debuterat på allvar vid Kdam 1987 med "Kupidon" och hade långsamt arbetat sig uppåt i popularitet.

"Kan" ("Här") var ett riktigt patriotiskt stycke om hur man efter tusentals år hittat hem, den enda plats man har i hela världen, där man fått öknen att blomma och där alla ens vänner alltid är välkomna.

Att Israel ställde upp med en text som hyllade det egna landet just 1991 var inte så egendomligt. Gulfkriget under början av året var ett stort och reellt hot mot den nationella säkerheten. Oroligheterna hade även påverkat arrangemangen kring ESC - de italienska värdarna hade från början tänkt hålla tävlingen i Sanremo men flyttade hela tävlingen till Rom av säkerhetsskäl.

I Rom räknades Israel än en gång bland storfavoriterna och det lades stort fokus på om det skulle bli Duo Datz eller Frankrikes arabiska bidrag som vann. Fanns det måhända något slags fiendeskap mellan artisterna? Under röstningen fick Frankrike den israeliska tolvpoängare och artisterna kramades inför kamerorna i artistfoajén.

Slutet på omröstningen blev en thriller där det in i det sista såg ut att vara en kamp mellan Israel och Sverige innan Frankrike rusade upp och slet åt sig andraplatsen. Duo Datz och Carola blev vänner bakom kulisserna och vänskapen bestod enligt dirigenten Kobi Oshrat fram till Carolas skilsmässa 2000.

Duo Datz - som i Israel är mer kända som Datz & Datza - fortsatte en mycket framgångsrik karriär och spelade in flera album och även videoprogram för barn. Moshe Datz skrev och producerade även musik för andra, bland annat Israels ESC-bidrag 1995 och 1999.

2006 meddelade paret att de separerat och ansökte om skilsmässa. De har förblivit på god fot med varandra och samarbetar fortfarande regelbundet. 2013 ledde de en programserie på israelisk tv tillsammans.

Även parets son Omer Datz är sångare och ställde 2013 upp i HaKokhav HaBa - "Rising Star" som senare kom att användas som israelisk ESC-uttagning.



Duo Datz / Kan (Israel 1991)
3:e plats av 22 bidrag i Rom

11 december 2017

Heartbeat / Lettland 2016

Det verkade ha varit värt besväret för lettiska LTV att skrota sin gamla uttagning och ersätta den med det nya formatet Supernova - mindre fokuserat på att stryka Europa medhårs och mer till för att visa upp inhemsk talang. Det blev succé på första försöket: Lettland tog sig till final för första gången på sju år och kom på en fin sjätteplats i Wien.

Det kan förstås ha berott mer på den rent elektriska Aminata Savadogo som med största sannolikhet skulle ha vunnit även den "gamla" uttagningen om hon ställt upp där. Framgången i Wien hade gett mersmak och 2016 ställde hon upp på nytt som låtskrivare.

Sången överlät hon till 21-årige Just Sirmais som var precis den typen av artist som Supernova egentligen sökte efter: en lovande talang som kunde använda rampljuset till att vässa det egna artisteriet.

"Heartbeat" var ännu en samtida låt som möjligen var lite mindre utmanande än Aminatas tidigare försök. Den levde högt på Justs stämband och karisma, och lät suggestiv och spännande i sin studioversion.

Kanske skulle den ändå ha behövt en artist med lite mer erfarenhet. I Stockholm riskerade den hela tiden att bli lite gapig och lite enhanda. Det som låter bra på skiva eller på radio i tre minuter blir lätt tråkigt i bild. Justs seglade ändå vidare in i finalen och kom på en femtonde plats där.

Två finalplatser på två år var helt klart en succé och lettisk tv bestämde snabbt att Supernova skulle få fortsätta. Fortsatte gjorde även Justs som senare samma år släppte en ny låt på lettiska.



