23 maj 2018

Ma petite chatte / Belgien 1958

Man vet väldigt lite om den belgiska finalen 1958 utöver det faktum att den faktiskt anordnats och att Fud Leclerc för andra gången fick äran att representera pommes fritens hemland internationellt. Sjöng han alla låtarna? Hur lät resten av startfältet? Ingen verkar riktigt veta.

Låt gå för att vi inte vet värst mycket om hur bidraget valdes ut, men ”Ma petite chatte” (”Min lilla kissemiss”) säger en hel del om sin tid och det sena 1950-talets syn på könsroller och sexualitet. Även rent musikaliskt är den en rätt bra representation av hur populärmusiken lät där och då.

Textens jag känner sig deppig och nere då han får syn på sina drömmars flicka på stan. Hon kommer fram till honom och erbjuder honom lyckan och han tackar stormförtjust ja. Det texten antyder är helt tydligt att hon är prostituerad - det passade sig verkligen inte för anständiga flickor att ta kontakt med herrar i offentligheten (jämför Västtyskland 1959). Det tål också att påpekas att ”chatte” även är en vulgär synonym för det kvinnliga könsorganet.

”Jag kunde aldrig tro att det fanns så härliga leksaker som hon i världen” sjungs det i texten, sextio år innan Netta Barzilai visade vart skåpet ska stå.

Den förtjuste gossen gör ändå det enda rätta och gifter sig med flickan för att dels göra henne redbar och dels för att få ha henne för sig själv. Med tanke på den tidens pryda moral avslutas hela texten dessutom med en maffig anspelning på sex:

Hon gör allt för att tilltala pojkar
Hon gör allt som får dig att tappa vettet
Och allt det där man inte kan nämna i en sång



Fud Leclerc / Ma petite chatte (Belgien 1958)
Delad 5:e plats av 10 bidrag i Hilversum

21 maj 2018

Eighties Coming Back / Estland 2003

Efter sju år av internationell framgång var det kanske inte så underligt att den estniska uttagningen Eurolaul förvandlats till något av ett getingbo. Det fanns många som gärna ville representera Estland i grannlandet Lettland. Det var inte oviktigt att visa framfötterna inför grannarna i söder.

Stor uppmärksamhet fick Vanilla Ninja - ett nytt tjejband med attityd - och nör den estniska publiken fick utse sin favorit i en telefonomröstning vann vaniljninjorna med överlägsen marginal. Dessvärre fick inte esterna själva bestämma något alls - hela slutresultatet låg i händerna på en skara internationella experter som Michael Ball (Storbritannien 1992) och Moshe Datz (Israel 1991, 1995, 1999).

Istället blev det strid på kniven in i det sista mellan en stor ballad av Koit Toome (1998, 2017), med Maarja (1996, 1997) och Evelin Samuel (1999) på körsång, och ett stycke baltisk britpop framförd av gruppen Claire’s Birthday. Med en enda poängs marginal gick guldet till bandet.

Claire’s Birthday hade bildats av sångaren och låtskrivaren Vaiko Eplik 1997 och hade haft en framgångsrik bana. Tre år senare fick man karriärens möjligen största hit Med ”Venus”. Bandets basist Ivo Etti var dessutom storebror till Ines (2000).

Claire’s Birthday hade egentligen ställt upp i Eurolaul som ett skämt och var rätt förvånade över att ha vunnit. Kort tid efter vinsten i den nationella finalen meddelade man att man bytte ut gruppens namn och att man hädanefter skulle kalla sig Ruffus.

För första gången sedan 1996 slog den internationella panelens utslag riktigt fel och i Riga fick Estland sin sämsta placering sedan debuten. Åtminstone slog man värdlandet Lettland, men Estland skulle få vänta i många år på nya framgångar. Senare under 2003 meddelade Vaiko Eplik att han upplöste bandet för att söka sig nya musikaliska vägar.



Ruffus / Eighties Coming Back (Estland 2003)
21:a plats av 26 bidrag i Riga

19 maj 2018

Moi, tout simplement / Schweiz 1993

Man skulle lätt kunna tro att Schweiz inte hade någon tilltro till sina egna artister. För andra gången på sex år vann en kanadensisk artist den schweiziska finalen och fick försvara de helvetiska färgerna i ESC.

Varför artisterna från Québec dök upp just i Schweiz är något av ett mysterium. Här finns ingen självklar koppling och Schweiz har ingen särskilt imponerande egen musikmarknad. Det skulle varit mer sannolikt att kanadensarna skulle velat tävla för Frankrike i så fall. Åtminstone har Schweiz och Kanada samma nationalfärger i sin flagga. Alltid något när man ska hitta en gemensam grund.

Det hade ju dessutom gått vägen då Céline Dion representerat alplandet i Dublin 1988. Nu satte man hoppet till Annie Cotton - en 17-åring från Montreal med lång erfarenhet av att underhålla. Inte minst hade hon skådespelat i ett par avsnitt av Watatatow, en klassisk ungdomsserie och långkörare som gjordes i närmare hundra avsnitt under femton år.

Riktigt hur Christophe Duc och Jean-Jacques Egli (Schweiz 1987) fick kontakt med Annie förtäljer inte historien men väl på plats i den schweiziska tv-studion blev det en promenadseger med fullpoängare från samtliga jurygrupper utom en.

”Moi, tout simplement” (”Jag, helt enkelt”) var en klassiskt uppbyggd schlagerballad - som möjligen kändes snäppet mer tysk än fransk - med en text som förkastade alla som söker framgång och kändisskap bara för sakens skull. Den texten har knappast blivit mindre aktuell med åren.

I Millstreet höjde sig den schweiziska delegationen flera grader. Låten hade fått ett stort och luftig arrangemang som passade väl för den irländska orkestern och Annie sjöng betydligt vassare än i den nationella finalen. Det bar förvånansvärt långt och Schweiz hade häng på segern nästan ända in i det sista.

Idag har ”Moi, tout simplement” skrivit in sig i eurovisionshistorien även av en annan anledning. Den är till dags dato (2018) den sista låten framförd på franska som placerat sig bland de tre främsta. Den massiva franskspråkiga dominansen vittrade bort och blev (minst) tjugofem år helt utan pallplats. Med ett enda undantag har inte heller Schweiz varit ens i närheten av en lika bra placering sedan dess.

Annie Cotton blev aldrig någon lika stor stjärna sådär som Céline Dion blivit men skådespelar ännu hemma i Québec där hennes röst inte minst hörts i många reklamfilmer.



Annie Cotton / Moi, tout simplement (Schweiz 1993)
3:e plats av 25 bidrag i Millstreet

17 maj 2018

Dön artik / Turkiet 1999

Utvecklingen går inte att hålla tillbaka hur länge som helst. Den stora orkester som under så många år varit självklar i ESC hade alltmer förvandlats till en stycke dekor. Ett dyrt stycke dekor som allt färre använde sig av.

Det gamla regelverket - på plats sedan 1973 - sa att man fick spela in ett par instrument på band under förutsättning att de redovisades på scenen och spelades av samma person som också spelade på bandet. 1997 släppte man hästarna fria - nu fick alla lägga så mycket musik man bara önskade på tejp och ingen behövde använda orkestern alls. I Jerusalem 1999 genomfördes Eurovision Song Contest för första gången med enbart förinspelad musik.

Nu skulle alla bidrag för första gången låta precis som det var tänkt och ingens egna och speciella sound skulle förstöras av någon orkester i otakt. Riktigt så smidigt gick övergången ändå inte.

Turkiska TRT - som aldrig varit kända för sina framstående ljudtekniker - kom exempelvis till Jerusalem med ett alldeles för tunt backing track. Hur mycket man än höjde volymen i kontrollrummet lät det hela mjäkigt och svagt.

”Dön artik” (”Kom tillbaka”) var ändå en bra låt, en discofierad variant på ”Dinle” från 1999 om man så vill. Sångerskan Tuba Önal (som ibland skriver sitt förnamn Tuğba) hade både närvaro och en bra röst, men hennes kompgrupp Mistik framstod som lite väl klämmig i sina försök att kompensera för den tunna bakgrunden.

Turligt nog satt turkarna i Tyskland beredda med sina telefoner i högsta hugg. En tolva från Tyskland höjde låten åtskilliga placeringar men resultatet var ändå en besvikelse och Tuba blev aldrig någon stor stjärna. Istället har hon ägnat sig åt att vara körsångerska åt andra och att ge Disneyfigurer turkiska sångröster.

Lite roligt skulle det ha varit att se hur tvåan i den turkiska finalen hade klarat sig internationellt. Åtminstone vann den OGAE Second Chance Contest senare samma år.



