18 januari 2018

Autant d'amoureux que d'étoiles / Frankrike 1984

Kanske visste TF1 vad de gjorde när de kastade in handduken och drog sig ur ESC efter finalen i Dublin 1981. Det hade blivit allt svårare att fylla den franska uttagningen med vettiga bidrag och de flesta låtarna som skickades in var gammaldags och likriktade.

När Antenne 2 tog över tävlingen 1983 försökte de ta vid där TF1 släppt taget och fortsatte att organisera tv-sända finaler. Till en början fungerade det ganska bra. Det fanns fortfarande professionella och etablerade artister och låtskrivare som gärna ville ta chansen att synas och höras i direktsändning på nationell tv, men de riktigt spännande låtarna uteblev.

"Autant d'amoureux que d'étoiles" ("Lika många förälskade som stjärnor") var en typisk sådan "duktig" låt, ett habilt stycke skrivet av en framgångsrik kompositör. Vladimir Cosma hade kommit till Paris från Rumänien i början av 1960-talet och hade sedan dess skrivit musiken till en mängd filmer och tv-serier.

Inte minst hade han skrivit ledmotivet "Pour l'amour" till serien "La Chambre des dames" som blivit en stor framgång. Nu hade han skrivit ett eurovisionsbidrag till samma sångerska, 24-åriga Annick Thoumazeau från Fréjus i södra Frankrike.

Det blev en klar seger i den inhemska ligan - tittarna som fick telefonrösta fram vinnaren kände kanske igen Annicks röst - men i Luxemburg räckte inte den franska duktigheten till mer än en åttondeplats.

Året efter hade Annick framgång med ännu ett stycke filmmusik men lade sedan karriären på hyllan och satsade på en bana som sånglärare istället.

Samma år skrev Vladimir Cosma en av sina mest kända melodier - "Puissance et gloire" - som var ledmotiv till den oerhört populära tv-serien "Châteauvallon" som även gjorde stor succé i svensk tv som "Makt och rikedom".



Annick Thoumazeau / Autant d'amoureux que d'étoiles (Frankrike 1984)
8:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

17 januari 2018

Amour Amour / Luxemburg 1987

Det var kanske inte så många som trodde att han skulle hamna i Eurovision Song Contest, den belgiske punksensationen Plastic Bertrand. Han hade börjat sin bana i bandet Hubble Bubble men fick sitt enorma globala genombrott med "Ça plane pour moi" - en energisk fusion av punk och new wave som tog världen med storm.

Sedan följde ett par goda år där hitsen kom i strid ström och där han hade parallella karriärer i Frankrike och Italien och sålde skivor i mängder. Bland annat deltog han i barnmusikalen Abbacadabra - byggd på Abbas låtar - och sjöng som Pinocchio "Mon nez, mon nez" ("Min näsa, min näsa") till musiken av "Money Money Money".

Men nu var det 1987 och medvinden hade mojnat en aning. Plastic Bertrand hade flera stora konserter på gång i Paris och då kunde ett lyckat framträdande i ESC kunna hjälpa biljettförsäljningen på traven. Dessutom lät "Amour Amour" som en riktig hit som möjligen skulle kunna få fart på karriären igen.

Plastic Bertrand - som egentligen hette Roger Jouret och var född i värdstaden Bryssel - räknades till de tunga favoriterna och var vid sidan av Italiens Umberto Tozzi tävlingens största namn. Dessvärre satte sig jurygrupperna på sina allra högsta hästar och den tänkta comebacken blev ett riktigt fiasko: fyra poäng och näst sista plats.

Nu lades artisteriet på hyllan och Roger Jouret ägnade sig åt andra aspekter av musiklivet och fungerade mer bakom kulisserna i nästan tio år tills MTV:s tittare röstade fram honom som den artist de helst skulle vilja se göra comeback. Plastic Bertrand dammades av och har sedan dess synts med oregelbundna mellanrum i offentligheten.

2010 fick historien en överraskande twist: då slog en belgisk domstol fast att det inte alls är Roger Jouret som sjunger på de tidiga skivorna med Plastic Bertrand, utan producenten Lou Deprijck.



Plastic Bertrand / Amour Amour (Luxemburg 1987)
21:a plats av 22 bidrag i Bryssel

16 januari 2018

I Belong / Storbritannien 1965

BBC fortsatte med sin balansakt: man ville behålla familjerna framför tv:n men man var inte redo att skicka någon renodlad poplåt till ESC. Med det i åtanke framstår Kathy Kirby som ett mycket logiskt val av artist.

Kathy skolade sig till operasångerska men blev upptäckt av bandledaren Bert Ambrose och började sjunga i hans band. Trots att han var fyrtiotvå år äldre gifte sig de båda och förblev ett par fram till hans död 1971.