Justs / Heartbeat (Lettland 2016)
15:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

10 december 2017

Senhora do mar / Portugal 2008

Portugal hade kommit väldigt nära en finalplats i Helsingfors och helt plötsligt fanns en underlig förväntan i luften. Tänk om en av tävlingens eviga förlorare - efter att Finland vunnit i Aten 2006 var Portugal med viss marginal det land som deltagit flest gånger utan att vinna - skulle ha hittat ett flow och vara något på spåren?

Det kanske man var. Att köpa in låtar från utländska låtskrivare var en allt starkare trend i ESC och nu hakade Portugal på. Den vinnande låten - tittarna fick välja vinnare genom att ringa eller skicka SMS och marginalen mellan ettan och tvåan var enorm - var skriven av kroatiske Andrej Babić som nu representerade sitt fjärde land efter Kroatien 2003, Bosnien-Hercegovina 2005 och Slovenien 2007.

Sången lät ändå mer portugisisk än kroatisk, inte minst för att man insisterade på att använda den portugisiska texten - en dramatisk historia om sjömannen som aldrig kommer tillbaka och kvinnan som förgäves väntar på honom - även i Belgrad.

Sångerskan Vânia Fernandes var en rutinerad 23-åring från Funchal. Året innan hade hon fått sitt publika genombrott då hon vann den tredje upplagan av Operação Triunfo.

Ett stort antal eurovisionsfans gick fullständigt i spinn av lycka över den här låten medan panelen i SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" var mindre lyriska. Lena Philipsson var den som bäst satte ord på det: "Man ser att för henne är det här stor dramatik. Hon tar i och blickar ut och själv tänker man bara att... jaha?"

I semifinalen - där Portugal sjöng sist av nitton bidrag - gick sången hem med besked. Vânia fick näst mest poäng och dundrade in i finalen men fick där ett sämre startnummer vilket verkar ha påverkat poängskörden rejält och till sist blev det en plats mitt i resultatet. Hur som helst var detta Portugals bästa placering på tio år.

Låten blev en hyfsat stor hit på hemmaplan men Vânia blev aldrig någon riktig popstjärna och bytte snart spår i karriären. 2012 släppte hon sitt första jazzalbum och fick fina recensioner i tidningarna.



Vânia Fernandes / Senhora do mar (Portugal 2008)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

9 december 2017

Stay / Norge 2012

Utflykten till mer exotiska musikaliska landskap med "Haba Haba" i Düsseldorf 2011 hade verkligen inte gått hem hos tittarna men Norge lät sig inte nedslås och fortsatte raskt på ungefär samma spår. Man hade bara bytt ut swahilin mot mer orientaliska tongångar.

Touraj "Tooji" Keshktar var född i Iran men kom till Norge som ettåring och hade hunnit med många saker redan innan han vann den norska finalen. Han hade sjungit en del, varit programledare på MTV och utbildat sig till socialarbetare med barns välmående som specialämne. Han var politiskt engagerad i Green Wave-rörelsen som försöker få till stånd en demokratisk process i Iran.

Tooji tog Norge med storm och "Stay" blev snabbt en stor hit som svingade sig upp till den norska topplistans andraplats. I efterhand har Tooji själv erkänt att han inte kände sig helt bekväm med sin låt utan mer gjorde musik andra tyckte skulle passa honom.

Kanske lyste det igenom lite grann för i Baku var såväl sången som dansen en aning avslagen. Det blev en plats i finalen, men där kom man på allra sista plats - Norges elfte sistaplats i en final. När röstningssiffrorna offentliggjordes visade det sig att Tooji delat tiondeplatsen i semifinalen med Bulgarien och bara varit millimetrar ifrån att åka ut.

Tråkigt för Norge, men NRK hade en svårare incident att hantera då den norska komikern Amir Asgharnejad arresterades på flygplatsen på väg hem från Baku. NRK lämnade in en skarp protest såväl till Azerbajdzjans myndigheter som till EBU.