Tuba Önal & Grup Mistik / Dön artik (Turkiet 1999)
16:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

15 maj 2018

Skeletons / Azerbajdzjan 2017

De svenskskrivna låtar som Azerbajdzjan för det mesta ställde upp med hade börjat framstå som alltmer osäkra kort. Borta var de dagar då landet alltid tycktes befinna sig i närheten av slutstriden och vissa år hade man till och med snubblat till på kvalgränsen.

För första gången sedan debuten i Belgrad 2008 kallade man in en inhemsk låtsnickare för att göra grovjobbet. Isa Melikov var inte bara en väletablerad låtskrivare utan även manager, producent och skivbolagsdirektör. "Skeletons" skrev han i samarbete med Sandra Bjurman - som bland annat skrivet landets vinnarlåt 2011 - så helt utan svensk inblandning var man inte.

Diana Hajiyeva hade studerat musik i London och bildat gruppen Dihaj som mest ägnade sig åt mörk och suggestiv elektronisk pop. För ovanlighetens skull fick en azerbajdzjansk artist hålla kvar sin egen stil även i ESC - låten passade henne som hand i handsken.

Dessutom byggde man upp ett spännande och utmanande scennummer för Dihaj att sätta tänderna i. Hon satt i något slags klassrum med klotter på väggarna i sällskap av en man som iförd ett hästhuvud står uppflugen på en stege. Snyggt och kittlande och överlag riktigt välsjunget.

Till mångas stor förvåning - min, exempelvis - räckte inte skådespelet särskilt långt i finalen och nu började det viskas om att Azerbajdzjan efter röstningsskandalen 2013 inte längre vågade byta till sig poäng i finalerna utan istället satsade all kraft på att ta sig vidare från semifinalerna.

Att låta en inhemsk låtskrivare skapa en låt som skulle passa för den utvalda artisten var inget strategi man byggde vidare på. 2018 var man tillbaka i gamla spår och då missade man för första gången att ta sig till final.



Dihaj / Skeletons (Azerbajdzjan 2017)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

13 maj 2018

Still In Love With You / Storbritannien 2015

BBC meddelade att man än en gång tänkte välja ut sitt bidrag internt utan någon nationell final. Däremot fick alla som kände sig manade skicka in tävlingsbidrag. Dessutom stämde man av med landets skivbolag och finkammade BBC Introducing - bolagets plattform för talang utan skivkontrakt - i jakt på passande bidrag.

Det kom in knappt trehundra bidrag och i slutändan fastnade man för ett av dem. Utan någon som helst förhandsinformation presenterades det utvalda bidraget via en annan digital tjänst - BBC Red Button - och spelades upp i form av en video.

Det vore lögn att påstå att publikens reaktion var positiv. När man inte på något sätt motiverat sitt val eller förklarat varför just den här låten - en pastisch på 1920-talets rytmer uppblandade med en mer samtida ljudbild - var vad som bäst representerade Storbritannien ledde det till högljudda reaktioner på nätet.

Den mest förödande kritiken var kanske att många jämförde den med en klatschig och populär reklamjingel för potatisvåfflor från början av 1980-talet. Där försvann det sista hoppet om att någon skulle ta låten på allvar.

Electro Velvet - en duo sammansatt särskilt för sammanhanget bestående av Alex Larke och Bianca Nicholas - visade sig dessutom mer än lovligt oerfarna och lite lätt hjälplösa i sammanhanget. Storbritannien - landet som alltid dominerat europeisk underhållning - stod där med ett svängigt och glatt men amatörmässigt bidrag som helt tydligt inte skulle ha någon chans i tävlingen.

I slutändan blev det fem poäng - en från Malta, en från Irland och tre från San Marino - och Electro Velvet splittrades lika snabbt som de bildats. Det enda framgångsrika brittiska inslaget i ESC 2015 var en charmig och avslappnad Nigella Lawson som avlämnade poäng, delvis på franska.



Electro Velvet / Still In Love With You (Storbritannien 2015)
24:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

12 maj 2018

Desfolhada portuguesa / Portugal 1969

En enda poäng hade det blivit i Neapel 1965, men det hindrade inte Simone de Oliveira från att bli en ännu större stjärna hemma i Portugal. Tillsammans med Madalena Iglésias (Portugal 1966) dominerade hon den lätta musiken under hela 1960-talet och inga andra kvinnliga artister kom i närheten.

Fyra år senare vann hon den portugisiska melodifestivalen med en sång som skulle kröna hela hennes karriär och bli den titel hon för alltid skulle förknippas med. Underligt nog var inte "Desfolhada portuguesa" alls skriven för henne, utan för Madalena Iglésias. Hon tackade nej eftersom hon tyckte texten var för fräck.

Sången handlar på ytan om en skördetid och majs som ska skalas men hela texten osar av sexualitet, något som ansågs upproriskt i diktaturen Portugal.

Vid sin avfärd till Madrid stöttades Simone av hundratals fans som önskade henne lycka till och förväntningarna var högt ställda på ett gott resultat. Spansk tv döpte på eget bevåg om sången till "Deshojada" då originaltiteln påminde opassande mycket om ett snuskigt ord på spanska.

Trots ett synnerligen kraftfullt framträdande blev det ännu en bottenplacering för Portugal och nu var måttet rågat. När Simone återvände till Lissabon möttes hon av gråtande fans som ville trösta henne. Landets kulturskribenter sågade ESC i sina spalter och året efter stannade Portugal hemma.

Kort tid efter finalen i Madrid fick Simone de Oliveira problem med stämbanden och de kommande två åren breddade hon sitt register genom att vara programledare i både radio och tv i väntan på att få ordning på rösten på nytt.

Än idag (2018) är Simone de Oliveira ett tungt och aktat namn inom portugisisk musik. Många höjde på ögonbrynen då hon 2015 ställde upp än en gång i den inhemska ESC-uttagningen, men sångerskan förkunnade att hon enbart ville sjunga för hemmapubliken och inte hade någon som helst avsikt att representera sitt land i Wien.



Simone de Oliveira / Desfolhada portuguesa (Portugal 1969)
15:e plats av 16 bidrag i Madrid

11 maj 2018

Vrag naj vzame / Slovenien 2008

Gissningsvis finns det tusentals historier och sagor och fabler i världen vars moral går ut på att nör man lastar för mycket på lasset så vinglar det lätt till och rasar omkull rakt ned i diket. Ändå verkar det vara en svår läxa för världen att lära sig.

Rebeka Dremelj valdes till Miss Slovenien 2001 och använde sig av uppmärksamheten för att starta en sångkarriär. Det gick bra och där hon ställde upp i den slovenska uttagningen till ESC 2005 hade hon redan två album i ryggen.

Hennes första eurovisionsförsök var ett fullständigt ogenerat stycke glittrig gaydisco med hög campfaktor. Möjligen en aning för mycket av allt i det konservativa Slovenien, men en tredjeplats gav mersmak.

Tre år senare blev det seger för ”Vrag naj vzame” (”Åt helvete med det”) - en samtida och energisk popschlager av ett nästan skandinaviskt snitt. Låten var skriven och producerad av det kroatiska bandet Karma. Trots att den spelades in på både kroatiska och engelska bestämde man att sjunga på eget språk i Belgrad.

Vem som än designat scenframträdandet hade tagit i rejält. Rebeka började sången i en bur bestående av gröna neonrör innan hon promenerade sina glitterdansare i koppel och slängde av sig sin kappa av aluminimfolie. Lite mer fokus på låten hade kanske inte skadat och nu snubblade slovenerna på målsnöret.

Misslyckandet i semifinalen har inte satt stopp för Rebeka som vid sidan av att sjunga vidare även skådespelat, varit programledare i tv och designat kläder.


Rebeka Dremelj / Vrag naj vzame (Slovenien 2008)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

10 maj 2018

Satellite / Tyskland 2010

Tyskland hade inte lyckats på länge och de senaste fem åren hade man samlat bottenplaceringar på hög. Det var knappast värdigt världens tredje största musikmarknad (efter USA och Japan) och nu krävdes krafttag.

Än en gång vände man sig till Stefan Raab (1998, 2000, 2004) och beställde fram en nationell final som kunde ge fina tittarsiffror och ett resultat i ESC som kunde låta den tyska publiken känna sig stolt. Raab lär ska ha varit tveksam till en början men tackade ja efter en del funderande.

Resultatet blev ett slags ”icke-Idol” - en talangjakt där man uttalat sökte nya artister som redan hade en färdig stil och identitet och personlighet att utgå ifrån istället för att anpassa artisten efter en låt eller ett skivbolags önskemål.