Kathys stora genombrott kom med "Secret Love" - en rytmisk cover på en låt som tidigare varit en hit med Doris Day - och följde upp den med "Let Me Go, Lover". Med sin dynamiska röst och glamourösa framtoning blev hon snart mycket populär och var den bäst betalda sångerskan i sin generation.

I vanlig ordning fick hon sjunga samtliga låtarna i den nationella finalen och den utvalda "I Belong" blev ännu en storsäljare, men i likhet med flera andra av Kathys singlar sålde den ganska långsamt under lång tid och fick aldrig en så hög placering på topplistorna som den skulle ha förtjänat.

"I Belong" blev dessutom Kathys sista hit. Hennes kommande skivor misslyckades att slå an hos publiken och under 1970-talet överskuggades karriären av ett allt mer kaotiskt privatliv. Hon försattes i personlig konkurs, hamnade i rätten och hamnade på psykiatrisk klinik där hon konstaterade lida av schizofreni.

1983 pensionerade hon sig från offentligheten och skulle aldrig mer sjunga inför publik. 2011 avled hon i en ålder av 72 år.



Kathy Kirby / I Belong (Storbritannien 1965)
2:a plats av 18 bidrag i Neapel

15 januari 2018

Magic Oh Magic / Italien 1985

Det hade gått nio år sedan Al Bano och Romina Power sjungit i Haag om hur de träffats, förälskat sig och fått sitt första barn. Sedan dess hade karriären pekat spikrakt uppåt och paret hade etablerat sig som en av Italiens hetaste akter, även i Centraleuropa och på andra sidan järnridån.

När de nu ställde upp på nytt var det med en betydligt mindre personlig låt. Al Bano har senare sagt att det var ett jobb som alla andra - RAI bad dem ställa upp och då gjorde de det. I Göteborg väckte de ganska stor uppmärksamhet tack vare sin stjärnstatus och hängde länge med i toppstriden för att slutligen landa på en ny sjundeplats.

Lite personligt blev det ändå: en av de tre körsångerskorna - som med sina klänningar bildade en italiensk flagga - var parets 14-åriga dotter Ylenia Carrisi som de sjungit om 1976.

"Magic Oh Magic" hörde kanske inte till Al Banos eller Rominas personliga favoriter men en av upphovsmännen var tyske Michael Hoffmann (Västtyskland 1983) och nu verkade dörrar öppna sig på nytt. Man skrev kontrakt med västtyska skivjätten WEA och fick tillgång till bättre studior och bättre producenter än tidigare.

Kanske hade populariteten hunnit dala en aning då Ylenia Carrisi försvann spårlöst i januari 1994. Hon höll på att resa jorden runt på egen hand och såg för sista gången i New Orleans ett par dagar efter nyår. Al Bano och Romina Power ställde omedelbart in alla sina åtaganden men sökandet efter dottern gav inga resultat.

Stressen kring dotterns försvinnande var mer än vad det lyckligaste paret klarade av. De gav ut ännu en gemensam skiva innan Romina drog sig undan. Några år senare tog de ut skilsmässa.

Tonen mellan de båda hårdnade med åren och när Al Bano 2013 fick dottern dödförklarad mot Rominas uttryckliga vilja brast det och en offentlig pajkastning tog vid. Romina anklagade sin tidigare make för att ha varit auktoritär och en familjediktator medan han i sin tur påstod att sångerskans droganvändning brutit ned familjen.

Kanske var det ett riktigt gräl de båda behövde. Senare samma år uppträdde de tillsammans för första gången på många år och har fortsatt att sjunga tillsammans vid flera tillfällen efter det.



Al Bano & Romina Power / Magic Oh Magic (Italien 1985)
7:e plats av 19 bidrag i Göteborg

14 januari 2018

Heaven / Island 2004

Trots att det gått bra i Riga - man hade hamnat bland de tio bästa och slapp därför gå igenom den nya semifinal EBU infört - satte RÚV sin nationella final i malpåse och beslöt att välja bidrag internt. Kanske ville man spara pengar - kanske ville man ha högre kontroll över vem som faktiskt skickades iväg som representant.

Man fastnade för en ballad skriven av den relativt oprövade Sveinn Rúnar Sigurðsson - till vardags kort och gott kallad Svenni - som debuterat i den nationella finalen året innan. I samråd med RÚV bestämde man att den omåttligt populäre Jónsi - Jón Jósep Snæbjörnsson - skulle sjunga.

Jónsi hade gjort sig ett namn som sångare i bandet Í svörtum fötum ("Klädda i svart") och hade flera gånger blivit nominerad som landets bästa manliga artist. Året innan hade han spelat huvudrollen i Grease i Reykjavík.

"Heaven" presenterades för publiken i form av en snygg video som väckte frågor om vad texten egentligen betydde - på vilket sätt hade textens jag lämnat sin älskade? Var det en sång från andra sidan döden? Kuriöst nog förekommer inte titelordet en enda gång i den sjungna texten.