Tooji har blivit kvar i offentligheten såväl som sångare som programledare för barnens melodifestival MGP junior. 2015 kom han ut i en intervju med webbtidningen Gaysir och släppte i samma veva en vågad video till "Father" som även var den officiella låten för Oslo Pride samma år.



Tooji / Stay (Norge 2012)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

8 december 2017

So geht das jede Nacht / Västtyskland 1956

Redan från allra första början var ESC en musikaliskt konservativ tillställning. De som hade pengar, köpkraft och tv var inte unga människor utan familjer där föräldrarna (eller familjefadern) hunnit etablera sig ordentligt på arbetsmarknaden. Om far i huset var nöjd med underhållningen skulle programmet bli populärt.

Pop och annan musik riktad främst till ungdomar skulle förbli ett sällsynt inslag under tävlingens tio första år. Först i och med France Galls seger i Neapel 1965 bröts den mognare musikens dominans i startfälten.

Det kunde ändå ha gått på ett annat sätt redan från början. Ett av Västtysklands två bidrag i Lugano var en riktig rocklåt, tydligt inspirerad av "Rock Around The Clock" - låten som i Bill Haleys version slutligen fört in rocken i amerikansk mainstreamkultur.

Texten var lika otypisk som musiken: den flickvän som verkat så vän och rar visar sig vara en riktig hjärtekrosserska som går ut och dansar med nya karlar varje kväll. Textens jag häpnar men visar sig i sista versen vara gjord av samma skrot och korn själv. Inom populärkulturen förväntades flickor vara blyga små violer som sitter och väntar på sin prins och tjejen i den här texten var ett ovanligt undantag.

Den amerikanska närvaron var stark i både Västtyskland och Österrike efter andra världskriget och det kulturella inflytandet var stort. Den västtyska nöjesindustrin utvecklade en smärre besatthet inför allt amerikanskt och massproducerade schlager om cowboys och prärien och andra pseudoamerikanska fenomen.

Här öppnas ett fönster mot en parallell verklighet där juryledamöterna skulle omfamnat det nya och det utmanande istället för det trygga och bekanta. Vad för slags tävling hade ESC blivit om den första vinnaren varit en rockstänkare om promiskuös ungdom på glid?

Resten av Europa var nu ändå inte fullt lika mottagliga och de försök att rekonstruera resultatet från Lugano - endast vinnaren offentliggjordes - pekar på att rocklåten fick en mycket låg placering. Men det viktiga var kanske att den överhuvudtaget fanns med.

Artisten Freddy Quinn var helt i början av en enormt framgångsrik karriär. Under det kommande decenniet skulle han bli en av den tyska musikvärldens största stjärnor med sin image av den hemlängtande vagabonden. Själv var han österrikare men hade sedan flera år Hamburg som bas. Vid sidan av musiken var han också en framstående cirkusartist.



Freddy Quinn / So geht das jede Nacht (Västtyskland 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

7 december 2017

Un jardin sur la terre / Frankrike 1971

Hur mycket har egentligen trafiksäkerheten förbättrats i Europa sedan 1960-talet? När man läser om gamla artister och deras karriärer är det förvånansvärt många som varit inblandade i våldsamma bilkrascher - vissa har kommit undan med blotta förskräckelsen, andra har mist hälsan eller livhanken.

Serge Lama satt i augusti 1965 med i en bil som kraschade in i ett träd. Hans vänner och hans flickvän omkom medan han själv fick tillbringa ett år till sängs. En sångarkollega lyckades i sista stund hindra läkarna från att utföra en trakeotomi på honom - något som fullständigt skulle ödelagt hans möjligheter att sjunga.

Före olyckan hade han varit på vippen att slå igenom ordentligt. Nu fördröjdes genombrottet några år. 1969 skickades hans "Une île" in till kommittén som valde ut det franska bidraget till ESC men nobbades där. Två år senare - och två kommersiella hits i form av "C'est toujours comme ça la première fois" och "Superman" - var det slutligen hans tur att bli utvald.