"Unser Star für Oslo" var ett samarbete mellan ARD och kommersiella Pro Sieben (där Raab var stor stjärna) och där tjugo hoppfulla kandidater sållades ned till två finalister. Lena Meyer-Landrut och Jennifer Braun sjöng tre låtar var - två gemensamma och varsin egen.

När tittarna röstat klart stod Lena som lycklig vinnare - även om hon kostade på sig att vara en aning besviken över att inte få vinna med sin egna låt "Love Me", som hon dessutom varit med och skrivit tillsammans med Stefan Raab. Den besvikelsen lär snabbt ha runnit av. "Satellite" var en anslående poplåt - enkel, rak, effektiv - som dundrade rakt in på Tysklandslistans förstaplats och blev landets snabbast säljande digitala release någonsin.

18-åriga Lena var en frisk fläkt och en bra representant för en ny generation tyskar med gott självförtroende. Dessutom var hon den första tyska representanten som fötts efter den tyska återföreningen 1990 - en levande symbol för en ny tid.

Lenas charm fungerade inte bara på Tyskland - vid finalen i Oslo segade hon sig långsamt upp och förbi konkurrensen och tog sitt lands andra seger någonsin. Lena förvandlades till en riktig superstjärna som hördes och syntes överallt och som plockade hem alla musikpriser man kan få i hemlandet.

Snart nog togs det ovanliga beslutet att Lena dessutom skulle ställa upp på nytt och försvara sin krona  på hemmaplan 2011.



Lena / Satellite (Tyskland 2010)
1:a plats av 25 bidrag (final) i Oslo

9 maj 2018

Pred da se razdeni / Makedonien 2013

Esma Reždepova var inget mindre än en levande legend i Makedonien och i hela Jugoslavien. Från en ytterst modest barndom hade hon jobbat sig upp till en orubblig position inom folkmusiken och kallades ofta den romska musikens drottning.

Med hjälp av sin musik bekämpade hon fördomar mot romer och hjälpte till att sprida kunskap istället. Dessutom var hon en ihärdig aktivist och hade tillsammans med sin musicerande make uppfostrat inte färre än 47 barn. 2010 utsågs hon till en av världens femtio bästa röster av amerikanska National Public Radio.

Hon hade ställt upp i den jugoslaviska finalen redan 1971 och nu ville makedonisk tv ge henne äran att få representera sitt land internationellt. Det bestämdes att Esma skulle sjunga duett med den fyrtiotvå år yngre Vlatko Lozanoski, med artistnamnet Lozano.

Man offentliggjorde låten ”Imperija” som offentliggjordes med påkostad video och allt men bara några dagar senare bestämde man sig för att dra tillbaka låten. Ingen förklaring gavs, vilket födde en mängd mer eller mindre sannolika teorier:

Onödig nationalism. Det viftades en del med flaggor och anspelades på det antika Makedonien och Alexander den store. Kanske ansåg man det onödigt att reta upp Grekland då ländernas relation ändå förbättras med åren.

Lozano är avundsjuk. Det ryktades att den betydligt mindre kända Lozano kände sig för liten och osynlig bredvid Esma och krävde en låt där han fick sjunga mer.

Esma är ostämd. Även en av världens femtio bästa röster kan tappa stinget och det hävdades att hon inte riktigt klarade av den första låten längre.

Oavsett vilken av teorierna som stämmer - om ens en enda av dem gör det - så kändes ”Pred da sa razdeni” (”Före soluppgången”) mer som ett solonummer med Lozano där Esma kom intrallandes som en glad specialeffekt då och då. Möjligen inte fullt så värdigt som man hade tänkt sig från början. Poängen uteblev och låten kom näst sist i sin semifinal.

Såväl Esma som Lozano anklagades efter finalen för att ha uttalat sig homofobiskt om ESC. Esma dementerade raskt det hela och omfamnades varmt av flera ESC-sidor på nätet.

I december 2016 avled Esma efter en kort tids sjukdom, 73 år gammal. Hon var aktiv in i det sista. Lozano har däremot fört en ganska anonym tillvaro ofter finalen i Malmö och verkar varken ha släppt skivor eller deltagit några lokala sångtävlingar.



Esma & Lozano / Pred da se razdeni (Makedonien 2013)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

8 maj 2018

White And Black Blues / Frankrike 1990

Sedan Antenne 2 tagit över rodret 1983 hade kurvorna pekat nedåt och Frankrike hade inte varit i närheten av att ens placera sig bland de fem bästa något år. Marie-France Brière - en erkänt nyskapande producent med lång erfarenhet - hade tagit över som chef för kanalens ungdomsprogram och nöjesavdelning och hon var fast besluten att sätta ett avtryck också i eurovisionshistorien.

Ibland påstås det att hennes idé var att kontakta den mytiske och skandalomsusade Serge Gainsbourg (1965, 1967) och be honom skriva något uppseendeväckande. Gainsbourg hade under slutet av 1980-talet blivit alltmer av en provokationsmaskin som var fräck i munnen och ofta dök upp kraftigt berusad till konserter och tv-framträdanden.

Gainsbourg hade mycket riktigt skrivit texten till ”White And Black Blues” och syntes tydligt i videon, men kom in i bilden i ett sent skede. Marie-France Brières plan hade istället börjat med sångerskan Joëlle Ursull.

Joëlle var en 30-åring som gjort sig ett namn hemma på Guadelope - först som skådespelerska, sedan som medlem av den oerhört framgångsrika gruppen Zouk Machine. Efter en del inre stridigheter bröt hon sig loss 1988 och gav ut sitt första soloalbum.

Hon hade bett och temperament och vågade dessutom säga nej till monumentet Gainsbourg. Hans första textförslag - "Black Lolita" - avfärdade sångerskan som förnedrande och onödigt provokativt och legenden fick sudda ut och skriva om.

Som fransk representant i Zagreb blev hon snabbt pressens älskling. ”Alla med smak har Frankrike som favorit” skrev Expressen och på scenen sprakade och gnistrade det om den franska delegationen. Joëlle stack dessutom ut hakan och sade sig representera ”inte enbart mitt land utan även min ras”, då hon var den första franska representanten någonsin som inte var vit.

Frankrike fick hela sex tolvpoängare men även en hel del förvånansvärt låga poäng. Nollan från vinnande Italien var kontroversiell medan den från Luxemburg är direkt obegriplig. Taktik för att öka de egna chanserna? De skulle inte ha varit första gången i så fall.

Den delade andraplatsen kändes kanske lite snopen när man haft segern inom räckhåll men för första gången sedan 1977 blev den franska låten en ordentlig hit på hemmaplan och Joëlle blev en stjärna. Efter några år i Paris drog hon sig tillbaka för att fokusera på sin familj och har sedan dess koncentrerat sin karriär till Guadelope på nytt.

Zouk Machine fortsatte framgångsrikt på eget håll och fick 1990 karriärens största hit med ”Maldon”. Snart nog blev man osams också med sin nya sångerska och 2008 avvecklades gruppen.

Serge Gainsbourg avled i september 1991 till följd av en hjärtattack, 63 år gammal. Efter sin död har han i det närmaste helgonförklarats och ses idag som den kanske största popkonstnär Frankrike skådat.



Joëlle Ursull / White And Black Blues (Frankrike 1990)
Delad 2:a plats av 22 bidrag i Zagreb

7 maj 2018

Croire / Luxemburg 1988

En av den gamla skolans talangscouter hade fått ögonen på Lara Fabian då hon sjöng på en nattklubb i Bryssel. 18-åringen, som redan hade givit ut ett par singlar, erbjöds att tävla för Luxemburg vid ESC i Dublin och tackade glatt ja till uppgiften.

Inför finalen trodde de flesta bookmakers att det skulle stå mellan henne och Céline Dion som tävlade för Schweiz. De allra flesta verkar dessutom ha räknat med att Lara skulle dra det längre strået och ta en sjätte seger för Luxemburg. Det började lovande - "Croire" var en välskriven ballad av klassiskt snitt - men under den andra halvan av röstningen blev poängutdelningen förvånansvärt snål.

Lara blev fyra, skivan blev en modest försäljningsframgång och mannen som scoutat fram henne försvann ur bilden. Här kunde karriären mycket väl ha varit över, som för många andra lovande unga sångerskor som inte lyckats på första försöket.

Nu var inte Lara Fabian riktigt vem som helst och tänkte inte ge upp hur lätt som helst. Hon flyttade till Kanada, startade eget produktionsbolag och etablerade sig snabbt som en talang utöver det vanliga.