I Istanbul sjöng Jónsi superbt på de första repetitionerna men struntade i sångpedagogens råd att spara på rösten under veckan och dök upp på allehanda fester där han glatt sjöng så länge någon ville lyssna.

När lördagen kom var stämbanden trötta och varken närvaron eller sången blev lika skarp som man skulle ha hoppats på. Det flesta balladpoäng gick dessutom till anting Serbien-Montenegro eller Cypern och Island fick nöja sig med en blek placering och att pröva lyckan i semifinalen året därpå.

Jónsi visade sig inte vara riktigt klar med ESC. Han ställde upp i den nationella finalen på nytt 2007 och fem år senare fick han än en gång representera sitt land. Han ska inte blandas ihop med en annan framgångsrik Jónsi - Jón Þór Birgisson - som sjunger i Sigur Rós.



Jónsi / Heaven (Island 2004)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

13 januari 2018

Shiru / Israel 1993

Shaike Paikov var en riktig vinnarskalle. Om man ställde upp i en festival var det för att vinna, punkt och slut. Inget annat räknades. När hans bidrag i Lausanne 1989 bara landade på tolfte plats blev han rasande och i en intervju med And The Conductor Is... anklagar han den schweiziske ljudteknikern för att vara en antisemit som med flit förstört ljudmixen i finalen.

När Saraleh Sharon (ibland skrivet Sarah'le Sharon) hörde av sig inför Kdam 1993 och önskade sig en allsång om hur alla kan sjunga tillsammans var Paikov lagom entusiastisk. Han tyckte att Saraleh - som bland annat var känd från tv - var en dålig sångerska som dessutom var för gammal för att tävla.

Av någon anledning lät han sig övertalas på villkor att han fick sätta ihop en grupp som skulle sjunga verserna och ta fokus från Saraleh. Det funkade och "Shiru" ("Sjung!") vann mot alla odds den förvånansvärt bleka israeliska finalen.

I Millstreet tog vänskapen slut mellan låtskrivaren och sångerskan bakom pianot. Nu ville Saraleh vara i fokus och synas mer i bild och den israeliska delegationen grälade öppet inför bildproducenten som slutligen verkar ha bränt propparna rejält och hotat att utesluta Israel ut tävlingen om de ställde till med mer problem.

Shaike Paikov ville åka hem på fläcken men ombads stanna för att inte de israeliska tidningarna skulle märka oredan i delegationen. Den inte särdeles ödmjuke Paikov säger i samma intervju att hans "underbara sång" - som han visserligen skrivit motvilligt med vänsterhanden i all hast - skulle kommit bland de tre bästa om det inte varit för Saraleh.

Nu blev det en ännu en näst sista plats men till skillnad från 1986 stod sju nya länder och väntade på att få tävla och Israel kastades ut i kylan och tvingades stå över ett år.



Lahakat Shiru / Shiru (Israel 1993)
24:e plats av 25 bidrag i Millstreet

12 januari 2018

We Are The Winners / Litauen 2006

Vad gör man när man har försökt och försökt men ingen någonsin förstår en eller röstar på ens bidrag? Det kan förstås hända att man tappar humöret en aning och bestämmer sig för att visa rumpan åt publiken, om än bildligt talat.

LT United var en grupp som sattes samman enbart med syfte att vinna den litauiska uttagningen 2006. Rocksångaren Andrius Mamontovas samlade ihop ett gäng kända manliga musiker - han jämförde uppställningen med ett nationellt landslag - som alla ville vara med och kanalisera den nationella ilskan över att aldrig lyckas.

Det är ingen våldsam överdrift att påstå att eurovisionsfansen inte direkt var stormförtjusta men hemma i Litauen blev låten en stor framgång och ett stående inslag som hejaklacksång i olika idrottsliga sammanhang.

I Aten bjöd LT United på megafonsång, robotliknande fuldans och en hel del marscherande på stället. Publiken buade men tittarna lät sig roas och smällde till med vad som ännu idag (2017) är Litauens bästa placering.

LT United hade fullgjort sitt syfte och upplöstes i lugn och ro efter att ha sålt platina av sin låt på hemmaplan. Dessutom tog man sig även upp på fjortonde plats på den finländska singellistan.



LT United / We Are The Winners (Litauen 2006)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

11 januari 2018

Straatdeuntje / Belgien 1957

Redan från början valde det tvåspråkiga Belgien att dela upp sitt tävlande och låta de två stora språkområdena turas om att utse det nationella bidraget vartannat år. Det kan verka självklart att båda språken ska vara representerade men frågan är hur självklart det var i slutet av 1950-talet.

Vid självständigheten 1830 var den belgiska staten enspråkigt fransk och det skulle ta nästan sjuttio år innan nederländska fick någon form av officiell status. Landets konstitution fick inte en officiell nederländsk version förrän 1967. Kungahuset representerade den franskspråkiga överklassen. Allt detta underblåste de tilltagande motsättningarna språkgrupperna emellan.