"Un jardin sur la terre" var en dramatisk och aningens gammaldags chanson komponerad av Alice Dona. Hon hade börjat som sångerska men insåg snart att hon hellre skrev låtar åt andra. Snart nog skulle hon bli en av Frankrikes mest framgångsrika låtskrivare, inte minst i samarbete med Serge Lama.

I Dublin gick det däremot inget vidare. En tiondeplats var verkligen inget att skryta med jämfört med tidigare franska framgångar. Ironiskt nog vanns hela finalen av Monacos Séverine vars låt "Viens" valts bort i den interna franska uttagningen.

Serge Lama skulle ändå nå stjärnorna snart nog. Inte minst "Je suis malade" från 1973 - med musik av Alice Dona och text av Serge Lama själv - har blivit en av den franska världens mest kända sånger.



Serge Lama / Un jardin sur la terre (Frankrike 1971)
10:e plats av 18 bidrag i Dublin

6 december 2017

La dolce vita / Finland 1989

Efter att fem länder röstat i Lausanne låg Finland på en delad andraplats med Danmark - efter Jugoslavien i ledning - och publiken flämtade till. Ingen hade egentligen tippat någon av de tre låtarna i topp men Finland - som aldrig kommit bättre än sexa - var den riktiga överraskningen.

Anneli Saaristo var en rutinerad 40-åring med mer erfarenhet än de flesta i bagaget. Hon hade börjat sin bana som vokalist i en tangoorkester och hade deltagit två gånger tidigare - 1978 och 1984 - i den nationella finalen för ESC. Hon hade vunnit internationella sångtävlingar i Knokke och Rostock och hörde till Finlands mest älskade artister.

Dessutom verkade hon ha hållit ett öga på eurovisionens sångtävling genom åren och hade spelat in fina finska versioner av Portugals bidrag 1984 ("Jos joskus") och Spanien 1985 ("Päättyneet juhlat").

I den finska finalen hade Anneli tävlat med två bidrag: "La dolce vita" vann hela tävlingen och "Oi äiti maa" - som Petri Laaksonen egentligen skrivit med Arja Saijonmaa i åtanke - blev trea.

Den italienska titeln och den flamencoinspirerade melodin till trots var det ljuva liv det talas om i sången en rakt igenom finsk barndomsidyll som skänkte trygghet och lycka även om man aldrig hittade fram till slutet av regnbågen. Lycka och vemod i total förening. Den finska folksjälen koncentrerad till tre minuter.

Vemodet kändes också i den fina förhandsvideon Yle producerade. Där kan man också skymta Marco Bjurström - välkänd dansare, koreograf och programledare för "Bum-tsi-bum" (Finlands version av "Så ska det låta").

Poängutdelningen sinade en aning framåt slutet - bortsett från fyra poäng från Stockholm fick inte Finland någonting från övriga Norden - men sjundeplatsen sågs som en stor framgång och krönte Finlands relativt framgångsrika 1980-tal. Sången spelades också in i en ovanligt lyckad engelsk version.

Vad man inte visste var att det skulle ta sjutton år innan Finland på nytt placerade sig bland de tio främsta, men då gjorde man det å andra sidan med besked.

Anneli Saaristo förblev en älskad, om än totalt icke-kommersiell, artist som spelat in skivor, turnerat och skådespelat genom åren. 2011 beviljades hon konstnärspension av finska staten.



Anneli Saaristo / La dolce vita (Finland 1989)
7:e plats av 22 bidrag i Lausanne

5 december 2017

Dincolo de nori / Rumänien 1994

Rumänien hade ställt upp redan i den underliga - och oss emellan rätt styvmoderliga - kvalfinalen för östländer inför Millstreet 1993 och blev där det enda bidraget som hamnade rejält på efterkälken i den allt annat än renhåriga omröstningen.