Med sitt tredje album "Pure" erövrade hon slutligen även det franskspråkiga Europa - skivan sålde i enorma mängder och nu blev Lara en riktigt monumental stjärna.

Hon har även gjort ett par mindre framgångsrika försök att erövra den engelskspråkiga marknaden - även om "I Will Love Again" blev en stor hit - men förblir ett stort namn i den franskspråkiga världen samt i Ryssland.



Lara Fabian / Croire (Luxemburg 1988)
4:e plats av 21 bidrag i Dublin

6 maj 2018

Era / Italien 1975

I början av 1970-talet stod skivbolaget Durium där med två artister som var båda var lovande men vars karriärer aldrig riktigt tagit fart. Dori Ghezzi hade haft en hit med "Casatschok" men sedan hade luften gått ur succén. Amerikanen Wesley "Wess" Johnson hade varit med i en framgångsrik grupp men bröt sig loss för att försöka klara sig på egen hand.

Wess fick idén att spela in "United We Stand" av Brotherhood of Man på italienska och parades ihop med Dori för den sakens skull. Singeln blev en framgång och nu satsade Durium på dem båda tillsammans. Det visade sig vara ett smart drag.

1974 vann man Rai:s stora underhållningsprogram Canzonissima med "Un corpo e un'anima" och nu förvandlades duon till en av Italiens verkliga storsäljare. Deras bidrag till ESC i Stockholm 1975 blev  även en stor internationell hit och fler framgångar skulle följa.

De båda var aldrig ett par utanför scenen och när Dori fick barn med sin make - den omåttligt framgångsrike Fabrizio de André - lades duon alltmer på is.

1979 kidnappades Dori och hennes make av en liga på Sardinien och de båda hölls fångna i fyra månader innan de släpptes. Efter det koncentrerade sig Dori enbart på den egna karriären - 1983 fick hon en stor hit i Sanremo - innan hon lämnade scenen 1990 efter långvariga problem med stämbanden.

Wess fortsatte sin bana inom musiken men blev aldrig något stort namn på egen hand. 2009 avled han på ett sjukhus i Winston, USA, till följd av en svår astmaattack.

Efter hans död sade Dori Ghezzi att åren med Wess varit bland de roligaste och mest lärorika i hennes liv: "Han lärde mig allt. När jag ser tillbaka på oss nu ser jag att han var artisten och jag var körsångerskan."



Wess & Dori Ghezzi / Era (Italien 1975)
3:e plats av 19 bidrag i Stockholm

4 maj 2018

A luta è alegria / Portugal 2011

Nejlikerevolutionen 1974 hade störtat det portugisiska enväldet - Estado Novo - som styrt landet i över femtio år. Nu skulle Portugal bli demokratiskt och rättvist. Och socialistiskt.

Den nya konstitutionen 1976 var full av socialistiska och marxistiska mål och de nya ledarna gjorde ansatser att göra allt jordbruk i landet kollektivt. De politiska rörelserna på vänsterkanten var många och brokiga och hade allt svårare att komma överens. Under "den heta sommaren" 1975 såg det ett tag ut som om hela demokratiseringen skulle komma att stå på öronen. Det var turbulenta och laddade år för portugiserna.

Med tiden jämnades det politiska landskapet ut och läget stabiliserades. Idag är Portugal en avancerad och sofistikerad republik med välfungerande institutioner och stor social frihet. Då kan man väl kosta på sig att bli lite nostalgisk inför hur det var förr.

Homens da Luta ("Kampens män") var en grupp som ägnade sig åt improvisationsteater och som gjorde kärleksfulla parodier på den portugisiska revolutionens kända figurer. Egentligen var de skådespelare och inte sångare, vilket kanske hördes ibland.

De hade fått en stor hit 2010 med "E o povo, pá?" (ungefär "Och folket, då?") och blivit diskade från den portugisiska uttagningenderas låt hade framförts offentligt för tidigt.

Istället tog man sig till final 2011 med "A luta è alegria" ("Kampen är glädje") - en musikalisk demonstation komplett med slagord och plakat. Juryn var inte direkt extatisk och höll ned poängen för de revolutionära, men i telefonomröstningen pulvriserade man allt motstånd och vann stort.

För portugiserna var det att se den egna historien - inte minst de egna ESC-bidragen från 1975 och 1977 - i skrattspegel men det var kanske lite väl mycket begärt att Europa skulle ta till sig det hela i någon högre grad. Kampen för rättvisa och solidaritet belönades med en näst sista plats i Düsseldorf.

Gissningsvis såg en del av den portugisiska publiken mer än bara kitsch och nostalgi. Portugal hade drabbats hårt av den internationella finanskrisen och en och annan kunde säkert sakna ord som solidaritet på riktigt.



Homens da Luta / A luta è alegria (Portugal 2011)
18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

2 maj 2018

Tornerò / Rumänien 2006

Precis som 2005 blev den rumänska finalen en tät kamp mellan två jämnstarka kandidater och som en extra kittlande bonus hade den ena av de två potentiella vinnarna skaffat sig en internationell publik.

Fyrmannabandet Akcent hade haft en hit över hela Europa med sin glada - och rätt sexistiska - hyllningssång "Kylie", tillägnad fröken Minogue i egen hög person. Nu hade man skrivit ihop en liknande popdänga, redo att erövra världen.

"Jokero" hade text på spanska - titeln är något slags ordvitsande variant på "Yo quiero" - och man hade hyrt in sångerskan Nico (Rumänien 2008) för att sätta extra fart på bidraget. Trots det fick man smäll på fingrarna till slut och segern gick istället till Mihai Trăistariu.

Mihai hade tidigare varit nära att få representera Rumänien i Stockholm 2000 som en del av duon Valahia. Sedan dess hade han dumpat sin sångpartner och satsat på en solokarriär.

"Tornerò" hade verser på engelska och refrängen på italienska, vilket föll sig ganska naturligt för rumänerna vars eget språk hör till den romanska språkfamiljen. Rumänska lär vara den renaste formen av latin som ännu talas i världen. Efter den rumänska finalen skrevs vissa passager av låten om för att sångaren skulle få visa upp mer av sin röst, som sträcker sig över fem oktaver.

För andra året i rad seglade Rumänien upp som en av de stora förhandsfavoriterna, men det gick rykten om att rumänsk tv själva inte var så nöjda med sin artist och att de ansåg honom vara duktig men lite tråkig. Såväl i förhandsvideon som live i Aten lyckades man dölja hans eventuella brist på star quality rätt bra.

Rumänien tog en ny hög placering och låten blev en betydande hit i flera länder - inte minst i Grekland och Finland där den tog sig in bland de tio bäst säljande singlarna. Trots framgången i Aten och flitig skivutgivning har inte Mihai blivit någon större hitmakare ens på hemmaplan.

Efter tio års frånvaro gjorde han 2016 comeback i den rumänska finalen. Han vann inte, vilket kanske var tur: det året uteslöts Rumänien ur tävlingen med kort varsel efter att TVR under flera år underlåtit att betala sina avgifter till EBU.



Mihai Trăistariu / Tornerò (Rumänien 2006)
4:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

30 april 2018

Hey Mamma / Moldavien 2017

Första försöket för SunStroke Project i ESC hade inte blivit någon riktig succé i själva tävlingen. Trots att man hade en av få riktigt snabba och energiska låtar i startfältet blev det låga poäng och en placering nära slutet. Men allting handlar inte om hur många poäng man får.

Först och främst blev "Run Away" en stor hit i värdlandet Norge. Sedan blev saxofonisten Sergey Stepanov ett globalt fenomen under namnet Epic Sax Guy. Olika klipp med hans högenergiska underliv har visats åtskilliga miljoner gånger världen runt.

När bandet vann den moldaviska finalen på nytt - den här gången utan Olia Tira - trodde inte så hemskt många att succén skulle upprepas. Vem skulle rösta på ett flera år gammalt meme?

Låten "Hey Mamma" var visserligen snabbfästande och lättfångad men också lite tjatig. Hela låten - och framför allt videon - andades en skojfrisk manschauvinism man dessutom inte ser så ofta numer. En svärmor som hotar sin potentiella svärson med brödkaveln? Som hämtat ur en pilsnerfilm från 1930-talet.

SunStroke Project slog ändå an en sträng - att vara bekanta sedan tidigare var säkert ingen nackdel - och telefonrösterna rasade in från hela Europa. Vad som är mer förvånande är att även jurygrupperna vräkte poäng över den väldigt enkla låten medan de snålade mot låtar som exempelvis Italien och Frankrike.

Tack vare juryns entusiasm fick Moldavien sin första placering bland de tre bästa och efteråt gick låten upp på listorna i ett tiotal länder. Underskatta aldrig en enkel låt och en klistrig saxofon.