Om det nu var så viktigt att Belgiens båda huvudsakliga grupper skulle representeras internationellt, varför framfördes de båda belgiska bidragen på franska 1956? Varför inte en låt på vardera språket?

När det nu blev Flanderns tur att stå för fiolerna valde man ut Bobbejaan Schopen - en mycket populär entertainer och professionell visslare - som fick sjunga tre bidrag som en jury fick välja bland. Tävlingsmomentet kanske inte var så starkt betonat i den nationella finalen, då Bobbejaan enligt legenden inte visste vilken låt han skulle sjunga då han anlände till Frankfurt.

"Straatdeuntje" ("Slagdänga") blev ingen stor hit men Bobbejaan själv hörde till Flanderns mest framgångsrika artister i nästan tjugo år. Vid millenieskiftet hörde han till de tvåhundra rikaste personerna i Belgien.

1961 grundade han temaparken Bobbejaanland där man blandade in kultur bland alla attraktioner. Än idag fungerar parken och hör till Belgiens mest populära. Bobbejaan drev parken fram till 2004 och bodde kvar på området till sin död 2010.

1977 delades belgisk public service upp i två skilda bolag - BRT (idag VRT) och RTBF - som sedan dess delar på landets medlemsskap i EBU.



Bobbejaan Schoepen / Straatdeuntje (Belgien 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

10 januari 2018

Halay / Turkiet 1984

När man bildar en grupp i hopp om att bli upptäckt och älskad och populär väljer man gärna ett bra namn - gärna kort och slagkraftigt och lätt att minnas. Fast man kan ju göra tvärtom också. Ett långt och komplicerat namn kan ju i bästa fall också fungera. Fråga bara Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich som hade flera hits i slutet av 1960-talet.

Kommer man från Turkiet kan man ju lika gärna kalla sig något i stil med Beş Yıl Önce On Yıl Sonra ("För fem år sedan, tio år senare"). Deras namn satte myror i huvudet på åtskilliga journalister och kommentatorer i Luxemburg 1984 och minst en svensk artikel trodde att det rörde sig om de tre artisterna Beş Yıl, Yıl Sonra & Önce On.

De var ett slags felande länk mellan Mamas & The Papas och Abba, och sjöng popmusik med mycket stämmor och harmonier. 1983 hade de kommit tvåa i den nationella finalen med "Atlantis" som sannolikt skulle besparat Turkiet den nolla som väntade i München.

"Halay" var ett mycket turkiskt stycke med orientaliska tonföljder och många lokala instrument i arrangemanget. Halay är en traditionell dans som man enligt texten dansar så jorden skakar, tills ingen människa längre är en främling.

Nytt för i år var att det vinnande bidraget skickades iväg till ett skivbolag i Tyskland i hopp om att de skulle kunna göra låten mer publikvänlig och öka den tidigare så fattiga poängskörden. Tyskarna plockade bort en del av de exotiska instrumenten och öste på med tidstypiska synthar istället, men viktigast av allt bad de turkarna att lägga till en refräng till låten.

Kanske att man plockade bort lite onödigt mycket turkisk särart i sin iver att städa upp låten men slutversionen blev riktigt snygg och tilltalande. I Luxemburg blev det ändå en del högre poäng och tolfteplatsen var Turkiets i särklass bästa placering dittills.

Beş Yıl Önce On Yıl Sonra skulle året efter få stå framgång med en LP de spelade in tillsammans med Ajda Pekkan (Turkiet 1980) och sjöng ihop i många år, även om man bytte ut ett par medlemmar då och då.

Att skicka bidragen på remiss sågs som ett lyckat tilltag och det skulle TRT fortsätta med i många år till.



Beş Yıl Önce On Yıl Sonra / Halay (Turkiet 1984)
12:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

9 januari 2018

Running / Ungern 2014

Nu hade ungersk tv verkligen fått snurr på A Dal - den nya nationella finalen hade tagit landet till final 2012 och in bland de tio bästa 2013. Ingen liten sak för ett land med ett svårt språk och en gnagande känsla av att vara annorlunda än alla andra.

2014 fanns flera starka kandidater i startfältet men det de flesta undrade över var om András Kállay-Saunders skulle få sin revansch nu. Året innan hade han varit juryns skyhöga favorit med "My Baby" innan tittarna kommit in och vänt hela resultatet på huvudet och givit segern till ByeAlex istället.

Kállay-Saunders var född och uppvuxen i New York - hans pappa var den kände musikern Fernando Saunders och hans mamma Katalin Kállay, fotomodell och skådespelerska av adlig ungersk släkt.

András hade tillbringat en längre tid i Ungern 2010 för att hälsa på sin mormor då han sökte till talangjakten Megasztár på ungersk tv. Han vann hela tillställningen, fick skivkontrakt och flytta permanent hem till det gamla landet.