Rumänien var en udda fågel i samlingen på flera sätt. De talade ett helt annat språk med rötterna i latin och hade en på många sätt annorlunda kultur jämfört med grannländerna. Dessutom hade förtrycket mot det rumänska folket varit ännu djupare och ännu mer systematiskt än på de flesta håll i östblocket. Den rumänska revolutionen blev därför ännu mer dramatisk, ännu mer uppslitande, och mycket våldsam.

När man nu för första gången var garanterade en plats i ESC ordnade man en stor final i Bukarest och valde ut ett av landets främsta rocksångare till vinnare. Dan Bittman hade sjungit i flera grupper innan han 1985 värvats till Holograf - ett av landets allra mest framgångsrika band.

"Dincolo de nori" ("Bortom molnen") var en stegrande rockballad med en poetiskt abstrakt text om att vilja mot en bättre värld. Den bildsattes med en likaledes abstrakt musikvideo och dess engelska version - med den kreativa titeln "When The Love Was In" - är nätt och jämnt begriplig.

För att göra låten rättvisa krävdes fyra starka körsångerskor - i den rumänska finalen hade Monica Anghel (Rumänien 2002) ingått men hon följde av någon anledning inte med till Dublin.

I likhet med de andra rockiga bidragen fick rumänerna se på när den irländska orkestern plockade bort allt som var vasst och spännande ur deras låt och den slutliga placeringen blev ingen imponerad av. Rumänien rasade ut i utvisningsbåset och när EBU experimenterade med olika former för hur länderna skulle kvala in drabbade det rumänerna hårt. Landet skulle inte dyka upp på nytt i ESC förrän 1998 - fyra år senare.

Holograf har förblivit en riktigt tung akt på den rumänska musikhimlen och Dan Bittman är fortfarande gruppens sjungande mittpunkt även om han också vågat sig ut på ett par äventyr som soloartist genom åren.



Dan Bittman / Dincolo de nori (Rumänien 1994)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

4 december 2017

Mrs Caroline Robinson / Österrike 1978

Om man har möjlighet att skicka det hetaste man har inom popmusiken till ESC, visst skulle man ta vara på det tillfället då? Kanske var det lite lättare i Österrike - popscenen är traditionellt ganska liten och landet har inte gjort sig känt som någon större exportör av popstjärnor - att locka de största namnen att vilja vara med?

Man hade lyckats förr - inte minst 1976 då oerhört populära Waterloo & Robinson kommit på femte plats i Haag - och nu lyckades man övertala Springtime at ställa upp. En av medlemmarna - Norbert Niedermayer - hade redan tävlat i ESC som en del av The Milestones 1972, så han borde ju ha vetat vad de gav sig in på. Trio fullbordades av bröderna Walter och Gerhard Merkel.

Gruppen hade blivit radions älsklingar redan med genombrottssingeln "Jingle Me, Jingle You" 1976 och även uppföljaren "Mr Captain" hade blivit mycket populär. När deras bidrag "Mrs Caroline Robinson" presenterades för publiken rusade även den snabbt uppför de lokala hitlistorna.

Texten berättar om något slags modern häxa som lockar och charmerar hela världen med hjälp av telepati och television. Mestadels en samling fullständigt nonsens, men det spelade mindre roll i sammanhanget. Häxtemat illustrerades tydligt i den påhittiga förhandsvideon och bidraget måste ha framstått som rätt samtida och fräscht i startfältet.

I Paris hade man otur i dubbel bemärkelse. Dels fick man sjunga direkt efter två favoriter - superstjärnorna Baccara och Israels energiska vinnarlåt - och dels hade man problem med ljudet. Minst en av mikrofonerna fungerade inte och den franska symfoniorkestern plockade bryskt och effektivt bort all den lättsamma popkänsla som funnits i studioversionen.

Dessutom var själva scenshowen minst sagt loj och avslagen, och fick låten att kännas väldigt mycket som ännu en sång i mängden. Poängutdelningen blev blygsam och placeringen likaså.

Springtime släppte ett par singlar till men deras storhetstid tog slut i och med den relativa floppen i Paris. Nu skulle det snart visa sig allt svårare för österrikisk tv att övertyga de lokala stjärnorna att riskera sin framgång på eurovisionsscenen.