SunStroke Project / Hey Mamma (Moldavien 2017)
3:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

28 april 2018

Quédate conmigo / Spanien 2012

Spanien gjorde det enda rätta och slängde ut den nationella final man använt under olika namn sedan 2007. Istället valde man ut en artist på förhand som skulle få framföra tre specialskrivna låtar i en uttagning där tittarna fick välja vinnare i samråd med en expertjury.

Pastora Soler var ett inspirerat val av artist. Hon skrev sitt första skivkontrakt som 16-åring, då hon mest sjöng egna versioner av kända låtar och mest ägnade sig åt lokal music som copla och flamenco. Med åren hade hon arbetat sig allt närmare popmusiken och blivit ett stort namn inom spanskt musikliv.

Av de tre låtarna i finalen valdes en via en omröstning på nätet medan Pastora och hennes team själva fick välja de två andra bland de låtar hon spelat in för sin nya skiva. Överlägsen vinnare blev balladen "Quédate conmigo" ("Stanna hos mig"), skriven av svensk-spanske Tony Sánchez-Ohlsson i samarbete med Thomas G:son.

Balladen må ha varit traditionell men även ruggigt effektiv med en lysande höjning mot slutet. Det tisslades och tasslades en del om vissa spanska chanser i omröstningen men till slut drog en annan av G:sons låtar det längre strået och de europeiska tittarna höll ned de spanska poängen.

"Quédate conmigo" blev ändå en stor framgång och den nya skivan blev Pastoras dittills mest framgångsrika. Dessvärre skulle den nya succén föra med sig problem för sångerskan som gradvis tappade självförtroendet. Till slut utvecklade hon en så svår scenskräck att hon fick lägga hela sin karriär på is under flera år.

2017 gjorde hon en efterlängtad comeback med en bejublad turné och ett nytt album som gick rakt in på den spanska topplistans förstaplats.



Pastora Soler / Quédate conmigo (Spanien 2012)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

26 april 2018

I Stand / Tjeckien 2016

Tjeckiens återkomst hade kanske inte blivit den braksuccé tjeckisk tv hade hoppats på men rockduetten hade åtminstone fått en hel del fans på plats i Wien och även om poängen inte räckte till finalplats hade placeringen blivit betydligt bättre än man varit van vid.

Man behöll idén att separat efterfråga låtar och artister för att sedan kombinera ihop bästa tänkbara låt med den bäst lämpade artisten. Det var ett ganska gammaldags koncept som mer påminde om hur deltagarländerna gjorde på 1960- och 70-talen. Vid det här laget efterlyste de flesta tv-bolag istället färdiga paket med låt och artist från skivbolagen.

Låten som valdes ut var en pampig ballad, signerad två svenskar och en irländare. I sin jakt på rätt artist fastnade man för 22-åriga Gabriela Gunčíková från Kroměříž. Hon hade blivit en stjärna i såväl Tjeckien som Slovakien då hon som 16-åring kom tvåa i ländernas gemensamma version av Idol. Hon deltog även i den slovakiska upplagan av Let's Dance samma år.

Trots att hon hade två länder att slå sig lös i blev hemmamarknaden för liten ganska snabbt. Hon drog till USA där hon tog sånglektioner av Ken Tamplin och värvades som vokalist av det progressiva rockbandet Trans-Siberian Orchestra.

I hennes händer fick "I Stand" den nerv och den spänning som den i grunden rätt traditionella balladen behövde. Videon skapade en hel del entusiasm och en hel del förväntningar på att Tjeckien för första gången skulle få till det.

I Stockholm fick man nästan till det, men medan Gabriela sjöng bra fokuserade bildregin mest på hur vacker scenen var. Om Gabriela hade stark närvaro var det inget tittarna fick veta då kameran aldrig vilade på henne och hon mest av allt var någon som gestikulerade långt borta i fjärran.

Inte ens då Gabriela utförde sitt enda lilla visuella trick - hon släppte ut sitt uppsatta hår så det fick fladdra i vindmaskinen, vilket var tänkt att representera rätten för alla att få vara fria och sig själva - fanns kameran på plats för att registrera det hela.

Sången och rösten räckte för att ta Tjeckien till final för första gången men där blev resultatet ljumt från juryn och glacialt från tittarna. I telefonomröstningen fick "I Stand" inte en enda poäng och i sin första final någonsin kom Tjeckien näst sist. Gabriela tog med sig det som ändå fungerat och börjat arbeta på sitt tredje album, nu i samarbete med sina låtskrivare från ESC.



Gabriela Gunčíková / I Stand (Tjeckien 2016)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

24 april 2018

Há dias assim / Portugal 2010

Efter den portugisiska finalen var eurovisionsfansen i uppror och känslorna svallade på ett sätt de sällan gör när Portugal tar sig för något. Nu rasades det i diverse forum över hur RTP helt missat chansen till en framskjuten placering i Oslo.

Telefonomröstningen hade vunnits i stor stil av Catarina Pereira med "Canta por mim", skriven av fansens favorit - kroaten Andrej Babić som redan tävlat 2003, 2005, 2007, 2008 och 2009 för fyra olika länder. Men där fanns också en expertjury på plats och de ställde hela resultatet på huvudet med sina siffror.

Istället var det Catarina Pereiras gamla kompis som vann första pris. Hon hade tävlat mot Filipa Azevedo i talangjakten Família Superstar (och fått stryk även där). Nu hade Filipa hunnit bli 18 år och lämnat Porto för att studera musik i London.

"Há dias assim" var skriven av Augusto Madureira som vid sidan av musik var en av Portugals mest kända tv-journalister, inte minst känd från RTP:s nyhetsprogram Telejornal.

Gissningsvis valde experterna helt rätt. Lättviktig popschlager hade blivit allt mindre framgångsrik hos de europeiska tittarna med åren och Filipa gled med lätthet vidare till finalen. Där lottades hon att sjunga mellan två storfavoriter - Tysklands vinnare Lena och Israels bombastiska ballad - och kom kanske lite onödigt i skymundan där.

Efter finalen i Oslo fokuserade Filipa helt på sina studier och det blev tyst om henne ett par år. 2016 ställde hon upp i The Voice och trots att hon inte gick riktigt hela vägen blev hon på nytt ett känt och uppmärksammat namn.



Filipa Azevedo / Há dias assim (Portugal 2010)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

22 april 2018

One Step Further / Storbritannien 1982

Bucks Fizz hade inte bara vunnit i Dublin 1981 - de hade också lyckats med något så ovanligt som att etablera sig på allvar inom den brittiska popindustrin. De flesta grupper som ställde upp i A Song For Europe upplöstes så snart tävlingen var över.

Inom ett år efter sin seger hade Bucks Fizz toppat den brittiska singellistan hela tre gånger och nu fanns ett sug efter att upprepa bravaden. Paret Andy Hill och Nichola Martin - som stod bakom Bucks Fizz - skulle försöka få blixten att slå ned en andra gång på samma ställe.

Istället för att plocka ihop en ny grupp med Abba-sättning nöjde man sig med en duo. Sally Ann Triplett var bara 19 men hade redan representerat Storbritannien två år tidigare som del av Prima Donna och synts i tv som sidekick i det klassiska barnprogrammet Crackerjack! på BBC.

Hon fick sällskap av Stephen Fischer, som egentligen var påtänkt som medlem av Bucks Fizz men som var tvungen att tacka nej då han fått en musikalroll i London. De båda hade kemi och såg bedårande ut tillsammans, och snart nog var de ett par också riktigt. Andy blev duons producent och Nichola deras manager.

”One Step Further” var en fartfylld poplåt - åtskilliga klasser starkare än fjolårets ”Making Your Mind Up” - som Andy Hill gjort ännu mer uppseendeväckande genom ett för sammanhanget långt och tungt intro med bara trummor. Soundet var förvillande likt Bucks Fizz nya singel ”My Camera Never Lies”. Var det gjort med flit?

”One Step Further” blev en stor hit - tvåa på englandslistan - och skyhög favorit hos brittiska bookmakers inför finalen i Harrogate. Får man tro SVT:s kommentator Ulf Elfving trodde britterna in i det sista på hemmaseger då alla andra trodde på Nicole från Västtyskland.

I finalen dansade Bardo som om det gällde livet men orkestern fick allt det fräcka och tuffa att låta lite tunt. Likafullt är det obegripligt att det bara blev en sjundeplats till slut. Dittills hade Storbritannien bara placerat sig sämre vid två tillfällen - 1966 och 1978.

Bardo släppte två singlar till utan framgång och då lades deras planerade album på hyllan. Andy Hill och Nichola Martin fokuserade på nytt enbart på Bucks Fizz.