Nu var också tittarna med på noterna - alla gillar väl en snygg revansch? - och det blev seger för "Running", en sång om utsatta barn och familjevåld. Kállay-Saunders själv berättade att texten handlade om en av hans bästa vänner under uppväxten. En del kritiker tyckte att temat kändes lite spekulativt men faktum var att Ungern hade besvärande höga siffror gällande våld i hemmen. Gissningsvis kunde obehagligt många tittare identifiera sig med texten.

Före Köpenhamn sågs Ungern som en riktig vinnarkandidat men hamnade av någon anledning i något slags bakvatten och svalnade rejält i förhandstipsen ju längre veckan gick. Kállay-Saunders vägrade se sig slagen och när det väl gällde tog han hem en femteplats - Ungerns bästa placering sedan debuten 1994.



Kállay-Saunders / Running (Ungern 2014)
5:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 januari 2018

Madrugada / Portugal 1975

Den auktoritära och lätt fascist-anstrukna portugisiska diktaturen hade städats bort i den fredliga nejlikerevolutionen - där Portugals eurovisionsbidrag från 1974 spelat en viss roll - och nu bubblade hela landet av förväntan och lycka över den nya friheten.

Duarte Mendes var kapten i den portugisiska armén och hade varit direkt inblandad i revolutionen ett knappt år tidigare. Parallellt med det militära hade han också en sångkarriär - han hade spelat in flera singlar och deltagit i Festival da Canção flera gånger. Nu blev det vinst då han gav röst åt hela den nya tiden och representerade alla landets nya förhoppningar.

"Madrugada" ("Gryning") är en totalt obekymrad hyllning till revolutionen som fått landet att födas på nytt och som fått människorna att upptäcka sig själva.

Även i grannlandet Spanien var diktaturen försvagad. Diktatorn Franco var döende och greppet om staten höll på att glida de styrande ur händerna. De ville förmodligen inte visa en hyllningssång till någon revolution på bästa sändningstid och tidningarna spekulerade i huruvida spansk tv skulle gå ned i svart under Portugals bidrag.

Inte nog med att TVE visade den revolutionära sången - den spanska juryn dristade sig dessutom till att ge den två poäng. Bara två länder till släppte till poäng - Turkiet smällde i och för sig till med en tolva - men det blev en låg placering för sången om friheten.

Inte för att det spelade någon roll hemma i Portugal där "Madrugada" blivit evig och som ofta framförs och tolkas av nya artister som inte ens var påtänkta då revolutionen genomfördes.



Duarte Mendes / Madrugada (Portugal 1975)
16:e plats av 19 bidrag i Stockholm

7 januari 2018

I Can't Live Without Music / Tyskland 2002

Det var åtminstone en liten överraskning då Corinna May - en 29-åring från Bremen som varit blind sedan födseln - gick åstad och vann den tyska finalen 1999. Hon hade sjungit i olika körer och hade just släppt sitt andra album och strålade av lycka efter segern.

Lyckan skulle bli kort. Redan under finalen ringde tittare in till tv och tyckte att de hade hört Corinnas låt förut och snart nog bestämde sig arrangörerna för att undersöka saken. Det visade sig snabbt att vinnarlåten givits ut på skiva två år tidigare som "Where Have All The Good Times Gone" med gruppen Number Nine.

Här fanns inget att göra och vinnarlåten diskades. Corinna May grät floder och sade sig vara redo att strypa sin producent men fick ändå åka med den tyska delegationen till Jerusalem som tröstpris.

Ett andra tröstpris blev att Ralph Siegel - vars låt fick åka istället för Corinna - fattade sympati för sångerskan och ville skriva låtar till henne. Året efter ställde hon upp med den kanske inte så värst subtila "I Believe In God" och 2002 blev det seger på nytt för Ralph och Corinna.

I ungefär femton sekunder låter "I Can't Live Without Music" som en lovande discopastisch men sedan börjar Corinna sjunga och man inser snabbt hur illa artisten och låten passar ihop. Den fyrkantiga discon får Corinna att framstå som stel och borttappad, inte minst som de outhärdligt käcka körsångerskorna ständigt hotar att ta över hela showen.

Allt detta till trots räknades Tyskland som en av de riktiga storfavoriterna i Tallinn men när det väl gällde blev det en omild kraschlandning i de nedre regionerna av resultatet. Med all rätt. Ingen av de låtar Corinna och Ralph Siegel gjorde tillsammans blev någon större framgång och projektet avslutades.

Corinna har fortsatt sjunga och hade viss framgång med singeln "Jetzt wie noch nie" 2006. Numer sjunger hon i duon OneKiss tillsammans med "Claus mit C".