Springtime må ha varit en kortvarigt fenomen men deras låtar lever kvar och spelas än i denna dag flitigt på österrikisk radio.



Springtime / Mrs Caroline Robinson (Österrike 1978)
15:e plats av 20 bidrag i Paris

3 december 2017

Molitva / Serbien 2007

Serbien-Montenegro hoppade av finalen i Aten 2006 med kort varsel efter att de båda landsändarna blivit oförsonligt osams om vilken låt som borde skickas iväg. EBU visade sig från sin allra mest förstående sida och lät ändå landet delta i telefonomröstningen.

När Jovana Janković anropade från Belgrad för att läsa upp de serbiska rösterna - Montenegro fick inte alls vara med och rösta - lovade hon Europa att nästa år skulle serberna minsann vara tillbaka och då skulle de också ha den bästa låten av alla. Dagen efter finalen röstade Montenegro för att utropa sig självständigt och upplösa unionen med Serbien.

2007 ställde Serbien för första gången upp i ESC som ett eget land. Trots att man varit den största av Jugoslaviens delrepubliker hade man inte varit särskilt framgångsrika och vann bara den gemensamma jugoslaviska uttagningen tre gånger: 1974, 1982 och 1991. Nu slog man på stort och använde sig av popfestivalen Beovizija för att välja ut sitt bidrag.

Av tjugo uppställda kandidater avgick 22-åriga Marija Šerifović med segern. Hon var redan ett bekant namn - också hennes mamma var en känd sångerska - och hade två framgångsrika album på sin meritlista.

Hon var utrustad med en stark röst och en stark låt, men framträdandet i Beovizija - som också sändes ut som förhandsvideo - förvirrade många. Marija hade sällskap på scenen av ett gäng distraherande dansare. Skulle tittarna kunna koncentrera sig på själva låten?

Ingen skulle ha behövt oroa sig. I Helsingfors hade man stramat upp scenshowen rejält och bakom Marija fanns fem anslående körsångerskor i herrkostymer. Det serbiska bidraget blev en riktig snackis som lätt tog sig vidare från semifinalen och som till slut vann hela finalen.

Serbien blev därmed det enda landet som vunnit med sitt första bidrag till tävlingen. 1956 deltog varje land med två bidrag och vinnaren var Schweiz andra bidrag. Å andra sidan var inte Serbien någon riktig nykomling utan en gammal bekant.

Marija Šerifović hade inte bara uppmärksammats för sin starka rösts skull. Det hade även spekulerats en hel del kring hennes privatliv och sexuella läggning. I finalen 2008 från Belgrad spädde hon på ryktena ytterligare då hennes öppningsnummer var en riktigt genderqueer historia där hennes dansare var klädda som hälften brudgum, hälften brud.

2013 gjordes en dokumentär om Marijas liv och karriär och i samband med premiären kom hon ut som lesbisk.



Marija Šerifović / Molitva (Serbien 2007)
1:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

2 december 2017

Un peu de poivre, un peu de sel / Belgien 1966

Hur långt skulle du själv vara beredd att gå för att få ställa upp i en schlagerfestival? Som 18-åring hade Tonia - Arlette Antonia Dominicus - sökt om belgiskt medborgarskap för att få representera sitt nya land i den prestigefyllda radiotävlingen Knokke Cup.

Tonia hade uppträtt i belgisk tv redan som 13-åring och visade sig snabbt vara något alldeles extra. Hon hade stark närvaro och en personlig röst och en personlighet som liksom bubblade fram genom kamerorna och ut genom tv-rutorna.

Hon var född och uppvuxen i Belgien men hade från början holländskt pass. Hennes pappa var en känd tävlingscyklist som två gånger ställt upp i Tour de France.