Sally Ann och Stephen hängde ihop i många år efter att Bardo lagts på is. Tillsammans har de sonen Max som 2012 tog sig till semifinalen av brittiska The Voice. Sally Ann är ett etablerat namn i Londons musikalkretsar efter att ha haft stora roller i Chicago, Cats, Mamma Mia och Viva Forever.

Som brukligt vid den här tiden fick även "One Step Further" en svensk version, något otippat framförd av Stefan Borsch och Monica Forsberg.



Bardo / One Step Further (Storbritannien 1982)
7:e plats av 18 bidrag i Harrogate

21 april 2018

Occidentali's karma / Italien 2017

ESC är en djupt orättvis tävling. För någon kan det vara lite av en seger att komma näst sist, bara man tar sig vidare från semifinalen. För andra kan en framskjuten placering framstå som ett riktigt magplask. Sällan har en sjätteplats framstått som mer av ett fiasko än för Italien 2017.

Redan innan resultatet var klart i Sanremofestivalen viskades det om att Francesco Gabbani skulle kunna vinna hela ESC i Kiev. Han var charmig, sjöng bra och hade en låt som lät som en potentiell hit. Han hade dessutom en kul dansrutin och en dansande gorilla med sig på scenen.

"Occidentali's karma" ("Västerlänningarnas karma") hade en rejält civilisationskritisk text om hur människorna fastnat med näsan i sina smartphones och bara blir dummare och dummare. Hela evolutionen vinglar till och vi är alla bara nakna apor som dansar runt.

Snart rycktes de flesta med i dansen och Italien blev skyhög segerfavorit. Originalversionen var för lång och den förkortade ESC-versionen kändes riktigt rumphuggen men inte ens det kunde stoppa entusiasmen.

Naturligtvis fanns det en mängd ESC-fans som tillbringade all sin vakna tid med att skrika om hur överskattad den italienska låten var. För varje år verkar alltfler ha som främsta mål att hitta den låt som har flest anhängare och sedan göra allt för att riva den i stycken. Möjligen är det den tråkigaste och mest själsdödande delen av hela fankulturen runt ESC - heltidshatarna.

Det som fick skutan att kapsejsa till slut var delvis snarast Gabbani själv. Efter att ha varit som allra bäst under Sanremo verkar han själv ha tröttnat lite på sin låt och sitt framträdande. I Kiev spelade han över lite väl mycket i mimiken - det funkar verkligen inte när kamerorna kommer för nära - och skulle kanske hellre ha framfört någon annan låt från sin nya skiva.

Dessutom visade sig de nationella jurygrupperna - återinförda för att balansera den inte alltid helt objektiva telefonröstningen - från sin allra sämsta sista. Flera länder höll ned poängen för storfavoriten Italien, sannolikt för att förbättra sina egna chanser. Osportsligt, fult och fånigt.

För Francesco Gabbani gjorde det inte så mycket att han var en fallen favorit. Hans album sålde över 50.000 exemplar i Italien - vilket gav honom en platinaskiva - och genererade inte färre än tre framgångsrika singlar utöver Sanremovinnaren.



Francesco Gabbani / Occidentali's karma (Italien 2017)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

18 april 2018

Européennes / Frankrike 1986

I likhet med många andra hade bröderna Georges och Michel Costa kommit flyttande till Paris - i deras fall från Marocko - och berikat den franska musikindustrin med influenser utifrån. Bröderna hade börjat sin bana som artister i slutet av 1960-talet för att sedan alltmer skriva låtar för andra och agera bakgrundssångare.

1973 vann de ESC som körsångare bakom Anne-Marie David och fyra år senare vann de på nytt då de backade Frankrikes Marie Myriam. Georges och Michel har berättat att ESC var som att åka på semester - man fick resa någonstans, sjunga lite grann och sedan bara slappna av och ha det skönt.

I början av 1980-talet - när det franska FM-bandet släpptes fritt för kommersiella radiostationer - producerade bröderna jinglar åt alla möjliga kanaler med stor framgång. Ändå hann man tota ihop en liten låt för den franska finalen 1986.

Man kan lugnt säga att botten helt gått ur de uttagningar Antenne 2 ordnade. Inga stora namn ville längre vara med, låtarna glömdes bort snabbt och placeringarna internationellt blev allt sämre. Gissningsvis kan bröderna Costa ha ombetts vänligen av tv-bolaget att skicka in något hyfsat till en final där de flesta kandidaterna var minst sagt undermåliga.

Bröderna Costa bad ett par gamla bekanta att framföra sin låt. Systrarna Dominique Poulain och Catherine Welch hade i slutet av 1960-talet bildat gruppen Les OP4 tillsammans med sina kusiner Martine Latorre och Francine Chantereau.

De upptäcktes av idolen Claude François som döpte om dem till Les Flèchettes - efter det egna skivbolaget Flèche. De spelade in egna låtar och sjöng bakom Claude François själv såväl som andra populära artister. Efter sångarens död gick de fyra skilda vägar men fortsatte att sjunga bakom andra. Alla utom Catherine hade deltagit som körsångare i ESC - 1978 körade de bakom inte färre än fyra bidrag: Frankrike, Belgien, Monaco och Västtyskland.

Nu när de återförenades i den franska finalen kallade de sig Cocktail, kanske för att namnet Flèchettes ägdes av någon annan. "Européennes" ("Europeiskor") var en ovanligt poppig och gladlynt sak för att vara ett franskt bidrag och texten refererade såväl Boy George som Lady Di.

I Bergen körade bröderna Costa bakom den damiga kvartetten som nu utökat sitt namn till Cocktail Chic. Trots raffiga utstyrslar - man skulle kunna ha trott att de var The Golden Girls yngre europeiska  kusiner - blev det fiasko i omröstningen. En sjuttondeplats var Frankrikes dittills sämsta resultat. Det sved extra mycket när de tre andra låtarna på franska - Belgien, Schweiz, Luxemburg - belönades med guld, silver och brons.

Fiaskot i Bergen satte inga nämnvärda spår i de inblandades karriärer. Bröderna Costa började dubba musiken till Disneys filmer och Cocktail Chic återgick till att köra bakom andra, inte minst storheter som Mireille Mathieu.



Cocktail Chic / Européennes (Frankrike 1986)
17:e plats av 20 bidrag i Bergen

16 april 2018

Fångad av en stormvind / Sverige 1991

Carola hade fått sitt magnifika genombrott 1983 men vad hade hänt sedan? Trots hits som "Tommy tycker om mig", "Det regnar i Stockholm" och "Tokyo" - som från början skickats in till melodifestivalen 1982 som ett potentiellt bidrag för Chips och som sedan försågs med en ny text - knakade snabbt samarbetet mellan den unga sångerskan och Mariann records i Skara.

Lasse Holm kastade in handduken efter två album. Han har beskrivit sig själv som en ganska auktoritär producent och Carola starka vilja var inget han uppskattade. Efter en tredje skiva avslutades kontraktet och Carola drog vidare.

Istället skrev hon kontrakt med Polydor som ville lansera henne internationellt med hjälp av bröderna Gibb från Bee Gees. "Runaway" var en bra singel men flera källor hävdar att erfarenheten var jobbig för Carola som ännu var väldigt ung. Av den internationella karriären blev det inget.

Nu började Carola dra sig tillbaka. Först till den religiösa musiken - hon turnerade en del med Per-Erik Hallin (Melodifestivalen 1984 och 1985) - och sedan fullständigt bort från rampljuset. Hon påbörjade bibelstudier i Uppsala och jobbade deltid i en klädbutik.

Stephan Berg var en duktig men okänd musiker från Örebro som jobbat med Peter Flacks revyer och skrivit låtar på fritiden. Enligt legenden skrev han under en vecka ett helt batteri låtar som han skickade in till melodifestivalerna de kommande åren tills i princip alla varit med och tävlat. Med den första låten han fick med fick han Carola på kroken.

Enligt Bert Karlsson hade Carola första tjing på "En dag" 1989, men det rann ut i sanden. Istället hoppade hon på "Mitt i ett äventyr", gjorde en uppmärksammad comeback, kom tvåa och lanserade sitt nya album "Much more" som fick svala recensioner men som sålde bra.

Vid den svenska finalen i Malmö 1991 var Carola tillbaka med en ny låt av Stephan Berg och nu hade inget lämnats till slumpen. Utrustad med den vindmaskin som numer är stapelvara i ESC och med en uppseendeväckande dansrutin blåste Carola konkurrensen av banan och vann en andra gång.