Corinna May / I Can't Live Without Music (Tyskland 2002)
21:a plats av 24 bidrag i Tallinn

6 januari 2018

Icebreaker / Norge 2016

Agnete Johnsen var en ung veteran med viss vana av att vinna saker. Redan som 14-åring hade hennes band The Blacksheeps vunnit MGP junior - både den norska och den nordiska finalen - med den samisk-norska punklåten "Oro jaska, beana!" ("Håll tyst, hund!") om en rund hund som inte var sund. Låten blev en braksuccé hemma i Norge och utsågs till årets låt på Spelleman-galan året därpå.

The Blacksheeps sparkade ett par medlemmar och ställde upp i den vuxna norska melodifestivalen 2011 och kom tvåa med "Dance Tonight". Efter det upplöste Agnete gruppen och satsade på den egna karriären, bland annat blev hon den dittills yngsta vinnaren av "Skal vi danse" 2014.

Två år senare knep hon guldet i MGP med "Icebreaker" - ett ovanligt låtbygge där versen verkar bygga upp till en rask refräng bara för att istället störtdyka i tempo och bli en ballad i halvfart istället. Genialiskt eller förvirrande? Åsikterna gick isär rejält.

Vad som däremot snart visade sig glasklart var att något inte stod rätt till i den norska delegationen. Agnete avbokade sin medverkan vid Eurovision in Concert med bara några timmars varsel och sedan blev det bara tyst. Inga nyheter. Inga uppdateringar. Den utlovade musikvideon dröjde.

Efter en tids spekulerande bestämde sig NRK för att lägga korten på bordet: unga Agnete led av psykisk ohälsa, vilket gjorde det omöjligt för henne att genomföra stora delar av det program man planerat. Året innan hade hon hoppat av en norsk realityserie av samma anledning och talade nu ut i norsk press om hur det känns när man inte kan kontrollera sina egna negativa tankar.

I Stockholm strök norrmännen allt onödigt ur kalendern: Agnete minglade inte med några fans och gav inga presskonferenser. All energi satsades på att hon skulle klara av att uppträda i semifinalen. När det väl gällde höll Agnete som sjöng bra och gnistrade i rutan. Däremot räckte inte låten riktigt till och Norge missade finalen för första gången sedan 2011.

Agnete togs ändå emot som en hjälte hemma i Norge och tilldelades senare samma år Åpenhetsprisen för sitt synliggörande av psykisk ohälsa.



Agnete / Icebreaker (Norge 2016)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

5 januari 2018

Ze rak sport / Israel 1992

Israel hade kommit snubblande nära att vinna hela finalen i Rom 1991, men säkerhetsläget hade lugnat sig lite och behovet av ett nationellt samlande evenemang var mindre än året innan. Kdam fick flytta in i en tv-studio istället, vilket säkert gjorde gott för IBA:s vanligtvis pressade budget.

Om tävlingslokalen var mindre storslagen var startfältet desto bättre och i backspegeln är det tydligt att det här är den sista riktigt fungerande upplagan av Kdam Erovizion i den form som varit så framgångsrik under 1980-talet. Här fanns en uppsjö av starka låtar och typiskt israeliska framträdanden med glatt humör och synkroniserade danssteg.

Det gällde inte minst min personliga favorit Irit Anavi - en uppvisning i israelisk schlager när den är som bäst.

Röstningen blev tät och till slut skilde det en enda poäng mellan såväl ettan och tvåan som mellan tvåan och trean. På skiva och i den israeliska finalen överskrider vinnarlåten EBU:s tidsgräns med sjutton sekunder, något som fick tvåan Anat Atzmon att surna till och göra rättsprocess av saken. Det hade hon inte mycket för - vinnarteamet kortade ned sin låt och Dafna Dekel fick åka till Malmö.

Låten var skriven av två verkliga veteraner: Ehud Manor skrev texten till A-Ba-Ni-Bi 1978 och Kobi Oshrat hade skrivit de israeliska bidragen 1979 och 1985. De både hade alltså varsin seger i ESC och ville gärna lägga en gemensam vinst till CV:t.

Dafna - som slagit igenom med sin debutskiva 1989 och också var en skicklig låtskrivare på egen hand - kämpade tappert och räknades till favoriterna, men det israeliska konceptet började kanske kännas lite förutsägbart. En plats precis utanför de fem bästa kändes ganska rättvist.

Dafna skulle återvända till Eurovision Song Contest sju år senare som en av tre programledare för finalen i Jerusalem. Idag syns hon ofta i stora roller i olika musikaler och nominerades 2016 till priset för Årets skådespelerska i Israel för sin roll i Billy Elliott.



Dafna Dekel / Ze rak sport (Israel 1992)
6:e plats av 23 bidrag i Malmö

4 januari 2018

Hope Never Dies / Tjeckien 2015

Den största överraskningen i 2015 års startfält - bortsett från att EBU lät Australien börja tävla på riktigt - var att Tjeckien helt plötsligt bestämde sig för att vilja vara med på nytt. Landets tre tidigare försök (2007, 2008, 2009) hade varit riktiga fiaskon och inget skulle ha antytt att tjeckisk tv var redo för en ny satsning.