1966 blev hon den första artisten som sprängde den allt starkare belgiska språkgränsen i ESC. Trots att nederländska var hennes modersmål ställde hon upp i den franskspråkiga uttagningen och vann med den struttiga "Un peu de poivre, un peu de sel" ("En gnutta peppar, en gnutta salt"). Texten berättar om flickan som är olyckligt förälskad i stans hottaste grabb och som av kvarterets trollpacka får receptet på en kärleksbrygd som minsann sätter fart på kärleksmaskineriet.

För första gången spelades ett belgiskt bidrag med fransk text även in på nederländska av originalartisten. Nu ändrades receptet en smula - "Een beetje suiker" ("En smula socker") - men slutresultatet blev ändå detsamma.

I Luxemburg räknades Tonia bland storfavoriterna och hon bjöd på ett livligt och kraftfullt framträdande, men hade oturen att bli bara en popstjärna i mängden i ett av tidernas mest ungdomliga startfält. Fjärdeplatsen var ändå Belgiens dittills bästa placering - ett rekord som skulle stå sig fram till 1978.

Tonia siktade in sig på att nå en större publik på den tyska marknaden men där var konkurrensen hårdare. Trots att hon kom sexa i Deutsche Schlagerfestspiele 1969 och tvåa i den tyska ESC-uttagningen 1973 blev hon aldrig något större namn i Tyskland.

Med tiden saktade även hennes belgiska karriär in och hennes sista singel gavs ut 1982. Åtta år senare gavs det ut en samlingsskiva med Tonias allra största hits.



Tonia / Un peu de poivre, un peu de sel (Belgien 1966)
Delad 4:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

1 december 2017

Walk Along / Nederländerna 2015

På pappret såg hela paketet nästan för bra ut för att vara sant: Trijntje Oosterhuis - en av Nederländernas bästa sångerskor - hade tackat ja till att representera sitt land i Wien med en låt skriven av den minst lika populära Anouk som brutit den långa och nesliga paraden av misslyckade nederländska bidrag 2013.

Av någon anledning hade man väldigt brått att presentera den utvalda låten och redan i december 2014 premiärsjöng Trijntje "Walk Along" inför ett oerhört entusiastisk publik i "The Voice of Holland". Låten rusade redan då upp på den nationella singellistan och de flesta verkade säkra på att Nederländerna hade ännu en framskjuten placering på kommande.

Kanske borde man inte ha haft så bråttom. Den utvalda låten var radiovänlig men också förödande fyrkantig och i total avsaknad av dynamik. Hade man hört den första minuten hade man liksom hört allt och refrängens hook kändes snabbt ganska tjatig. Några månader av finslipning kunde ha suttit på sin plats.

Om låten var i enklaste laget hade man ju ändå Trijntjes rutin och närvaro att luta sig emot. Hon hade slagit igenom redan i början av 1990-talet i duon Total Touch tillsammans med sin bror Tjeerd. I sin solokarriär hade hon satsat mer på jazz och ballader och utvecklat en väldigt egen röst.

Att man haft fem månader på sig att skapa ett minnesvärt framträdande märktes det inget av i Wien. Vid den första repetitionen bar Trijntje en vågad svart klänning som stal all uppmärksamhet och som ledde till krigsrubriker hemma i Nederländerna.

Ett snabbt klädbyte senare visade det sig att hela scenshowen var förvånansvärt loj och ofokuserad. Trijntje lät som om hon redan var ordentligt trött på sin låt och slutresultatet som syntes i rutan var ett ordentligt misslyckande på alla sätt.

Den ersättande klädseln var inte heller någon succé - mest förde den tankarna till en svartfärgad version av barnprogramsklassikern Urcellen Ellen - och "belönades" med årets Barbara Dex-pris.

Nederländerna åkte ut på öronen än en gång men tv-bolaget AVROTROS bestämde sig för att ha is i magen och ändå fortsätta välja bidrag internt. Det skulle ändå visa sig vara ett klokt beslut.



Trijntje Oosterhuis / Walk Along (Nederländerna 2015)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Wien