I Rom - där balladerna samlats på hög - framstod Carola som riktig storfavorit. Dessutom kom hennes rutin väl till pass då de italienska värdarna klantade sig i direktsändning. Den svenska fläkten fick propparna att gå mitt under det svenska bidraget i den italienska filmstudion i Cinecittà och plötsligt hörde ingen av de medverkande på scenen något ljud. Carola tvekade aldrig - hon körde vidare som om inget hänt. Så som ett fullblodsproffs gör.

Efter en halsbrytande tät omröstning där fem länder länge slogs om segern - Sverige, Israel, Spanien, Frankrike och Schweiz - slutade poängräkningen i dött lopp mellan Carola och Amina. Till skillnad från programledarna Gigliola Cinquetti och Toto Cutugno höll EBU:s kontrollant Frank Naef huvudet kallt och konstaterade att man skulle räkna fullpoängare.

Efter att finalen 1988 blivit väldigt tät skrev man om reglerna en smula. Vid oavgjort var det tänkt att alla länder skulle ringas upp på nytt och avge en extra poäng. Nu insåg man hur lång tid det skulle ta och istället räknade man antalet tolvpoängare länderna fått. Den med flest tolvor vann, om det var lika gick man vidare till tior, åttor, sjuor och så vidare.

Carola och Amina hade fått lika många tolvor - fyra var - men Sverige hade fått fem tior mot Frankrikes två. Idag är reglerna ändrade på nytt och det land som fått poäng från flest länder vinner. Med dagens regler skulle Amina ha vunnit istället.

Nu exploderade Sverige i ett stort segerjubel som inte blev mindre av att Tre Kronor blivit världsmästare i ishockey tidigare samma dag. Nu var Carola tillbaka - en gång för alla - som en sann tungviktare inom svensk underhållning och där står hon kvar än idag.



Carola / Fångad av en stormvind (Sverige 1991)
1:a plats av 22 bidrag i Rom

14 april 2018

Samo shampioni / Bulgarien 2013

Elitsa och Stoyan hade fastnat i eurovisionsfansens kollektiva minne av två anledningar. Dels var de det enda bulgariska bidraget som lyckats ta sig till final på åtta försök, dels hade de gjort ett gott intryck i Helsingfors där de visat sig älskvärda, sympatiska och ödmjuka.

Bulgarisk tv - som började få slut på idéer - bestämde sig för att bjuda in duon på nytt för att få göra ett andra försök. Då visade sig dessvärre alla deras positiva sidor ha gått över med åren och ersatts av betydligt mindre ödmjukhet.

Det bestämdes att låten skulle väljas ut i en nationell final där Elitsa och Stoyan - som nu var gifta med varandra - framförde tre låtar som sedan bedömdes av en jury samt av tv-tittarna.

Dessvärre valde tittarna helt fel. Istället för parets favorit utsågs nu "Kismet" ("Ödet") till Bulgariens bidrag. Ute i kulisserna kokade artisterna och sändningen slutade kaotiskt då de båda vägrade att framföra någon vinnarrepris alltmedan minuterna gick i direktsändning.

Som på beställning visade det sig kort tid efter uttagningen att det var osäkert vem som ägde rättigheterna till "Kismet" som snabbt ratades och byttes ut mot låten Elitsa och Stoyan önskat sig hela tiden. Tänk så det kan slumpa sig.

Varför de så gärna ville åka till Malmö med just "Samo shampioni" ("Endast de bästa") framstår som en smula oklart då den i grunden mest var en svagare variant på samma låt de tävlat med sex år tidigare. Om den kändes rätt i tiden första gången var den nu istället daterad och rätt tjatig.

Europa lät sig inte imponeras, trumorgien fick respass redan i semifinalen och nu tappade bulgariska BNT orken helt. Bulgarien drog sig ur ESC och stod över i två år i väntan på ny inspiration och nya, bättre idéer. Det visade sig vara en riktigt klok strategi.



Elitsa & Stoyan / Samo shampioni (Bulgarien 2013)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

12 april 2018

Voorgoed voorbij / Nederländerna 1956

För oss som inte var med på den tiden är det kanske svårt att förstå vilken revolution televisionen innebar för människor. I ännu högre utsträckning än radion samlade tv-apparaten folk omkring sig och vad som än visades så tittade publiken. Syntes man i tv fanns man.

En stor satsning som det nya eurovisionssamarbetets egna schlagerfestival måste ha framstått som en fantastisk chans att få visa upp sig inte bara för det ena landets åskådare men inför hela Europa. En sådan chans ville man gärna ta även om ingen ännu anade vilken tyngd ESC skulle komma att få med åren.

För Corry Brokken var den första upplagan av ESC en stor upplevelse. Hon hade sjungit professionellt i nästan fyra år och väntade på den stora chansen. Nu kände hon sig liten och bortkommen, inte minst vid sidan av den eleganta vinnaren Lys Assia. ”Jag kände mig som en get som vallades runt” sa hon i en senare intervju.

Hur det gick i omröstningen vet vi inte då enbart vinnaren offentliggjordes men helt klart gjorde Corry ett gott intryck. Vid sidan av den andra nederländska representanten Jetty Paerl, vars storhetstid redan låg bakom henne, framstod Corry som ung och pigg och spännande.

Trots att "Voorgoed voorbij" ("För evigt förbi") aldrig spelades in på skiva hade Corry Brokken fått en mängd viktiga ögon på sig och året efter var hon tillbaka i den internationella hetluften igen, mer förberedd och med en bättre låt.



Corry Brokken / Voorgoed voorbij (Nederländerna 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

10 april 2018

Hour of the Wolf / Azerbajdzjan 2015

Det hann inte gå lång tid efter finalen i Belgrad 2008 innan Elnur och Samir begravde sin vänskap och gick skilda vägar i vredesmod. För Elnurs del visade sig solospåret vara en ganska bra idé.

Elnur - som föddes i Turkmenistan och som flyttade till Baku som 12-åring - drog upp bopålarna på nytt och flyttade till Ukraina för att fortsätta sin karriär där. Det gick kanske inte fullt så enkelt som han skulle ha hoppats och snart var han hemma i Azerbajdzjan på nytt, där han fick en tung roll i musikalen Notre-Dame de Paris.

Hans riktiga chans kom då han under en semestervistelse i Istanbul bestämde sig för att söka till O Ses Türkiye - turkiska The Voice. Under hans audition vände sig samtliga domare, han fick idel lovord under säsongen och vann hela tävlingen.

Nu ville azerbajdzjansk tv gärna rida på hans framgång och utsåg honom internt till landets representant vid ESC i Wien. Det var första gången någon tävlat en andra gång för Azerbajdzjan.

Hans svenska låtskrivare - med Sandra Bjurman som skrivit landets vinnarlåt 2011 i spetsen - skrev en rätt krävande och experimentell låt. I Azerbajdzjan trodde man kanske att låtens titel anspelade på de grå vargarna - en högerextremistisk och ultranationalistisk gruppering som stridit på Azerbajdzjans sida i konflikten runt Nagorno-Karabach.

Betydligt mer troligt är att de svenska låtskrivarna inspirerats av Ingmar Bergmans Vargtimmen, vilket både texten och den i Stockholm inspelade videon antyder i allra högsta grad. Det var en passande hyllning i så fall, då Ingmar Bergman i flera intervjuer sagt sig vara mycket imponerad av ESC som tv-underhållning.

I Wien tappade Elnur bort sig själv och sin sång lite grann i en massa vokala utflykter. Vill man för mycket med rösten tröttar man lätt ut publiken och den slutliga poängen blev ganska mycket lägre än vad själva låten skulle ha förtjänat.

För första gången var Azerbajdzjan riktigt nära att misslyckas i semin där man var tionde och sista land över kvalgränsen.



Elnur / Hour of the Wolf (Azerbajdzjan 2015)
12:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

9 april 2018

Vukovi umiru sami / Kroatien 2005

Det fanns en tid då ingen i Jugoslavien brydde sig så hemskt mycket om var människor var födda eller vilken etnicitet någon tillhörde. När oroligheterna startade på allvar i slutet av 1980-talet lades allt större vikt vid sådant och livet kunde bli rätt mycket mer komplicerat till följd av det.

Boris Novković föddes i Sarajevo av en serbisk mor och en kroatisk far - den kände låtskrivaren Đorđe Novković som spelade med i flera av Bosniens mest berömda band under 1960- och 70-talen. 1993 skrev han Kroatiens första bidrag till ESC.

Far och son Novković lär ska ha haft en ganska stormig relation och Boris lyckades bygga upp en framgångsrik karriär utan desto mer hjälp av farsgubben. 1990 kom han tvåa i den jugoslaviska uttagningen med "Dajana" och fick representera sitt land vid Golden Kite-festivalen i Malaysia.