Men satsade gjorde man. I två skilda upprop bad man det lokala musiklivet om hjälp. Först uppmanade man låtskrivare att skicka in låtar och i en separat omgång bad man artister att anmäla intresse för att delta. Sedan valde man ut den bästa låten och matchade ihop den med de artister man ansåg bäst lämpade att framföra just den.

Václav Noid Bárta (född 1980) drog jackpot i båda vändorna. Han hade skrivit den vinnande låten och valdes även ut att sjunga den tillsammans med rocksångerskan Marta Jandová. De var båda rutinerade och röststarka - han hade sjungit rock och spelat stora musikalroller medan hon sjöng i det tyska rockbandet Die Happy.

"Hope Never Dies" var en snygg komposition som tog en del oväntade vändningar men i slutändan var den lite väl svår för publiken att ta till sig på en lyssning, inte minst ett balladtungt år som 2015. Inte ens att Marta slet av sig skorna och kastade dem över scenen räckte riktigt till för en finalplats.

Även om det inte höll hela vägen fick Tjeckien sin dittills klart bästa placering och bestämde sig för att hållas kvar i tävlingen.



Václav Noid Bárta & Marta Jandová / Hope Never Dies (Tjeckien 2015)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

3 januari 2018

Get A Life - Get Alive / Österrike 2007

Österrike hade ryckt i nödbromsen efter ESC i Kiev 2005 där man missat finalen och stått över året efter i Aten. Ett års paus kunde få vara nog - säkert hade Europa längtat tillräckligt efter ett nytt österrikiskt bidrag - och ORF beslutade att skicka en kandidat till Helsingfors.

Man beslutade sig också för att slå ett slag för en god sak: Life Ball i Wien är Europas största välgörenhetsevenemang till förmån för människor drabbade av hiv och aids. Varje år valde Life Ball ut en officiell temasång och 2007 fick den utvalda låten även äran att representera landet vid ESC.

Eric Papilaya - som visat upp sig som karismatisk och röststark deltagare i talangjakten Starmania - valdes ut att sjunga "Get A Life - Get Alive". Det hävdades från officiellt håll att låten från början var skriven för den amerikanska stjärnan Anastacia, vilket ju kan ha varit sant. Men man förstår också varför hon i så fall tackade nej till den här riktigt svaga låten.

Arma Eric kämpade tappert och i förhandsvideon lät det visserligen tunt men okej. I Helsingfors hade man nappat på Life Balls klädkod - extravagant glitter - och i början bildade sångaren och hans dansare det röda bandet som markerar medvetenhet om aids.

Vackert tänkt men inget i den kitschiga maskeraden passade ihop med den skramliga låten och tittarna gjorde tummen ned. Med fyra fattiga poäng kom Österrike näst sist i semifinalen medan ett start antal tidigare socialistiska länder tog plats i finalen.

Nu såg ORF rött och drog sig ur på nytt. Man krävde regeländringar för att "rädda" tävlingen men när EBU genomförde en del av dessa ändringar hävdade ORF att man omöjligt kunde delta i en tävling som skriver om reglerna hela tiden. Helt tydligt hade någon inflytelserik på tv-bolaget tröttnat på ESC  och gjorde allt för att hålla landet borta.

Eric Papilaya har sjungit vidare i sammanhang som av allt att döma passat honom bättre, bland annat har han turnerat Österrike runt med gruppen The Rats Are Back. Han har också varit programledare på tv-kanalen Servus TV.



Eric Papilaya / Get A Life - Get Alive (Österrike 2007)
27:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

2 januari 2018

Quel cœur vas-tu briser? / Schweiz 1967

Vi vet inte speciellt mycket alls om Géraldine Gaulier. Hon är en av många, många artister som spelat in ett par skivor för att sedan försvinna ut ur rampljuset och in i anonymiteten. De flesta källor hävdar att hon var född i Bern medan andra menar att hon var fransyska. Vi vet att hon är född 1947 och fyllde tjugo samma år som deltog.

Dessutom vet vi att hon grät efter omröstningen när sändningen var slut och hon inte fått en enda poäng. Dåtidens tidningar skrev om det och flera andra artister som deltog har också nämnt det som en sak de minns. Det var inte särskilt underligt att Géraldine grät, för övrigt.

Hon hade spelat in sin första skiva för franska Polydor ett år tidigare och setts som ett stort löfte. Hon kunde inte bara sjunga utan hade även skådespelartalang. Hon fick framträda på anrika Olympia i Paris som uppvärmningsakt till Enrico Macias och - enligt tidningarna - hade självaste Disney fått ögonen på henne. När hon reste till Wien för Schweiz räkning visste hon att hon var en av kandidaterna för en stor roll i en planerad film.

"Quel cœur vas-tu briser?" ("Vems hjärta ska du krossa?") var en trevlig men lite slätstruken ballad vars enda klimax bestod i en hög ton på slutet - något som låtit bra på skiva men som kom plötsligt och skarpt i liveversionen.