När han vann den kroatiska finalen 2005 - i konkurrens med tidigare deltagare som Magazin (1995) och deras tidigare sångerska Danijela (1995 och 1998), samt min personliga favorit Luka Nižetić - var hans glansdagar redan över, men "Vukovi umiru sami" ("Vargar dör i ensamhet") var en stark låt med ett tydligt stråk av nationell särart.

I Kiev fick Boris hjälp på scenen av medlemmar ur folkgruppen Lado - inte minst tre energiska körsångerskor - samt en lätt speedad trummis som dansade ystert och gick på händer. 

Man tog sig lätt vidare från semifinalen men landade strax utanför topp tio i finalen. Kanske var den stora skillnaden i resultatet - från en fjärdeplats till en elfte - en indikation på att ganska få personer röstade i semifinalerna under de första åren.

Boris skulle återkomma till ESC redan året därpå som en av upphovsmännen till Kroatiens bidrag "Moja štikla".



Boris Novković / Vukovi umiru sami (Kroatien 2005)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

6 april 2018

Generacija '42 / Jugoslavien 1974

Trots att Serbien var den på många sätt dominerande delstaten i Jugoslavien så hade inte TV Beograd vunnit de jugoslaviska melodifestivalerna en enda gång förrän ett gäng långhåriga rockare slutligen knep en seger vid uttagningen i Opatija 1974.

Korni grupa hade bildats 1968 runt Kornelije Kovač, som också gett gruppen dess namn. De blev snabbt ett av de första riktigt kommersiellt framgångsrika rockbanden i Jugoslavien och köpte sig artistisk frihet genom att spela in publikfriande och lättillgängliga låtar. När de väl hade publiken i sin hand varvade de repertoaren med mer krävande låtar inspirerade av jazz, progg och symfonisk rock.

Succén till trots var bandet aldrig någon särskilt tydligt sammanhållen enhet. Medlemmarna kom och gick i rasande takt. När man kom trea i den jugoslaviska finalen 1973 med "Etida" fick man stryk av sin tidigare vokalist Zdravko Čolić.

"Moja generacija" ("Min generation") handlade om de barn som fötts 1942 då kriget kom. Hur de grät sig till sömns och drömde om mjölk och hur de ändå växte upp och blev som alla andra.

Inför Brighton döptes låten om och gjordes både kortare och snabbare. Den nya versionen användes enbart internationellt och släpptes aldrig på skiva i Jugoslavien.

På plats i Brighton verkar man ha gjort ett glatt och humoristiskt intryck, vilket fick BBC:s kommentator David Vine att missförstå hela den rätt seriösa sången. "Det är mycket humor i det här numret" sa han i sin påannons.

Man sjöng på engelska för juryn på generalrepetitionen men föredrog att sjunga på eget språk i finalen. Med en jury som dels lockades av vinnande Abbas glittriga glamrock och som dessutom bara hade en enda röst per person att dela ut hade Korni grupa inte mycket att hämta. Sex poäng var allt som bjöds.

När nästa skiva dessutom sålde under förväntan tog Kornelije Kovač tjuren vid hornen och upplöste bandet. Korni grupa återförenades tillfälligt 1987 och anses idag vara ett av de viktigaste banden i ex-Jugoslavien.



Korni grupa / Generacija '42 (Jugoslavien 1974)
12:e plats av 17 bidrag i Brighton

4 april 2018

Brandenburger Tor / Norge 1990

Berlinmurens fall var verkligen ingen liten sak. Efter att en mängd östtyskar lämnat sitt land under det senaste året bestämde politbyrån i DDR att privatresor till väst skulle tillåtas. Kommunikationen brast, reglerna sades gälla med en gång, folkmassorna vällde genom avspärrningarna och händelseutvecklingen gick inte längre att stoppa. Efter den 9:e november 1989 var ingenting längre sig likt.

De omvälvande händelserna inspirerade Europas låtskrivare att kommentera det som hänt, på olika sätt och med olika djup. Vid ESC i Zagreb 1990 handlade tre bidrag av tjugotvå uttryckligen om Berlinmuren medan flera andra antingen hade färgats av en droppe politik eller bara lovsjung idén om ett förenat Europa utan murar.

Att Västtyskland och Österrike skulle beröras av murens fall var kanske inte så oväntat, men de fick sällskap av Norges Ketil Stokkan som redan tävlat i ESC på hemmaplan i Bergen 1986.

"Brandenburger Tor" hade en synnerligen positiv och klämmig syn på vad som hänt. Här fanns inga moln på himlen och här fanns inga farhågor om att enandet av Tyskland kunde tänkas innebära några som helst problem. Som förhandsvideo hade man kryddat framträdandet från den norska finalen med bilder på en sprallig Ketil Stokkan på plats i Berlin.

Även andraplatsen i den norska finalen togs av en lättviktig betraktelse av de politiska förändringarna. "Smil" med Jahn Teigen (Norge 1978, 1982, 1983) fick extra draghjälp av gästsångerskorna Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982) och Carola (Sverige 1983, 1991, 2006).

När det väl gällde gick ingen av murvisorna hem särskilt väl i Zagreb. Gränsen mellan att vara aktuell och beräknande är kanske lite väl tunn och det norska försöket kändes lite väl fjäderlätt med tanke på de prövningar de tidigare socialistiska länderna ändå stod inför. Till slut blev det en delad sistaplats med Finland.

Ketil Stokkan har aldrig lämnat musiken och har gett ut flera skivor - både i eget namn och tillsammans med sin återförenade grupp ZOO - men arbetar också som lärare vid sidan av sångkarriären.



Ketil Stokkan / Brandenburger Tor (Norge 1990)
Delad 21:a plats (sist) av 22 bidrag i Zagreb

3 april 2018

İki dakika / Turkiet 1991

Sexton år av ständiga misslyckanden hade börjat trötta ut den turkiska publiken. Vad fanns det för mening med att ställa upp gång på gång i en tävling där ingen ville ha en med?

Turkarna hade ju redan provat olika saker som möjligen kunde tilltala européerna: man hade provat att kalla sina låtar något som skulle låta bekant (1982), att sjunga om något som publiken kunde relatera till (1983) samt att skicka sina låtar till ett tyskt skivbolag för att få en mer gångbar touch på dem. Man hade till och med testat att låta riktigt turkiskt 1989 men det funkade inte alls.

Till skillnad från Turkiet hade Jugoslavien lyckats väldigt bra med en mer västerländsk stil - bland annat vann man 1989 med en låt som hämtad från ett tidigt amerikanskt 1960-tal - och kanske någon på TRT lät sig inspireras. I den nationella finalen 1991 hade man tänkt internationellt och där fanns en "Turkish Delight" såväl som en "Hamburger" men vinnaren var en snärtig och glad twist.

Twisten hade slagit igenom stort i slutet av 1950-talet och blivit en världsomspännande fluga under ett par år tills även föräldragenerationen börjat dansa och ungdomarna tröttnade. Twisten hade fått en viss renässans under 1980-talet tack vare Fat Boys och Jive Bunny.

I Rom hörde den för tillfället hopplockade trion İzel Çeliköz, Reyhan Karaca och Can Uğurluer knappast till förhandsfavoriterna men ungdomarnas glada humör smittade av sig på en hel del bedömare under repetitionsveckan.

Underligt nog satte sig de svenska tidningarna på sina allra högsta hästar och dömde ut låten för att den lät oturkisk. Lasse Anrell i Aftonbladet tyckte att såväl Jugoslavien som Turkiet höll på att utplåna alla sina nationella särdrag och därför kunde kastas ut ur tävlingen, utan att ägna en tanke åt hur mycket svensk folkton som egentligen fanns i Carolas "Fångad av en stormvind".

Juryn var på något bättre humör än de svenska tyckarna och Turkiet fick en tolfteplats med sig hem i bagaget. Inte så illa med tanke på vad man var vana vid, men den nationella finalen fortsatte att snabbt tappa i betydelse.

İzel Çeliköz blev snart en av Turkiets största stjärnor och har sålt över två miljoner skivor. Även Reyhan blev ett aktat namn medan Can hamnade lite mer i skymundan trots att han än idag ägnar sig åt musiken.

Det största frågetecknet för min del vad gäller det här bidraget rör den synth som står på scenen utan att någon spelar på den. Ännu en miss av de italienska arrangörerna eller fanns här en tanke av något slag? Och i så fall vad?



Can, İzel & Reyhan / İki dakika (Turkiet 1991)
12:e plats av 22 bidrag i Rom