För att få poäng var man tvungen att vara någon juryledamots favorit och ingen tyckte att Schweiz var bäst. Noll poäng såg verkligen inte bra ut och någon filmroll för Disney blev det aldrig. Géraldine förstod det säkert redan när hon satt där i green room i Wien.

Året efter gav hon ut sin sista skiva i eget namn, men Géraldine blev ändå kvar inom musiken: hon sjöng bakom andra artister, arbetade som studiomusiker och gav sånglektioner.

Hon samarbetade bland annat med François de Roubaix som skrev mycket musik för filmer och reklam och hennes sida på franska Wikipedia hävdar att det är hennes röst som hörs i en mycket uppmärksammad reklamfilm för Renault Modus från 2004.



Géraldine / Quel cœur vas-tu briser? (Schweiz 1967)
17:e plats av 17 bidrag i Wien

1 januari 2018

It Hurts / Sverige 2004

Hon var verkligen inte vem som helst, den blyga debutanten som slog sig in på en andraplats vid melodifestivalen 1986. "Kärleken är evig" skulle visa sig ha ett långt liv och Lena Philipsson skulle komma att lämna ett avtryck som få andra inom svenskt nöjesliv.

Hon hade sjungit i talangjakter och spelat med i en lokal musikal i Norrköping - där hon även fått spela in låten "Boy" som singel - men studerade till arkitekt och jobbade på Byggnadskontoret hemma i Vetlanda då den stora chansen och genombrottet kom.

De första åren var Lena en ganska typisk schlagerartist vid Mariann Records i Skara och ställde upp i melodifestivalen på nytt 1987 och 1988. När skivbolaget sprack följde hon med Torgny Söderberg till hans nya bolag Big Bag där deras samarbete fördjupades.

"Tänd ett ljus" ratades av melodifestivaljuryn 1989 och nu snurrade Lena Ph ut i nya musikaliska landskap och började experimentera. Skivan "My Name" samt scenshowen runt Agent 006 blev framgångsrika storsäljare.

Redan från början hade hon skaffat sig ett rykte som lite svår och ovillig att kompromissa. Alla journalister var inte alltid helt välvilligt inställda till hennes infall, men publiken var nästan alltid med på noterna.

Efter att skivan "Bästa vänner" floppat 1997 blev det ganska tyst om henne ganska länge. Ett par samlingsalbum sålde ganska bra och hon satte upp en mycket framgångsrik krogshow men publiken hade inte fått något nytt material på nästan sju år då hon bestämde sig för att ställa upp i melodifestivalen en fjärde gång.

Lenas tävlingslåt var skriven av Thomas "Orup" Eriksson - själv Sveriges hetaste popstjärna i slutet av 1980-talet och tvåa i melodfestivalen 1989 - vars egen karriär också gått på sparlåga ett bra tag. Nu möttes de båda i en comeback det skulle komma att slå gnistor om.

Först meddelades det att Lena skulle tävla med "Stopp! Nej! Gå härifrån!" men det ändrades snabbt. Om någon någonsin trott något annat - det hävdades att det bara varit ett missförstånd när den första titeln publicerades - så visade sig "Det gör ont" vara en helt perfekt låt för Lena.

Vid semifinalen i Malmö sjöng hon först av alla och slog knock på publiken med sin enkla men suggestiva scenshow som snabbt skrevs in i schlagerhistorien. Ingen glömmer dansen med mikrofonstativet i första taget. Trots att finalen i Globen var helt galet stark var det ingen tvekan om att det nu var småländskans tur att vinna.

"Det gör ont" blev snabbt en stor hit men dessvärre insisterade SVT på ett språkbyte till engelska. Orup fick bara ett par dagar på sig att sno ihop en engelsk version som visserligen lät helt okej men helt saknade originalets dubbeltydighet och finess.

I Istanbul visade det sig också att Lena inte var särskilt intresserad av att vara där. Hon hade just återerövrat Sverige och hade liksom inte tid med Europa. Sannolikt var hon inte heller särskilt förtjust i den engelska versionen men slog ändå på strömmen i sista stund och lyckades landa på en sjätteplats.

"Det gör ont" fick lika många poäng som Cyperns bidrag, men enligt den nya regel som infördes 2003 delades inte längre några placeringar och Lisa Andreas fick femteplatsen när datorn räknat klart.

Lena Philipsson hade fått en sällan skådad nytändning i karriären och låg för första gången etta på den svenska albumlistan. Samarbetet med Orup varade i fyra år innan Lena sökte sig vidare. Bland annat har hon spelat med i musikalen "Spök!" och varit programledare i tv. 2015 släpptes albumet "Jag är ingen älskling" som än en gång visade upp vilken skicklig och egensinnig låtskrivare Lena är.



Lena Philipsson / It Hurts (Sverige 2004)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul